07 juni 2007

En liten bit av Volvo

Nationaldagen firade jag inte. Det finns bättre dagar än den sjätte juni för att glädjas åt att vi råkar leva i just det här, ofta oerhört fina, landet. Tillexempel alla andra dagar på året.

En första anledning är rent känslomässig. Jag finner det, för att använda ett Wykmanskt favoritord, äckligt, att fira någonting överhuvudtaget samtidigt som kungafamiljen. En mer intellektuell anledning är att nationaldagen är ett bedrägeriförsök.

Ett bedrägeri i den meningen att vi skänkts en helgdag för att fira en gemenskap som inte längre har något innehåll. Sjätte junis flaggviftande är ett led i omdefinierandet av Sverige från en folklig vision om jämlikhet till ett varumärke. Från en politiskt självstyrande demokrati till en EU-jolle, underdånigt jollrandesläp bakom EG-domstolen, Kommissionen och Konstitutionen. Från ett praktiskt försök att närma sig allas relativa frihet, till en klämmig hejjarramsa om valfrihet på Galne Gunnar, samtidigt som segregationen, nyfattigdomen och enklaverna breder ut sig.

Igår sprang barnen här runt i svenska landslagströjor. Passande nog var det landskamp på kvällen och – se där – symbolen för ingenting kan fyllas med ytterligare lite kvasisubstans; vi kan ropa Heja Sverige och fästa blicken på herrlandslagets morska gossar (som bisarrt nog hyllades efter en medioker match mot ett land som har lika många invånare som Malmö) samtidigt som andra svenska gossar (och tjejer) försvarar imperialismen i Afghanistan.

Eftersom det var ledigt igår tog vi en lång cykeltur över Hisingen och på vägen hem passerade vi genom Torslandaverken, Volvo Personvagnars produktionshjärta. En nationalklenod i ordets verkliga mening. Bortsett då från att företaget inte längre ägs i landet och inte längre tillhör Volvokoncernen, ett varumärke som alltså är lika bedrägligt och substanslöst som nationaldagsfirandet.

Torslandaverkens närmast oändliga anläggningar kan man beundra på flygfoton, jag har aldrig förr cyklat igenom dom. Det var en upplevelse på flera plan. Den här gången passerade vi bara i norra änden och såg därför aldrig produktionslinjerna, men vi kom i gengäld förbi huvudkontoret. Hade skylten inte stått där hade vi lätt missat det. Fasaderna är genomgående klädda i betongellementskivor, samma grova uttryck från garage till kontor till huvudkontor, med horisontella band av råa öppningar i P-däcken och svart spegelglas i kontoren. Det andas 70-tal, korporativistisk optimism och högindustriell rationalitet.


Det är också så långt ifrån dagens ikonarkitektur man kan komma utan att lämna storkapitalets domäner. Volvos PV:s huvudkontor låter sig inte reduceras till en ikonisk ögonblicksbild, till det är byggnaderna för generella, snudd på anonyma. Det är bara genom att uppleva det på plats, i skala, sammanhang och utbredning som konceptets glasklara tydlighet framträder. Det är en stad utanför staden, ett företag som inte behöver krumbukta sig för att imponera, det räcker med en uppställning av dess blotta storlek.

Just intill huvudkontoret ligger Volvohallen ”Bubblan” som en klarröd futuristisk pendang intill de sakliga lådorna. Ritad av Lund & Valentin Arkitekter och uppförd 1975.

Jag vet inte. Kanske berodde det på att platsen, nationens dag till ära, var helt folktom, men jag hittade en doft av Brasilia i fickan när vi kom hem. Ögonen var fulla av stora gröna gräsmattor, strålande solsken och starka arkitektoniska koncept. Och ändå, efteråt, dröjde en känsla av tomhet kvar.

Betyder det någonting, alls?

Annorstädes: Enn Kokk skriver bra om nationaldagen, Hanna Löfqvist berättar om klasskillnader i amerikanska fängelser, Elisabeth Biström Risslén skriver om en rutten salladsbar, Robert Zackrisson förklarar pedagogiskt poängen med kollektivavtal och Klaus-Dieter Fliik vill ha Karl XIV Johan och hela Skogaholmslimpor tillbaka.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

3 kommentarer:

Niklas A sa...

men erik, vi kan ju inte bara resignera och sluta heja på herrlandslaget i fotboll bara för att den svenska demokratin urholkats. det har kanske skett en förskjutning av svenskarnas självbild, där vår nationella självbild för vilade på vårt välfärdssystem eller vår neutralitet, finns nu bara ett stort stort avstånd till bryssel, sthlm, eller var man nu tror att makten finns. flaggviftande på nationaldagen kanske är ett försök att bringa ordning. vad vet jag.

caroline sa...

så fantastiskt sant det du säger.

grevenarforbannad sa...

Ja, MEN.

Att gå med vår flagga och stolt försöka få ihop folket igen, det är något jävligt viktigt.

Sen ÄR det vår flagga. Vår gemenskap har tryt, ingen som kan ljuga om det. Enda sättet är att alla jobbar ihop den igen.