Form utan funktion

På väg över den skånska landsbyggden kommer vi in i ett litet samhälle där en stationsbyggnad uppenbarar sig. Någon järnväg finns inte kvar, bana och banvall är försvunna, antagligen sedan decennier. Men huset står kvar, nu med annan funktion på de två våningsplanen. Hur kan vi veta att det är en gammal station vi ser?

Det är därför att byggnaden är läsbar. Runt den svenska järnvägen utvecklades under 1800-1900-talen en särskild stationsarkitektur. Varje stationsbyggnad var unik, men de använde sig av samma grunddrag: fasadernas disposition, byggnadens skala och orientering med en öppen plats framför, den centrerade portiken som ledde in i vänthallen, etc. Den var, är, igenkännbar.

Läsbarhet och en logisk rumslig disposition antas ofta vara ett kännetäcken på god arkitektur. Form och funktion skall följa varandra, fastslog amerikanske arkitekten Louis Sullivan 1918 och ringade därmed in vad som är arkitekturens huvuduppgift och dess akilleshäl. Han skrev:

When a building is properly designed, one should be able with a little attention, to read through that building to the reason for that building.

Sullivan talar inte om att läsa en byggnad som en arkitekt gör, utan som medborgare, intutivt, direkt, så som vi hastigt kan läsa den närmaste halvtimmens väder genom att titta upp mot himlen.

Inom grafisk design utgör Sullivans tes idag byggsten 1A. En tidning, webbsida eller grafisk profil skall utformas så att formen lyfter fram, understryker och tydliggör tidningens själ, webbsidans innehåll eller produktens filosofi. Grafisk design som visuellt drar åt annat håll än det budskap den vill förmedla är helt enkelt dålig design. Som om valaffischerna för ett parti som ville gå till val på miljöfrågor föreställde vaktmästare som spelade landhockey. Kopplingen skulle inte vara intutivt uppenbar. Och därmed kontraproduktiv.

Inom arkitekturen, däremot, har lekandet med former ofta släppt kontakten med funktionen. Det går inte idag att se på byggnader vad de är avsedda för. Det är åtminstone vad en amerikansk undersökning kommit fram till, genom att fråga gemene man:

Residents in Tokyo, Montreal and Columbus, Ohio were shown pictures of city halls, libraries, art museums, and live theaters in various cities in the San Francisco region. They were asked to guess each building's function.
They were right 32 percent of the time, just a bit better than the 25 percent they could have achieved by random guessing.

Kan arkitekturen inte förmedla orientering och bäring i en stad, då gör den helt enkelt inte sitt jobb ordentligt. Är bitarna och husen utbytbara i varandra, vart och ett av dem historiskt och kulturellt kontextlösa, då är vi å ena sidan i någon mening väldigt moderna och å andra sidan rätt förvirrade. Städerna blir identitetslösa och själlösa. Platserna förlorar sina respektive värden. Platsen framför stadshuset blir till platsen framför "den där byggnaden".

Kanske har, därmed, arkitekturen besegrat sig själv och blivit för fri för sitt eget bästa. När arkitekterna blott leker med klossar, vem tar då ansvar för stadsbyggandet?

Postningen är även publicerad på Byggbrigaden.se