Psykopatmaskinen

Den osynliga makten har visst råkat ut för en förtroendekris. Självsaneringsförsök som dagens artikel på DN-debatt från ”Etikkollegiet” lär dock misslyckas. Om de näringslivstoppar som adresseras i tidningen alls bryr sig om att följa med i samhällsdebatten och läsa artikeln så lär ändå anklagelserna rinna av dem som vatten på ett flottigt backslick. Var och en av dessa enskilda muppar har inte gjort något annat än vad alla andra på motsvarande positioner har gjort. Och alla andra har gjort det som alla andra har varit överrens om är rätt och riktigt: försökt tjäna så mycket pengar det bara går. Sådan är finansvärldens moral: högsta möjliga avkastning. Det är vad kunderna kräver, det är vad finansbolagen har levererat.

Under de senaste åren har avkastningskraven i finansbolagen drivits upp till 20 % på eget kapital. ”Är det rimligt i en ekonomi som växer med 3% och en inflation på 2%” frågar de etiska kollegorna. Det är en intressant fråga, kanske lite senkommen. Och svaret är att nej, helt rimligt är det väl inte, just nu lutar jag mer åt att det är rent perverst.

Fundamentalt sett lever alla finansbolag på skillnaden mellan in- och utlåningsräntan. En avkastning på 20% i de finansiella institutionerna kan bara betyda att de antingen lurar någon annan, eller blåser upp en stor jävla bubbla genom att låna från sig själva. Eller en kombination. Hur jävulskt vore inte det?

När det nu visat sig att det var både och – skitsnack, lurendrejeri och bluffpoker på alla plan – så inställer sig frågan hur det kunde vara möjligt för en så uppenbart knäpp modell härja fritt så länge.

Etikkollegiet vankar runt bland syrénbuskar i eftertankens kloster och brottas med den frågan. En hypotes har formulerats. Det handlar om ”den kultur och ansvar som bör styra finansiella företag”. Den verkliga kapitalismen, menar etikkollegiet, är förmögen att ta ”sitt samhällsansvar” om bara ”företag och banker också talar om sin etik”. Tyvärr har ett osunt ”maktmissbruk” brett ut sig bland näringslivets ledare, som ”kan underminera solidaritet och bredare ansvarstagande.” Låt oss sitta ner och göra pow-wow.

Det är säkert välmenande. Etikkollegiet verkar vara trevliga. Men väldigt naiva. De bortser från hur människor och samhällen faktiskt fungerar.

En luftlandsatt moral överlever inte länge i fientlig terräng. Moral har aldrig kunnat konstrueras och upprätthållas på tvärs mot en materiell- och institutionell verklighet. Moral – vår syn på vad som är rätt och fel – växer fram ur verklighetens omständigheter, de upplevelser vi har varje dag som säger oss vad som är rätt och fel.

Vad säger då den materiella-institutionella verkligheten, vilken moral odlas i vårt samhälle?

Glöm inte att vårt samhälle är av kapitalistisk modell. Vi präglas av de dagliga läxor om rätt och fel som den kapitalistiska ekonomin ständigt skriver ut, genom sitt sätt att fungera. I synnerhet präglar dessa läxor moralen hos dem som är verksamma i den kapitalistiska ekonomins hjärta, näringslivet. Om detta har Joel Bakan skrivit en bra bok – The Corporation (2004) – som varmt rekommenderas till grubblande Etikkollegier. Bakans tes är att företag är den institutionella motsvarigheten till psykopater, ”grandiose, manipulative and unable to feel remorse”. Han skriver:

“The corporation is an institution – a unique structure and set of imperatives that direct the actions of people within it. It is also a legal institution, one whose existence and capacity to operate depend upon the law. The corporation’s legally defined mandate is to pursue, relentlessly and without exception, its own selfinterest, regardless of the often harmful consequences it might cause to others. As a result, I argue, the corporation is a pathological institution, a dangerous possessor of the great power it wields over people and societies. “

I Sverige hade företagen – med sin specifika världsbild och moral – inte samma dominerande roll för bara några decennier sedan. Vi hade då inte heller samma bubblor och klipparideal som vi har fått idag. Andra värden, såsom den ”solidaritet” etikkollegiet nostalgiskt efterlyser, hade en större betydelse.

Men i och med politiskt beslutade avregleringar och accelererad komodifiering har normsystemen förskjutits. Som samhälle har vi kommit att hylla girigheten, gnidigheten, den ekonomiska planeringen. Sverige har blivit ett narcistiskt, snålt, småborgerligt och rent löjligt land.

Så står vi yrvakna i kladdet av den kladdkaka som gräddats under lång tid. Och de som kritiserar systemet från insidan ropar efter en ”korrigering” eftersom ”girigheten har gått för långt”.

Det kan man ju tycka. Men problemet uppstod inte när girigheten någonstans längs vägen gick för långt, det uppstod redan då vi överhuvudtaget släppte in girigheten, i aldrig så liten omfattning, som en legitim drivkraft, ja rent av som en dygd. Det är på goda grunder som alla världsreligioner betraktar girighet som en dödssynd. Mycket vill ha mer. Tillslut vill mycket ha minst 20% avkastning på eget kapital och i jakten på det kan alla gränser passeras.

Gång efter gång hamnar vi där.
Weeeeeell, go vänner. Lär ni er aldrig? Det ligger i systemets natur.
Suck it up eller byt system.