12 april 2006

Det försvunna trevåningshuset


Ur många aspekter är trevåningshuset den perfekta bostadstypen. Trevåningars smalhus grupperade kring gemensamma gårdar som i femtiotalets hantverksbyggda folkhem, genererar ljusa lägenheter och boendemiljöer med svåröverträffade kvalitéer.

Gårdarna blir lagom stora för att ett grannskap skall kunna utvecklas, trappuppgångarna med 2-3 lägenheter per svale är även de precis lagom för att trappuppgången ofta skall utvecklas till en fungerande social gemenskap där storstadens annonymitet i någon mån ballanseras av en skala där man lär sig känna igen sina grannar.

Trevåningshuset är även ur fler aspekter ett lagom hus: husen är inte så höga att solen stängs ute, de är inte så låga att exploateringen blir för låg för att etablera affärsverksamheter eller kollektivtrafik.

Alla de här kvalitéerna är välkända. Och på arkitektutbildningarna ritar de flesta studenterna också entusiastiskt trevåningshus i sina första stadsbyggnadsprojekt. När man sedan kommer ut i verklighetens byggande är dock bilden en annan. Trots hustypens kvalitéer, byggs det mycket få trevåningshus idag:


Det har sett ut såhär ganska länge, jag har tyvärr inte hittat någon äldre statistik, men en rimlig gissning är att ett avgörande skifte skedde någon gång kring början på sextiotalet då hushöjderna började stiga upp mot sex-åtta våningar. Under miljonprogrammet slog de höga punkt- och lamellhusen respektive radhusmattan igenom över hela linjen medan trevåningsprojekten gick praktisk och ekonomisk knägång.


Problemet med trevåningshusen är att paybacktiden i ett rationaliserat byggande är för lång. Under femtiotalet var det murarlag som byggde husen och tre våningar var en bra hushöjd för alla inblandade från tegelbärare till insatallatörer. Men när de stora rällsbundna byggkranarna slog igenom i miljonprogrammet var exploateringsgraden inte längre tillräcklig för att betala kranarnas hyrkostnad och, åt andra hållet, prefabrutinerna för trevåningsbyggande är inte lika välutvecklade som för en- till tvåvåningshusen.

Idag är det avgörande problemet ändå inte krandimensionerna utan lagstiftnings- och lånereglerna. Upp till två våningar slipper fastighetsägaren installera hiss, men när en fastighet kommer upp till tre våningar skall varje trappuppgång ha hiss. Det kostar pengar både i form av installationerna i sig och i form av extra outhyrbar yta i trapphuset. När man passerar hissgränsen räknar kalkylerna för en eller två extra våningar hem sig själva medan trevåningshuset blir relativt sett betydligt dyrare:

  • I ett punkthus på sex våningar kan fem lägenheter per svale dela på en hiss. Det blir 30 lägenheter per hiss.
  • I ett trevåningars smalhus med tre lägenheter per svale blir det bara 9 lägenheter per hiss.

    Därtill skall lägga att det dyraste på ett hus är dess två ändar: grunden och taket. Varje våningsplan däremellan är en marginalkostnad. Också av den anledningen strävar byggherrar efter att klämma in så många våningar som detaljplanen överhuvudtaget tillåter mellan grund och tak.

    Eftersom trevåningshuset har så många kvalitéer borde en framsynt boendepolitik se över låneregler och planbestämmelser för att uppmuntra trevåningshus att trots allt byggas, även idag.

    Det är överhuvudtaget tragiskt att nybyggda boendemiljöer på grund av kortsiktiga ekonomiska kalkyler är mycket sämre än de som byggdes för femtio år sedan.

    Vi har väl ändå trots allt både större möjligheter och större kunskaper idag? Kunde man tycka.

    Postningen är även publicerad på Byggbrigaden.se
  • 1 kommentar:

    nonno sa...

    Mycket bra skrivet.
    Fortsätt slåss för trevåningshuset.
    Alla hus måste inte ha hiss! Fram för en nyansering av våra hårda regelsystem. Regler som ger dyra hus och fula städer.