Bostadspolitiskt vägval på 40-talet

I morse åkte vi ut till Emmaus på Backaplan för att leta kläder. Enligt GP är det hit man ska ta sig om man vill fynda både snyggt och billigt. Vi måste ha kommit för sent för vi hittade inte något vettigt alls, men däremot sålde de i ett hörn gamla dagstidningar från 1910-40-talet. Jag slog till och köpte Svenska Morgonbladet daterad 18 mars 1940.

Huvudartikeln hade rubriken ”Fredspanik på börsen i New York” med en klargörande ingress: ”I Amerika härskar vid Wall Street i New York en tryckt stämning med anledning av rykten om en förestående fred i Europa.”

Det var också dagen efter Selma Lagerlöfs död och tidningen ägnade stort utrymme åt hennes dödsruna och ett ömsint eftermäle:

”Egentligen är det ett mirakel, att en författarinna av just detta slag, den optimistiska berätterskan, sagans och legendens vän, kunnat erhålla ett så starkt konstärligt erkännande [...] Hennes människokännedom är inte av den mest pessimistiska sorten, men den saknar inte skuggor och mörka djup, den innebär ingen förfalskning av verkligheten. Ibland händer det att hon har sannare saker att säga om denna bistra verklighet och människans natur än vad den mest målmedvetne realist kan berömma sig av.”

Tidningen berättade även att Sovjetunionen försökte tränga in i Finland men stötte på patrull vid Viborgs inlopp, riksdagen diskuterade en lag mot kapitalflykt och svenska ”bolsjeviktidningar” (t ex Ny dag) hade precis belagts med distributionsförbud av hans kungliga majestät.

Men själva anledningen till att jag köpte tidningen efter att ha hängt över den en lång stund var ändå en annan: I ett referat från Bostadssociala Utredningen diskuterades vilken boendestandard som var rimlig att eftersträva när bostadsbristen skulle byggas bort.

Bostadssociala utredningen utgjorde ett av de viktiga vägskälen i svenskt bostadsbyggande och i svensk välfärdspolitik i allmänhet. Under ledning av socialt engagerade arkitekter och socialdemokrater som Uno Åhrén, Gunnar Myrdal, Alf Johansson och HSB-chefen Sven Wallander arbetade utredningen med att lägga riktlinjerna för bostadspolitikens roll i välfärdsstaten.

Utredningen låg bland annat bakom tillkomsten av allmännyttan, barnrikehusen, de statliga lånebidragen och en mängd innovationer på bostadsområdet.

Referatet ringer som ett eko av vår tids bostadspolitiska debatt, dels därför att det är skrivet mot en klangbotten av stigande byggkostnader och en katastrofal bostadsbrist, dels därför att argumenten så mycket liknar de som nu åter hörs i debatten.

Nu förs det åter fram förslag om en sänkt boendestandard för att åstadkomma nya typer av billighetsboenden. Liknande förslag drevs på 1940-talet men avfärdades med kraft av bostadssociala utredningen, med en argumentation som håller än idag. Ett längre citat kan belysa den dåvarande diskussionen och svaret från den framväxande välfärdsstaten:

”Det är även en populär uppfattning att alla svårigheter på vår bostadsmarkand skulle lösas genom större enkelhet i byggandet och avskaffande av bostadslyxen. Denna uppfattning bygger emellertid till stor del på felaktiga föreställningar om möjligheten för en industri att tåga baklänges i sitt arbetssätt. Bostaden av idag kan och bör av såväl sociala som fastighetsekonomiska skäl inte byggas utan badrum, utan varmvatten, utan tillfredsställande ljudisolering, utan tillfredsställande ventilation osv. Planläggningen kan lämpligen inte heller återgå till äldre mindre differentierad bostadsmodell när äntligen utvecklingen börjat komma igång från rum och kök såsom vanligaste typ fram emot den önskade minimistandarden 2 rum och kök, även om utrymmena äro små. Standardförbättringar som skäligen kunna kallas lyxbetonade spela ur kostnadssynpunkt en mindre roll än man vanligen föreställer sig. Utredningen har visat att till och med en radikal förenkling av bostadsutrustningen skulle sänka bostadskostnaden förehållandevis litet. Om allting togs bort utom de punkter som kunna sägas representera hygieniskt och arbetsekonomiskt väsentliga vinster – vartill räknas förbättrade ljudisolering och ventilation, sopnedkast och sopförbränning, maskintvättstuga, piskrum samt sociala anordningar – kan den kostnadsstegrande effekten av standardförbättringen ej reduceras mera än från 15 á 16 procent till cirka 9 procent. Även ur andra synpunkter ter sig ett försök till mera drastisk kostnadsnedskärning genom förenkling av utförandet betänkligt. Det lönar sig helt enkelt icke att nybygga omodernt, heter det. Lägenheter i sådana omoderna nybyggen kunna ändå inte konkurrera med de ”riktiga” omoderna lägenheterna i äldre hus. Man har anledning att befara – och erfarenheterna ge stöd härför – att bostadsfastigheter som givits ett i väsentliga hänseende enklare utförande än det i ett visst tekniskt utvecklingsskede sedvanliga, få en särprägel som lätt medför snabb förslumning och värdesänkning. Utredningen kan därför icke anse det klokt att statliga stödåtgärder förknippas med särskilda villkor om enkelt utförande.”

Här valde Sverige väg. Inga fattigbostäder med lägre standard än övriga bestånd skulle byggas. Som utredningen konstaterade: den typen av bostäder löser inte problemen, de riskerar istället att skapa en ny slum. Istället drevs en med internationella mått mätt oerhört hög lägstastandard igenom i allt nybyggande. Det skedde först med statliga lånebidrag och därefter alltmer med lagstifning. För att alla ändå skulle ha råd att bo i bostäderna inrättades bostadsbidragen, först riktade enbart till barnrika familjer, därefter successivt mer generella. Det var ett målmedvetet välfärdsbyggande.

Det svenska bostadsbeståndet från 40-60-talet hör till världens bästa från motsvarande period. I många aspekter är det rentav bättre än det mesta som därefter har byggts även i Sverige och 50-talets områden står sig väl både interiört och exteriört. Det var hög kvalité, framsynta planlösningar och inget prutande på detaljerna.

Bostadssociala utredningen tog tydlig ställning och var därmed en av pusselbitarna som lades i den generellla välfärdens pussel. En viktig bit, därför att den markerade att kvalitét gällde för alla medborgare, ej endast förbehållet de rika. Även i kristider.

Något att reflektera över idag, när billigt byggande inte sällan förknippas med sämre kvalité, sämre utrustningsstandard, sämre planlösningar och mindre lägenhetsyta... Man kan, som Uno Åhrén & co konstaterar i Acceptera, inte backa in i framtiden.

Artikeln är även publicerad på Byggbrigaden.se