Vägen vidare från Köpenhamn: Pachamama

”Det finns länder som hoppas att ingen överenskommelse kommer ut härifrån av det enkla skälet att de inte vill ha någon lag, de vill inte ha någon standard, eftersom frånvaron av sådana normer ger dem friheten att fortsätta med sin förgörande exploatering.”

Hugo Chavez talade (Youtube) i Köpenhamn i onsdags och konstaterade redan innan haveriet var ett faktum vartåt det barkade. Så här i efterhand, när den röriga krigsröken lagt sig, är det lättare att också på håll urskilja att hela toppmötet från början till slut var en grym fars som var förutbestämd att sluta i fiasko. Inte bara USA, utan hela den rika världen, inklusive EU och andra stormakter som Ryssland och Kina, var inställda på att få ett tandlöst avtal hellre än ett kraftfullt. Bara genom att G77-länderna satte hårt mot hårt tvingades de lama ambitionerna ut från sina fikonlöv av låtsaslösningar och ickeförpliktigande fraser. Den totala frånvaron av vilja blev synlig för alla i form av en regelrätt katastrof.

Att frånvaron av seriösa ambitioner blev synliggjord är väl det positiva man får försöka ta med sig. För det gick, verkligen, väldigt mycket åt helvete i Köpenhamn.

Vad beror det på?

Hugo Chavez körde en träffsäker oneliner i sitt tal: Om klimatet varit en bank då hade de rika länderna inte tvekat en sekund att göra vad som behövs för att rädda den.

Det är nog helt sant.

Men liknelsen sätter också fingret på var precis det är som de ledande politikerna går vilse på vägen till klimatfrågan. För en bank är just exakt vad naturen är, om än inte en kapitalistisk sådan.

Den planet vi ärvde var en välskött och välmående bank med ett kassavalv – litosfären – som livet ägnat årmiljarder åt att fylla med koncentrerad energi. Det är lagrade tillgångar som vi ägnat det senaste seklet åt att skotta ut och elda upp och sprida ut i atmosfären på ett lika farligt sätt som då överflöd av betalningsmedel inflaterar en ekonomi.

Makthavarnas oförmåga att urskilja den sanna karaktären av vad vi som samhälle ägnar oss åt – att i accelererande takt, likt spelnarkomaner som tappat allt förnuft, länsa bankkontot – det är den grundläggande tankeblockad som gör alla internationella klimatförhandlingar till uppvisningar i surrealism.

I Köpenhamn stod precis samma politiker som i sin finanspolitik, i linje med neoklassiska ekonomiska doktriner strävar efter att hålla en balanserad statsbudget, och slogs med näbbar och klor för att få fortsätta att köra den större budgeten – den ekologiska – med enorma underskott.

Föreställningen om att det är nödvändigt (fastän visserligen beklagansvärt) att fortsätta att driva naturen med underskott, snarare än att så fort som möjligt sluta kretsloppen – dvs sätta in medel på banken i samma takt som vi gör uttag – för att upprätthålla välfärd och utveckling bygger på en kulturellt rotad missuppfattning om människans relation till naturen. Ett felslut som formulerades kärnfullt av Francis Bacon på 1600-talet då han sade: "Naturen måste besegras och undertryckas, vi måste rentav rubba hennes grundvalar."

Den här föreställningen sitter mycket djupt i oss. Framförallt och huvudsakligen i den kristna delen av världen. Och den leder oss gång efter gång till att tro att utveckling byggs genom exploatering snarare än hållbar förvaltning av naturresurser. Under industrialismens och kolonialismens glansdagar, när bara en liten minoritet ännu hade förstått att de industrialiserade länderna i själva verket byggde upp sin rikedom genom uttag från ett begränsat bankkonto, då kunde det verkligen se ut som om att samhället måste byggas genom att exploatera naturen.

Idag borde vi veta bättre.

Men ja, trots att vi vet bättre, rent vetenskapligt, så förtränger vi konsekvenserna av vetskapen och låter föreställningen om att vi trots allt måste exploatera naturen fortsätta att leda oss. Den för oss vidare till den missuppfattning som satte krokben för klimatförhandlingarna i Köpenhamn och som ligger bakom att vi alls har något så absurt som förhandlingar om vem som längst ska slippa sluta kretsloppen: föreställningen att det är en uppoffring, en kostnad att så snart som möjligt ställa om till ett hållbart samhälle som inte släpper ut mer koldioxid än det binder.

Den missuppfattningen verkar korrekt bara om vi fortsätter att betrakta en del av ekonomin – den som traditionellt omfattas av de nationalekonomiska modellerna, konstruerade av Francis Bacons barnbarn – och intalar oss själva att det vi urskiljer i den lilla delen är det relevanta.

Här uppe sitter nationalekonomerna och fattar ingenting.

Den världsförståelse nationalekonomin tillhandahåller kan liknas vid den överblick en teaterbesökare som fått ogynnsam restplats längst till vänster på balkongen har över scenen. Han ser bara den högra delen och vet inte vad som händer på den vänstra scenhalvan, men för att inte känna sig besviken över sin teaterafton intalar han sig själv att han inte missar något väsentligt.

Trots att det var på den vänstra scenhalvan man fick veta vem som var mördaren och trots att det var där hela den intressanta kärleksakten mellan herren med det långa bockskägget och hans bror utspelade sig.

Vår förståelse av ekonomin är alltsedan Bacons dagar, kraftigt beskuren. Då Aristoteles talade om oikonomia syftade han på hushållning med begränsade resurser och gjorde samtidigt en distinktion mot begreppet krematik, som var manipulation av resurser för att uppnå kortsiktig vinning. Idag har krematiken invaderat hela ekonomin och vi är som kultur snudd på oförmögna att se vad ekonomi är bortom den.

En stor mental vägblockad står i vägen för att rädda klimatet i tid. Den ledde de dominerande nationerna till att sabotera förhandlingarna med ”oansvariga positioner, ständiga steg tillbaka, undantag, och en elitistisk hantering av ett problem som är vårt gemensamma”, för att tala med Chavez, som i sitt tal vidare citerade befrielseteologen Leonardo Boff om vad klimatkrisen ytterst beror på:

”Vad är orsaken? Ah, orsaken är drömmen om att nå lycka genom materiell ackumulation och en evig tillväxt. Med hjälp av ’vetenskap och teknik’ tror man sig kunna exploatera jorden bortom alla gränser.”

Det mest intressanta inlägget under Köpenhamnstoppmötet kom från Bolivias president Evo Morales som krävde att utsläppsgränserna bör sänkas så lågt att temperaturökningen inte överstiger en grad. Det var en nödvändig markering av den egentligen rimliga ambitionsnivån, som naturligtvis inte plockades upp av stormakterna.

Morales pekade också mot kapitalismen och lyfte i likhet med Chavez fram att det behövs en socialistisk världsordning. Här tycker jag dock att han går väl långt i att reducera betydelsen av sitt eget kultur- och idéarv i strävan att vara en duktig Bolivarian. Socialistisk ägande och planering är viktiga verktyg för att åstadkomma den hållbara värld som marknaden och det privata vinstintresset inte kan skapa, men socialismen i sig är inte tillräcklig. Aymaraindianernas förståelse för "moder jord" är - faktiskt - minst lika viktigt.

Länder som Bolivia och Ecuador har idag, burna av ursprungsfolkens och småböndernas sociala rörelser, tagit täten mot att återupprätta en sådan förindustriell och utomkristen, indiansk, förståelse för behovet av att sluta kretsloppen.

I Ecuadors nya konstitution utgör sedan förra året skötseln av och respekten för moder jord – Pachamama – portalparagrafen.

Där finns hoppet för framtiden, hoppet finns i Latinamerika.

Just det perspektiv Evo Morales lyfte upp måste vi ta till oss. Jag tror, som David Jonstad i Effektbloggen, att det vi måste ägna oss åt nu efter Köpenhamn är att åstadkomma ett samhälleligt värderingsskifte. Inte genom att moralisera eller snickra ihop alternativa livsstilar utan genom att driva igenom en ny förståelse kring vad som egentligen är utveckling, genom att omdefiniera samhällets prioriteringar och ersätta gamla problemformuleringar med nya. David Jonstad skriver:

”Stora värderingsskiften tar i regel lång tid att få till. Å andra sidan, någonstans där framme är jag övertygad om att det finns en tipping point. Inte bara i form av snabbsmältande havsisar eller metangasbomber, men en tipping point där samhällets strävan efter mer ersätts av en strävan efter bättre. Less is more. Sverige kan kanske bli pionjären, snabbt följd av resten av i-världen och sedan Kina och övriga världen.”

Precis det borde vara den rödgröna agendan i valet om inte vi också är ohjälpligt instängda i Francis Bacons natursyn. Vi borde kunna ta med oss in i valet att utmana BNP-måttet, mätstickan som lurar oss att vi ser hela scenen när vi bara ser en liten del. Vi borde göra upp med föreställningarna och myterna om att alla måste jobba mer och istället lyfta alternativen: arbetstidsförkortning och ökad livskvalitet. Vi borde kunna säga att vi vill se ett Sverige som slutit alla sina kretslopp, inräknat den koldioxid som ligger inbäddad i importen, senast 2020.

Ett land som inte längre lever på oansvariga sms-lån från Pachamama. Det borde stå högst på vårt program.

Som David Jonstad skriver: gör vid det kan Sverige kanske bli en viktig pionjär.

Det är den andra slutsatsen man kan ta med sig från Köpenhamn att världen är i skriande behov av pionjärer. De rika ländernas rädsla och ovilja att ta på sig tillräckliga utsläppsminskningar är bland annat sammanhängande med att ingen har gjort det ännu. Ingen har simmat ut i vattnet och visat att det är inte farligt, det är tvärtom skönt, kolla vad skönt det är! Nu står alla på stranden med tårna i brynet och tittar på den mörka vattenytan och känner sig osäkra över om de vågar.

Det rådde en plågsam brist på ledarskap och föregångare i Köpenhamn.

Vid sidan av socialisterna Morales och Chavez höll republikanen och marknadsliberalen Arnold Schwarzenegger ett av toppmötets bästa tal. Han lyfte upp hur Köpenhamns nyckeltal som världens mest hållbara stad (lysande PR för Danmark!) är en inspirationskälla för hans egen delstat Kalifornien, som i skuggan av sin akuta budgetkris gör stora asträngningar att röra sig mot ett koldioxidneutralt samhälle. Kalifornien är som bekant väldigt bilberoende och har en lång väg att gå, men Schwarzeneggers huvudpoäng var att det inte går att vänta på att en dysfunktionell internationell process ska nå en vek konsensus. Kalifornien går vidare, oavsett vad USA gör och det bör andra städer och subnationella entiteter också göra, menade han.

Det är en helt riktig och viktig poäng. När nationalstaterna och de stora politiska unionsblocken låst in sig i vanföreställningar om att de måste undvika att ta på sig åtaganden för att värna nationella intressen, då är undernationella samarbeten och pionjärer den nödvändiga vägen framåt.

Det borde också stå på den rödgröna agendan i varje kommun- och landstingsval 2010, att ställa om till helt koldioxidneutrala städer senast 2020.


Om det gick väldigt dåligt i Köpenhamn så kan man kanske, som Naomi Klein här, ändå hoppas att det går bättre när det nästa år hålls toppmöte i Mexiko, då förhandlingarna hålls i en del av världen som trots allt inte är lika fast i vanföreställningar om att människan måste mosa sönder naturen för att kunna rädda den, som vi tenderar att inbilla oss här i Europa.

Det mest positiva vid Köpenhamnstoppmötet var ändå den lyckade mobiliseringen från miljörörelser, sociala rörelser, vänsterpartier och klimatorganisationer som fanns på gatorna och på den alternativa konferensen.

Till nästa år måste vi stärka den rörelsen. Trycket från gatan måste upp ytterligare. Vägen vidare från Köpenhamn går via rörelsebyggande och Pachamama-tänk istället för hejkon Bacon.

Taggar: miljö, klimat, COP15, Hugo Chavez, Evo Morales, Naomi Klein, kapitalism, pachamama