Öppna fönster i världens städer

I November 1980 öppnade installationen “Hole in Space” oannonserat i New York och Los Angeles. Hole in Space, som av sina skapare Kit Galloway och Sherrie Rabinowitz beskrevs som en “offentlig kommunikationsskulptur”, upprättade en direkt videolänk mellan ett köpcentrum i Los Angeles och Lincoln Center i New York. Videokameror och mikrofoner förmedlade ljud och bild som sedan projicerades i stort format på en vägg i respektive stad.

Det här var före Internets genombrott. Före videosamtal och IRC-kanaler. När ryktet om portalen spred sig tog det inte lång tid innan det blev kaos. Framför skärmarna samlades stora grupper av människor som berättade historier och skämt för besökarna vid den andra änden. Snart korkade trafikköer igen vägarna till de två portalöppningarna när nyfikna ville ta sig fram för att hälsa på sina vänner och släktingar på andra sidan kontinenten.

Efter tre nätter tvingades Hole in Space att stänga på grund av det alltför stora intresset.

Förra året plockade Los Angelsesbaserade designstudion AUDC upp visionen. För sent kan tyckas, när modern teknik gjort dylika möten möjliga när somhelst, men Hole in Space representerade en unik offentlig mötespunkt, öppen för det oförutsedda mötet. AUDC föreslår ett planetomspännande nätverk av portaler, utplacerade på oannonserade punkter i världens städer, länkade till varandra med ljud och bild. Resultatet skulle bli, skriver AUDC:

“a true world planetary network, based not on capital and planning but on chance encounters.”

AUDC anlägger en situationistisk ingång, ett försök att omvärdera och omstrukturera hur kommunikation i ett högteknologiskt postmodernt samhälle bedrivs:

”What is needed now more than ever is a radical reconsideration of the logic behind the already existing. We accept the scale, setting, and privatization of telematic communication too easily and have ignored the fact that these conditions limit the ways by which we communicate.”

Trots att vi lever i videolänkarnas och telefonernas tidsålder har kommunikationen privatiserats och undandragits offentligheten på samma vis som, eller möjligen än mer än, under telegrafens och brevens tid. I AUDC:s vision blir portalerna offentliga mötespunkter, vad situationisterna kallade en plaque tournante; ett centrum, en plats för utbyte, en plats där osäkerhet dominerar och där planerarnas och politikernas kontroll över staden och samtalet är bruten:

“Windows on the World is a formulary for a new urbanism that alleviates boredom with the city and encourages communication in public, rather than private settings. It facilitates open, spontaneous, and democratic exchanges between groups while requiring no special skills to operate. Participants share both their differences and similarities through direct interaction, replacing the myth of global hegemony and projected stereotypes with personal experience.“

Men portalerna kan, i vår tid av växande globala motsättningar, vara än viktigare än så. De kunde fungera som direkta ofiltrerade länkar över block- och nationsgränser, över krigens demarkationslinjer och de konstruerade sociala klyftorna: sanningen om tillståndet i Bagdad förmedlat med ljud och bild direkt till gatan i Washington DC, bomblarm från det evakuerade Libanon till en bakgata i Tel Aviv, svältens Darfur direktlänkat till ett köpcentrum utanför Malmö. Och tvärtom: en direkt inblick i det svällande rika kristallpalatset för befolkningen i den fattiga världen, alternativt, en bild av att allt inte är så fantastiskt som det ryktas, i Europas trötta stormarknadsköer.

Ännu intressantare blir de portaler som öppnas direkt mellan länderna i syd. En länk mellan en favela i Brasilien och en kåkstad i Soweto. Eller mellan ett torg i Caracas och ett i Iran. Två länder som lever under samma imperialistiska skugga. Där kan alternativa hegemonier börja konstrueras.

Portalerna blir en folkens hotline, motsvarande den direktlinje som fanns mellan Washington och Moskva under kalla kriget. ”Vad säger era ledare till er?” ”Vilka lögner sprider dom om oss i er huvudstad just nu?” ”Tro inte på dom! Vi är inga monster. Titta på oss!”

När portalerna etablerats, ursprungligen som situationistiska installationer, med tiden som reella kommunikationsstrukturer, får en del av dem flytta in i särskilda byggnader, placerade centralt i städerna, där kan allmänheten samlas till konferenser och möten med andra städers portalbyggnader.

Med tiden blir det upp till FN att besluta om portalernas diplomatiska status: portaler får inte förstöras, under krigstider skyddas de av konventioner som garanterar deras existens. Fönstren står vidöppna dygnet om och folken kan äntligen börja tala med varandra på riktigt. Dimmorna skingras.

Postningen är även publicerad på Byggbrigaden.se