Så mycket för den dialogen

Man måste ändå beundra snilleblixten, det tyska ordförandeskapets, att skrota hela konstitutionsförslaget, men ändå behålla alla dess väsentliga delar. Vid toppmötet i midsomarhelgen enades regeringscheferna om att istället för en ny Konstitution lyfta in ”idéerna” från den nedröstade konstitutionen på olika ställen i de befintliga fördragen genom ett ”reformfördrag”.

Så blir det svårare att föra debatten, Konstitutionen som objekt var för tydlig. EU tillämpar nu en trygg beprövad strategi: kan du inte få igenom din politik, göm den då inuti någonting annat, allra helst i en fotnot.

Det är nog smart. För varje gång som EU försöker vara tydligt visar det sig vara ett gravt impopulärt projekt. Och så här i backspegeln kan man se att det var ett grandiost misslyckande Valéry Giscard d’Estaing bäddade för när han, övertygad om att Europa kunde bli som Amerika, valde att presentera nästa steg i superstatsbygget som en samlad konstitution.

Ställda inför konstitutionstexten röstade folken i Frankrike och Holland nej i sina folkomröstningar 2005 (vi svenskar fick som bekant aldrig chansen – våra ledare anser inte att vi klarar av den uppgiften). Kort därefter tvingades regeringscheferna avisera en ”time-out” för att ”gemensamt tänka över situationen.”

Det var dags för plan D sade kommissionär Margot Wallström. D som i ”Dialog, Debatt och Demokrati”.

I en intervju den 8:e oktober 2005 förklarade Wallström att EU måste tänka efter och lyssna på folket. Hon tänkte sig därför ”ett pärlband av mötesplatser [...] konferenser och utbildningar med olika Europateman” där ”människor av alla slag” skulle ”träffas för att växa tillsammans.”

Under de snart 19 månader som gått sedan dess har EU-konstitutionen nämnts 249 gånger i Mediearkivet som samlar en stor del av sveriges tryckta medier. En femtedel av artiklarna är från den sista månaden, inför regeringskonferensen. Ingen, inte ens Margot, kan kalla det för en levande debatt. Kanske har det faktiskt funnits ett pärlband av mötesplatser någonstans, men de måste isåfall ha varit små. Små som pärlor kanske. Instängda i ett valv, för pärlor ska ju som bekant inte serveras till svin.

Istället för Dialog och Debatt lade har vi faktiskt fått det rakt motsatta: regeringen lade ned EU-stafetten efter en valrörelse där EU:s framtid inte överhuvudtaget fick plats i debatten. Från EU-håll har inte mycket kommit som kunnat ligga till grund för en bred diskussion om unionens framtid. Några barn har fått träffa Wim Duisenberg. Kring själva konstitutionen har det varit tyst, hemligt. Nej förlåt – inte hemligt – det har ju varit ”tid för eftertanke”. Som Europeiska Rådet skrev i midsommarhelgen, med en finkalibrerad känsla för språkets nyanser:

”Perioden av eftertanke har under tiden gett möjlighet att föra en bred offentlig debatt och bidragit till att bereda marken för en lösning.”

Marken har nu beretts för En Lösning på Demokratifrågan. Och lösningen, säger Margot Wallström till TT, ”är i grunden samma förslag som konstitutionen.”

EU är sig likt. Samma nonchalans. Jens-Peter Bonde refererar en ledamot från parlamentets kommitté för konstitutionella frågor som nöjt konstaterar:

“We have saved 99 %. […] The number and art of legal acts which can be based on the rejected constitution is the same as those who can be approved by the new text.”

Alla de punkter där motståndare i Sverige och andra EU-länder reste invändningar, består. Några av de centrala punkterna:

EU-rätten ska ha företräde före nationell rätt, paragrafen omformuleras för att bekräfta EG-domstolens redan utvecklade praxis på området. Innebörden i nya skrivningen blir att medlemsländerna fördragsfäster och erkänner denna praxis.

EU blir en juridisk person som själv kan teckna avtal och ingå överenskommelser.

Unionens ”värden och mål” slås fast och definieras och fördraget talar fortfarande om ett specifikt europeiskt ”kulturellt, religiöst och humanistiskt arv”.

Politikens innehåll slås fortfarande fast på upprepade ställen i grundlagen, t ex: ”Unionen skall upprätta en inre marknad. Den skall verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet...”

Flexibilitetsklausulen, som möjliggör befogenhetsöverskjutningar till EU med enkla beslutsförfaranden, finns kvar och omfattar alla politikområden som inte i klartext undantagits.

Stadgan om grundläggande rättigheter för medborgarna (Europarådets konvention om mänskliga rättigheter) blir rättsligt bindande. Därmed får EG-domstolen ett kraftfullt verktyg för att genomdriva harmonisering och EU-beslut på alla politikområden.

Solidaritetsklausulen, att medlemsstater inte skall obstruera besluten (genom att t ex rösta emot dom), kvarstår och ger tillsammans med ”unionens värden” (som ”ekonomisk, social och territoriell sammanhållning”) en kniptång på de medlemsstater som vill utveckla unionen i en annan riktning.

Vetorätten försvinner och majoritetsbeslut införs på mer än 50 nya politikområden.

De stora länderna ökar sin röststyrka i ministerrådet på de små ländernas beskostnad.

EU:s militarisering och ökade utrikespolitiska befogenheter finns kvar: ”Unionens befogenhet i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet en gradvis utformning av en gemensam försvarspolitik”

EU:s militär ska samordnas med Nato och en krigsmaterielbyrå inrättas. Medlemsländerna åläggs fortfarande att ”öka sin militära kapacitet”.

Marknadens frihet är fortfarande en överordnad målsättning, och privatiseringarna (”Medlemsstaterna skall sträva efter att gå utöver den liberalisering av tjänster som krävs i de europeiska ramlagarna”) skall fortgå.

Allt detta diskuterades mer ingående vid förra tillfället det begav sig. Jag kommer få anledning att framöver återkomma till frågan men i allt väsentligt är det remissvar Ung Vänster lämnade vid remissrundan kring 2004-års konstitution fortfarande giltigt.

Formmässigt sker, som nämnts, större förändringar i och med att Konstitutionen ersätts av ett Reformfördrag som istället ändrar i de befintliga fördragen. Därtill kommer en del symboliska anpassningar av texten som tillkommit för att, med TT:s ord ”folkomröstningar ska kunna undvikas.”

Just den strategin torde vid det här laget vara patentsökt, för det är samma metod som använts varje gång EU gått på pumpen hos folket: först en period av tystnad, sen samma förslag igen med några intetsägande justeringar, några textstycken som fått byta plats, en fotnot som hänvisar till en annan fotnot som säger ”trodde du ja”.

De mest betydande innehållsmässiga förändringarna i fördraget gäller de mest uppenbart supernationalistiska symbolerna – flagga och hymn – som stryks från texten och utrikesministern som istället ska kallas för ”unionens höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik” (ity det var ett krav från drogliberalerna att utrikesministern ska uppträda knarkpåverkad).

Därmed menar sig toppmötet ha tillmötesgått folkviljan. Vilket förstås är en verklighetsfrämmande föreställning. För folkomröstningarna i Frankrike och Holland handlade inte om EU:s flagga eller vad det nya utrikesministerämbetet ska kallas - de utgick från mer djupgående frågeställningar, som maktfördelningen mellan EU och medlemsstaterna, bristen på demokrati och EU:s inbyggda marknadsliberalism. Olösta frågeställningar i reformfördraget.

Så. Nu är det dags att köra igen. Med en regering som har en än mer unken inställning till demokrati än den förra. Det finns inga alternativ: kravet på folkomröstning måste åter hamna på dagordningen. En majoritet av svenska folket vill rösta om sin framtid, såsom fransmännen och holländarna gjorde 2005. Låt oss få chansen att debattera och diskutera och ta ställning till om det här är rätt väg att gå.

Det är faktiskt det enda anständiga.

Läs mer:
Ali Esbati: Statsbygge från takterass, Max Andersson: Kort om nya EU-fördraget och Wallströms absurda demokratisyn, Hanna Löfqvist: Kort om det "nya" EU-fördraget (bonus), Jens Holm: EU-debatten begravs. Morgan Johansson: Reinfeldt passiv i förhandlingarna, Pierre Gilly: EU tog över.

Texten från Europeiska rådet finns här (PDF). Andra bloggar om: EU, EU-konstitutionen, reformfördraget, politik, Margot Wallström, demokrati

Reklam

Mellan husen, vid havet

Runt ett sund, i skydd från vindarna som jagar över havsvidden, men ändå med omedelbar kontakt med havet växte bohuskustens många fiskelägen fram. Grundsund, Gullholmen, Klädesholmen, Kyrkesund, Hamburgsund, Koster... alla försedda med vackra namn och samlade runt naturliga kanaler, alla med samma struktur: boningshusen på ena sluttningen ned mot vattnet betraktar husen som klättrar upp på andra sidan. Mellan dem rader av enklare sjöbodar orienterade med gavlarna mot vattnet och därnedanför bryggorna med skogen av master.

Det är ingen ny insikt att det ligger ett rikt erfarenhetsarv nerbäddat i bebyggelsestrukturen i västkustens fiskesamhällen. De täta byar som i en eller annan form förr var dominerande på många håll i landet, men som försvann med skiftesreformerna, finns kvar här. Det har sina praktiska orsaker, givna av natur och arbete.

Naturen dikterade villkoren: kustbandet präglas av hårt väder och karg mark. De första husen på varje ort var placerade i sänkor där de hade lä för de värsta vindarna men när byn växte ut över de omgivande karga bergssluttningarna räckte inte lämarken till, husen placerades istället i sneda vinklar för att ge lä åt varandra och följa höjdkurvorna. Eftersom samhällena nästan alltid växte fram på ofri mark – statlig eller arendejord – kom marken mellan husen att betraktas som gemensam. Inga utstakade trädgårdar, inga avgränsningar. I ett genuint fiskeläge på västkusten kan man därför ta en ny väg ner till vattnet varje gång.

Den andra orsaken till den trivsamt gyttriga bebyggelsen, på randen mellan land och hav, är arbetet. Det skulle vara nära till båten, bryggan och båthuset, när sillstimmen siktats. Fiskelagen som gick ut tillsammans behövde bo tätt för att kunna sammankalls fort. Också under fraktsjöfartens epoker gav tätheten fördelar: korta transporter på land och många händer som kunde hjälpa till när det behövdes.

Nödvändigheten, inte estetiserandet, har genererat den här bebyggelsen. Ändå upplever vi den idag som vacker. Ovanligt vacker. Förklaringen finns i det funktionellas rumsliga mervärden, det som Gordon Cullen beskrev träffsäkert och precist för femtio år sedan, enkelt sammanfattat som innehåll.

Innehållet i fiskelägena är flera magnituder större än i ett modernt villaområde. Rörelsen genom orten är laddad med mer information, information som portioneras ut i ransoner som passar, och upplevs som bäst, i fotgängarhastighet. Det är stimulerande för fantasin och den abstrakta, svårgripbara känslan av mening och sammanhang.

Här finns många viktiga värden som oftast glöms bort i det nybyggda. I synnerhet idag, när högkonjunkturen gör att i stort sett vad som helst, hur dåligt det än är, kan säljas dyrt. Låt mig göra en jämförelse med ett nybyggt villaområde, uppfört med kataloghus från en ensam exploatör, för att illustrera några av skillnaderna:

1) Rörelsealternativ
I fiskeläget är alla ytor tillgängliga. Husen har små eller inga förgårdar, ibland en liten kålgård, i övrigt är marken fri och samhället öppet för rörelser. I villaområdet är tomterna inhägnade och utportionerade regelundet längs matarvägen där rörelse bara kan ske i vägens riktning.

Rörelsemöjligheter i kustsamhälle.

2) Utblicksvariationer
I fiskeläget skapar husens vinklar, höjdskillnaderna, gångavstånden och de varierande rumsbildningarna utblickar åt olika håll. Vid en punkt finner blicken fjärden och siluetten av en fyr bortom bergen, bakom nästa hus dras blicken mot sundet nedanför bryggorna, himmelen ramas in av två takåsar, mellan två magasin bildas en mörk gränd med skuggväxter och några steg upp från bryggorna öppnar sig den karga hällmarken innåt land. På en liten yta ryms många olika upplevelser. I villaområdet är utsikten densamma från första anblicken till sista. Släppen mellan husen innebär inga nya upptäckter.

Utblickar mellan husen mot nära och fjärran.

3) Rumsbildningar
Från öppenheten på toppen av ön där utsikten är milsvid, till tätheten inramad av träfasaderna i fiskelägets gytter och till den nya utsikten på bryggorna tätt ovan vattenspegeln, är det bara en minuts promenad. Rumsbildningar av olika form och storlek avlöser varandra. Från öppet till slutet. I villaområdet är rummet kontinuerligt, husen placerade med jämna avstånd. Variationer i täthet förekommer inte.

Rumsbildningar längs huvudgata, från slutet, mörkt till vidöppna vyer, blått.

4) Historia
Arvet, årsringarna, patinan. I fiskeläget bär både bebyggelsestrukturen och husen på berättelser om hur tidigare generationer levt och arbetat, hur klimaten format orten, hur orten vuxit, hur modet skiftat. Snickarglädjen har den lokale snickarens prägel. I villaområdet, uppfört av en och samma exploatör vid ett och samma tillfälle, finns ingen historia, ingen berättelse.

5) Skala, trygghet
Skalan i fiskeläget är mänsklig. Husen ser ut att vara byggda av människor, gångavstånd överallt, en miljö som ger stöd åt en mjuk social kontroll. Villaområdets skala är större, förutsätter bil, massproducerade typhus, få punkter för social interaktion.

6) Spänning, upptäckter
Tryggheten i fiskelägets skala går sida vid sida med den spänning och de upptäckter som variationen, tätheten och rörelsefriheten genererar. Vad finns runt nästa hörn? Vem möter jag på bryggbron? Hur ser havet ut idag? I Villaområdet saknas motsvarande spänning, möjligheterna till oväntade upptäckter och möten är begränsade.

7) Klimat
Klimatet i fiskeläget skiljer sig från det omgivande landskapets, varmare på vintern och svalare på sommaren. Den gyttriga bebyggelsen bryter av höga vindhastigheter och skapar läplatser. Husen är, när det går, orienterade så att terrängen erbjuder ytterligare skydd. Klimatet i villaområdet skiljer sig inte någon vidare utsträckning från omgivningen. Husen har placerats på utplanade tomter längs gatan istället för att passas in i terrängen och vindarna får fri fart att svepa rakt igenom.

Skillnader i placering mellan kustsamhälle och villamatta.

8) Avstånd
Steget mellan privat och offentligt är i fiskeläget ofta just ett steg, inte mer än så. En kort trappa från bostaden ner till allmänningen. Små avstånd mellan mötespunkten vid affären/bryggan och hemmet. Spontana promenader och spontana möten. Resurssnålt. I villaområdet minskar den inhägnade marken runt huset möjligheten till möten med grannar vid dörren, de större avstånden till handel och verksamheter minskar de spontana utflyckterna. Resurskrävande.

9) Kompromisser, identiteter
Fiskeläget uttrycker kompromisser och indivudalitet. Husen har fått karaktär av sina ägare och sina placeringar, utbyggnader anpassade efter terrängen, olika fasadfärger i liknande ljusa nyanser. I villaområdet istället exploatörens konformitet och här och där uppenbart konstlade variationer.

10) Landskapselement
Fiskeläget ligger på en tunn gräns mellan berget/skogen och havet. Gränspositionen mellan flera landskapselement ökar valmöjligherna och gör utblickarna och rekreationsmöjligheterna rikare. Villaområdet av idag ligger inte sällan istället
mitt i en plats, t ex på högvärdig åkermark.
I gränsland eller mitt i en plats. Till vänster, kustsamhälle.

Den svenska västkustens bebyggelse är unik. Just det här uttrycket, den här kombinationen av struktur, skala och material finns ingen annanstans i världen. Den har formats av de speciella ägarvillkoren, försörjningsvägarna, geologin och naturen i kustbandet i den skärgård som möter Kattegatt. Samtidigt finns grundläggande likheterna med kustorter i helt andra delar av världen. Om en sådan ort, vid indiska oceanens Afrikakust, handlar en kommande postning.

Artikelförfattaren i pojkbandsuppställning. Fotografierna i postningen är tagna på Gullholmen utanför Orust under midsommarhelgen.

Andra bloggar om: arkitektur, stadsplanering, västkusten, Orust, Gullholmen, Bohuslän

Maffiaproblem i centerpartiet

"Partiets Göteborgsordförande Mats Brännström säger att de flesta i distriktet var positiva till fackets insats."

(Ur veckans Fokus) Centerpartiets Göteborgsdistrikt hördes inte lika mycket som Stureplansavdelningen i Salladsbarskonflikten i Göteborg i höstas. Beroende, kanske, på att här fanns sympatier för fackmaffian.

Gapcast #1

Sex minuters folkbildning om utvecklingshistoria, sexuella rättigheter och hälsa i Sverige under 300 år med statistik-populariseraren Hans Rosling:


[Via Mymarkup]

Informationsdopad vetenskap

Torquetum, en medeltida analog dator.
På Google TechTalks förra året talade den mångårige Wired-redaktören Kevin Kelly om den vetenskapliga metodens utveckling under det kommande seklet, ett tema han återkommer till och utvecklar i ett pågående blogg/bokprojekt.

Av alla mänsklighetens innovationer är uppfinnandet av den vetenskapliga metoden en av de viktigaste, eftersom den öppnar nya dörrar.

Vetenskapen är inte statisk och formuleras inte i singular, snarare är det en uppsättning verktyg, som under århundradena har kompletterats och utvecklats. Från de antika grekernas formulerande av falsifierbara hypotithenai till den nutida vetenskapen har – inte utan bakslag – metoder som bibliotek, indexering, kontrollerade experiment, encyklopedier och universitet, placebo, blindtester med mera tillkommit. Verktygen och metoderna, har i varje tidsålder utgjort ramen för vilka upptäckter som varit möjliga att göra, vilka frågor som kunnat formuleras och hur.

Under de kommande 50 åren, förutspår Kevin Kelly, kommer de vetenskapliga metoderna att förändras mer än under de senaste 400 åren.

Den förändrande faktorn är, förstås, den exponentiellt växande informationskapaciteten. Det gäller både mängden insamlad information, mängden informationsinsamlande sensorer, beräkningskraften för att jämföra och behandla stora datamängder (både kvantitativt och kvalitativt) och omvandla informationen till kunskap och nya teorier.

Några exempel:

Det traditionella sättet att ställa upp en hypotes som därefter prövas, kommer ersättas med multipla konkurrerande hypoteser (”multiple competing hypotheses”) som kan prövas en masse och i realtid på ett och samma dataurval.

Kombinatoriska svepningar ("Combinatorial Sweep"), när en hypotes inte kan formuleras eller avgränsas så kan istället ett helt område sökas av för att någonstans producera en lösning. Idag, när mediciner utvecklas, har labben många gånger en vag eller obefintlig kunskap om vilka föreningar som ger önskad effekt. Det är ett tidsödande och dyrt arbete att pröva sig fram, men med ökad förmåga att tillverka miljoner olika versioner av (t ex) ett protein och pröva var och en av dem, ökar kapaciteten och hastigheten tusenfallt.

Simulationer, som i första ledet matas med eller konstrueras ur externa data, kommer vara det viktigaste vetenskapliga verktyget under det kommande seklet. Simulationerna blir i sin tur de största producenterna av ofantliga datamängder (eftersom även alla de negativa resultaten kan vara användbara och därför bör sparas) som kan användas i andra simulationer.

Simulation, mätning och hypoteser förstärker ömsesidigt varandra i 2000-talets vetenskap. Vart och ett av de tre benen fulltankat på informations- och sensorssteroider, en informationsdopad vetenskap.

Massiv realtidsinsamling av data kan generera massiva mängder realtidsformulerande hypoteser som kan prövas i massiva realtidssimulationer som sedan återkopplar till och påverkar datainsamling och hypoteser.

Spännande tider för vetenskapen. Kvar finns, som alltid, att i demokratisk ordning bestämma vad kraften och resurserna skall ägnas åt. Vilka områden ska vi utforska? Vad gör vi med resultaten? För vems skull bygger vi den sammankopplade maskinen?

Annorstädes: Felicia Gilljam skriver om en ny syn på RNA:s funktion i "administrationen" av DNA, Lenin's Tomb om de nya krigen som utkämpas i (och mot) städerna, Philip Plait gör ett försök att popularisera paradoxer kring svarta hål, Lewism tipsar om ritingarna till den internationella genbanken i Svalbard och Pruned gör en mäktig utrensning av opublicerade länkar.

Andra bloggar om: vetenskap, framtiden, Kevin Kelly, Wired, Google, internet

För att förstå...

...vad som händer i Palestina nu och varför, läs Ali. En bakgrund:

Samir kan hjälpa

Det finns förstås en högre mening med att ovanstående flygblad damp ner i min brevlåda idag, även om jag är en allt för obetydlig person för att begripa varför makterna gjort just mig till sin budbärare. Hursomhelst överräckes budskapet härmed ödmjukast till minister Sven-Otto Littorin. Behöver du sängplats när du varit i Partille kan du höra av dig. Garanterat resultat.

Pågående revolution

I en essä i antologin The next fifty years (Random House, 2002), döper Richard Dawkins den fallande kostnaden för gensekvensering till ”Son of Moore’s law”. Precis som fallet är med datorkraft, så dubbleras idag genläsningskapaciteten i förhållande till priset ungefär vartannat år. Det är en exponentiell tillväxt.

När HUGO och det gigantiska Human Genome Project sjösattes 1990 med målet att kartlägga den mänskliga arvsmassan var budgeten 3 miljarder dollar och tidsplanen 15 år. Under hela projekttiden sjönk kostnaden och hastigheten ökade. 2003 avslutades inläsningen före tidsschemat. Resultatet finns idag fritt tillgängligt på GenBank dit anslutna laboratorier från hela världen fortsätter att skicka data och där forskare (vem som helst som förstår att tolka uppgifterna) kan hämta hem data. Databasen växer ännu fortare än inläsningshastigheten. I augusti 2006 fanns uppgifter om 65 miljarder DNA-baspar från 100 000 organismer lagrade i GenBank. Redan idag gäller mer än det dubbla.

[Diagram Via Wikipedia]

Exponentialen kan förstås på olika vis, häromdagen meddelade 454 Life Sciences (som fram till 2009 lovat att slutföra fullständig sekvensiering av neandertalares arvsmassa tillsammans med svenske doldisen och superkändisen Svante Pääbo) att man nu har gjort det som tog HUGO tretton år på en bråkdel av tiden (två månader) och till en bråkdels kostnad:

“Today’s New York Times reveals that 454 Life Sciences has sequenced Dr. James Watson’s genome. (For those that don’t remember, Watson was one of the two discoverers of DNA). The thing that makes this interesting is that the cost of doing the work has fallen from several billion (for the original human genome project) to about $1 Million, and that the 454 people think they will have the price down to $100,000 very soon. There are those that believe that the $10,000 genome is going to be possible in only a few more years.”

(via Framtidstanken, ursprungliga pressmeddelandet här.)

Det är ingen vild gissning att priset kommer fortsätta falla dramatiskt. Därmed öppnas dörren till en värld vars konturer, möjligheter och risker vi bara kan spekulera om. Mycket kommer att förändras, mycket blir oerhört annorlunda. Och det ligger inom vår livstid (vilket somliga redan tagit fasta på). Richard Dawkins skissar vad det innebär med kurvan extrapolerad:

”In the year 2050 we shall be able to sequence a complete individual human genome for £100 at today’s values. Instead of “the” human genome project, each individual will be able to afford his or her own personal genome project. Population geneticists will have the ultimate data on human diversity. It will be possible to work out trees of cousinship linking any person in the world to any other person. […] Today, a chest X ray will tell you whether you have lung cancer or tuberculosis. In 2050, for the price of a chest X ray, you will be able to know the full text of every one of your genes. The doctor will hand you not the prescription recommended for an average person with your complaint, but the prescription that precisely suits your genome.”

En av många pågående vetenskapliga och tekniska informationsrelaterade revolutioner som inträffar medan politiken är vilse i taktik inför nästa val, de intellektuella debatterar väskor och dimbankar av nykoloniala krig och klimatförnekelse effektivt döljer den verkliga scenen där allting håller på att förändras i grunden.

Bilderna i posten från 454 Life Sciences.

Andra bloggar om: genetik, vetenskap, framtiden, teknikutveckling, sjukvård

Bibliskt kul

I början av juni öppnade ett kreationistmuseum i Kentucky. Byggnaden och utställningarna har kostat i runda slängar 200 miljoner kronor. Bloggen Blue Grass Roots har besökt resultatet och lämnar en fantastiskt rolig rapport. Besökaren får bland annat se Adam och Eva gå nakna i lustgården med farliga kroppsdelar kreativt dolda bakom buskar och träd, bygget av Noaks ark, syndafloden, gudsoffer och mord (gamla testamentet är rätt bestialiskt)... dessutom en väldig massa dinosaurier, som tydligen levde tillsammans med Adam och Eva i Eden.

Den bibliska version av historien säger att jorden inte är mer än 6000 tusen år gammal. Svårt att få ihop det med att fosilerna C14-daterats* till flera miljoner års ålder kan man tycka? Nejdå, allt går att få ihop om man opererar ut hjärnan och alltid har bibeln i ena handen.

Med vaxfigurer illustreras skillnaden i arbetssätt mellan en kristen och en hednisk paleontolog. Den här tokige asiaten gör helt fel som försöker tillämpa vetenskaplig metod och logik:

Den här killen gör däremot rätt som jobbar med bibeln uppslagen:

Så kommer man till rätt slutsatser. Som att dinousarierna drunknade i syndafloden (de fick inte plats på arken). Nu omnämns ju inte dinosaurier någonstans i bibeln, men det beror på, berättar skapelsemuseet, att Adam inte brydde sig om att namnge alla djur.

Glada snickare vid bygget av The Ark.

Läs hela posten och se den världsbild som, när den omsätts i exekutiv makt, startar heliga krig.

Samtidigt i Sverige.

UPPDATERING:
* = Det här var ett självmål, eftersom C14 bara är tillförlitlig upp till ungefär 60 000 års ålder. Dinosauriefossil dateras med en kombination av metoder, t ex genom att iakta vilket sedimentlager fossilet ligger i och datera bergarten med radiometrisk datering.

Enkelt, billigt och bra

Jag blir glad varje gång jag ser Bruno Mathssons sommarhus i Frösakull (1960) utanför Halmstad. Det är en lågmält fantastisk byggnad, uppförd med små resurser och anspråkslösa material, genomtänk formad med tanke på precis det liv som skall levas i den.


Fyra material har använts i huskroppen: järn, glas, trä och plast. Det är billiga och lättillgängliga material, minimalt men välavvägt bearbetade. Järnet finns i den bärande konstruktionens synliga galvaniserade stolpar, ställda innaför fasaden. Fasaderna består av glaspartier i öster och söder och träpaneler mot norr. Över taket kastar sig de ljusgenomsläppliga korrugerade plastskivorna i fem bågar.

Plast, det både låter som och är ett billigt byggnadsmaterial. Men det gör sig oerhört bra här, just därför att huset är, och skall uppfattas som, enkelt. Eftersom det endast var avsett för sommarbruk, behövdes inga uppvärmningssystem, det var enkelglas i de skjutbara fönsterväggarna och endast några centimeter brädpanel i fasaden. Fönsterpartierna är enkelt fastsatta med järnskor i stolparna, grunden är låg knappt synlig i sanddynerna. Ventilationen ombesörjs genom en luftspalt mellan fönsterglaset och en överlappande glasskiva strax under taket.

Uppglasat hörn mot sydost

Norrfasad där fönstren ligger i liv med fasaden.

Interiör från stora rummet mot solgården.

Detaljer: undertakets träribbor som silar ljuset från det genomsläppliga plasttaket, vattenrännorna som takbågarna fäster i, avslutade med ”vattenutkastare” (inga tråkiga stuprör, här ska det vara vattenfall när det regnar!). Skjutväggar, inomhusgolv som fortsätter utomhus. I övrigt: ingen ornamentik, ingenting mer än formen, ljuset, funktionen.


Husplanen är L-formad, rummen sammanbundna genom en utomhusloggia. Bruno Mathsson ritade nästan alltid, högst medvetet, L-formade hus, och loggior var ett återkommande inslag.

Sovrum med originaltextilier.

Tillsammans med den insynsskydade utegården (inramad av gul korrugerad plastskärm monterad på ett ramverk av metallrör) har huset ett rektangulärt fotavtryck i terrängen.

Plastskärmen runt solgården.

Ett barn av modernismen, liksom Mies van der Rohes form- och konceptmässigt likartade Barcelonapaviljong (1929). Men där Mies använder exklusiva material går Mathsson åt andra hållet. Arkitekturen talar i sin egen kraft, utan att luta sig mot det exklusiva.

Rumsbeskrivning runt solgården, med fasaderna typiskt illustrerade liggande runt planen.

Enkelheten påminner om någonting som tycks ha gått förlorat idag: möjligheten att bygga enkelt och billigt med värdighet. Kanske behövs det en ny sportstugerörelse för att återuppväcka det billiga (egen)byggandet och åter göra fritidshus vid kusterna allmänt överkomliga. Vi behöver inte ha samma standard på sommaren. Det finns kvalitéer i det enkla.

I ettan på arkitekturskolan jobbade vi under några veckor med att utforma en tillbyggnad till Bruno Mathssons rivningshotade radhus i Kosta. Min grupps förslag blev, det kan väl erkännas nu i efterhand, fruktansvärt dåligt. Ursprungshuset såg ut som i modellfotot ovan. Lågt flygande tak över öppna glasfasader. Bruno Mathsson gör skäl för sitt epitet som Sveriges Frank Lloyd Wright.

Bilderna i postningen är hämtade från Länsstyrelsen i Hallands Byggnadsminnesutredning 2007, av Kristoffer Sjöö. En del foton ursprungligen från Bruno Mathssons arkiv i Värnamo.

Andra bloggar om: arkitektur, bruno mathsson, halland

Misstänkt låga avkastningskrav i allmännyttan

Hyresregleringen och allmännyttans funktion som hyresnormerande har tillsammans med investerings- och räntebidrag till hyresbostäder, inneburit att svenska hyresbostäder i alla delar av städerna varit tillgängliga till överkomliga hyror och på lika villkor för alla. Modellen har urholkats rejält med åren, i takt med att hyresrätter omvandlats till bostadsrätter, bostadsförmedlingarna försvunnit och stöden avskaffats, men den finns ännu kvar och har en betydelse för att hålla nere hyresnivåerna och hålla ihop städerna, någorlunda.

Nu försvinner dock hyresregleringen inom två år, konstaterade Dagens Industri i måndags. Anledningen är att modellen inte passar ihop med EU:s lagstiftning. Och eftersom vi inte är fria att styra oss själva längre är det rättning som gäller.

Mats Odell har, inte helt ovilligt kan man gissa, därför givit tilläggsdirektiv till den pågående utredningen om allmännyttans framtid, att:

”den långsiktiga självkostnadsprincipen ...tas bort" och "att de kommunala bostadsföretagens hyresnormerande roll ...kan avvecklas".

Bakgrunden är Europeiska fastighetsägarunionen anmält Sverige och Nederländerna till EU-kommissionen för att "otillbörligt gynna sina kommunägda allmännyttiga bostadsföretag”. Så vad består det otillbörliga gynnandet av? Jo:

”Utredningen ska också pröva om de låga avkastningskrav som många kommunala bostadsföretag tillämpat är förenliga med EU-rätten. Ett förtäckt kommunstöd”

Själva det faktum att allmännyttan drivs utan ett vinstintresse – en av dess stora poänger för att tillhandahålla överkomliga hyresrätter ända sedan starten på 1940-talet – är alltså misstänkt, i EU:s ögon.

Tidigare i år sade Mats Odell i en interpellationsdebatt med Egon Frid (v) att det var hans ”målsättning och förhoppning att villkoren för allmännyttan och bostadspolitiken ska avgöras i Sverige, inte i Bryssel.” Med tilläggsdirektiven genomför han samtidigt precis det som EU-kommissionen efterlyser. Om ambitionen verkligen är att stå upp för en svensk bostadspolitisk modell är det en ganska otaktisk ingång.

De privata hyresvärdarna vädrar morgonluft idag. Hans Wallenstam, huvudägare i Wallenstam konstaterar:

”Jag tror att vi kan höja våra vinstmarginaler med mer marknadsrelaterade hyror”

Det är förstås bra för Wallenstam om han kan öka sin vinstmarginal. Det är också skälet till att han och andra privata hyresvärdar länge har lobbat för marknadshyror. Det är sämre för oss andra, dock. Marknadsvärdeshyror innebär höjda hyror på nybyggen och på hyresrätter i innerstäderna, därigenom segregeras bostadsmarknaden ytterligare: rika i city och nybyggt, fattiga i förort och gammalt.

Andra bloggar om: politik, bostadspolitik, allmännyttan, byggande

Annorstädes: Katrine Kielos skriver görkul om sossetyper och görbra om miljö, Max Andersson om bedrägeriet med utsläppsrätter, MyMarkup uppdaterar om Googles bokinscanningsprojekt och Joel Malmqvist om lycka som politisk måttstock.

Rika gubbar diggar kommunister

Dagens DN Ekonomi gjorde min dag med den här bilden, härifrån (annat foto på nätet). Där sitter det svenska näringslivets toppguppar uppradade som skolpojkar inför läxförhöret när president Hu Jintao från den kommunistiska enpartistaten Kina tar emot. Längst bak fotograferar Erik Belfrage till familjealbumet (eller årsredovisningen?) Längst fram syns patriarken Peter Wallenberg som talar, får man förmoda, med presidenten om värdet av demokrati och yttrandefrihet.

På rad ut från Peter Wallenberg sitter sedan Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg och Peter Wallenberg jr. Ägarna. Familjen. Följda av mindre betydande underhuggare, cheferna. Ja, välkommen till demokratin Sverige herr Hu Jintao. Kanske undrar du över varför så många ur makten har samma efternamn? Det är demokratin, dumbom.

En Schlingmansk värld

Det är kul med öken.

Vänsterpartiets riksdagsgrupp presenterade häromdagen rapporten 100 punkter för miljön. Lars Ohly och Wiwi-Anne Johansson skrev på GP:s debattsida. Det föranledde en replik från Per Schlingman idag om moderaternas miljöpolitik, som till skillnad från – tydligen – vänsterns inte består av ”uppgivenhet, säck och aska”.

Istället för ”domedagsprofetior” vill Schlingman ha ”realistiska och konstruktiva lösningar”.

Det är mycket jada jada på litet utrymme. Vad det innebär i praktiken? Schlingman bjuder på ännu en inblick i det blå:

”I moderaterna tar vi avstamp i dagens klimatförändringar men också i det brutna sambandet mellan tillväxt och utsläpp.”

Påståendet utvecklas inte eftersom det inte finns något att utveckla. Tvärtemot vad högern önskedrömmer om så genererar den ekonomiska tillväxten fortfarande en kontinuerligt stigande konsumtion av resor, bilar och konsumtionsvaror som innebär växande koldioxidutsläpp. Höginkomsttagarna – storkonsumenterna - är genomgående de största klimatbovarna.

”Medan vänsterpartiet ensidigt och dogmatiskt avfärdar kärnkraften anser vi att den bör få utvecklas [...] samtidigt som vi ska ställa ännu högre krav på säkerhet.”

Fast var nu inte kärnkraften tills alldeles nyligen, enligt säkra källor, helt idiotsäker? Så nu ska säkerheten alltså öka från 100% till 120%? Väldigt säkert blir det.

”Dessutom står vår internationellt fokuserade politik i stark kontrast mot vänsterpartiets ensidiga nationella fokus.”

Ja visst är det ett tecken på en sjuklig nationell fixering att arbeta för en minskning av svenska koldioxidutsläpp så att de någon gång i framtiden rör sig ner mot det globala genomsnittet.

Angående den internationella fokuseringen, vad var det nu Fredrik Reinfeldt sa? Det är viktigare att de stora miljöutsläppen i till exempel Kina och Brasilien [USA?] minskar, än att ytterligare åtgärder sätts in i Sverige.

Det är förstås livsviktigt att världens utvecklingsländer inte följer samma idiotiska väg som vi. Men det går inte att att trovärdigt övertala andra att inte öka sin materiella konsumtion till våra nivåer om vi inte själva visar att vi är beredda att justera oss ned till en hållbar nivå. Det ekologiska fotavtrycket från en genomsnittlig svensk är 5 gånger större än kinesens och dubbelt så stort som en brasses.

Att inte ta den miljöskulden på allvar kan inte kallas för annat än att smita från sitt ansvar och skylla ifrån sig. Sen kan man ju förstås kalla det för en ”internationellt fokuserad politik” eftersom det låter bättre.

”Vi driver på utvecklingen av en miljöpolitik som skapar breda och långsiktiga övrenskommelser som förmår möta klimatförändringarna.”

Inget konkret där, men möta klimatförändringarna? Alltså, inte minska utsläppen av växthusgaser för att undvika mer dramatiska klimatförändringar, utan möta dom. Med en varm kram och ett käckt leende. Se det som en möjlighet istället för som ett hot. Glädje istället för säck och aska. För låt oss inte glömma: det är kul med öken.

Andra bloggar om: politik, miljö, klimat, moderaterna, vänsterpartiet, Schlingman, öken

En liten bit av Volvo

Nationaldagen firade jag inte. Det finns bättre dagar än den sjätte juni för att glädjas åt att vi råkar leva i just det här, ofta oerhört fina, landet. Tillexempel alla andra dagar på året.

En första anledning är rent känslomässig. Jag finner det, för att använda ett Wykmanskt favoritord, äckligt, att fira någonting överhuvudtaget samtidigt som kungafamiljen. En mer intellektuell anledning är att nationaldagen är ett bedrägeriförsök.

Ett bedrägeri i den meningen att vi skänkts en helgdag för att fira en gemenskap som inte längre har något innehåll. Sjätte junis flaggviftande är ett led i omdefinierandet av Sverige från en folklig vision om jämlikhet till ett varumärke. Från en politiskt självstyrande demokrati till en EU-jolle, underdånigt jollrande på släp bakom EG-domstolen, Kommissionen och Konstitutionen. Från ett praktiskt försök att närma sig allas relativa frihet, till en klämmig hejjarramsa om valfrihet på Galne Gunnar, samtidigt som segregationen, nyfattigdomen och enklaverna breder ut sig.

Igår sprang barnen här runt i svenska landslagströjor. Passande nog var det landskamp på kvällen och – se där – symbolen för ingenting kan fyllas med ytterligare lite kvasisubstans; vi kan ropa Heja Sverige och fästa blicken på herrlandslagets morska gossar (som bisarrt nog hyllades efter en medioker match mot ett land som har lika många invånare som Malmö) samtidigt som andra svenska gossar (och tjejer) försvarar imperialismen i Afghanistan.

Eftersom det var ledigt igår tog vi en lång cykeltur över Hisingen och på vägen hem passerade vi genom Torslandaverken, Volvo Personvagnars produktionshjärta. En nationalklenod i ordets verkliga mening. Bortsett då från att företaget inte längre ägs i landet och inte längre tillhör Volvokoncernen, ett varumärke som alltså är lika bedrägligt och substanslöst som nationaldagsfirandet.

Torslandaverkens närmast oändliga anläggningar kan man beundra på flygfoton, jag har aldrig förr cyklat igenom dom. Det var en upplevelse på flera plan. Den här gången passerade vi bara i norra änden och såg därför aldrig produktionslinjerna, men vi kom i gengäld förbi huvudkontoret. Hade skylten inte stått där hade vi lätt missat det. Fasaderna är genomgående klädda i betongellementskivor, samma grova uttryck från garage till kontor till huvudkontor, med horisontella band av råa öppningar i P-däcken och svart spegelglas i kontoren. Det andas 70-tal, korporativistisk optimism och högindustriell rationalitet.


Det är också så långt ifrån dagens ikonarkitektur man kan komma utan att lämna storkapitalets domäner. Volvos PV:s huvudkontor låter sig inte reduceras till en ikonisk ögonblicksbild, till det är byggnaderna för generella, snudd på anonyma. Det är bara genom att uppleva det på plats, i skala, sammanhang och utbredning som konceptets glasklara tydlighet framträder. Det är en stad utanför staden, ett företag som inte behöver krumbukta sig för att imponera, det räcker med en uppställning av dess blotta storlek.

Just intill huvudkontoret ligger Volvohallen ”Bubblan” som en klarröd futuristisk pendang intill de sakliga lådorna. Ritad av Lund & Valentin Arkitekter och uppförd 1975.

Jag vet inte. Kanske berodde det på att platsen, nationens dag till ära, var helt folktom, men jag hittade en doft av Brasilia i fickan när vi kom hem. Ögonen var fulla av stora gröna gräsmattor, strålande solsken och starka arkitektoniska koncept. Och ändå, efteråt, dröjde en känsla av tomhet kvar.

Betyder det någonting, alls?

Annorstädes: Enn Kokk skriver bra om nationaldagen, Hanna Löfqvist berättar om klasskillnader i amerikanska fängelser, Elisabeth Biström Risslén skriver om en rutten salladsbar, Robert Zackrisson förklarar pedagogiskt poängen med kollektivavtal och Klaus-Dieter Fliik vill ha Karl XIV Johan och hela Skogaholmslimpor tillbaka.

Andra bloggar om: politik, sverige, nationaldagen, nationen, volvo, torslanda, göteborg, arkitektur

Hem till Alingsås

Dagens City intervjuar Johan Elmander:

Hans gula kort mot Danmark innebär att han är avstängd mot Island - och nu lämnar han truppen och tar semester.

- Jag åker hem till Alingsås, säger den 26-årige anfallaren till City.

Vad ska du göra där?

- Ingen aning.

Ett grönare alternativ

Med tanke på muffarnas miljöpolitik, vilken tur att det även finns ett trovärdigt grönt alternativ i alliansen:

Tagen från den här geniala sidan som också innehåller ett kul test med konkreta tips:

Och handfast folkbildning:


Vårt land är i trygga händer.

Unghögerns bekväma miljöpolitik

Det här är en ganska lång bloggpost. Det blev så. Jag har samlat samma genomgång i det här PDF-dokumentet som antagligen är lättare att läsa (högerklicka för att ladda ner).

Jag inser förstås att det är ett monumentalt igenslående av öppna dörrar att ge sig på MUF:s nyligen presenterade miljörapport som redan från början har samma trovärdighet som om svenska kocklandslaget skulle ge ut en manual om kamelskötsel. Vem som helst inser att de inte har en aning om vad de pratar om.

Ändå är det lovvärt att de ger ut en rapport om miljöfrågan. Den ansträngningen förtjänar att bemötas. Om inte annat därför att rapporten i huvudsak följer de linjer som borgerligheten under överskådlig tid kommer sitta nergrävda vid när miljön – vår ödesfråga – kommer på tal.

MUF är som bekant en fjunigare version av moderaterna. Den som läser igenom moderaternas miljöpolitik (det går ganska fort) ser att det är ungefär samma tongångar, fast med bättre stavning. Så därför har jag ändå gjort en genomgång av unghögerns (fortsättningsvis: muffarna) bekväma verklighetsbild, med utgångspunkt från rapporten Den bekväma sanningen. Den säger något, tror jag, om hur djupt moderaternas nya miljöprofil går; ungefär en milimeter ner i Reinfeldts hårbotten.

Sammanfattningsvis ser MUF:s ”blå miljöpolitik” ut såhär:

Det finns egentligen inga problem.

Teknisk utveckling kommer lösa problemen, om det mot förmodan skulle finnas några.

Ekonomisk tillväxt är till sin natur miljöförbättrande.

Miljö har förresten ingenting med ekosystem att göra, det handlar om hur BNP mår.

Med stärkt privat äganderätt räddas miljön, om den mot förmodan skulle vara hotad.

Naturen ska exploateras och omformas.

Vetenskap ska inte få påverka politiska överväganden.

Det är bättre med bil än med häst.

Plastfolie är också bra.

Skyll dig själv och skit i andra.

Vi tar det väl från början till slut?

1. Inga bekymmer, man är lycklig var dag

”Likt domedagsprofetior påstår miljörörelsen oss ständigt om hur nära vi är jordens undergång, att våra naturresurser håller på att ta slut, om hur koldioxidutsläpp och andra utsläpp förorenar vår luft, dricksvatten och miljön som helhet. [...]Verkligheten skiljer sig dramatiskt mot vad miljörörelsen vill göra sken av och det finns stor anledning att med tillförsikt se ljust på framtiden.”

Om detta kan mycket sägas. Men låt mig först av allt klargöra en sak: ”miljörörelsen”, vad nu det är, har länge varit rätt ensamma om att högljutt larma om vart vi är påväg. Idag är det dock inte längre så. Det är inte miljörörelsen i form av partier och organisationer, som ”vill göra sken” av ”koldioxidutsläpp” och ”jordens undergång”, det är forskarvärlden som skriker högst numera. Med undantag då för den ganska ensamme Björn Lomborg som inte är naturvetare utan ekonom.

Lomborg anges tillsammans med bl a Johan Norberg som källa i rapporten, det är också tydligt vid läsningen. Samma grundläggande naturvetenskapliga missuppfattningar har fortplantat sig in i texten; i sin bok Världens verkliga tillstånd skriver Lomborg att "tillgången av naturresurer ökat” muffarna skriver att ”ny kunskap och teknik gör det också möjligt att kraftigt öka produktionen av vissa resurser.”

Var lite mer nogranna med orden om ni vill tala om naturvetenskap och inte framstå som okunniga. Mängden naturresurser ökar inte, den är rätt konstant, det är bara vår kunskap om tillgängligheten som kan öka. Och vi producerar inte naturresurser, vi utvinner och konsumerar dom. Sammanblandningen är inte oviktig, eftersom den tyder på ett tankefel. Om en person går till banken och tar ut pengar från sitt sparkonto i tron att hon producerar pengar istället för att konsumera dom, då kommer hon sluta ruinerad.

På samma vis svajar det återkommande gånger, som när muffarna talar om ”människotillverkad energi”. Vaddåförnågot? Hur tillverkar man energi?

Det där är anmärkningar i kanten, men de säger ändå något om hur fel det kan bli när kockar skall skriva om kamelskötsel.

Tillbaka till det inledande: forskarvärlden pekar alltså på problem som på lång sikt hotar vår överlevnad och på kortare sikt innebär att miljontals människor tvingas på flykt, att hela länder och landsdelar blir obeboeliga. FN talar om 150 miljoner klimatflyktingar. Stabil vetenskaplig konsesus råder också kring (bland annat):

Sedan 1750 har koncentrationerna av CO2 i atmosfären ökat med 31 procent. De nuvarande koncentrationerna är de högsta på 420 000 år

Den globala medeltemperaturen förväntas öka med 1,4 - 5,8 grader Celsius mellan 1990 och 2100 vilket förutom en höjd havsnivå på cirka 1 meter de kommande 100 åren, förväntas leda till att ytterligare en miljard människor drabbas av ökenspridning.

1990-talet var årtusendets varmaste årtionde.

Nordafrikas ökenklimat kan sprida sig ända till Spanien och Frankrike.

Växt- och djurarter försvinner på grund av mänsklig påverkan i en hastighet som överstiger den naturliga med mellan 1 000 och 10 000 gånger.

Nuvarande tillgångar av ändliga energikällor kommer räcka i 30-100 år. Förutsatt att folk i utvecklingsländerna inte gör anspråk på konsumtionsvanor liknande våra och att vår konsumtion inte ökar ytterligare.

20 procent av jordens befolkningen lider av vattenbrist, det vill säga saknar tillfredsställande mängd vatten till hushåll, jordbruk och industri. Fram till 2015 tror FN att andelen kommer öka till 35%

Det möjliga uttaget ur jordens fonder- och lagerresurser är begränsat. Idag använder 20% av jordens befolkning 85% av resurserna, de fattigaste 20% lever på 1,3% av resurserna. Skulle alla leva på samma konsumtionsnivå som vi skulle fyra jordklot behövas.

En tredjedels Sverige huggs ner i regnskogen varje år. Från 1990 till idag har det globala skogsbeståndet krympt med 5%. Årligen försvinner netto 15 miljoner hektar skog, det mesta i de skogar som har högst artrikedom och omvandlar mest koldioxid till syre och biomassa.

Muffarna, Lomborg och Bush är överens om att de här problemen är överdrivna.

Hur lyder då deras argumentation?

2. Teknisk utveckling kommer lösa problemen, om det mot förmodan skulle finnas några
En ansenlig del av rapporten ägnas åt att slå fast att industrialismen har ökat välfärden:

”Det var inte bättre förr. [...] Före industrialiseringen dog människor som flugor därför att de led av en dålig miljö. [...] Tack vare välståndet som industrialiseringen medförde, har livslängden i Västeuropa ökat från 30-35 till 75 år. [...] Uppfinningar som TV:n, radion eller tvspelen har gjort våra liv roligare. Eller ta en sådan sak plastfoliet som har gjort vår mat mycket renare än tidigare.”

En typisk halmgubbe-argumentation. Hitta på en motståndare som inte finns. Vem argumenterar ni emot? Visst har industrialiseringen och (det genom politisk kamp framtvingade) bygget av välfärdsstaten varit fantastisk. Men innebär det att vi därför kan bortse från att industrialiseringen inte byggts på hållbar grund, att den har förbrukat ändliga lagerresurser, tärt på fonder, intecknat framtiden och ökat koldixodikoncentrationen i atmosfären? Om något har en framsida utesluter det då automatiskt möjligheten att det också har en allvarlig baksida?

I princip, menar muffarna, kan alla farhågor och krav på politiska åtgärder viftas undan så länge människan är ”fri att skapa”:

”Domedagen är inte nära och det finns inget som tyder på att vi någonsin kommer att gå den till mötes. Av samma anledning som det inte finns några egentliga begränsningar på människans kunskap, påhittighet och kreativitet finns det praktiskt taget inte heller några begränsningar på jordens resurser. Inte så länge människor lämnas fria att tänka, upptäcka och skapa.”

Om vi ska vara vänliga kan vi kalla det här för en teknikoptimistisk syn. Teknikoptimister finns av två slag:

De som är korkade och slötänkta och helt enkelt utgår från att tekniken kommer lösa allting, även när det innebär att vi intecknar framtida möjligheter för att utan ansvarstagande kunna leva loppan idag, att vi riskerar vår överlevnad och orsakar andra människor och annat liv lidande i väntan på den elfte timmens tekniska nödlösning.

Den andra sortens teknikoptimister, dit jag räknar mig, värdesätter också tekniken och människans kreativa förmåga, men menar samtidigt att det är oklokt att utgå från att den alltid kan leverera fungerande lösningar i tid, i synnerhet när det handlar om helt nya lösningar på problem vi idag inte vet hur vi ska hantera (som kärnavfall, artdöd och global uppvärmning).

Den senare gruppen menar att när det handlar om det känsliga ekosystemet jorden – det mest komplicerade system vi känner till (och så vitt vi vet: den enda av sitt slag) – bör försiktighetsprincipen tillämpas. Vi är fortfarande långt ifrån att förstå alla sambanden, vad som ger vad, vilka arter som är beroende av vilka villkor, vad som händer när tröskeleffekter i klimatet uppnås osv. Att leka med klimatet och skjuta över lösningen på framtidens uppfinnare är inte mycket smartare än att köra iväg i en bil utan ratt ”eftersom det sitter en kreativ bilmekaniker i baksätet”. Det går möjligen vägen, men man kan inte vara säker på det och det är med eget och andras liv som insats.

Genomgående gäller att de tekniska lösningar som presenterats på miljöproblemen visat sig vara otillräckliga, enbart skjutit problemen framåt eller skjutit över dem på någon annan eller i vissa fall orsakat nya, värre, problem. Muffarna exemplifierar teknikens under med den gröna revolutionen, ett synnerligen dåligt exempel (Elisabeth Biström Risslén har gjort en bra genomgång av det här).

Den ”gröna revolutionen”, mekaniseringen och industrialiseringen av jordbruket, ökade den globala skördeavkastningen med i genomsnitt 2,6% per år mellan 1950-80. Tillräckligt för att hålla jämna steg med befolkningsökningen. Men priset för det har varit högt: en ökad användning av maskiner som drivs av fossila bränslen, odling i stora monokulturer och en förädling av utsädet som gör det mer beroende av konstgödsling, besprutning och konstbevattning. Mellan 1950-80 ökade insatsen av kvävegödsel med 600%, fosforgödslingen med 250% och den konstbevattnade arealen med 70%.

Resultatet i slutändan är att energiinsatsen i jordbruksproduktionen idag ofta är mångdubbelt större än det skördade energivärdet. Mer än 60% av världens årliga vattenförbrukning går till konstbevattning. Konstgödslet resulterar i övergödning (resultat är bland annat den algblomning som bäddar in skärgården i stinkande klägg varje sommar) och den extensiva odlingen leder till erosion som årligen genererar förluster av 10-15 miljoner hektar odlingsmark (bara i Indien beräknas över 36 procent av den konstbevattnade arealen ha förstörts genom jorderosion).

Vi har alltså gjort oss beroende av ett jordbruk som bygger på fossila bränslen, konstbevattning och tillförsel av konstgödsel. Tekniken, den gröna revolutionen, har inte alls klarat av att leverera någon lösning på försörjningsdilemmat, den utgör bara ett tillfälligt svar och har skjutit problemet en liten bit in i framtiden och ut i världssystemets perifieri.

Triumferande fastslår muffarna enligt samma röriga tankebana som Björn Lomborg att ”mat har vi sedan flera år tillbaka i överflöd – överbefolkningen blev aldrig ett problem som miljörörelsen förutspådde.” Skärp er, miljörörelsen har aldrig hävdat att maten i absolut mening skulle ta slut med en befolkningsökning. Det stillsamma påpekandet har gällt förmågan att hållbart försörja en växande befolkning. Som det är idag så bygger försörjningen dels på att vi konstant intecknar lagerresurser – fossila bränslen och konstgödsel – från jordskorpan, vi tar av våra banktillgångar helt enkelt, och dels på att konsumtionen i praktiken är oerhört skevt fördelad. En genomsnittlig amerikan konsumerar lika mycket som 30 indier.

Åter till den halsbrytande teknikoptimismen. Muffarna skriver trosvisst:

”Människans förmåga att använda sitt förnuft har alltid genom årtusenden skapat möjligheter för mänsklighetens överlevnad.”

Människan har överlevt tack vare att vi spritt oss över jorden och fördelat riskerna. Miljöhistorisk forskning pekar på att det många gånger har varit ekologiska orsaker bakom högkulturers plötsliga kollapser. Två exempel:

”Civilisationens vagga”, flodkulturen i deltat mellan Eufrat och och Tigris, gick under när det extensiva konstbevattningssystemet drabbades av försaltning och jorden blev ofruktbar, processen tog hundratals år och när den väl upptäcktes var det försent att göra något åt saken. Landet fick överges.

Mayakulturen, som stod vid sin höjdpunkt mellan 300-800 e Kr utvecklade också den ett extensivt jordbruk som försörjde en växande stadsbefolkning. Med tiden växte mayastäderna sig så stora att trycket på jordbruket ökade bortom dess bärkraft, det fanns inte tid att låta jordarna ligga i träda, försaltning och erosion ökade. Runt år 800 försämrades kosthållningen dramatiskt, arkeologerna finner tecken på näringsbrist i tänder och skelett. Också här var det en ekologisk kollaps.

Människan är ofta rätt förnuftig ja, det förnuftet har vi ibland använt för att undvika katastrofer genom att agera i tid. Att inte agera i tid är inte särskilt förnuftigt, och det är var historien visar: gång på gång har civilisationer funnit sig stå vid oförutsedda återvändsgränder. Uppgång och fall. Idag, nu, är första gången vi har en globalt sammankopplad civilisation. Under tidigare epoker har ekologiska kollapser varit isolerade till enskilda civilisationer, men idag är riskerna oerhört mycket större, för nu sitter vi alla i samma båt och en ohållbar livsstil fortplantar sig jorden runt.

3. Ekonomisk tillväxt är till sin natur miljöförbättrande

”Det finns många som ifrågasätter existensen av en konflikt mellan ekonomisk tillväxt och en bra miljö. De pekar på att exempelvis luft och vatten ofta är renare än fattiga länder. Dessa debattörer gör gällande att i början av ett lands industrialisering kommer ofta miljön att bli sämre, men i takt med att massorna får en bättre levnadsstandard kommer fler att ha råd att sätta förbättringar i miljön i första hand. De kommer att ändra sina prioriteringar.”

Det här är en klassisk argumentation, Simon Kuznets sensuella kurva:


Ökande miljöpåverkan är bara en övergående fas i ett lands industrialisering, menar Kuznets och muffarna. I takt med en stigande BNP blir produktionen renare och vid tillräckligt hög BNP blir ”miljöförslitningen” fantastiskt nog åter noll. Om detta finns några ting att säga:

1) Även om faktorutsläppen per produkt minskar med renare produktionsprocesser, så ökar – så länge vi inte skiftar prioriteringar och konsumtionsmönster – hela tiden den totala konsumtionen, vilket innebär att den totala miljöpåverka fortsätter att öka. Det är vad som sker idag på de flesta områden. Vägtrafiken är ur en del aspekter renare än för 30 år sedan, med katalysatorer som gör att utsläppen av närförorenande partiklar minskar. Samtidigt ökar den totala vägtrafiken och koldioxidutsläppen fortsätter att växa okontrollerat:

2) Visst har de industrialiserade länderna varit ganska duktiga på att stänga ner smutsiga industrier, minska försurning och sätta katalysatorer på bilarna. Samtidigt konsumerar vi ungefär samma saker som tidigare, i större mängd, men nu importerar vi produkterna istället. Vi har lyckats med att skjuta de miljöpåverkande effekterna av vår konsumtion bortom vår horisont. Vi har exporterat konsumtionens baksida. Inte direkt en globalt hållbar lösning.

Ett exempel: Asien och Latinamerika har fått sina färskvattenindex halverade från 1970 fram till idag. Även Nordamerikas färskvattensindex har minskat, men bara med 15%. Detta trots att amerikanens ekologiska fotavtryck är 6 gånger så stort som den genomsnittlige asiatens och latinamerikanens. Orsak? Länderna i Asien och latinamerika odlar vattenintensiva grödor till de amerikanska och europeiska marknaderna. Vår konsumtion fortsätter att öka trycket på deras miljö.

På samma vis ligger det till med när svenska regeringen slår sig för bröstet med att vi minskar våra koldioxidutsläpp så bra och när Reinfeldt hävdar att det är Kina och Brasilien som borde skärpa sig och inte vi. De svenska hushållens koldioxidutsläpp sker i allt högre utsträckning i andra länder:


Muffarna hävdar att miljörörelsen är motståndare till ekonomiskt tillväxt. Återigen: en ren halmgubbeargumentation. Vad vi säger är något annat: att tillväxt inte, som idag, får uppfattas som en överordnad målsättning. Tillväxtens innehåll måste diskuteras. Vad för sorts konsutmion är det som ökar? Är det en konsumtion som kräver mycket insatsvaror, som förbrukar ändliga resurser, som överutnyttjar flödesresurser, är den energiintensiv? Eller är det en resurs- och energisnål konsumtion, t ex internettjänster? Det finns - ur miljöperspektiv - tillväxt som kan vara bra och tillväxt som kan vara dålig. Det enda sättet, emellertid, att garantera att vi inte får en fortsatt tillväxt av det slag som överförbrukar miljöutrymme eller naturresurser, det är genom skatter, planering eller regleringar som styr produktionens inriktning.

Det är det här muffarna är rädda för och dylika samhälleliga åtgärder avskrives som kollektivism:

”Eftersom statens uppgift är att skydda oss medborgare, är det då inte också sant att staten bör reglera och beskatta industrins och individers skadliga aktiviteter? [...] Nej. Bakom denna invändning vilar alltså kollektivism. De som kommer med denna invändning glömmer emellertid bort att människan inte är ett kollektiv. Vi är inte som ett korallrev. Den enskilde individen ska inte betraktas som en "cell" av en större "organisk" helhet: mänskligheten. Människor är självständiga individer som bör erkännas och behandlas som sådana.”

Nu når vi fram till muffens ideologiska kärna. Alla åtgärder som innebär regleringar eller inskränkningar av den enskildes fria manöverutrymme måste avvisas, menar muffarna, även om sådana åtgärder är nödvändiga för att förändra vårt gemensamma beteende:

”Om miljontals människor, som inte handlar i samverkan, tillsammans släpper ut föroreningar som är skadliga för människor, då utgör det inget skäl för att börja reglera eller beskatta den enskilde individen för dennes försumbara och därför helt ofarliga bidrag. Statens uppgift i ett fritt samhälle ät att skydda våra rättigheter - inte att systematiskt kränka dem.”

Här framträder den muffska liberalismen i hela sin ideologiskt konsekventa och dödsföraktande prakt. I slutändan, efterom resonemanget faller på sin egen frånvaro av sunt förnuft, blir argumentationen moralisk:

”Följaktligen anser vi inte att det är berättigat med skatter och regleringar som tvingar individen till att "kompensera" för de skador som endast är det aggregerade verket av miljontals enskilda individer. Det vore att döma henne för att hon utgör ett aggregat av miljontals individer. Det vore nämligen att straffa individen för brott som hon inte har begått. Att göra detta är uppenbart orättvist och omoraliskt. Sådan är kollektivismen.”

4. Med stärkt äganderätt räddar vi världen
Eftersom muffarna avfärdar alla former av miljöstyrning, regleringar och beskattning som en ”omoralisk” och ”systematisk kränkning” så undrar man ju vad alternativet är. Svaret, är inte helt oväntat, stärkt äganderätt.

Det bästa sättet att rädda miljön, som alltså inte är hotad, är att hägna in och dela upp jorden i tydligt definierade äganderätter. ”Odefinierad äganderätt leder till miljökatastrofer” skriver MUF men ”som ägare är du mån om att förvalta dina ägodelar väl”, detta eftersom ”en hund som inte sköts vinner inga priser på utställningen” och ”en åker som inte odlas går inte att skörda.”

Jag har tidigare skrivit om äganderätt, miljö och ”allmänningarnas tragedi” här.

Starkt sammanfattat: Ja, genom att hägna in och definiera enskilda ägare till allting, inklusive luft och vatten, kan man prissätta miljöförstöring, men samtidigt får vi en värld där tillgång till grundläggande resurser som vatten och luft är begränsade efter betalningsförmåga. En mer sympatisk, och för majoriteten av oss; bättre, lösning är att genom lagstiftning och prisverktyg förhindra nedsmutsning och garantera jämlik tillgång åt alla.

I Muffarnas värld blir det såhär istället:

”Nyttjanderätt är ett sätt att tillämpa äganderätt, det används i flera länder där annars risk för vattenbrist skulle råda. Jag köper en rätt att nyttja vattnet, med krav på att det ska innehålla en viss kvalitét och mängd. Då föroreningar uppstår är statsmakten som sålde mig nyttjanderätten skyldig att åtgärda utsläppen eller betala mig vite. Då föroreningar uppstår är statsmakten som sålde mig nyttjanderätten skyldig att åtgärda utsläppen eller betala mig vite. På motsvarande sätt skulle även luft kunna inbegripas av dem som nyttjar frisk luft. Alla är beroende av frisk luft men stora aktörer som använder den friska luften kan köpa nyttjanderätter och ställa krav på att den ska vara frisk.”

Det är inte så bra svenska här, men jag tror att man skall läsa texten såhär, även om det verkar helt absurt: den som behöver mycket frisk luft (den som andas mycket?) kan köpa en nyttjanderätt och kan då ställa krav på staten att få frisk luft. Den som andas lite kan köpa en liten nyttjanderätt och den som inte har något emot att andas smutsig luft kan låta bli att köpa en nyttjanderätt.

Det resonemanget kan ju få stå okommenterat.

Att äga gemensamt är farligt, menar muffarna eftersom det leder till ansvarslöshet:

”Även kärnkraftverket i Tjernobylkatastrofen saknade en ansvarsfull ägare när det delades lika som en av Sovjets gemensamma tillgångar. De som skötte kraftverket blev mer utav förvaltare som rättade sig efter vilka order och skötselråd som kom uppifrån. Med en inställning om utifall något går fel är det inte deras orsak.”

Det får en ju att undra hur högern kan leka med våra liv och rösta för den svenska statsägda kärnkraften, som ”delas lika” som en av våra ”gemensamma tillgångar”. Vilket, alltså, bevisligen, är farligt.

Bäst i stycket om ägande är en revolutionerande omskrivning av tillståndet på den amerikanska kontinenten när europerna kom dit och claimade landet:

”Genom att vara först ut och göra anspråk på något som inte ägs av någon kan äganderätten också tillfalla dig. Jämför med nybyggarnas kolonisering av Amerika och utdelning av jordlotter eller inmutningar av guldgrävare.”

Först ut, indeed.

5. En ny definition på miljö: BNP
En stor del av muffarnas rapport går ut på att misstänkliggöra miljörörelsens egentliga avsikter. Till en av miljörörelsens många dubiösa verksamheter hör bedriften att ha fått miljöbegreppet till att handla om ”naturen i största allmänhet”:

”Miljörörelsen har förvrängt innebörden av miljöbegreppet. När vanliga människor tänker på miljön tänker vi på vår omgivning och våra levnadsförhållanden. oss. [...] Men det är inte i denna mening som miljörörelsen använder miljöbegreppet. [...] För att få vår uppmärksamhet börjar de ofta sin diskussion genom att syfta på människans miljö. Men sedan går de raskt vidare till att börja tala om naturen i största allmänhet.”

Ja, varför är det egentligen så viktigt för miljörörelsen att tala om ”naturen i största allmänhet”? Kanske därför att det inte går, om man är hyfsat seriöst lagd, att tala om miljön enbart som delmängder. Ekologi är läran om samspelet mellan biotiska och abiotiska system. Ett ekologiskt system är en helhet, där de ingående komponenterna är kaskadkopplade. Även om vi utgår från ett antropocentriskt perspektiv – vilket inte är orimligt, eftersom vi är människor – är det därför nödvändigt att sätta in människan i sitt sammanhang: det ekologiska kretsloppet.

Muffarna önskar gå en helt annan väg och vill helst tänka bort hela det ekologiska sammanhanget från miljöfrågan. Ja, överhuvudtaget borde ”miljö” omdefinieras, skriver muffarna från att handla om, tja, miljö, till att handla om materiell välfärd:

”Att leva under materiell fattigdom är att leva i en, för människan, dålig miljö. [...] Och eftersom ekonomisk tillväxt är det enda som kan göra slut på fattigdomen, råder det ingen som helst konflikt mellan en bra miljö och ekonomisk tillväxt.”

Alltså: eftersom miljöbegreppet inte borde handla om ”naturen i största allmänhet” utan om BNP så råder det ingen konflikt mellan en växande BNP och miljön eftersom en bra miljö är samma sak som en stor BNP. En fantastisk lösning på dilemmat.

Appropå att omdefinniera ting. Se här ett generalangrepp på miljörörelsens mytspridning om koldioxiden:

”Lägg märke till att miljörörelsen har gjort en liknande sak beträffande föroreningsbegreppet; numera räknas bland annat koldioxid - ett ämne som gör allt liv på jorden möjligt - som en "luftförorening".

Att koldioxid ”är ett ämne som gör allt liv på jorden möjligt,” är ingen epokgörande upptäckt, men grattis till godkänt i Biologi A. En ”förorening” är den vedertagna benämningen på ett ämne som förekommer i för hög koncentration på fel plats. Ett och samma ämne kan vara positivt när det förekommer på en viss plats eller i en viss mängd medan det i en annan mängd eller ett annat sammanhang räknas som en förorening. Det är alltså inte orimligt att kalla koldioxidutsläppen för en förorening även om jag tror att de flesta faktiskt inte gör det utan helt enkelt talar om koldioxid som en växthusgas. Räcker gott.

6. Miljörörelsens egentliga avsikter och den dumma naturen
På 1600-talet formulerade Sir Francis Bacon en av vår civilisations mer självdestruktiva grundteser:

"Naturen måste besegras och undertryckas, vi måste rentav rubba hennes grundvalar."

I muffarnas obefintligt uppdaterade världsbild lyder det:

”Människan måste exploatera och forma om naturen efter hennes behov och syften, för att hon ska överleva.”

Det är väldigt macho. Naturen skall undertryckas, besegras, exploateras. Tankemodellen har orsakat mycket skada, helt enkelt därför att den många gånger har lett till att vi sågat av den gren vi suttit på. Idag har vi, med vetenskapens och ”miljövännernas” hjälp, börjat inse att det bara är om människan använder naturen på ett hållbart sätt som vi, jämlikt, kan överleva på sikt. Ett hållbart utnyttjande av begränsade naturresurser och begränsat miljöutrymme innebär att vi använder naturen på ett sådant sätt att andra människor kan använda den i samma omfattning utan att det innebär en fara för dess fortbestånd, eftersom naturens överlevnad är basen för vår överlevnad, eftersom vi inte står utanför utan är en del av naturen. Vare sig vi vill eller inte.

Precis den hållningen har miljörörelsen. Vilket föranleder muffarna att mena att miljörörelsen har en ”motbjudande attityd gentemot mänskligt liv” och ”vill mänskligheten illa.” Ett exempel på denna människofientliga ondska är miljöpartiet som ”anser att allt liv har ett värde i sig, oberoende av dess nytta för människan”. En problematisk hållning, enligt MUF.

Om liv i sig har något inneboende värde, det är en filosofisk diskussion. Den kan man föra länge och argumentera för eller emot om det fanns något som helst värde med livet på jorden innan människan dök upp, eller om den precis lika gärna i all evinnerlighet hade fått vara lika död som, säg, månen.

Att miljöpartiet i den filosofiska diskussionen har landat i att liv har ett värde i sig, innebär (förstås!) inte att miljöpartister ”vill mänskligheten illa.” Att muffarna verkar ha kommit fram till att liv inte har ett värde i sig, behöver inte heller innebära att MUF vill någon illa, även om det låter som en lite tråkig världssyn. Är ni helt lyckliga?

7. Skyll dig själv och skit i andra
En särskilt fin del av den muffska rapporten vurmar för att förorenande företag inte skall straffas för hårt om de råkar förorena lite:

”När det kommer till att straffa ett företag får man inte straffa dem på ett orimligt sätt. Det måste vara i proportion till brottet. Det bör alltså i första hand handla om att kompensera för skadorna och om att kanske installera ny och bättre teknik (om och när sådan finns att tillgå). Straffen får inte resultera i att industrin helt förstörs eller måste tvingas stänga ned. Principen här är att lite, om än "smutsig", industri är bättre än ingen alls. Det råder ingen tvekan om att industrin har gjort betydligt mer nytta än skada för oss - trots alla utsläpp. Inte bara har, som vi har sett, åtskilliga miljoner, om inte miljarder, industrin att tacka för sin överlevnad. De har också, som vi vet, deras goda levnadsstandard att tacka industrin för.”

Detta för det första, men det blir ännu bättre. Muffarna menar nämligen att det finns en ”etableringsprincip”, som ger industrier rätt att ”generera utsläpp” och som gör att vi andra ”inte har rätt att stämma dem för eventuella skador”. Ta vara på den här guldklimpen och vårda den väl, det här är klassförakt i högform:

”Om ett industriområde etablerade sig vid ett område först, då har också industrin etablerat en rätt att generera utsläpp. De som flyttar dit, medvetna om detta, har ingen rätt att tvinga bort industrin eller stämma dem för eventuella skador. Genom att frivilligen flytta dit under dessa omständigheter gick de med på att också leva under dessa omständigheter. [...] Det är därför som den relativt dåliga luften i storstäderna inte är något som man kan eller bör lösa genom omfattande skatter och regleringar. Att det är sämre luft i städerna är helt enkelt en sak som man får leva med. Du har ingen rätt att förbjuda alla andra som bor i städerna från att t ex köra mycket bil. Om man inte gillar den dåliga luften i storstäderna då får man helt enkelt flytta till andra städer med bättre luft eller ut på landet.”

Läs det igen och fundera på var de här människorna bor. Hur deras världsbild ser ut, vilka föreställningar de har om hur det fria valet ser ut i praktiken. De flesta av oss har inget fritt val. Vi kan inte köpa villor i trädgårdsstäder, vi kan inte välja att bosätta oss ”på landet” där det är renast luft, vi bor i städer för att det är där vi kan få jobb. Arbetarklassens bostadsområden ligger genomgående närmast de smutsiga industrierna och de bullrande motorvägarna. Jag har tidigare skrivit om livet i motorvägens skugga, det som kallas för miljöorättvisa, här och här.

8. Att undvika verkligheten
Det här var huvuddragen i MUF:s miljörapport, författad mitt i ovädrens årtionde. Nu ångrar jag lite att jag satte av tiden för att göra den här genomgången, eftersom jag inte läste hela rapporten innan jag började skriva var jag inte medveten om att den avslutande rapportdelen uppenbarligen tillkommit i någon form av påverkat tillstånd. Om det orsakats av knark, klassindoktrinering eller ruset efter en lyckad aktieaffär vet jag inte... men det är ju helt värdelöst att seriöst försöka bemöta någonting som är så totalt kocko att det är svårt att ta på allvar.

Dessutom: vad som är mest framträdande i den ”blåa miljöpolitiken” är undvikandet av de verkliga frågorna. Hur MUF förhåller sig till nödvändiga omläggningar av konsumtionsmönster, och radikalt minskade koldioxidutsläpp (80% för Sveriges del) för att hindra den globala uppvärmningen diskuteras inte alls. Men får man tolka de kryptiska antydningarna (och rapportförfattarnas texter på andra håll) i slutkapitlet så menar muffarna att klimathotet i huvudsak är en politisk konstruktion:

”Det är viktigt att vetenskap och politik hålls åtskilda. [...] För att rätt beslut skall kunna fattas krävs att en bred och rättvisande bild presenteras för politikerna och väljarna. Där finns det anledning att tro att det brister när det gäller hotet om en global uppvärmning.”

På det hela taget var det här inte en miljörapport alls, utan hade mer karaktären av en ärkeliberal missilramp laddad med skit.

Appropå explosiv dyngspridning, min personliga favorit från hela mischmaschet är den rörande detaljerade genomgången av hästskjutsarnas ämnesomsättning i sekelskiftets New York, presenterad i syfte att argumentera mot alla dem som vill ersätta massbilismen med ridning:

”Bilens föregångare och inte minst tidigare modeller av bilar ställde emellertid till med långt värre miljöproblem än vad vi kan föreställa oss. [...] Statistik från New York år 1900 visar att hästar smutsade ned stadens torg och gator med mer än 1 000 ton spillning och 200 000 liter urin varje dag. Varje år tvingades myndigheterna forsla bort över 15 000 döda hästar från gatorna som orsakade sjukdomar. Andelen som dog av skenande hästar eller blev avkastade i trafiken beräknas vara ungefär tio gånger större än den andel som omkommer i trafiken i dag.”

Jag lovar, jag ska genast sluta argumentera för hästkjutsar. I gengäld kan ni väl anstränga er lite grann nästa gång ni skriver en rapport. Ok?

Andra bloggar om: politik, miljö, MUF