En plan för planeringen

I dagarna kom nummer sju av arkitekturtidskriften Kritik. Bästa numret hittills, om än problematiskt och närmast skrattretande homogent bland skribenterna. Det är synd för en tidskrift som har ambitionen att ”ställa de viktiga och effektiva frågorna kring svensk arkitektur och stadsbyggnad.”

Göteborg står i fokus i detta nummer. Rikets andra stad befinner sig i arkitektonisk och stadsbyggnadsmässig bemärkelse i ”fritt fall” enligt redaktör Pär Eliaeson. Det ligger dessvärre en del i det, något som är synligt inte minst i den bråddjupa spricka som råder mellan ambitiösa skrivningar i såväl nya som förra ÖP och det som faktiskt byggs, det som inte byggs, och hur det byggs (jag har i likhet med många andra, utgjutit mig över detta förr, i en artikel i Arkitekten 2/2008). Göteborgs byggande av idag bildar en kedja av missade möjligheter, permanentade problem och mediokra lösningar.

Värre är att situationen knappast är unik för Göteborg, frågan är om det finns några större svenska kommuner med en stadsplanering som förmår ta sig an tidens monumentala utmaningar idag, än mindre lägga förutsättningarna för arkitektoniska årsringar som tillför nya kvalitéer i den byggda miljön. Från bostadsbyggandet till institutionsarkitekturen lever vi med en situation där planerarna andfått springer efter detaljplaner som planerats av pengar och partsintressen. Detta är bara särskilt tydligt i Göteborg, men det är en utbredd situation.

Arkitekten och sociologen Fredrik Rosenhall menar i en artikel (Kritisk realism i Göteborg - ej på nätet) i det aktuella numret av Kritik att stadsplanekontoren måste utveckla sina analysmetoder för att förmå hantera komplexiteten i dagens stadsbyggande. I synnerhet måste de långsiktiga sociala utfallen av olika planalternativ kunna synliggöras i förväg om stadsplaneringen skall vara förmögen till mer än komma försent till redan fastslagna vägval.

Det tror jag är en riktig analys. Som arkitekt och planerare är det plågsamt påtagligt att vi har svårt att översätta intuitiva och outtalade insikter i övertygande argument för planalternativ som vid en ytligare analys framstår som kortsiktigt fördyrande eller riskabla. Vi klarar helt enkelt inte av att argumentera för värdet av arkitektonisk kvalitet.

Samtidigt är detta bara den ena halvan av den nutida planeringens problem. Den andra halvan utgörs av den politiska nivån och det ”diskursiva vakum” som uppstått efter det modernistiskt orienterade socialdemokratiska samhällsbyggets upplösning. I detta vakum har det socialdemokratiska projektets allra sämsta korporativistiska sidor expanderat, samtidigt som dess emancipatoriska sida lagts till historien.

Det moderna projektet, i grova slängar i full verkan mellan 1930-1970, hade stora pretentioner, men saknade i grunden förmåga att hantera och förhålla sig till det fulla djupet och mångfalden av överlagrade komplexiteter, identiteter och variabler som verkligheten består av. Modernismen förblev därför, i sin relation till verkligheten, ett ytligt projekt, beroende av en förenklad förståelse av världen. Detta kom bland annat till uttryck i en ensidig tilltro till kvantifierbara faktorer. I den byggda miljön överordnades behov av rent praktisk natur – som lägenhetsstorlekar och trafiklösningar – psykologiska och sociala behov, en överordning som gick så långt att de senare helt föll i uppmärksamhetsskugga.

Det fanns röster inom den modernistiska diskursen som kritiserade utvecklingen. Tongivande überplanerare som Uno Åhrén och självständigt tänkande arkitekter som Ralph Erskine efterlyste med åren en mer humanistiskt orienterad och reflexiv modernism.

Också många andra som sympatiserade med det moderna projektet urskiljde dess inneboende problem och begränsningar. Jane Jacobs observerade i Death and Life of Great American Cities (1961) att ”... städernas administrativa organisation har misslyckats med att utvecklas i samma takt som städernas storlek och komplexitet. [Planerarna] har förlorat förmågan att förstå, hantera och värdera en oändlig mängd av vitala, unika, intrikata och sammanflätade detaljer.” Det var i grunden en kritik mot modernismens anspråk på totalplanering.

Men modernismens stora berättelse var stark ända in i 70-talet och kritiker som argumenterade för justeringar av berättelsens riktning, disposition och inklusion förblev marginella. Det saknades egentliga alternativ. Den förgörande uppgörelsen kom först i och med postmodernismens framväxt.

Det är möjligt att det var nödvändigt med ett sådant filosfiskt-diskursivt paradigmskifte för att synliggöra modernismens blinda fläckar, men som Fredrik Rosenhall konstaterar i sin artikel må postmodernismen ha varit duktig på att leverera skarp kritik mot modernismen, men desto vagare när det gäller att formulera konkreta alternativ.

Denna vaghet är ett grundläggande problem som präglat de senaste 30-40 årens relativa handlingsförvirring. I takt med att de universalistiska anspråken ifrågasatts utan att några andra program kommit i dess ställe har samhällsplaneringen stått alltmer handfallen, utan konkreta verktyg för att komma till verkan.

För, trots att det moderna projektet formerat i en upplysningstradition höll föreställningar om objektiva sanningar och vetenskap högt, var det inte i första hand sanningen som modernisterna jagade efter – utan resultat. Modernismen var framförallt en handlingsplan, ett program för förändring. Därav dess massiva genomslag. Det postmoderna perspektivet är det rakt motsatta, fokus ligger på att problematisera varje ansats till förenkling. Men, konstaterar Fredrik Rosenhall, härmed ”tenderar man att glömma att många samhällsektorer, däribland samhällsplaneringen, bygger på uttalade ambitioner att etablera helhetsperspektiv. Stadsplaneringen går inte att fragmentisera – om man missar kopplingen mellan byggd miljö, samhälle och ekologi så missar man hela poängen med att planera.”

Idag finns – sedan många år – en bred medvetenhet om den funktionsseparerade trafikplanerade stadens brister. I politiska program och översiktsplaner talas det om att skapa ”urbana mervärden” genom att ”bygga blandat” etc etc. Mjuka värden och diffusa aktiviteter såsom ”möten” har upplevt en renässans. Åtminstone i retoriken. När det kommer till stadsbyggandets praktik är det dock renodlade bostadsområden, verksamhetsområden och målgruppsinriktat byggande som dominerar. Segregationen betår, till och med förstärks. Det tycks finnas ett stort glapp mellan visionerna och byggandet (se även min artikel Varför blev det så dåligt på Kålgården? i Kritik #3).

Vad beror glappet på? Svaret måste, som redan nämnts, sökas på två plan. Dels att politiken som sådan – den enda kraft som kan värna om allmänintresset i stadsbyggandet – har försvagats. Minns att det framgångsrika modernistiska stadsbyggnadsprojektet i Sverige bars fram av en mycket stark politisk rörelse, som hade kraft och momentum att omsätta programmen i handling. Idag saknas en dominerande politisk rörelseriktning, en ”bärande längtan” för att citera Kristina Lugn. Från de politiska cirklarna ångar endast osäkerhet. Trots att programmen innehåller många lovvärda ansatser blir summan av kardemumman en påtaglig oklarhet och i ett sådant demokratiskt vakuum kan icke valda intressen ta kommandot över planeringen.

Om politiken är den nivå där viljeinriktningen formuleras – eller inte formuleras – så är stadsbyggnadskontoret den nivå där viljan skall omsättas i verkligheten genom att med bruk av skarpa verktyg förutspå utfall av planeringsalternativ och genomdriva åtgärder. Idag förstärks osäkerheten från den politiska nivån ytterligare av en oförmåga på stadsbyggnadskontoren att ge tyngd och konkretion åt de svårkvantifierbara sociala och psykologiska behov som i allmänna termer beskrivs i översiktsplaneringen. Icke-kvantifierbar kunskap betraktas, som Fredrik Rosenhall konstaterar, med skepsis i bygg och fastighetsbranschen, vars prioriteringar styrs av ekonomiska- och praktiska överväganden:

”När alla praktiska och ekonomiska krav staplas på varandra krymper ofta utrymmet för socialt innovativa lösningar. Dessa frågor är underförstått så luddiga att de varken kan definieras eller ställas upp mot kvantifierbara hårdfakta, än mindre motivera fördyrande åtgärder.”

I den krassa verkligheten förblir allt som inte skrivs in som tvingande skall-krav i detaljplanerna sekundärt och underordnat (den kortsiktiga) ekonomin. Men för att socialt orienterade skall-krav – som ibland endast på långa omvägar genererar kollektiva mervärden för staden – skall kunna genomdrivas politiskt och i förhandlingar med exploatörer, måste de både kunna motiveras och bevakas bättre. Fredrik Rosenhall skriver:

”Uppenbarligen har de praktiska arbetsmetoderna inte förändrats i takt med de övergripande visionerna. Samhällsvetenskapliga vägar till kunskap av mer komplex natur går i regel via djupintervjuer, teoretiska analyser och tolkningar. Dessa metoder har inte slagit rot i de pragmatiska kommunala korridorerna, där man allt som oftast har att göra med starka partsintressen och knappa tidsplaner. Visst förekommer det att fördjupade analyser knyts till konkreta planprojekt, men någon allmänt vedertagen praxis för hur man hanterar komplexa sociala aspekter av den fysiska miljön finns knappast. Samhällsvetenskapens nyanserade begreppsapparat lyser med sin frånvaro.” (Min fetstil)

Medan det finns väletablerade vägar för att via fackförvaltningar bevaka de hårda frågorna – miljö, trafik, exploateringsaktörer – saknas det i regel metoder och utrymme både för att analysera och bevaka de ”mjuka” eller mer ”diffusa” långsiktiga intressena. Detta trots att det är de som dominerar beskrivningarna och samtalen i det tidiga och övergripande visionsstadiet.

Fredrik Rosenhall exemplifierar denna blindhet med Världskulturmuséet i Göteborg som parkerats i ena änden av det knasigt uttänkta ”evenemangsstråket” längs Skånegatan-Södra vägen– stråket där Göteborg placerar disparata stora verksamheter utan god koppling till andra målpunkter. Hela idén om ett evenemangsstråk är, som Claes Caldenby har visat, totalt feltänkt. Dess främsta konsekvens är att effektivt reducera skälen för människor att till vardags röra sig i den här delen av stan – annat än vid specifika ärenden till evenemang på Ullevi , Skandinavium, mässan, Liseberg, Universeum eller Världskulturmuseet, varvid man sällan fortsätter till någon av de andra verksamheterna efteråt. Särskilt problematiskt är detta just för Världskulturmuseet vars själva idé och existensberättigande är att vara något annat än ett traditionellt insitutionsmuseum – idén var att skapa en öppen arena för interkulturella möten. Men placeringen utanför alla stråk där folk rör sig dekapiterar effektivt alla ambitioner att göra museet tillgängligt för spontana besök. Denna fråga – museets möjligheter till interaktion med en omgivande stadsväven – var enligt Rosenhall något som inte ens diskuterades vid det fullmäktigemöte där lokaliseringen beslutades. Fokus låg på att snabbt hitta en tomt där de praktiska kraven var uppfyllda och därefter i den effektiva Göteborgsandan, raskt effektuera beslutet.

Världskulturmuseets placering är ett exempel både på planerarnas brist på skarpa analysverktyg för att förstå det sociala utfallet av stadsbyggnadsbeslut och på det problem som präglar den politiska nivån. Göteborgsandan är bara ett annat namn för den situation som råder då kommunfullmäktige är ett rundningsmärke och då den publika debatten och de som sitter på makten aldrig möts.

Denna välrotade anda av självintalad rationalitet är idag kvävande för Göteborg, den medför att ständigt nya misstag begås i stadsbyggandet. I en annan artikel i samma nummer av Kritik (Göteborg revisited), berör Johan Linton vad den innebär i praktiken för staden:

”Det finns en översiktsplan för Göteborg där visioner kring stadens kulturella tillgångar och möjligheter säkert kan skrivas in på ett intressant sätt. Samtidigt tycks inte översiktsplanen användas för att föra övergripande diskussioner, utan verksamheten bryts ner i fragment som inte förhåller sig till helheten.”

Staden byggs utan att byggas. Det finns en plan men den ligger inte till grund för planeringen utan enbart för retoriken. Värst ser det ut vid de strategiska älvstränderna, i synnerhet i norra älvstrandens stelbent poserande tråkstad, som byggts ut under lika praktiskt ”effektiv” som socialt autistisk ledning av Älvstranden Utveckling AB. Här gäller all makt åt ÄUAB istället för all makt åt folket. Några djupare analyser av vilken typ av liv som skall möjliggöras har aldrig gjorts, några övergripande alternativ har aldrig ställts mot varandra. Istället för att grunda planeringen i informerade analyser säger stadsbyggnadsdirektör Lars Ivarson, som tidigare var vd för ÄUAB, i en intervju med GP att han inte vill "sitta och rita detaljplaner som företagarna ogillar".

Föreställningen om en ”effektiv” och ”objektiv rationalitet” var en central tanke i det moderna projektet, av vilket Göteborgsandan är ett ännu levande barn. Denna rationalitet – vad som är ”bäst att göra” – antogs vara identifierbar, konstant och kontextoberoende.

Till den postmoderna synvändningens stora förtjänster hör en effektiv kritik mot den föreställningen. Rationalitet är i själva verket, demonstrerade Foucault, väldigt kontextberoende. Och den dominerande kontexten utgörs av makten. I maktens tjänst övergår rationalitet raskt till rationaliseringar.

I Göteborg beslutas färdvägen för staden i korridorsmöten mellan de starka aktörerna. Stadsbyggnadskontoret får sedan till uppgift att presentera rationaliseringar som demonstrerar att detta är den rätta och för alla önskade vägen. Även en tillsynes relativt öppen process som Södra Älvstrandsdialogen är ett utslag för denna rationalisering, då där aldrig fanns någon egentlig makt utan i praktiken handlade om ett spel för gallerierna. En deliberativ teater.

Hur tar vi oss ut ur detta? Insikten att rationalitet tenderar att bli rena rationaliseringar kan inte leda till att vi slutar försöka fatta rationella beslut. Tvärtom, vi måste anstränga oss att verkligen analysera. Som nämnt utmynnar Fredrik Rosenhalls artikel i en uppmaning till stadsplaneringen att begagna sig av analysmetoder som gör det möjligt att identifiera och definiera generativa mekanismer för att skapa helhetsbilder av den komplexa verkligheten. Fragmentiseringen är förståelsens fiende. Ett fruktbart perspektiv kan enligt Rosenhall vara den kritiska realismen. Genom "retroduktiva slutledningar" och kontrafaktiskt tänkande ställs olika scenarion mot varandra i tidiga planeringskeden:

”På samma sätt som miljökonsekvensbeskrivningar och analyser av solljus, buller, luftföroreningar eller belastningar på VA-nätet kopplas till planer, skulle sociala konsekvensbeskrivningar ha en självklar plats i stadsplaneringen. I vissa fall skulle det fungera med enkla checklistor, men så fort förutsättningarna blir lite mer komplexa krävs omfattande analyser. I grund och botten handlar det om att konkretisera de övergripande målsättningar som dagens samhälle ställer på stadsplaneringen. Att ge svepande begrepp om ”mötesplatser”, ”stråk” och ”social hållbarhet” en reell betydelse. I dagens situation tenderar dylika begrepp att användas för att legitimera lösningar av de mest skilda slag. Det är fritt fram att sockra partsintressen med positiva värdeord, helt enkelt därför att ingen tydlig begreppsapparat är definierad. Realismen kan lära planerare att systematisera vad som är symptom och vad som är generativa mekanismer. Den ”tysta kunskap” som arkitekter, planerare och andra besitter kan med detta förtydligas och göras till mer än bara subjektiva åsikter bland andra.”

En sympatiskt program. Till en sådan skärpning av stadsplaneringens, arkitekternas och tjänstemännens verktyg måste fogas reformer med fokus på den politiska makten. Så länge som Göteborgsbyggandet i praktiken är en angelägenhet för de invigda och dessa lämnat alla emancipatoriska ambitioner bakom sig, kommer byggandet se ut därefter.

Det synes utsiktslöst att det inom en snar framtid uppenbaras en ny kollektiv berättelse buren av en demokratisk rörelse, istället måste den politiska processen kring stadsplaneringen öppnas för multitudernas inflytande, insyn, deltagande och påverkan. Bara när alla överväganden tvingas motiveras i öppenhet kan rationaliteten värnas från rationaliseringar. Som Johan Linton konstaterar (visserligen i en argumentation för att framförallt involvera fler med inomprofessionell kompetens) skulle ett mer engagerat och utåtriktat stadsbyggnadskontor [och stadsbyggnadsprocess] i Göteborg inte innebära att stadsbyggnadsuppgifterna blir mer lättlösta;

”tvärtom får man utgå från att det även fortsättningsvis blir problem, konflikter, svårigheter, besvikelser, misslyckanden och felaktiga beslut. Men man kan också utgå från att det blir livaktigare, intressantare, rikare och mer fruktbärande än vad det är idag. En värdigare tillvaro för varje levande stad än att låta sina möjligheter dö i sömnen.”

Agreed.

Taggad: Göteborg, stadsplanering, urbanism, deltagandeplanering, arkitektur, kritisk realism, Kritik