Istället för att hasa runt i den nyliberala tvångströja som övriga partier bär som kollektiv partiuniform visar vänsterpartiet att det finns ett fungerande realistiskt alternativ.
Provocerande naturligtvis. Så har vänsterns budget också fått många fina recensioner från politikens mest välformulerade pennor, ett axplock av omdömmen:
”Det här budgetförslaget skulle leda till gråt och tandagnisslan från Ystad till Haparanda. Hela landet skulle i stort sett kunna monteras ned, och flyktingströmmarna skulle vända så att alla reste till Kina för att ens ha chans på ett jobb.” - Bloggen BentOrd och inga visor från välargumenterade skribenter. Vad finns det egentligen i vänsterns budget som utlöser sådana reaktioner? Låt oss sammanfatta, först de viktiga jobbsatsningarna. Vänsterpartiet vill anställa 150 000 i offentliga sektorn under tre år och skisserar i motionen vad det kan handla om:
”en tjock lunta med en skön blandning av planekonomi och ren galenskap.” - Marie Wickberg
”Så mycket fiffel och båg har jag aldrig tidigare sett i en budgetmotion. Ofinansierade reformer kryddas med slopade utgiftstak och planekonomiska satsningar finansierade direkt ur riksgälden.” - Roger Tiefensee
Jobben ska skapas genom ett riktat sysselsättningsstöd till kommuner och landsting som anställer till avtalsenliga löner där behoven finns. Bedömningen görs bäst regionalt och lokalt.
Vänsterpartiets satsning på arbeten i den offentliga sektorn är den politik som partiet gick till val på. Det är riktiga arbeten med riktiga uppgifter, uppgifter som behöver utföras. Eller? En del tycks inte anse det, så skriver till exempel CUF:s Marie Wickberg:
”Eftersom vänsterpartiets budget saknar all form av jobbskapande politik väljer man istället att anställa 150 000 personer i offentlig sektor.”Lärartjänster, förskolepedagoger och sjuksköterskor är enligt Wickberg ren ”planekonomi och galenskap” medan dammtorkning och skoputsning i Djursholm som regeringen söker stimulera fram, är helt nödvändiga tjänster. Så märklig kan världen te sig från bäverdammens horisont.
Vänsterpartiets jobbsatsning i offentliga sektorn är förstås en medveten prioritering, ur motionens argumentation:
”Vänsterpartiet menar att ett anständigt välfärdssamhälle måste fortsätta att förbättra välfärdssektorn och inte ransonera dess tjänster efter plånbokens tjocklek. Därför behövs det betydligt fler anställda och mer resurser i offentlig sektor som avdelas dit genom statsbudgeten. Till skillnad från de avgiftsfinansierade tjänsterna, som kan växa genom ökad marknadsefterfrågan, krävs det politiska beslut för att det ekonomiska utrymmet för välfärdstjänster skall växa.”Vänsterpartiet vill omfördela konsumtionsutrymme från den privata konsumtionen till den offentliga, från privat produktion till offentlig produktion, eftersom det är just utbildning och omsorgstjänster vi behöver mer av, för utveckling och värdighet. Fler ”folknära jobb” som kommer alla svenskar till del – till skillnad från regeringens hushållsnära jobb som i praktiken utnyttjas av en penningstin tiondel.
Regeringen som helt saknar en politik för jobb i offentliga sektorn, hittar istället på låtsasjobb i den privata sektorn. Lågproduktiva privata tjänstearbeten, skoputsning, barnpassning, säljare, privatchaufförer, reklamutdelning, telefonförsäljning – samhällsekonomiskt onyttiga McDonaldsjobb.
Det finns många problem med den typ av lågbetalda och låproduktiva jobb som regeringen stimulerar genom sänkta ersättningsnivåer, hushållstjänsteavdrag och sänkta arbetstgivaravgifter. Ett centralt problem är att de privata tjänsterna förbrukar det ekonomiska utrymme vi behöver för att under de kommande årtiondena genomföra nödvändiga utbyggnader av den arbetsintensiva offentliga sektorn, vården och utbildningen.
När tjänsteyrken växer innebär det att den ackumulerade industriproduktiviteten växlas om till tjänster med strukturellt lägre produktivitetsutveckling, varvid den samlade produktivitetsutvecklingen i ekonomin sjunker. Ju fler lågproduktiva privata tjänstearbeten som skapas, desto mindre av de ackumulerade produktivitetshöjningarna finns kvar till nya arbeten i offentliga sektorn. För det är inte som Maud Olofsson vill ge sken av, så att lågproduktiva privata tjänstearbeten ”finansierar” den offentliga sektorn, det är tvärtom så att ju fler som skall passa Wallenbergarnas barn eller skrubba Stefan Perssons pool desto fler arbetstimmar slösas inom lågproduktiva privata tjänsteryrken istället för att utveckla den nyttiga offentliga tjänsteproduktionen.
Vänsterns budget består av ”ofinansierade reformer” ljuger Roger Tiefensee i en kommentar. Sant är att det är en budget med betydande utgiftsökningar, men de är, precis som i förra budgetmotionen, finansierade.
Det finns, som budgetmotionen konstaterar, ett mycket stort ekonomiskt utrymme för offentliga utgiftsökningar bara genom att återställa skatteuttaget till de nivåer som gällde för ett år sedan:
”Om skatteuttaget bibehållits på samma nivå som 2006 skulle det år 2008 ha funnits 67 miljarder mer som kunde användas till välfärden. Kontrasterna mot ett bibehållet skatteuttag på 2000 års nivå är än mer slående. [137 miljarder år 2008]I linje med det uppgår vänsterpartiets reformförslag till cirka 80 miljarder kronor 2008 och ökar successivt till drygt 130 miljarder kronor 2010. Förutom de redan nämnda 150 000 nya offentliga jobben under tre år finns det andra glädjande prioriteringar i vänsterbudgeten, snabbt listat:
Om vi hade använt lika stor del av våra resurser gemensamt i dag, som 1981, hade det funnits ungefär 250 miljarder mer till den offentliga sektorn.”
Appropå det sista, pensioner. I en kommenterar till (s)-budgeten säger Annie Johansson (c):
”Jag skulle också önska att det vore möjligt att ge pensionärerna mer pengar i plånboken och jag är övertygad om att så också kommer att ske inom mandatperioden när vi får möjlighet till reformer.”Reformutrymme ja, hovets riksmarskalk Ingemar Eliasson var i alla fall nöjd med regeringens budget:
"Det är mycket välkommet med en budgetförstärkning efter flera år av realt urholkat anslag".Anslagsökningen kommer att användas bl.a. för upprustning av gästvåningen på Stockholms slott, meddelar hovet.
Kul! För de mest nödvändiga satsningarna går det alltid att hitta pengar. Lägre prioriterade grupper får hava lite tålamod. Som kungen säger: - Det kommer inga stekta sparvar flygande om Du inte själv bemödar Dig om att göra Ditt bästa.
Läs också: Josefin Brink kommenterar statsbudgeten.
Tidigare budgetkommentarer: Skillnaderna blir tydliga (2005), En stålblå budget (2006), En skarp vänsterbudget (2006), En ansvarsfull statsbudget (vårbudget 2007).
Andra bloggar om: politik, ekonomi, regeringen, vänsterpartiet, statsbudgeten
Inlägg
