Mellan husen, vid havet

Runt ett sund, i skydd från vindarna som jagar över havsvidden, men ändå med omedelbar kontakt med havet växte bohuskustens många fiskelägen fram. Grundsund, Gullholmen, Klädesholmen, Kyrkesund, Hamburgsund, Koster... alla försedda med vackra namn och samlade runt naturliga kanaler, alla med samma struktur: boningshusen på ena sluttningen ned mot vattnet betraktar husen som klättrar upp på andra sidan. Mellan dem rader av enklare sjöbodar orienterade med gavlarna mot vattnet och därnedanför bryggorna med skogen av master.

Det är ingen ny insikt att det ligger ett rikt erfarenhetsarv nerbäddat i bebyggelsestrukturen i västkustens fiskesamhällen. De täta byar som i en eller annan form förr var dominerande på många håll i landet, men som försvann med skiftesreformerna, finns kvar här. Det har sina praktiska orsaker, givna av natur och arbete.

Naturen dikterade villkoren: kustbandet präglas av hårt väder och karg mark. De första husen på varje ort var placerade i sänkor där de hade lä för de värsta vindarna men när byn växte ut över de omgivande karga bergssluttningarna räckte inte lämarken till, husen placerades istället i sneda vinklar för att ge lä åt varandra och följa höjdkurvorna. Eftersom samhällena nästan alltid växte fram på ofri mark – statlig eller arendejord – kom marken mellan husen att betraktas som gemensam. Inga utstakade trädgårdar, inga avgränsningar. I ett genuint fiskeläge på västkusten kan man därför ta en ny väg ner till vattnet varje gång.

Den andra orsaken till den trivsamt gyttriga bebyggelsen, på randen mellan land och hav, är arbetet. Det skulle vara nära till båten, bryggan och båthuset, när sillstimmen siktats. Fiskelagen som gick ut tillsammans behövde bo tätt för att kunna sammankalls fort. Också under fraktsjöfartens epoker gav tätheten fördelar: korta transporter på land och många händer som kunde hjälpa till när det behövdes.

Nödvändigheten, inte estetiserandet, har genererat den här bebyggelsen. Ändå upplever vi den idag som vacker. Ovanligt vacker. Förklaringen finns i det funktionellas rumsliga mervärden, det som Gordon Cullen beskrev träffsäkert och precist för femtio år sedan, enkelt sammanfattat som innehåll.

Innehållet i fiskelägena är flera magnituder större än i ett modernt villaområde. Rörelsen genom orten är laddad med mer information, information som portioneras ut i ransoner som passar, och upplevs som bäst, i fotgängarhastighet. Det är stimulerande för fantasin och den abstrakta, svårgripbara känslan av mening och sammanhang.

Här finns många viktiga värden som oftast glöms bort i det nybyggda. I synnerhet idag, när högkonjunkturen gör att i stort sett vad som helst, hur dåligt det än är, kan säljas dyrt. Låt mig göra en jämförelse med ett nybyggt villaområde, uppfört med kataloghus från en ensam exploatör, för att illustrera några av skillnaderna:

1) Rörelsealternativ
I fiskeläget är alla ytor tillgängliga. Husen har små eller inga förgårdar, ibland en liten kålgård, i övrigt är marken fri och samhället öppet för rörelser. I villaområdet är tomterna inhägnade och utportionerade regelundet längs matarvägen där rörelse bara kan ske i vägens riktning.

Rörelsemöjligheter i kustsamhälle.

2) Utblicksvariationer
I fiskeläget skapar husens vinklar, höjdskillnaderna, gångavstånden och de varierande rumsbildningarna utblickar åt olika håll. Vid en punkt finner blicken fjärden och siluetten av en fyr bortom bergen, bakom nästa hus dras blicken mot sundet nedanför bryggorna, himmelen ramas in av två takåsar, mellan två magasin bildas en mörk gränd med skuggväxter och några steg upp från bryggorna öppnar sig den karga hällmarken innåt land. På en liten yta ryms många olika upplevelser. I villaområdet är utsikten densamma från första anblicken till sista. Släppen mellan husen innebär inga nya upptäckter.

Utblickar mellan husen mot nära och fjärran.

3) Rumsbildningar
Från öppenheten på toppen av ön där utsikten är milsvid, till tätheten inramad av träfasaderna i fiskelägets gytter och till den nya utsikten på bryggorna tätt ovan vattenspegeln, är det bara en minuts promenad. Rumsbildningar av olika form och storlek avlöser varandra. Från öppet till slutet. I villaområdet är rummet kontinuerligt, husen placerade med jämna avstånd. Variationer i täthet förekommer inte.

Rumsbildningar längs huvudgata, från slutet, mörkt till vidöppna vyer, blått.

4) Historia
Arvet, årsringarna, patinan. I fiskeläget bär både bebyggelsestrukturen och husen på berättelser om hur tidigare generationer levt och arbetat, hur klimaten format orten, hur orten vuxit, hur modet skiftat. Snickarglädjen har den lokale snickarens prägel. I villaområdet, uppfört av en och samma exploatör vid ett och samma tillfälle, finns ingen historia, ingen berättelse.

5) Skala, trygghet
Skalan i fiskeläget är mänsklig. Husen ser ut att vara byggda av människor, gångavstånd överallt, en miljö som ger stöd åt en mjuk social kontroll. Villaområdets skala är större, förutsätter bil, massproducerade typhus, få punkter för social interaktion.

6) Spänning, upptäckter
Tryggheten i fiskelägets skala går sida vid sida med den spänning och de upptäckter som variationen, tätheten och rörelsefriheten genererar. Vad finns runt nästa hörn? Vem möter jag på bryggbron? Hur ser havet ut idag? I Villaområdet saknas motsvarande spänning, möjligheterna till oväntade upptäckter och möten är begränsade.

7) Klimat
Klimatet i fiskeläget skiljer sig från det omgivande landskapets, varmare på vintern och svalare på sommaren. Den gyttriga bebyggelsen bryter av höga vindhastigheter och skapar läplatser. Husen är, när det går, orienterade så att terrängen erbjuder ytterligare skydd. Klimatet i villaområdet skiljer sig inte någon vidare utsträckning från omgivningen. Husen har placerats på utplanade tomter längs gatan istället för att passas in i terrängen och vindarna får fri fart att svepa rakt igenom.

Skillnader i placering mellan kustsamhälle och villamatta.

8) Avstånd
Steget mellan privat och offentligt är i fiskeläget ofta just ett steg, inte mer än så. En kort trappa från bostaden ner till allmänningen. Små avstånd mellan mötespunkten vid affären/bryggan och hemmet. Spontana promenader och spontana möten. Resurssnålt. I villaområdet minskar den inhägnade marken runt huset möjligheten till möten med grannar vid dörren, de större avstånden till handel och verksamheter minskar de spontana utflyckterna. Resurskrävande.

9) Kompromisser, identiteter
Fiskeläget uttrycker kompromisser och indivudalitet. Husen har fått karaktär av sina ägare och sina placeringar, utbyggnader anpassade efter terrängen, olika fasadfärger i liknande ljusa nyanser. I villaområdet istället exploatörens konformitet och här och där uppenbart konstlade variationer.

10) Landskapselement
Fiskeläget ligger på en tunn gräns mellan berget/skogen och havet. Gränspositionen mellan flera landskapselement ökar valmöjligherna och gör utblickarna och rekreationsmöjligheterna rikare. Villaområdet av idag ligger inte sällan istället
mitt i en plats, t ex på högvärdig åkermark.
I gränsland eller mitt i en plats. Till vänster, kustsamhälle.

Den svenska västkustens bebyggelse är unik. Just det här uttrycket, den här kombinationen av struktur, skala och material finns ingen annanstans i världen. Den har formats av de speciella ägarvillkoren, försörjningsvägarna, geologin och naturen i kustbandet i den skärgård som möter Kattegatt. Samtidigt finns grundläggande likheterna med kustorter i helt andra delar av världen. Om en sådan ort, vid indiska oceanens Afrikakust, handlar en kommande postning.

Artikelförfattaren i pojkbandsuppställning. Fotografierna i postningen är tagna på Gullholmen utanför Orust under midsommarhelgen.

Andra bloggar om: arkitektur, stadsplanering, västkusten, Orust, Gullholmen, Bohuslän