EU får cred av liberalpressen för resoluta åtgärder mot bankkrisen. 1300 miljarder euro har euroländerna enats om att pumpa in i banksystemet, alltså betydligt mer än de amerikanska stödinsatserna. Man ska dock inte misstolka de tillfälliga bankförstatligandena som öppningar mot socialism, utan, just, som en tillfällig försäkringslösning för kapitalet. Staten agerar här som den kaotiska kapitalismens lojala planeringsorgan. En av de roller staten måste - förväntas - spela i ett kapitalistiskt samhälle för att rädda systemet från sig självt.
Var och en försöker dra sina växlar på krisen. DN har idag en märklig ledare där Gordon Brown hyllas för sin snabbhet, spänst och skönhet. DN:s slutsats? Att ”Europa kan”.
Detta är lustigt just mot bakgrund av vilken position Gordon Brown verkat från. England är som bekant inte med i EMU och har tagit täten med handlingsinriktade åtgärder just ur den rörelsefrihet det innebär. EMU-länderna har sedan hängt på, när modellen demonstrerats.
Och små EMU-stater fick sitta på läktaren förra veckan när Sarkozy bjöd in sig själv och de tre stora, Angela Merkel, Silvio Berlusconi och Gordon Brown, tillsammans med ECB-chefen till det första krismötet där agendan sattes. Så mycket för att EMU-medlemsskap innebär att sitta med vid bordet. Det får vara vid småttingbordet isåfall.
EU är inte en del av lösningen på dagens kris, utan tvärtom, vilket Jonas Sjöstedt och Sören Wibe påminner om i Västerbottens Folkblad, en inte så liten del av själva problemet:
”När vi gick med i EU var det vissa på vänsterkanten som i EU såg en motvikt till det globala kapitalet. Nu, efter 13 års medlemskap, kan vi konstatera att de tyvärr fick fel. Den absoluta huvuddelen av de lagar och direktiv som utgått från EU har istället underlättat kapitalets frihet: kreditväsendet har avreglerats ännu mer och man har uppmuntrat privatiseringar och gränsöverskridande etableringar inom det finansiella systemet.”Lissabonfördraget, som snart skall upp till beslut i riksdagen, måste stoppas innan vi fått garantier för att det inte lägger grunden för nya, liknande situationer, skriver Sjöstedt och Wibe:
”I centrum av allt detta finns artikel 73b i EU:s fördrag som uttryckligen förbjuder ”alla restriktioner” för kapitalets rörelsefrihet över gränserna. [...] Om ett nytt fördrag skall antas bör ett huvudkrav för vänstern vara att detta innehåller klara skrivningar som ger staterna rätt att begränsa kapitalets fria rörelse över världen.”
Till något närliggande. Jag har en artikel om finanskrisen, vänsterpartiet och budgetreglerna på SVT Opinion idag med utgångspunkt från begreppet ansvarstagande (ett gammalt spår). Det blev kanske lite retoriserande i överkant, men ska det gå fort blir det tyvärr mer tyckande än faktagrävande, vilket var och en kan se som öppnar en tidning idag. Citerar ändå avslutningen som rymmer några lite mer konkreta förslag:
"Ska något positivt komma ur den punkterade finanssufflén så måste vi återta rätten och förmågan att tänka utanför de liberala gränslinjerna.På andra håll: Ida Gabrielsson hade de bästa kommentarerna till strulandet förra veckan. Aron Etzler analyserar söndagens partiledardebatt. Morgan Johansson om Paul Krugman. Andreas Bryhn om förslag på förslag på amerikanska stimulansåtgärder. Dan Hallemar berättar att RIBA:s Stirling Award i år gick till ett projekt i allmännyttan.
Först, akut, behöver vi möta lågkonjunkturen med en aktiv finanspolitik istället för normpolitik. Vi måste lämna den privata spekulationsekonomin och föra över riskkapitalförsörjningen i samhällelig regi. Vi behöver satsningar på offentliga välfärdstjänster istället för ansvarslösa skattesänkningar. Vi behöver privata investeringar i realproduktion istället för derivatfonder. Vi behöver en politik som vågar ta nödvändiga beslut och styra världen mot ekologisk hållbarhet.
Och vi behöver definiera om - i grunden - vad som är ansvarsfullt. Det är inte att stryka finansvalpar medhårs och själv huka tankeslött under idiotiska regelverk. Vi kan börja där."
4 kommentarer:
Vad hade bilden med inlägget i övrigt att göra? Även om det iofs var en vacker bild - på ett lika vackert infrastrukturprojekt, Botniabanan!?
Mvh
Anders
Bilden var enbart till för att locka massorna till läsning.
Hittade fotoalbumet på Västerbottens Folkblad då jag läste Sjösteds och Wibes artikel.
Och ja, Botniabanan.
Vem ska hänga bjällran på katten?
Förra gången det var storkris - 1929 - och vi fick keynesiansk ekonomi och restriktioner på kapitalet hade vi som bekant en aggressiv arbetarrörelse, i alla fall i de länder som gick främst, Norden och USA.
I länder där arbetarrörelsen var halvsvag, t.ex. Frankrike och Storbritannien, hände inget förrän efter kriget. Och i Tyskland där arbetarrörelsen hade gjort bort sig genom att en socialdemokratisk regering hade skjutit ner sina egna anhängare blev det som bekant ett annat resultat av krisen.
Mitt tips är att vi idag kommer att få samma resultat som i Frankrike och England, dvs ingenting.
Skicka en kommentar