Arkitekter om utopier

Det har varit mycket ett tag, då får bloggen vila lite. Men här blir snart åka av igen. Ett tips: I förra veckan släpptes första numret av 4 ARK på café Publik i Göteborg. Tidskriften har dragits igång av en grupp arkitektstudenter på Chalmers (jag är inte en av dom) med syftet att "bredda synen på arkitektur". En tanke som jag kan skriva under på av hela mitt hjärta. Arkitektur kan vara fruktansvärt tråkigt när den inte relaterar till någonting annat än sig själv och sina interna beundrare. Brännhet är den däremot när hela den smutsiga verkligheten innefattas i arkitekturdebatten och arkitekturen inser att den handlar om människors liv, inte fotoperspektiv.

Redaktionens programförklaring är upplyftande läsning:

"Vi tror på en arkitektur som inte förnekar att den är en del av ett större sammanhang. En arkitektur som tar färg av en uppsjö perspektiv, motstridiga idéer och ett ständigt ifrågasättande av etablerade konstruktioner."

Första numret har tema "utopi" och även här skriver redaktionen genomtänkt:

"Vi ser utopibegreppet som ett sätt att problematisera arkitekturpraktikens ideal, men också som ett svar på en tilltagande vilja bland studenter att låta arkitekturen göra skillnad. [...] Många av bidragen tar sin utgångspunkt i vardagen där utopierna framträder i skarvarna snarare än som strukturella idéer."

Tänk att våga göra en tidning om utopier. Har ingen berättat för arkitektstudenterna att alla utopier är döda, och att utopiska tankar nästan utan undantag leder till massmord?

Första numret av 4 ARK handlar bland annat om en queerfeministisk ombyggnad av Valhallabadet, en slovensk cykelfabrik, en norrländsk kollektivdröm och fyrdimensionell arkitektur.

Själv har jag bidragit med en (aningen högtravande märker jag nu) text om en jordnära utopi: Den föreliggande verkligheten. Publicerar bara ett utdrag här, köp 4 ARK för att läsa hela:

En av vårens första dagar gick vi upp från Eketrägatan, via Biskopsgården och vidare till Länsmansgården. Som strandade atlantångare stod husen från 50-tal, 60-tal och 70-tal direkt på granitberget. I skrevorna lyste krokus, blåstjärna och vintergäck. Lina pekade och berättade vad de hette på latin, jag tittade på gatuskyltarna med sina optimistiska väderleksnamn: Högtrycksgatan, Godvädersgatan, Rimfrostgatan...

Där naturmarken går in mellan husen, och det sker på många ställen här, är det vid den här tiden på året så bedövande vackert att ingenting finns att tillägga. Den avvaktande, ödmjuka trevåningsbebyggelsen som möter skogsbrynet vid Stackmolnsgatan, rött tegel mot en bakgrund av skrovlig tallhud.

De här kvarteren är klassiskt svenskt folkhemsbygge, rekordår och miljonprogram. Tvisten pågår än idag om det rör sig om en förverkligad utopi eller reformismens potemkinkulisser. Promenerar vi i ett jämlikt folkhem med hög standard åt alla, eller rör vi oss bland klassamhällets sardinburkar?

Sanningen ligger nog någonstans mittemellan. Sverige är alls inget perfekt samhälle. Men perfekta samhällen finns å andra sidan inte. Det svenska folkhemsbygget var en redan från början en utopi formulerad som en approximation, ett prövande steg på vägen.

[...]

I 30-talets Sverige blev det plötsligt fint för arkitekter att rita bostäder åt vanligt folk. I den nya tid som då bröt igenom värderades den arkitekt högst som kunde rita praktiska lösningar och bruksföremål som gjorde vardagen enklare och behagligare. Arkitekturen flyttade från Konstakademin till Tekniska Högskolan, det var egentligen första gången som man slutade låtsas som om vardagen inte existerade.

”Det var inte bara fråga om ett nytt sätt att bygga. Det var något mer, något som var svårare att få grepp om: ett nytt sätt att leva” så reflekterar byggmästaren August Bodin när han besöker 1930-års Stockholmsutställning i Per Anders Fogelströms Stockholmsskildring Mina drömmars stad. Och vidare löper reflektionen: ”Det tycktes honom som om kvinnorna spelade en särskilt stor roll i förändringen. Att de alltmer arbetade utom hemmen, krävde att bostäderna fick en annan utformning är förr, blev funktionalistiska i ordets egentliga mening.”

Arkitektur är en konkret syssla. Som sådan är den tätt sammantvinad med de sociala sammanhang i vilken den blir till. Antingen svarar den mot tidens behov eller så svarar den inte mot dem - och då blir den ointressant, marginaliserad.

När arkitekturen tar sig an tidens utmaningar kan den å andra sidan leda utvecklingen, visa vägen framåt. Ge praktisk form åt utopiska visioner. Stockholmsutställningen var ett exempel på en sådan lyhördhet.

[...]

Drömmen om förändring har alltid närts framförallt av den fattige. Många av historiens stora skiften har därför ytterst burits fram av de nedtryckta klassernas strävan efter bättre villkor. Kring framtidsutopierna, teknikens underverk, den nya byggnadsstilen och de sociala reformerna, svärmade möjligen först falangister och filantroper, men det var hos de fattiga, hos arbetarklassen, som förändringstanken slog rot och hämtade sin kraft. Det var de som behövde förändringen. Och det var en halt skräddare som tog dess budskap till Sverige.

Inför Stockholmsutställningens krusidullbefriade och banbrytande nymodigheter som upprörde många besökare funderar August Bodin vidare: ”Kanske kan bara vi som föddes fattiga riktigt förstå hur nödvändigt det är att världen förändras. Vi som såg våra föräldrar gå under har inte så lätt för att romantisera det förgångna.” Blott 30 år tidigare hade Stockholm omtalats för att hysa några av Europas värsta slumområden.

Från en utsiktsplats i Angered skriver Per Forsman i boken Det gamla och det nya bygget [Jag har tidigare citerat den här, den rekomenderas varmt!] om bostadsfrågans betydelse under 1900-talets första halva. Från det medeltida samhällets statiska byar hade arbetarklassen i industrialismens barndom kastats ut i en värld där varje boning var ett provisorium. Kampen för en trygg och värdig egen bostad blev därför, skriver Per Forsman, en existentiell kamp, en kamp för att återfå ett hem, forma en egen plats i det platslösa. Så hamnade bostadsfrågan oundvikligen i centrum för den sociala reformismen [...]

Som sagt, besök hemsidan och köp 4 ARK för att läsa resten av artikeln och resten av tidningen.

Andra bloggar om: arkitektur, tidskrifter, kultur, Göteborg

Samtidigt, på en helt annan förbundsstämma

CUF hade (också) förbundsstämma i helgen och Fredrick Federley lämnade över klubben till en viss Magnus Andersson. Ska bli spännande att se om Magnus kan förvalta det tatcheristiska pund Federley investerat den gamla bonderörelsens förtroendekapital i. Att döma av pressmeddelandet är det svårt att uttyda om det var en ordförande i folkrepubliken, en VD eller en missionspastor som anställdes:

”- Jag vill skapa ett nytt ledarskap som är öppet, lyssnande och nyfiket på omvärlden men också på vår organisation, så kan både CUF och även jag växa säger Magnus Andersson. [...] Hans kompetens att börja CUF’s resa är oändlig, säger Fredrick Federley [...] Magnus är en rutinerad ungdomspolitiker [...]Han har dessutom en spetskompetens på miljöområdet. [...] Vi är ute på en spännande resa och den kan sluta varsomhelst, avslutar en lycklig ny förbundsordförande.”

Ja, som Magnus säger, den resan verkar kunna sluta precis var som helst. Den som vill veta riktigt vart Magnus vill dra bör inte besvära sig om att läsa Annie Johanssons utdrag ur ”linjetalet”. Några höjdpunkter var (tydligen):

"Det är vi som är liberalismens ideologiska kärna. Det är vi som är utvecklingen och det är vi som är framtiden"

"Jag kommer aldrig någonsin att tvingas till tystnad(...)vårt uppdrag är att föra vår talan, ingen annans"

"Grön liberalism. Den är grön för att den är ny, spännande och varm."

"Enbart bistånd är som att kasta päron på svinen. Långt bättre är handel mellan stater."

"Jag ser fram mot matchen med den svenska fackföreningsrörelsen och LO och det är en match som vi bara kan vinna"

Ett linjetal som pekade i nyliberal nyreaktionär gullig valfri riktning. CUF-stämman beslutade att förorda en yrkesarmé, tog ställning för ”inskränkningar av strejkrätten och andra fackliga stridsåtgärder”, och avslog med liten majoritet att avskaffa sexköpslagen. I sitt öppningsanförande sade Fredrick Federley bland annat, angående Kinesisk arbetsmoral vs. svenskars lathet:

"Kina är ingen demokrati. Regimen respekterar inte de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten. [...] Men Kineserna har bestämt sig. De har en framtidstro och de jobbar [...] I Sverige debatterar vi hur mycket man ska slippa jobba. Hur lite vi ska behöva förändras."

Och appropå salladsbarskonflikten i höstas leverades i samma tal en helt ny förståelse av relationerna på arbetsmarknaden:

"Det är nästan som att de [facket] och socialdemokraterna på allvar tror att arbetsgivarna har ett intresse av att förtrycka sin personal. Som att arbetsgivaren vaknade upp på morgonen och tänkte att idag ska jag sparka min personal, nej jag ska nog bara dubbla deras arbetstid eller varför inte halvera deras lön?"

För övrigt noterar jag på CUF:s hemsida att den tidigare gröna fyrklövern numera är brun. Inte helt förvånande.

Votering är begärd och skall verkställas

I veckan som gick befann jag mig på Ung Vänsters riksting i Herräng i Uppland. Av den anledningen har det inte blivit något bloggande de senaste dagarna. På grund av slutinlämning och annat kommer det inte bli så mycket den kommande veckan heller.

Rubriken till postningen är kanske de vackraste ord svenska språket har, vilket eftertänksamt konstaterades av presidiets ordförande Simon Fors i samband med (har jag för mig) en votering om en ordningsfråga.

Voteringen, efter fri och öppen debatt, utgör demokratins själva essens. Och även om man inte behöver tänka på det hela tiden kan det vara bra att ibland påminna sig att det alls inte är en självklarhet, att det krävts många generationer av politisk kamp för att vi ska kunna åtnjuta den möjligheten idag, att resa ett förslag från golvet, hela vägen upp genom partiorganisationen och en dag se det slå igenom som regeringspolitik.

Rikstinget höll vi i Folkets Hus i Herräng, uppfört 1953. Strax intill huset fanns ett vattenfyllt gruvhål, ett av många i orten, där järnmalmsbrytningen har bedrivits sedan 1500-talet och ända fram till 1962 då järnbruket i Herräng lades ned. Platsen i sig var en påminnelse om att det inte räcker med politisk kamp för att ha möten där votering kan verkställas, lika nödvändigt är organisering och bygget av egna hus, där mötena kan hållas.

Vi antog ett antirasistiskt- och ett utbildningspolitiskt program (programförslagen och motionerna finns här). Bra debatter och bra beslut resulterade i två helt okej program med nödvändiga uppdateringar för en modern vänsterpolitik.

Inte minst gäller det utbildningspolitiken. Just nu förändras skolan i en rasande takt åt fel håll av en borgerlig regering som insett att den ideologiska förskjutningen börjar just där, där vår människosyn, vårt självförtroende och vårt samhällsmedvetande formas, byggs upp eller bryts ner.

Vänsterns utbildningspolitik tar sin utgångspunkt i en insikt om att skolan har en dubbel karaktär. Skolan har alltid varit - och är fortfarande - ett sållningsverktyg, ändå är det nödvändigt för arbetarklassen att vi utbildar oss och den bästa väg som finns är genom det sammanhållna skolsystemet. Som också, vid sidan av de sorterande och förminskande dragen, rymmer progressiva inslag, resultatet av demokratsiering och politisk kamp.

Många av de progressiva dragen, som fria skolmåltider och lokala styrelser är hotade idag eller har redan fått sin dödsdom undertecknad av Jan Björklund.

Självklara inslag i en skolpolitik från vänster är nej till privatskolor och ja till en sammanhållen offentlig skola, nej till alla typer av avgifter (och - alltså - ja till skattefinansiering istället), nej till betyg... utöver det får var och en hitta sina personliga ljuspunkter i programmet, själv är jag extra stolt över att vi tydligt tar ställning mot läxor, mot alla former av nivågrupperingar, för arbetslivspraktik på samtliga gymnasieprogram och för en fortsatt utbyggnad av högskolan bortom 50%-målet. Runt de punkterna rörde sig också några av rikstingets längre debatter.

Riksting och kongresser är nästan alltid en uppmuntrande och lärorik erfarenhet. Och det är också någonting helt annat än en konferens eller ett möte i största allmänhet. Vid programbehandlingen i plena avslutas en halvårslång process med debatt och diskussioner inom organisationen, motionerande och motionssvarande och slutligen yrkanden och ändringsyrkanden. Resultatet av argument och motargument är ett gemensamt bygge. Ett abstrakt sådant visserligen, bestående av bokstäver och meningar, men icke desto mindre ett gemensamt bygge som uttrycker en gemensam idé, med byggmaterial bestående av de motioner som skrivits i klubbarna från Skåne i söder till Norrbotten i norr och sedan ihopspikat av de inlägg som formulerats i talarstolen.

Ett riksting, en kongress, är ett bygge, men även ett skådespel. En improviserad/regisserad föreställning med ett tidschema som ska hålla och skådespelare som alla ska få sin plats på scenen. Scenupplevelsen - att stå där och säga sin åsikt - är lika viktig som det som sägs. I Ung Vänster inleder vi alla sammandragningar med separatistiska kill- och tjejträffar för att så långt det är möjligt formulera strategier mot- och ständigt bevaka den könsmaktsordning som genomsyrar alla relationer, även hos oss, i det rådande genussystemet.

Ett riksting, en kongress, är ett bygge och ett skådespel, men även hastig och djup förälskelse. I de kamrater som bakom kulisserna i ett alldeles för litet kök lagar maten till 200 personer, de som kör bussarna, de som städar toaletterna och de som sätter upp sig på talarlistan för första gången i sitt liv för att ge sin syn på vad förbundet bör tycka om SFI eller föräldrakopperativ i glesbygden. En förälskelse i henne som inte vågade begära ordet, fast hon hade det bästa argumentet av alla. En förälskelse i de som överraskade med glasklar förståelse, de som kom från ingenstans och sammanfattade allt. En förälskelse i presidiets propositionsordningar och dåliga skämt, i hälsningsanföranden från grannländer i väster- och öster, i smutsiga klassrumsgolv och smyghånglande tonåringar... Och björkarna som just tar språnget mot sommaren där utanför plenasalens fönster.

Och sen är det plötsligt över.


Ung Vänster håller riksting under de mellanår då vi inte har kongress. Vid rikstinget genomförs inga val utan endast programbehandling. Filmen ovan är liksom bilderna i postningen hämtad härifrån och härifrån.

Två underhållande

Ali Esbati efterlyser upprymda sparvar.
Bengt Göransson kallar inte Mats Odell för dumfräck.

Förvirrad ideologi producerar förväntade resultat

”Det är inte tillåtet för oss som kommun att sälja en skola, och för oss har den inget ekonomiskt värde. Det är innehållet och kvaliteten som är värdet för oss, och vi tror att det blir bättre om de som äger skolan också driver den.”

Orden har processats och behandlats i moderaten Leif Gripestams skalle, för att sedan formas av hans läppar då han som ordförande i Täby kommunfullmäktige motiverade beslutet att skänka bort den kommunala skolan Tibblegymnasiet med 1100 elever, till rektorn Maj Dellström och ekonomiläraren Hans Byström.

Läs vad han säger igen. Och lägg det på minnet, för det är ett alltigenom fantastiskt förhållningssätt till våra gemensamma tillgångar. Det som vi betalat med vår skatt. Det som tillhörde oss, som de ger bort.

Beslutet att skänka bort Tibblegymnasiet, värt ungefär 40 miljoner kronor enligt en annan marknadsaktör, fattades på ett extra fullmäktigemöte som bojkottades av övriga partier. Men moderaterna har ensam majoritet i Täby, så det spelar ingen roll att 84% av lärarna och 76% av eleverna har röstat emot, att föräldrar och elever har startat protestkampanjer och att nästan hälften av lärarna redan har sökt nytt jobb med en gemensam annons i lokaltidningen.

Skolan ska privatiseras vad folk än tycker.

Varför egentligen gå fram med sådan dödsföraktande frenesi? Leif Gripestam förklarar, intervjuad i Stockholms Fria tidning:

”Vi gick till val på det här och vi står fast. Vi vet att när man driver välfärdsverksamhet i privat regi blir resultaten bättre. När människor har eget ansvar höjs kvaliteten.”

Ah. Det handlar om ideologi. Förvirrad ideologi. Därför tvångsprivatiseras det som enligt Skolverket redan är en av Sveriges bästa skolor. När SFT frågar om Gripenstam kan nämna någon förändring som skulle göra skolan bättre när den drivs privat svarar han:

”Nej, det kan jag inte. Det är ju samma program. Men kvaliteten höjs när man omvandlar till friskolor. Det har med konkurrensen att göra.”

Om det är konkurrens Gripenstam vill ha så lever Tibblegymnasiet med den redan idag, Täby har sedan tidigare tre privata gymnasieskolor. Men argument i sakfrågan tycks moderaterna i Täby oåtkomliga för, de lutar sig stabilt mot borgerlighetens grundantagande: att privat alltid är bättre. En annan täbymoderat, Sofia Paulsson säger till DN:

”Det här är långt ifrån så dramatiskt som det beskrivits. Jag är stolt över att vi har medarbetare som vill knoppa av verksamhet för att göra den ännu bättre än vad den redan är.”

Dessa medarbetare, två stycken till antalet (enligt Gripestam tillräckligt många för att benämnas som ”en personalgrupp”), får en skola till skänks. För ideologins skull. Det har fått en annan friskoleaktör, Anders Hultin, vd på Sveriges största privatskoleföretag Kunskapsskolan att säga några sanningens ord:

”Jag tycker det liknar en sovjetisk privatiseringsvåg där man slumpar i väg offentliga tillgångar till privatpersoner [...] Det verkar vara en tendens på många ställen att skapa valfrihet på det här sättet. Tillgångar skiftas ut och många människor kan gör sig väldigt mycket pengar på att ta över verksamheter som de sedan säljer vidare.”

Nu är Täby inte vilken genomsnittlig svensk kommun som helst, utan en egen värld med egna naturlagar där moderaterna har ensam majoritet, kommunalråden heter saker som Gripestam eller Reinfeldt i efternamn och vänsteroppositionen utgörs av folkpartister.

Ändå är det en bild av vart Sverige är påväg. Hela landet skall Täbyifieras, vare sig vi vill eller inte. Ett annat julkort kommer från min gamla hemstad Jönköping, där kommunens samtliga skolor, meddelades det i dagarna, skall tvångsomvandlas till friskolor. För att ”klara sig i konkurrensen”. Moderata kommunalrådet Mats Green säger:

"Vi ska göra om samtliga skolor i kommunen till friskolor. [...] Den kommunala skolan ska ta efter friskolornas framgångsrecept. [...] Rektorer som inte redo för det här bör ta sitt uppdrag under övervägande."

Det är oklart vilket ”framgångsrecept” Mats Green syftar på, kanske tänker han på att bara 50% av lärarna i friskolor har pedagogisk högskoleexamen (jämfört med 80% i den kommunala skolan), eller att friskolorna har 6,9 lärartjänster per hundra elever (mot 8,3 i den kommunala skolan)... det kan man ju se som ett recept på någonting. ”Friare undervisningsformer” kanske?

Möjligen vandrade hans tankar iväg till friskolornas skojiga men fullständigt meningslösa programprofiler, eller deras möjligheter att välja bort krävande elever och satsa på eliten. Det är ju onekligen ett framgångsrecept. Toppa laget. Skicka de överflödiga till Stena Metall.

Nej, jag vet inte. Till Jönköping Nu säger kommunens skoldirektör Stephan Rapp, att vad det handlar om är att skolorna måste bli ”bättre på att marknadsföra sig själva” och ”profilera sig”. Mer fokus på marknadsföring alltså. Stephan Rapp tar ett exempel från en friskola som vill etablera sig i stan:

”De gör marknadsundersökningar och har ett koncept, att alla elever ska ha nått en viss kunskapsnivå på en viss tid. Sånt finns inte inom den kommunala skolan.”

Jasså de har ett koncept. Att den kommunala skolan inte tänkt på det förr! Det illustrerar ännu en gång hur trögt allting går i den offentliga sektorn. När jag gick i gymnasiet i Jönköping följde skolan i sin betongsocialistiska fantasilöshet bara skolplanen, läroplanen och de kunskapsmål som fanns i dom. Naiv som jag var så trivdes jag bra i skolan och inbillade mig att vi lärde oss saker. Föga anade jag att den var helt värdelös eftersom den saknade ett koncept.

(Och det har nog inte lärarförbundet heller förstått, som förra året utsåg Jönköping till landets fjärde bästa skolkommun.)

Både i Täby och Jönköping är det som presenteras som ökad frihet i själva verket en genomgripande avdemokratisering av skolans värld.

Kniptångsmanövern sker från två håll: Å ena sidan minskar elevinflytande. Nu avslutas den tioåriga pionjärverksamheten med lokala styrelser med elevmajoritet som varit igång och fungerat väl i Jönköping i tio år.

Samtidigt minskar det samhälleliga inflytandet över skolan, när den helt avknoppas, som i Täby, eller omvandlas till kommunal friskola, som i Jönköping. I det sistnämnda fallet skall istället ”rektorernas och gymnasiechefernas makt bli större” samtidigt som skolförvaltningen ”mer ska stötta än styra”. Gymnasinämndens – de folkvaldas – inflytande rör sig mot noll, medan Täbys gymnasienämnd i princip kan avskaffa sig själv.

Impregnerade med en förvirrad och halvt religiös privatiseringsideologi förskingrar borgerligheten både demokrati och gemensamma tillgångar i en hastighet som skulle lämna Kenny Bräck flämtande i depån. Och hur ologisk Leif Gripenstams ickeargumentation än är så förs den med den fundamentalistiska övertygelsens kraft.

Det är så framtiden i det borgerliga Sverige ser ut, åtminstone de närmsta tre åren. Täbyifieringen väntar oss alla, så huka er eller organisera er.

Andra bloggar om: politik, skolpolitik, skola, Täby, Jönköping, privatiseringar, friskolor, fanatism

Land och ledning

”Sköldpaddan” kallades Jonas Wenströms första fungerande dynamomaskin för framställning av likström som 1883 lade grunden till den svenska indstrijätten ASEA. Historien om Wenström, ASEA och elektrifieringen av landet berättas på Tekniska Muséets temasida som också innehåller mängder av vackra bilder från industrialiseringens nybyggarepok.

Jonas Wenström är en av de många kreativa ingenjörer som i Jules Vernes anda befolkade sekelskiftet och förberedde välfärdsstaten. Han var inte mer än 23 år gammal, och fortfarande student, när han tittade på ritningar över befintliga dynamomaskiner från England och tänkte: ”det här kan jag göra bättre”.

1893 tillämpades för första gången det system för kraftöverföring med trefas växelström som Wenström utvecklat åt ASEA. Växelströmmen möjliggjorde att el kunde transformeras upp till högre spänning och transporteras över längre avstånd utan stora överföringsförluster. Energikällorna på landsbygden – och framförallt vid Norrlands älvar - kunde börja knytas till tätorterna. Utan dem hade tätorternas megalomaniska tillväxt inte varit möjlig. Nu behövde människorna inte längre bo och arbeta precis vid energikällan.

Krångede kraftverk

En av det moderna samhällets många osynliga försörjningsstationer, Krångede kraftverk i Indalsälven stod klart 1936. Med en kombination av en 20 meter hög damm och turbinerna installerade i ett underjordiskt bergrum kunde Krångede utnyttja en fallhöjd på 60 meter. Det var det dittills största kraftverksprojektet i Sverige och kopplades till Stockholm via en 340 kilometer lång högspänningsledning som var den första delen i det som kom att bli ett statligt stamlinjenät till vilket enskilda kraftproducenter kunde koppla upp sig för att sälja elproduktion från norrlands älvar till hela landet. Numera drivs stamlinjenätet av statliga myndigheten Svenska Kraftnät.

Ställverksbyggnaden vid Lilla Edets kraftverk, arkitekt: Erik Hahr

Idag är det svenska elnätet cirka 62 000 mil långt, varav 26 000 mil är nerplöjd eller nersprängd jordkabel och 36 000 mil är luftledning. Ryggraden, stamlinjenätet, är mätt i siffror bara en liten del av det hela, ungefär 1500 mil.

Svenska stamnätet av idag

Näringsdistribution i ett blad, foto: Giles Revell

Elektrifieringen har förstås fått genomgripande effekter för vårt samhälle. Den långväga kraftöverföringen har varit en förutsättning för skolväsendets utveckling, sjukvården, de allmänna kommunikationerna, tillverknings- och skogsindustrin och förstås för datorns genombrott.

Vi står på jättars axlar, säger man ibland. Det är en vacker formulering och i fråga om kraftinfrastrukturen är den bokstavligen sann. De utbyggda näten och kraftproduktionsanläggningarna är resultatet av generationers mödosamma arbete, arbetstimmar lagda till andra svettiga arbetstimmar. För att ge oss den bekvämlighet vi har idag. Vi står också på axlarna hos de enorma turbiner och generatorer som multiplicerar vår individuella styrka till masseffekt. Här gör några arbetare vid Karlstads Mekaniska Werkstad i Kristinehamn det på det blivande spiralskåpet till en av turbinerna vid Karseforsens kraftverk, 1929:



Ledningsrallare

Ingen metod för kraftöverföring är lika poetiskt elegant som elektriciteten. I praktiken, när ett tåg rullar fram i 200 kilometer i timmen, kan det ytterst vara drivet av den vind som i samma ögonblick passerar genom en vindturbin vid en annan kust (det kan för all del också vara en nukleär reaktor, men låt oss hålla det utanför bilden, för poesins skull).

Genom några smala kablar, blott centimeter i diameter, rör sig den otåliga nervsignal som försörjer miljonstäder med kraft för att hålla volymen uppe på klubbarna, belysningen över motorvägspåfarten tänd natten igenom och hissen i bostadshuset igång i sin pater noster-rörelse. Alla samhällets system och subsystem som måste ticka lika pålitligt som hjärtat i kroppen.

Men också de smala kablarna måste dras fram utan att någon riskerar att komma för nära (400 kilovolt i stamnätet och 220kv i de regionala kraftnten) och utan risk för att rivas ned av fallande träd. Den enklaste metoden utanför städerna har varit att hänga upp dem i ledningsstolpar – enorma sådana – och hugga ut en kraftledningsgata genom skogen. Där går högenergisamhällets spår.

Det är en en syn många av oss aldrig ser, eftersom vi bor i städerna och bara kommer i kontakt med elen i sluttampen av resan från älv till lampa/spis/PC.

Men avtrycket finns där. På flyg- och satelitbilder är det synligt, som linjalraka streck genom ödemarken (eller oftare: genom produktionsskogen) från punkt A till punkt B.



Kraftledningsgator, klicka för att se ordentligt. Och jag tror det är Bollnäs nere till höger.

Ett rationellt och mycket osentimentalt fotavtryck.

Beroende på perspektiv och sinnesstämning, skriver Knut Ove Hillestad i en liten norsk 70-talsbok med titeln Kraft, ledning, landskab (utgiven av Norges Vassdrags- og Elektrisitetsvesen), kan en högspänningsledning ses antingen som livsnerver och blodådror eller som sår efter pisksnärtar genom landskapet. Som så många av industrisamhällets strukturer har de en dubbel karaktär, på en och samma gång både vackra och brutala.

Den ohejdat övedrivna bildkavalkad som nu följer är hämtade ur Kraft, ledning, landskab. Många bilder är det, men de är vackra, tycker jag, hoppfulla, optimistiska, även när det ser förfärligt ut. Det här är bannemej också arkitektur. Here goes, kraftstationer, kraftnät. Land och ledning:

Allt jag vill säga om Ayn Rand...

...säger Stephen Colbert så oändligt mycket bättre:


Via Banal

En till, från videoarkivet på Colbert on Demand som kan förstöra vilken arbetsdag som helst:



USA har (kanske alltid haft?) den skarpaste politiska satiren. Här i Sverige skriver The Badlands Hyena Vomits Titbits de bästa politiska kommentarerna just nu.

3 vpl vs NATO

I tisdags skrev tre värnpliktiga; Martin Backlund, Patrik Cronqvist och Gustav Landström, en debattartikel i Aftonbladet med anledning av den pågående NATO-övningen på svensk mark. Läs artikeln här! De skriver bland annat:

"I går, måndagen den 7 maj, inledde vi som värnpliktiga i svenska försvaret en vecka av skarp bevakningstjänst. Uppgiften är att bevaka 43 fartyg med cirka 7 000 sjömän som ligger förtöjda i Göteborg under vecka 19. [...] Skillnaden i år är att övningen är på svenskt territorium och att en del av skeppen ligger i svenska hamnar för förberedelser. Detta närmande till Nato är ett medvetet avsteg från Sveriges alliansfrihet, som alla riksdagspartier i ord omhuldar men som oss veterligt bara vänsterpartiet stått upp för.

Bland de 17 nationer som deltar i övningen finns USA och Turkiet, som begår grova brott mot folkrätten inom och utanför sina egna gränser. USA:s olagliga angreppskrig mot och ockupation av Irak för att säkra kontroll över landets oljetillgångar har skördat över 650 000 människoliv. Inte nog med att Sverige bara stått och sett på – vi säljer mängder av vapen till USA, i strid med gällande regler för vapenexport. Nu övar vi också regelbundet med amerikanska förband.
Avskaffandet av vår neutralitet har skett och pågår i det tysta utan någon egentlig debatt. Detta måste få ett slut och vi uppmanar svenska folket att säga ifrån."

Märkligt att det ska krävas värnpliktiga för att säga det som stamanställda och frivilliga i försvaret borde ha förmåga att öppet resonera kring. Det förs trots allt en viss försvarsintern debatt om NATO-anpassning, förlorad svensk försvarsförmåga och det diskuterbara i att delta militärt i operativa insatser utomlands, i Tidskriften Hemvärnet, Vårt Försvar och på andra håll, men den verkar ha svårt att nå ut i bredare kretsar.

Kanske är det för att det krävs ett visst mod för att offentligt opponera sig mot orderbakgrunden i en kommandostyrd organisation som försvaret. De som opponerat sig mot omställningen till internationellt orienterat insatsförsvar har också fått finna sig med många nedsättande epitet, som invasionskramare, militärromantiker, nostalgiker. Känner vi inte igen det från medielogikens endimensionella etikettering av politiska ”traditionalister”?

En av dem som öppet har synpunkter på försvarsinriktningen är översten av första graden Bo Pellnäs med en lång rad internationella uppdrag bakom sig, bland annat som bataljonschef på Cypern 1983–84, chef för FN-observatörerna i Afghanistan 1988–89 och i Jugoslavien 1992–93, chef för gränsövervakningsstyrkan i Serbien och Montenegro 1994–95 mm. Interjvuad i senaste numret (2/07) av Tidskriften Hemvärnet säger Pellnäs appropå det internationella insatsförsvaret:

– Jag är tveksam till vilken nytta vi i själva verket gör i Afghanistan. Jag har ju själv varit där ett år. Jag har en oerhörd respekt för svårigheterna att överhuvudtaget agera där utav många skäl, inte minst kulturella.

- Jag anser det helt klart att det var USA som drev fram Natos bombningar i Serbien. Skälet, som angavs vara etnisk rensning, var en politisk bluff som i efterhand förvandlats till en sanning. Det var ju en motsvarande bluff som USA använde för att anfalla Irak. Ur folkrättslig aspekt ser jag ingen skillnad på att angripa Serbien eller Irak. Jag visste ett år i förväg att USA skulle starta krig mot Irak och grundskälet är naturligtvis makten över oljan.

Frågan, om man köper det resonemanget, är varför vi då skall samöva med USA. Den här gången dessutom på svenskt vatten. Det innebär ett legitimierande av skurkfasonerna och det är inte annat än ryggradslöst. Fler i försvaret - förlåt, krigsmakten ska det väl heta numera - borde ha mod att säga det.

För övrigt säger jag som Tage Danielsson: - Vad ska vi med ett flygvapen till? Det blir ju bara ett slag i luften.

Andra bloggar om: politik, NATO, krig, försvaret, Hemvärnet, Bo Pellnäs

Kjam

Årets, möjligen årtusendets, skarpaste analys av palestinakonflikten levereras av Dick Erixon:

"Många försöker hävda att palestinafrågan är så komplex, med så många invecklade historiska band, mm, mm. Men palestinafrågan är i grunden mycket enkel: så fort palestinierna slutar vara helt fixerade vid sitt hat mot Israel, kommer det att bli fred och en självständig palestinsk stat kan blomma ut.

Och det enda problemet är att palestinierna inte slutar hata. Se på Gaza. Ariel Sharon drog ut alla trupper och alla bosättare. Vad blev palestiniernas svar? Började man bygga upp sitt fria samhälle? Nej. Man ägnar dagarna i ända åt att skicka dödliga raketer in på den israeliska sidan och strida inbördes."

Tänk om alla var lika kloka som Dick. Då skulle det inte vara några krig i världen. Varför kan de inte bara sluta hata?

Mer om brytningen i Göteborg

Måste än en gång säga att jag är stolt över vänsterpartiets agerande i Göteborg just nu. Igår bröt alltså vänstern budgetsamarbetet med (s) och (mp). De senare två ville växla in högkonjunkturen i skattesänkningar, vilket man förstås kan göra. Men någon vänsterpolitik är det inte. Vänstern menade istället att nu - om någonsin - är det dags att använda utrymmet för att höja kvinnolönerna inom kommunen och täppa igen hålen i stadsdelsförvaltningarna. Den ståndpunkten föranledde Göran Johansson att kalla vänsterpartiet för "jätten Glufs Glufs, som bara vill ha mer."

Ja, de har fanimej ingen gräns de kommunalanställda kvinnorna. Snart har de glupska fettona roffat åt sig varenda skattekrona i hela västsverige.

Genom hela skeendet har vänsterpartiet agerandet konsekvent, rakryggat och riktigt. Efter en interndemokratisk process och beslut i distriktsstyrelsen stod det klart att man inte kunde gå med på en skattesänkning, det skulle strida mot allt det man gick till val på. Beslutet är naturligt, ett ansvarstagande (populärt ord) inför de väljare som lade sin röst på partiets valplattform.

Det avbrutna samarbetet innebär att vänsterpartiet nu förlorar viktiga positioner i kommunens nämnder och bolag, men som Elise Norberg och Marie Lindén säger:

– Vi sitter inte på ordförandeposter för vår egen skull. Vi måste kunna föra en politik som är den vi valdes för. Vi gick inte till val på att sänka skatterna utan på att öka välfärden.

Betygen i lokalpressen följer ett givet schema. "Principrytteri" skrev GP, "saknar all trovärdighet" säger folkpartiet, "svårbegripligt och tragiskt" menar moderaterna.

Vänsterpartiet är med andra ord på rätt väg.