Vänstern och småföretagen

Vänsterpartiet går till val på 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Men när vi brinner så för offentlig sektor, bryr vi oss alls om vad som händer för företagen i privat sektor? Absolut! Privat sektor ägnar sig åt andra typer av uppgifter än den offentliga, båda sektorerna behöver få växa och utvecklas!

Tittar man på vänsterpartiets konkreta förslag för företagandet - och inte minst åtgärder för att underlätta för småföretagandet – blir det uppenbart att alliansens försök att utmåla vänstern som företagsfientliga är ogrundande. Tvärtom, vänsterns förslag tar företagarnas problembeskrivningar på allvar och föreslår åtgärder. MEN: det finns saker vi inte är beredda att kompromissa med. Vi är inte beredda att medverka till åtgärder som skapar privata övervinster samtidigt som den generella välfärden går på knäna och vi är inte beredda till att undergräva anställningstryggheten.

Men det behövs inte heller. Ett hållbart företagande skapas inte genom otrygga anställningar och sänkta inkomstskatter utan genom en aktiv arbetsmarknadspolitik och regional näringslivsutveckling.

Nå.

SEB gjorde i våras en enkät bland 4000 småföretag för att ta reda på hur de ser på möjligheterna att nyanställa. Svaren visade orsakerna till att inte fler nyanställts, i fallande ordning:

1. För stor risk med ökat sjuklöneansvar
2. För höga skatter
3. Krångliga regelverk
4. Vill inte växa mer
5. Brist på riskkapital
6. Svag efterfråga
7. Arbetskraftsbrist

Låt oss titta på det här i relation till vad vänsterpartiet vill. Den första punkten skriver vi under på direkt. Vi har länge drivit frågan att sjuklöneansvaret för småföretag måste minska. Vi har t ex föreslagit att företag med högst 10 anställda ska befrias från sjuklönekostnader. Och vi sa nej till en förlängd sjuklöneperiod, ett beslut som togs av riksdagen mot vår vilja för att klara av det EU-inspirerade utgiftstaket i statsfinanserna. Vi menar att sjuklöneansvaret slår särskilt hårt mot små företag och mot vissa grupper som riskerar att drabbas av utestängningseffekter från arbetsmarknaden. Det gäller särskilt människor med återkommande sjukdomsperioder som kroniskt sjuka och arbetshandikappade.

Den andra punkten, för höga skatter, torde framförallt handla om arbetsgivaravgiften och försäkringskostnader som landar på lönen. En naturlig irritationskälla för företagare. Man bör vara på det klara med att det statsfinansiellt inte finns några alternativ till att ta ut arbetsgivaravgifter.

Inte heller en borgerlig regering kan ta bort arbetsgivaravgifterna: skall vi ha en gemensam välfärd och gemensamma försäkringslösningar i landet måste vi också kunna ta ut skatter på de skattebaser som inte är flyktiga. Arbete är en sådan.

Det man kan fundera över är hur arbetsgivaravgiften är konstruerad, vilken nivå den bör ligga på och hur den slår mot olika branscher och olika stora företag.

Den första juni i år infördes en sänkt arbetsgivaravgift för enmansföretag som innebär att endast ålderspensionen skall betalas för den först anställde (utöver företagaren själv) i enmansföretag. Det återstår att se effekterna av detta. 1997 genomfördes en generell nedsättning av arbetsgivaravgifterna (egenavgifterna hos handelsbolag/enskilda firmor). Syftet var, när nedsättningen infördes, att stimulera sysselsättningen. Riksdagens revisorer har i en rapport till Riksdagen (2000/01:8) ifrågasatt värdet av de reducerade arbetsgivaravgifterna och pekat på att ingen mätbar ökning av sysselsättningen uppnåddes.

Arbetsgivaravgiften är förstås illa omtyckt, men mycket tyder på att dess betydelse övervärderas av företagarna själva. Det är andra faktorer som är viktigare för nyanställningar, som: hur ser marknadsläget ut, finns det möjligheter till investeringslån på låg ränta, kan arbetsmarknaden tillgodose anställningsbehovet?

På den tredje punkten kan vi också instämma, men får kanske lite syrligt konstatera att ja, det var ju faktiskt inte vi som ville gå med i EU. Därifrån kommer idag den dominerande mängden av nya regelpåbud som måste implementeras i företagen. Regeringen och samarbetspartierna har gjort vad vi kunnat för att dra åt andra hållet, vi har genomfört en översyn av regelverket (Simplex) i dialog med näringslivet och påbörjat en förenkling av onödiga regler.

Samtidigt skall man förstås vara på det klara med att det finns regler som är krångliga ur den enskilde företagarens perspektiv, men likväl nödvändiga ur ett samhälleligt perspektiv. Dit hör t ex miljöregler och regler kring löntagarnas anställningstrygghet. Dem vill vi inte kompromissa med.

Att Sverige skulle vara synnerligen bestrött med komplicerande regler är inte heller sant,det visar exempelvis Världsbankens rapport Doing Business in 2005, där Sverige ligger på nionde plats bland 145 länder när det gäller enkla och bra regelverk för företagen.

Den fjärde punkten visar att många företag bedömmer sig ligga på sin optimala nivå idag. Man har helt enkelt inte behov av att anställa fler med nuvarande produktions- och konsumtionsnivå.

Den femte punkten tar vi på stort allvar. Det är ett problem att mindre företag inte anses kreditvärdiga av banker och kreditinstitut. Offensiva satsningar omöjliggörs därför att det saknas riskkapital. För att komma tillrätta med det vill vi bland annat införa ett system med statliga lånegarantier så fort det bara går, en fråga vi drivit länge. Lokala företag och banker runt om i landet ska ha möjlighet att ingå avtal om lån med staten som garant. Vi vill också göra försök att bilda särskilda regionala riskkapitalbolag genom att slå samman ALMI:s resurser med medel från AP-fonderna. På det sättet kan pensionspengar också användas där de verkligen behövs, inte bara, som idag, som lättrörligt spekulationskapital.

Det saknas idag också ordentligt med såddkapital för att hjälpa små nystartade företag att komma igång. Även där vill vi med statliga lånegarantier underlätta.

Den sjätte punkten, svag ekonomisk efterfrågan, är lite skiftande beroende på bransch. Fortsatt ekonomisk tillväxt är nödvändigt för att höja efterfrågan. En hållbar ekonomisk tillväxt får vi genom en aktiv konjunkturpolitik – en traditionell vänsterpolitik. Vi föreslår omställningar till ett nytt energisystem och en utbyggd offentlig sektor. Alltså: en jätteinvestering och en kraftig stimulansåtgärd som sätter fyr under pannorna. Just nu är svag tillväxt emellertid inte något direkt problem, med 5,5% i årstillväxttakt på BNP förra kvartalet.

Den sjunde punkten, arbetskraftsbrist, gör sig idag gällande i vissa branscher och beror på bristande passform mellan utbudet av utbildad arbetskraft och efterfrågan på arbetsmarknaden. Den klassiska vänsteråtgärden är en aktiv arbetsmarknadspolitik. Utbildningsåtgärder för att omskola och riktade åtgärder för att med KY-utbildningar och anställningsstöd anpassa arbetskraftens kompetens och slussa in arbetslösa i nya branscher. Det är också vad som pågår i stor omfattning idag för att klara omställningen till en tjänste- och IT-ekonomi.

Arbetsmarknadsåtgärderna kallast föraktfullt av högern för ”vuxendagis” och man talar om att den egentliga arbetslösheten ”döljs i åtgärder”. Men så är det ju inte alls: åtgärderna är det som gör att Sverige ligger i framkant internationellt med en välutbildad arbetskraft och kompetens som är anpassad för dagens behov. Det är också på det viset som samhället medverkar till att ta ett ansvar för att hjälpa branscher med arbetskraftsbrist att få tag i ny arbetskraft.

Vänsterns näringslivspolitik består av många fler punkter än detta. Vi vill bland annat se stora satsningar på forskning och teknikutveckling och riktade stöd till forskning och tillväxt i småföretag. Vi vill också se att offentliga investeringar och teknikupphandling används mer för att utveckla och stimulera framtidsbranscher, t ex i energiomställningen.

Man bör notera att när det gäller den ovan citerade SEB-undersökningen så var de påstådda problemen med LAS överhuvudtaget inte med på topplistan. Anställningstryggheten är inget hinder för nyanställningar. Och det är ju egentligen ganska självklart: när konjunkturen vänder nedåt igen finns det inget som hindrar företagen från att säga upp personal med hänvisning till arbetskraftsbrist.

Sammantaget kan man konstatera att vänstern har recept för att stärka det privata företagandet, men att vi inte lika enkelspårigt som högern har detta som överordnat mål. Vi vill i första hand öka den gemensamma välfärden och fördela välfärden rättvist, där är ett levande och växande företagande en viktig del, liksom en stark offentlig sektor och en stark anställningstrygghet som gör arbetet till en glädje, inte ett ständigt magont.