Tiotalet

"Det är möjligt att vi i framtiden kommer att se 00-talet som en utdragen uppmarsch mot en mycket mörk era av övervakning, översitteri och övergrepp. Men det är också möjligt att 10-talet blir ett årtionde då alternativen började spira ur den jord som nyliberalismen bränt."

Ali Esbati betraktar utsikterna mot 10-talet och framförallt erfarenheterna från 00-talet i en klarsynt analys på SVT Debatt. Jag tror det är en helt riktig sammanfattning av alternativen framöver, det är verkligen antingen eller som gäller nu. Det 10-tal som börjar om några timmar är ett decennium då ovanligt mycket står på spel. Det är åtminstone min spontana känsla inför de förändringar och konflikter vi befinner oss i upptakten till.

Tio korta skiftesspaningar mot decenniet som kommer:

1. Det globala nyliberala projektet är på väg in i en ny fas. Det intellektuella bränslet har förbrukats och finanskraschen förskingrade stora delar av förtroendekapitalet, men de institutionella övertagandena och ekonomiska "frihetsreformerna" sitter ännu i orubbat bo, ovan och bortom kinkiga folkopinioner på nationalstatsnivå. "Marknadsfundamentalismen är fortfarande operativsystem" konstaterar Ali, men det här operativsystemet lutar sig, liksom Windows Vista, inte längre mot några illusioner om att det är den bästa varianten utan blott mot den uppnådda inlåsningseffekten: det finns inget alternativ, motstånd är lönlöst. I praktiken kommer nyliberalismen ideologiskt såväl som praktiskt närma sig den repressiva och konservativa extremhögern. Demokrati, jämlikhet och människovärde kommer under direkt hot. Friheter som yttrandefrihet och organisationsfrihet relativiseras och urholkas alltmer.

2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.

3. Kring en av superförmågorna pågår redan idag ett avgörande slag: Internet har potential både som ett verktyg för perfekt kontroll, övervakning och indoktrinering och för frihet, demokrati och kritiskt tänkande. Vilken roll nätet slutgiltigt kommer spela i det mänskliga dramat lär inte avgöras ännu på länge, men 10-talet blir det kritiska decenniet då teknologin sätter sig i en eller annan dominerande konfiguration.

4. Peak Oil passeras och därmed kommer bränslepriset bara fortsätta uppåt, kostnader drivs uppåt hastigt i alla delar av ekonomin. Extrema konsekvenser för de fattigaste länderna, samtidigt som krig om skrumpnande resursbaser hotar. Den postkoloniala exploateringen idag ombesörjd via globaliseringen kommer kompletteras med militärmakt när så behövs. Överklasserna kommer in i det längsta försvara sin rätt till ett fortsatt överutnyttjande av gemensamma resurser.

5. Planeten som sådan rör sig mot en klimatmässig tipping point som, vid sidan av att kasta hela ekosystem över ända och tänja biosfärens självläkande kapacitet till det yttersta, kommer få dramatiska återverkningar på den globala politiska dynamiken. Gränser kommer utmanas av klimatflyktingar och svaret från de som har intressen att skydda kommer vara en hårdare "inre och yttre" gränskontroll - övervakning.

6. Den amerikanska drömmen och vidhängande imperium står vid ett vägskäl. Stigande oljepriser och reaganismens sammanbrott kan mötas genom förnekelse och krigföring för att bevara en ohållbar livsstil eller genom en omfattande omställning och smärtsam anpassning till realiteterna. I vägvalet beseglas den västra hemisfärens öde.

7. Man kan rabbla andra riskabla internationella spännings- och förhoppningszoner länge: utvecklingen i Iran och Israel, Israels aggressiva ockupationspolitik, EMU:s möjliga sammanbrott, spänningen mellan EU och Ryssland som skärps i takt med att EU fortsätter att försöka expandera sin intressesfär österut. Med mera. De storskaliga väpnade konflikternas tid är inte förbi.

8. Kina stiger under 10-talet upp som dominerande världsmakt, seglar om USA i ekonomisk styrka och politisk influens (över stora delar av Asien och Afrika). Risken är överhängande att det är ett Kina som är organiserat i form av en kapitalistisk planekonomi och enpartistat, en modell som både kommer ursäktas och beundras och om möjligt kopieras av eliter i väst.

9. I Europa brunifieras politiken ytterligare, den islamofobiska agendan stärks i takt med att klassperspektivet försvagas och arbetarrörelsen fortsätter att demobilisera sin organisering, propaganda- och tankeverksamhet. Nyfascistiska och postfascistiska partier får regeringsinflytande i alltfler länder och etablerade liberala partier anammar den högerextrema politiken fullt ut. Fascismens råttor växer sig feta i liberalismens ruttna krypgrund.

10. I Sverige är risken överhängande att alliansen vinner valet och, stärkta och brunstiga, fördjupar ansträngningarna att slå in permanenta kilar mellan svenskarna och välfärdssystemen, fortsätta att undergräva förtroendet för den generella välfärden, omvandla skolan till en renodlad sorteringsmaskin och fullföljer generalangreppet mot den fackliga organiseringen.

Detta är bara några av de stora frågor och hot som 10-talet utlovar. Där finns också stora möjligheter och det väntar utan tvivel fantastiska upptäckter och framsteg i det decennium vi står inför, liksom 00-talet bland allt ont även rymde mycket som var positivt och utvecklande. Rentav en del som var politiskt progressivt.

Men huruvida de potentialer som ligger i decenniets krök kan förverkligas eller ej, om decenniet med Alis ord ska bli en "mörk era av övervakning, översitteri och övergrepp" eller det "årtionde då alternativen började spira", det är en fråga som avgörs genom politisk kamp och organisering.

Det hänger, fortfarande, på vänstern. Ska den svika ännu en gång?

00-talet blev ett mörkt decennium för vänstern och arbetarklassens partier, som mer eller mindre permanent körde fast i två olika men lika hopplösa hjulspår: protest och anpassning.

Protesterna och moståndet var nödvändiga som nödvärn när vi pressats upp mot väggen och måste slåss för vår överlevnad. Vi protesterade i försök att bromsa tillbakarullningar av sociala rättigheter, privatiseringar, urholkad välfärd, anslutningar till valutaunioner, imperialistiska krig, osv. Men protesterna pekade inte framåt, de ledde inte vidare, Motstånd är inte offensivt, det förändrar inte.

Anpassningspolitiken, den tredje vägens socialdemokrati och de ständiga stegen tillbaka in i en utopibefriad tryckkammare i den politiska "mitten" pekar än mindre lite framåt än protesterna. Anpassningspolitiken representerar en annan reträttstrategi under globaliseringens sänkta tak. Den har varit direkt förödande för arbetarrörelsens självförtroende och mobiliseringsförmåga: de första som säger att världen inte går att förändra är idag precis de som måste förändra den.

Vänstern i Europa har antingen försvarat sig förtvivlat eller vänt på klacken och flytt. Ibland rakt in till fiendens rekrytstationer. Men på få platser kan man påstå att vi under 00-talet har rört oss framåt i någon nämnvärd omfattning.

Undantag Latinamerika. Latinamerika präglas av att vänstern där har haft allt det som vänstern i övriga världen har saknat: en anfallsplan, en strategi, uthållighet och en glödande medvetenhet om att man slåss för en rättvis sak, att de enda två alternativ som finns är att vinna eller gå under.

Vi måste inse det: nu gäller det, verkligen, allt. Allt står på spel. Förlorar vi ett decennium till har vi inte bara tappat positioner, utan då befinner vi oss, givet de trender som skissades ovan, i en situation där själva den politiska demokratin är hotad. där idén om jämlikhet sedan länge är förklarad hopplöst irrelevant bortom återuppväckelse och själva planeten på väg över en kritisk punkt alltmedan kontrollen skärps, gränserna sluts, propagandan tilltar och en teknologiskt superdopad överklass permanentar sitt övertag.

Vänstern och arbetarrörelsen i Europa och i Sverige har därför bara ett alternativ idag om vi ska räknas och överhuvudtaget ha en roll att spela framöver. Det är att ersätta både anpassningens och protestens politik med ett nytt framåtsyftande politiskt projekt.

Reträttvägen har nu prövats till sin ände och misslyckats. Katrine Kielos konstaterade häromdagen i en ledare i Aftonbladet att "europeisk socialdemokrati idag står ­inför ett förnyelseprojekt som måste bli minst lika radikalt som en gång den tredje ­vägen". Antingen det eller sotdöden.

Ett avgörande problem idag är att vänstern (inbegripande socialdemokratin) inför det kommande decenniets stora strider och utmaningar står utan strategi och plan. Utan ens en klar bild av sin egen förmåga och sin egen organisation. Utan mål.

De rödgröna partierna behöver samla sig, analysera läget och de stora striderna och, framförallt, återerövra förmågan att tänka utopiskt. Ur det behöver vi formulera ett långsiktigt projekt i en uppdaterad grafisk och retorisk form som stämmer med tidens behov, som tar sig an och beskriver de globala och nationella utmaningarna med värderingar förankrade i en progressiv tradition, som är engagerande, uppfordrande, uppviglande. Som tydliggör verkliga motsättningar mellan klassintressen istället för falska motsättningar.

Som visar att en annan värld är möjlig.

Vi har varit här förr. Minns Seattle 1999 och de stora demonstrationsåren, de sociala massforumen och rörelserna som samlade sig till en global kraft mot den orättvisa globaliseringen. Ett tag såg det ut som om 00-talet skulle bli vänsterns decennium, en vändpunkt verkade vara påväg efter 90-talets högervåg.

Idag försvinner allt som var i rörelse då in i skuggan under ett terrorkrig mot terrorismen som mosade mycket i sin väg men som framförallt mosade drömmen om att en annan värld är möjlig.

Den imperialistiska våldsmakten kastade rörelserna tillbaka till nollpunkten och 00-talet blev högerns och reaktionens decennium, nyliberalismens skördetid.

Ändå kan vänstern vinna 10-talet.

Rörelserna är inte döda men måste återupptäcka sig själva igen som global kraft. Klimatfrågan är en fråga där det kan ske, där vi förenas inte bara kring motstånd och reträttprojekt utan, ännu en gång, kring idén om en annan värld och stridsropet att en annan värld är möjlig - och nödvändig.

Men klimatfrågan är trots allt inte tillräcklig och den får inte bli en ny återvändsgränd, en angelägenhet för de närmast sörjande organiserade, som globaliseringsmotståndet tyvärr blev i vår del av världen. Lika mycket måste vänstern därför återupptäcka sin roll på det nationella planet, genom att lyfta en politik som innebär en verklig skillnad i vardagen, som berör frihet, jämlikhet och makt, inte anmärkningar i marginalen.

Jag önskar mig en vänster som vågar tro på sig själv och sina idéer och inte ser sig själv som förlorare på förhand.
Får vi inte det går det åt skogen nästa decennium.
Typ, för gott.