Skolhuset

Aranäsgymnasiet i Kungsbacka, Wingårdhs.

I många svenska städer utgör skolhuset ortens hjärta. En universalbyggnad som används för fullmäktigesammanträden, föreningsträffar, fritidsverksamhet och undervisning. Den välhållna och påkostade skolbyggnaden är bygdens stolthet, det som knyter såväl unga som gamla till både framtiden och till platsen.

Under de kommande åren måste några miljarder läggas på att rusta upp slitna skollokaler runt om i landet har Boverket räknat ut i dagarna. Det stämmer nog. Och det finns en hel del lokaler i akut behov av upprustning. Svenska skolbyggnader håller mycket varierande kvalité, det ska gudarna veta och i champagnens tidsålder har underhållet varit eftersatt. Det finns en del helvetesbyggnader från 70-talet som borde försvinna från jordens yta. Men de allra flesta skolorna, och inte minst de som har tillkommit under de senaste 25 åren, är genomtänkta och väl gestaltade.

Skollokalerna är skolans enskilt viktigaste pedagogiska resurs. Det är byggnadens utformning, klassrummen, laborationssalarna, korridorerna, matsalen, uppehållsrummen, arbetsrummen, biblioteket, sittplatserna, utemiljön, lärarrummen, vilorummet och elevcaféterian som ger skoldagen struktur. Lokalernas utformning är avgörande för trivsel och arbetsmiljö – inlärningens grundbyggstenar.

En förutsättning för att skollokalerna ska utvecklas till de pedagogiska resurser de kan vara, det är att det finns en möjlighet att planera och investera långsiktigt. Man måste veta att skolan och elevunderlaget finns kvar under åtminstone de närmaste tjugo åren för att våga investera i nya lokaler och våga bygga med en sådan kvalité som kostar mycket inledningsvis men som betalar igen sig i det långa loppet.

Men. I det skolsverige vi fått idag är det inte tanken att skolorna eller kommunerna skall få sådan planeringsro. Ty, lyder föreställningen, då kommer de bli dästa och lata. Istället ska konkurrens och gärna överetablering råda på ”skolmarknaden”. Ingen skall vara säker på sin överlevnad. De skolor som inte kan locka till sig elever till terminstarten får läggas ner.

Priset är ett slöseri utan dess like. Som i Helsingborg, där kommunen 2003 stängde den hundraåriga Gustav Adolfsskolan på söder. Ut slängdes nyrenoverade lokaler, en nyss färdigställd matsal, hemkunskapssal, bildsal och en skinande ny idrottshall. Men kommunen hade plötsligt fått för många tomma skollokaler. Idag, fyra år senare, har man precis samma problem igen, ett överskott på 1800 platser i hela Helsinborg. Orsaken är otyglade friskoleetableringar som omöjliggör långsiktig planering: om sex år kommer det finnas fler gymnasieplatser bara i friskolorna än det finns folkbokförda elever i hela kommunen enligt Helsingborgs Dagblad. Men det är bara en beräkning, ingen vet säkert, så ingen kan planera för någonting alls.

I Helsingborg råder det ”knivskarp konkurrens om eleverna” och skolnämndens ordförande, folkpartisten Christer Rasmusson ”utesluter inte att någon [alltså en till] kommunal gymnasieskola läggs ned”. Vilket han inte har någonting emot, i konkurrensens namn. Frikostigt erbjuder Rasmusson de svällande friskolorna att hoppa in i de kommunala skolornas lokaler.

Men, eh, är det verkligen kommunens sak att hålla friskolor med lokaler frågar Sveriges Radio och Christer svarar:

”Båda parter tjänar på det här. Om vi står med tomma lokaler är det väldigt positivt om vi kan fylla upp dem med friskolor.”

Vinsten för friskolorna, säger Christer Rasmusson, vore att få tillgång till ändamålsenliga lokaler som till exempel specialsalar och matsalar.

Därmed sätter han fingret på pudelns kärna.

Det kostar pengar att bygga bra skollokaler. Mycket pengar. Så de vinstdrivande friskolorna bygger inga egna lokaler. De skolföretag som inte har samma tur som i Helsingborg, att generösa politiker bjuder bort befintliga kommunala skollokaler, de hyr istället in sig lite överallt. I kontor, gamla kaserner, lagerlokaler. Till och med lägenheter. De sitter utspridda på olika adresser eftersom de inte får plats på ett ställe. De sluter lunchavtal med kvarterets pizzeria, eftersom de inte har någon egen matsal.

Successivt håller därför idag utvecklingen av de pedagogiska lokalerna, skolans främsta resurs, på att rullas tillbaka. Inte därför att kunskapen bland arkitekter blivit mindre, utan därför att alltfler skolor helt enkelt inte håller sig med några fasta lokaler. De jobbar inte så, de kan inte jobba så. För ingen vågar, ingen kan, planera så långt.

Friskolornas riksförbund har en checklista för den som vill starta en egen friskola. En bit ner, under ”Fortsatta organisatoriska förberedelser”, intill ”marknadsföring mot föräldrar och elever.” står kort och gott

”söka efter lokal”.

Så mycket för lokalerna som ett pedagogiskt verktyg.

I en minnesvärd intervju som citerats här förr förklarar Vittras kommunikations- och logistikchef hur skolan uppnår sina vinstmål:

- Det går att effektivisera kostnader. Vi utnyttjar lokalytan genom att vi inte har klassrum. Pedagogerna har inga håltimmar.

Visst kan man i en skola välja att jobba utan klassrum, men det skall då vara utifrån en pedagogisk tanke inte av ekonomiska skäl.

Varje rumssamband, varje halvplan, varje nisch i en skola måste vara genomtänkt. Skolan är ett finkalibrerat instrument som skall användas av ungdomar i puberteten, ungdomar med nojjor, identitetskriser, koncentrationssvårigheter, skiftande behov eller bara små enkla vardagsfobier.

Ta bara en sådan sak som toaletterna. Om den enda toaletten ligger precis vid ett ständigt använt grupparbetsrum så kommer en del hellre hålla sig hela dagen och få hälsobesvär än att använda den. Det kan förstöra en hel dag, kanske varje dag.

Läroplanen betonar samarbete och grupparbete numera. Det är en helt riktig grundtanke, men det ställer mycket stora krav på miljön om det inte skall resultera i en situation där elever med koncentrationssvårigheter får svårt att följa med och grupparbetet slutar i kaos.

Aranäsgymnasiet, interiör.

I många nybyggda och ombyggda skolor har teorier om defensible space omsatts i ”studielägenheter”, trygga hemmahörn på skolan där hela arbetslaget har sina basfunktioner och hemklassrum samlade. I Arkitektur och skola (Arkus 1999) skriver Lisbeth Williams att ”[allt tyder] på att revirbrist är en viktig faktor när skolpersonalen klagar på oro och främlingskap bland elever, som ofta saknar ett eget klassrum.”

Erfarne skolarkitekten Gunnar Löwenhielm sammanfattar i samma bok några villkor som måste uppfyllas i genomtänkta skollokaler med hemmaterritorier. Några punkter:

Många olika typer av verksamhet skall kunna pågå samtidigt utan att störa andra.

Stöd skall finnas i rummens form och inredning för att möjliggöra avskildhet utan avkall på öppenhet, flera olika typer av utrustning för laborativt och verkstadsbetonat arbete skall finnas nära till hands.

Viktiga basfunktioner som kapprum, toaletter och dylikt ska vara väl lösta.

Glaspartier och glas i dörrar skapar öppenhet och kontakt.

Ett av rummen är utrustat för enklare laborativa moment i till exempel fysik, kemi, biologi, hemkunskap och bild.

Datorer kopplade till biblioteket finns uplacerade här och var.

Elevernas kapprum ligger centralt invid toaletter och trappa.

Detta som exempel på uppgiftens natur. En skola kan gestaltas på många andra sätt, men det centrala är att den gestaltas specifikt för sitt ändamål. För, som Gunnar Löwenhielm skriver:

”Den byggda miljön är viktig för att stödja och underlätta verksamheten, men den spelar även en stor roll i det man brukar kalla den ”dolda läroplanen”, det vill säga att allt det som omger studierna, miljö, organisation, hierarkier, sociala mönster etc, ofta lär eleverna mer än vad som sägs i läroböcker och av lärare.”

Speciellt högstadieeleverna uppfattar och tolkar den byggda miljöns dolda budskap, skriver Lisbeth Williams och citerar Ann Skantzes doktorsavhandling Vad betyder skolhusen (1989):

Om den tjugotalsskola som ingår i studien kommenterar eleverna korridorerna med de stora fönstren och dekorativa utsmycknignarna, nischerna och sittplatserna: ”dom har tydligen tänkt på att elever ska va här, och ska vara här hela dagarna nästan”. Generationer av barn har gått i skolan och det ger dem trygghet. Om de nötta stentrapporna säger en elev att: ”det är många före mig som varit här”. En annan skriver: ”Ja skolan står kvar där på något sätt, det vet man alltid, att den har stått så här länge, så skall den stå här när man kommer tillbaka nästa dag också. Det känns skönt.”

Skolan är fortfarande en institution. En av de fasta punkterna i en värld där inte mycket annat håller att ta tag i. Detta är vad påkostade och välgestaltade skollokaler förmedlar till eleverna: ni är viktiga. Ni är värda det bästa samhället kan erbjuda.

Vilket är det dolda budskapet i de vinstdrivande friskoleföretagens skolor i ickeskollokaler? Hej, hejdå, typ.

Samma misstag som av ren snålhet byggdes in i 70-talets fantasilösa bunkerskolor, upprepas i de privata skolorna idag. Vi borde veta bättre än så.

Andra bloggar om: skola, arkitektur, politik, friskolor