11 juni 2007

En Schlingmansk värld

Det är kul med öken.

Vänsterpartiets riksdagsgrupp presenterade häromdagen rapporten 100 punkter för miljön. Lars Ohly och Wiwi-Anne Johansson skrev på GP:s debattsida. Det föranledde en replik från Per Schlingman idag om moderaternas miljöpolitik, som till skillnad från – tydligen – vänsterns inte består av ”uppgivenhet, säck och aska”.

Istället för ”domedagsprofetior” vill Schlingman ha ”realistiska och konstruktiva lösningar”.

Det är mycket jada jada på litet utrymme. Vad det innebär i praktiken? Schlingman bjuder på ännu en inblick i det blå:
”I moderaterna tar vi avstamp i dagens klimatförändringar men också i det brutna sambandet mellan tillväxt och utsläpp.”
Påståendet utvecklas inte eftersom det inte finns något att utveckla. Tvärtemot vad högern önskedrömmer om så genererar den ekonomiska tillväxten fortfarande en kontinuerligt stigande konsumtion av resor, bilar och konsumtionsvaror som innebär växande koldioxidutsläpp. Höginkomsttagarna – storkonsumenterna - är genomgående de största klimatbovarna.
”Medan vänsterpartiet ensidigt och dogmatiskt avfärdar kärnkraften anser vi att den bör få utvecklas [...] samtidigt som vi ska ställa ännu högre krav på säkerhet.”
Fast var nu inte kärnkraften tills alldeles nyligen, enligt säkra källor, helt idiotsäker? Så nu ska säkerheten alltså öka från 100% till 120%? Väldigt säkert blir det.
”Dessutom står vår internationellt fokuserade politik i stark kontrast mot vänsterpartiets ensidiga nationella fokus.”
Ja visst är det ett tecken på en sjuklig nationell fixering att arbeta för en minskning av svenska koldioxidutsläpp så att de någon gång i framtiden rör sig ner mot det globala genomsnittet.

Angående den internationella fokuseringen, vad var det nu Fredrik Reinfeldt sa? Det är viktigare att de stora miljöutsläppen i till exempel Kina och Brasilien [USA?] minskar, än att ytterligare åtgärder sätts in i Sverige.

Det är förstås livsviktigt att världens utvecklingsländer inte följer samma idiotiska väg som vi. Men det går inte att att trovärdigt övertala andra att inte öka sin materiella konsumtion till våra nivåer om vi inte själva visar att vi är beredda att justera oss ned till en hållbar nivå. Det ekologiska fotavtrycket från en genomsnittlig svensk är 5 gånger större än kinesens och dubbelt så stort som en brasses.

Att inte ta den miljöskulden på allvar kan inte kallas för annat än att smita från sitt ansvar och skylla ifrån sig. Sen kan man ju förstås kalla det för en ”internationellt fokuserad politik” eftersom det låter bättre.
”Vi driver på utvecklingen av en miljöpolitik som skapar breda och långsiktiga övrenskommelser som förmår möta klimatförändringarna.”
Inget konkret där, men möta klimatförändringarna? Alltså, inte minska utsläppen av växthusgaser för att undvika mer dramatiska klimatförändringar, utan möta dom. Med en varm kram och ett käckt leende. Se det som en möjlighet istället för som ett hot. Glädje istället för säck och aska. För låt oss inte glömma: det är kul med öken.

Andra bloggar om: , , , , , ,

3 kommentarer:

caroline sa...

det går inte förneka, en del ser inte längre än näsan räcker. sorgligt.
du skriver väldigt bra :)

Fredrik Andersson sa...

Jag har en känsla av att moderaternas miljöpolitik genomskådas av de flesta. Den bjuder inte på något konkret utan använder sig snarare av förnekelseargumentation. De tror att det går att köra på som vanligt, vilket får anses vara naivt. Och då är Vänsterns idéer naturligvis hemska kommunistiska domedagsprofetior...

Fredrik Andersson sa...

Som ett brev på posten med andra ord.