Det enda rimliga är en rejäl studielön

Som många misstänkte höll socialdemokraterna tillbaka i vårens budgetförhandlingar om studiebidragen för att kunna locka med en ytterligare höjning i valrörelsen. I förra veckans valmanifest antyddes det så att studiemedlen skulle höjas och i förrgår preciserades beloppet: 300 kronor. Om det ska vara som lån eller bidrag är inte klart. Det bidde bara en tumme.

Taktiskt är det svårt att förstå ett så klent löfte. Visst gör det lite skillnad i plånboken, men det är såpass lågt att inte många lägger märke till det i valhettan och det är omöjligt att lyfta som någonting offensivt i debatterna. Tre borgerliga partier (alla utom m) kan dessutom toppa (s)-budet.

Ett kraftigt höjt studiebidrag är nödvändigt: sedan 1980 har Sveriges studenter tappat 22 procent i köpkraft. Enligt föreningssparbanken har studenternas levnadsstandard sjunkit med 40 procent mellan 1989 och 2004. Studiebidragen har stått stilla samtidigt som avgifter och levnadsomkostnader – inte minst hyror - vuxit. Alla vet att studiebidragen egentligen måste justeras upp med åtminstone en till två tusenlappar för att de skall gå att leva på.

Varför, med den överväldigande statistiken som fond, detta duttande? Studiebidragen är en fråga där vänstern och socialdemokratin kunde ta hem hela valet om man spelat korten rätt. Moderaternas motstånd mot höjda studiebidrag är både kompakt och principiellt. Därmed en borgerlig akilleshäl. Ett offensivt vänsterlöfte om kraftiga uppjusteringar kan inte kontras med annat än tom retorik om ”utbildningen som en personlig investering”. Reinfeldts överbjudningslöfte kan inte appliceras med mindre än att alliansen framstår som mycket veliga och gravt populistiska.

Sverige har idag ungefär 330 000 högskolestudenter. Var femte lever i fattigdom enligt en rapport från Socialstyrelsen i våras. Var tredje högskolestuderande får ekonomisk hjälp av föräldrarna och hälften jobbar extra. Att leva på enbart studiemedel innebär i dag, enligt uträkningar av SFS, att leva under socialbidragsnormen.

Det är ett institutionaliserat proletariat. Men, också, en maktfaktor. De 330 000 studenterna kunde tippa hela valet, om de fick klara besked om studiebidragen från något håll.

Från vänsterpartiet och Ung Vänster driver vi på för 1500 kronor i höjt studiemedel. Det är målsättningen just nu. En reform som skulle kosta ungefär 6-7 miljarder.

Men på sikt vill vi gå ännu längre än så: vänstern har länge hävdat att det enda rimliga är att omvandla studiemedlen till en ordentlig studielön. Av flera skäl:

Studier är ett arbete. Studenter skapar, precis som rallare, byggnadsarbetare eller lärare ett värde. Där rallarna bygger järnväg bygger studenterna en intellektuell infrastruktur. Vi levererar ett utbud av utbildad arbetskraft till staten och arbetsgivarna. För vilken annan yrkesgrupp skulle det vara okej att betala ut halva lönen i form av ett lån?

Studier på heltid är just en sysselsättning på heltid och ska betraktas som sådan. Idag förväntas en student med knaper ekonomi fixa ett jobb vid sidan av studierna. För vilken annan heltidsarbetande yrkesgrupp skulle det vara okej att från samhället säga ”skaffa ett till jobb om er heltidslön är oskäligt låg”?

Studielön gör det möjligt att höja kraven på studenterna. Idag finns det på skolorna en underliggande tolerans inför att studenter har jobb vid sidan av. Konsekvensen har blivit att skolorna anpassat sig med sänkta krav och en sänkt utbildningskvalité. Med en ordentlig studielön kan skolorna istället, som vilken arbetsgivare som helst, kräva att studenterna gör skäl för sin lön och riktar sin fulla uppmärksamhet på sitt heltidsjobb. Vill vi kraftigt och hastigt höja kvalitén i svensk högre utbildning är studielön det bästa receptet.

Exakt hur många studenter som varje år tvingas avbryta sina studier på grund av att de idag inte får ekonomi och studier att hänga ihop finns det ingen statisitik på. Men klart är att alla förlorar på att en student avbryter sina studier. Vid sidan av den enskilde som blir sittande utan examen men med studieskulder att betala, så har även samhället investerat en stor summa pengar utan att få utdelning för investeringen. Bättre då ge studenter fullgoda möjligheter att fullfölja sina studier.

De låga studiemedeln ger en klass- och könsmässig snedfördelning i förmågan att med gott resultat fullfölja studierna. Den som kommer från arbetarbakgrund och inte kan få ekonomiskt stöd hemmifrån, blir tvungen att jobba vid sidan av och har därför svårare att tentaplugga, göra sina uppgifter och läsa in litteraturen. En femtedel av alla studenter, en majoritet kvinnor, har småbarn. Även för dessa innebär de låga studiebidragen en mycket svår situation.

Mot den principiella idén om studielön står en borgerlig syn på utbildningen som en personlig – inte samhällelig – investering. Den borgerliga hållningen inför studenternas nuvarande situation består därför i huvudsak av en klapp på axeln (eller kanske i rumpan om det är en kvinnlig student), samt ett löfte om att den som lyckas ta sig igenom och sedan klättra vidare upp i samhällspyramiden, skall premieras genom ett ökat lönegap mot den som saknar eftergymnasial utbildning. I linje med detta är borgerligheten ganska ointresserad av höjda studiebidrag, men brinner hett för sänkt inkomstskatt och avskaffad förmögenhetsskatt.

Vad skulle då en studielön på 8500:-/mån kosta för statsfinanserna? Ja, förstås en hel del. Idag ligger bidragsdelen på 34% av studiemedlet och det kostar grovt räknat c:a 11 miljarder för statskassan på årsbasis. Att enbart omvandla lånedelen till bidragsdel skulle kosta c:a 22 miljarder. Att höja studiemedlet med 1500 kronor gör, som tidigare berörts, ytterligare i runda slängar 7 miljarder. Summa, allt annat konstant, cirka 29-30 miljarder.

Omvandlingen måste förstås ske stegvis, inledningsvis med ett höjt studiebidrag och efter hand med en förändrad fördelning mellan bidragsdel och lånedel. Intentionen borde för den skull kunna klargöras redan i denna valrörelse.

Det rimligaste är att finansiera reformen genom skattehöjningar som har sin tyngdpunkt på akademikergrupper. Det minskar, något, värdet av den långsiktiga utbildningspremien, men ger i gengäld höjd studiekvalité, höjd levnadsstandard för studenterna, ökad konsumtion på studieorterna, och ytterst: en breddad rekrytering till högre studier, en möjlighet, praktiskt och ekonomiskt, för alla, oavsett klassbakgrund, att studera på högskolan och därigenom delta i byggandet av den intellektuella infrastrukturen i kunskapssamhället.

Men alright. Allt detta en bit in i framtiden. Först av allt skulle vi behöva ett rejält höjt studiemedel. Att (s) missar chansen (7 miljarder är trots allt inte tokigt mycket) får skrivas på det dumsnåla kamrerstänkandets konto. Det står lite för mycket på det kontot för att det skall kännas helt bekvämt. Ah, ljuva normpolitik.