13 juni 2007

Enkelt, billigt och bra

Jag blir glad varje gång jag ser Bruno Mathssons sommarhus i Frösakull (1960) utanför Halmstad. Det är en lågmält fantastisk byggnad, uppförd med små resurser och anspråkslösa material, genomtänk formad med tanke på precis det liv som skall levas i den.


Fyra material har använts i huskroppen: järn, glas, trä och plast. Det är billiga och lättillgängliga material, minimalt men välavvägt bearbetade. Järnet finns i den bärande konstruktionens synliga galvaniserade stolpar, ställda innaför fasaden. Fasaderna består av glaspartier i öster och söder och träpaneler mot norr. Över taket kastar sig de ljusgenomsläppliga korrugerade plastskivorna i fem bågar.

Plast, det både låter som och är ett billigt byggnadsmaterial. Men det gör sig oerhört bra här, just därför att huset är, och skall uppfattas som, enkelt. Eftersom det endast var avsett för sommarbruk, behövdes inga uppvärmningssystem, det var enkelglas i de skjutbara fönsterväggarna och endast några centimeter brädpanel i fasaden. Fönsterpartierna är enkelt fastsatta med järnskor i stolparna, grunden är låg knappt synlig i sanddynerna. Ventilationen ombesörjs genom en luftspalt mellan fönsterglaset och en överlappande glasskiva strax under taket.

Uppglasat hörn mot sydost

Norrfasad där fönstren ligger i liv med fasaden.

Interiör från stora rummet mot solgården.

Detaljer: undertakets träribbor som silar ljuset från det genomsläppliga plasttaket, vattenrännorna som takbågarna fäster i, avslutade med ”vattenutkastare” (inga tråkiga stuprör, här ska det vara vattenfall när det regnar!). Skjutväggar, inomhusgolv som fortsätter utomhus. I övrigt: ingen ornamentik, ingenting mer än formen, ljuset, funktionen.


Husplanen är L-formad, rummen sammanbundna genom en utomhusloggia. Bruno Mathsson ritade nästan alltid, högst medvetet, L-formade hus, och loggior var ett återkommande inslag.

Sovrum med originaltextilier.

Tillsammans med den insynsskydade utegården (inramad av gul korrugerad plastskärm monterad på ett ramverk av metallrör) har huset ett rektangulärt fotavtryck i terrängen.

Plastskärmen runt solgården.

Ett barn av modernismen, liksom Mies van der Rohes form- och konceptmässigt likartade Barcelonapaviljong (1929). Men där Mies använder exklusiva material går Mathsson åt andra hållet. Arkitekturen talar i sin egen kraft, utan att luta sig mot det exklusiva.

Rumsbeskrivning runt solgården, med fasaderna typiskt illustrerade liggande runt planen.

Enkelheten påminner om någonting som tycks ha gått förlorat idag: möjligheten att bygga enkelt och billigt med värdighet. Kanske behövs det en ny sportstugerörelse för att återuppväcka det billiga (egen)byggandet och åter göra fritidshus vid kusterna allmänt överkomliga. Vi behöver inte ha samma standard på sommaren. Det finns kvalitéer i det enkla.

I ettan på arkitekturskolan jobbade vi under några veckor med att utforma en tillbyggnad till Bruno Mathssons rivningshotade radhus i Kosta. Min grupps förslag blev, det kan väl erkännas nu i efterhand, fruktansvärt dåligt. Ursprungshuset såg ut som i modellfotot ovan. Lågt flygande tak över öppna glasfasader. Bruno Mathsson gör skäl för sitt epitet som Sveriges Frank Lloyd Wright.

Bilderna i postningen är hämtade från Länsstyrelsen i Hallands Byggnadsminnesutredning 2007, av Kristoffer Sjöö. En del foton ursprungligen från Bruno Mathssons arkiv i Värnamo.

Andra bloggar om: , ,

5 kommentarer:

caroline sa...

är han inte helt fantastisk? tycker båda hans arkitektur och möbler är helt genialiska.

Tobias Struck sa...

Tack för ännu ett bra inlägg och grattis till dina framgångar som bloggare!

Niklas A sa...

hej erik. jag svarar i kommentatorsfältet på min blogg inatt om varför jag tror att vi trots allt är ganska överens om värdet av liv.

Squinch sa...

Hittade Bruno i ett otippat sammanhang häromdagen.

Johan Lindahl sa...

Väldigt kul, men jag föredrar tyvärr ändå de något mer nationalromantiska röda trähusen med vita knutar. Gärna med gott om smultron i trädgården.