Då jag tillhör den traditionalistiska nationalstatsvänstern läser jag sällan Arena och jag hade därför inte hittat artikeln Rödgrön Stadspolitik om inte Johannes Åsberg i veckan nedgjorde densamma i en underhållande kritik.
Bakom den lovande rubriken döljer sig Karin Bradley och Ola Broms Wessel. De skriver, som rubriken på något vis antyder, om en rödgrön stadspolitik. En sådan behövs verkligen. Tyvärr blir de aldrig särskilt konkreta i vad den egentligen innebär, varför Åsberg lätt sticker dem i magen med sin slipade YIMBY-sabel.
Det är lite synd. För Karin Bradleys doktorsavhandling Just Environments - Politicising Sustainable Urban Development är förra årets mest obligatoriska läsning för alla som är intresserade av stadsutveckling och samhällsplanering. Visst är den, som Åsberg kommenterar, till större delen diskursanalytisk, men att den blottlägger det problematiska i förtätningsdiskursken gör den inte mindre relevant, snarare tvärtom. Karin Bradley har tillsammans med Moa Tunström, synliggjort hur det täta stadsbyggnadsideal som odlas idag dels utgår från ett postpolitiskt betraktelsesätt, dels, konkret politiskt, lägger grunden till en viss sorts samhälle med en specifikt borgerlig version av offentlighet.
Men Åsberg, som gillar den täta staden, efterlyser konkretiseringar; varför stavar inte Bradley och Broms Wessel tydligt ut hur alternativet ska se ut? Varför är de så vaga?
Jag kan förstå frustrationen. Men att Karin Bradley problematiserar stadsförtäningsidealet gör det inte automatiskt till just hennes jobb att också lansera genomarbetade alternativa stadsbyggnadsstrategier, hon kanske helt enkelt inte har tid att göra allt själv?
Naturligtvis kan vagheten också handla om försiktighet. Som alla arkitekter vet bör man inte visa en alltför färdig illustration i ett tidigt skede, då riskerar man att samtalet hakar upp sig vid det som syns i illustrationen. Att inte ”tala klarspråk” om alternativen kan handla om att helt enkelt inte vilja låsa fast kritiken av förtätningsidealet med ett ställningstagande för ett visst alternativ. För det kan ju finnas flera, som alla är lika rellevanta och värda att överväga. Eller så kanske ingen faktiskt vet ännu?
För, uppenbart är att vi och våra städer idag står inför utmaningar som inga tidigare stadsbyggare befunnit sig vid. Städernas yta, befolkningsmängd, resursanvändning; alla kurvor ligger idag flera magnituder över tidigare epokers högstanoteringar, och urbaniseringen fortsätter i accelererad takt.
Under 1900-talet upplöstes de gamla, kompakta, städerna av trycket från just de här kurvorna, de sprängde de tidigare stadsvallarna och spillde våldsamt, oordnat och ofta oinspirerat ut stadens innehåll över omlandet.
Den stadsnostalgiska rörelser som idag förespråkar att bygga städerna i enlighet med 1800-talets borgerliga flanörsideal, kan förstås som en reaktion på de värden som delvis gått förlorade i den här utvecklingen: det urbana livet och det inspirerade stadsbyggandet.
Det mytomspunna urbana livet är en idé om en specifik sorts rumslig relation där det oväntade kan inträffa, där ständigt nya intressanta möten mellan människor och grupper äger rum och där stimulerande kulturella upplevelser skockar sig vart helst stadsbon styr sin muntra kos. Allt det är sådant som försvann från gatan – flyttade till andra arenor eller helt enkelt försvann – när staden vändes ut och in. Saknad således.
Det inspirerade stadsbyggandet är den själfullhet och hantverksomsorg som är synlig i äldre hus och stadsplaner men så plågsamt frånvarande i majoriteten av det som byggts under de senaste 50 åren. Därav fantomsmärtor.
Båda dessa värden måste återupprättas om vi ska bygga människovärdiga städer. Men utmaningen idag är att återupprätta dom i en värld av redan utspillda städer, en värld av kurvor som slagit hål på alla tidigare prognostak. Inför den utmaningen är den gamla täta kvarersstadens former lika utjänta (otillräckliga) som den utspillda stadens former är utdömda.
(Varför den täta staden är ett både otillräckligt och problematiskt ideal skriver jag om i en artikel i nästa nummer av Carbusters, som kan läsas här (när numret är släppt). Det är dock inte ämnet för den här posten.)
Så vad är det egentligen för sorts stad vi söker? Säg nu hur den ska se ut!
Well, det är inte riktigt så lätt. När vi socialister talar om framtidens samhälle hämtar vi inspiration ur historiska passager och plockar tankemässiga pusselbitar från många samhällsbyggen. Mina inspirationskällor växlar beroende på var om med vem jag för tillfället dricker, men bara för att doppa tårna i det vatten som just nu flyter förbi min skrivlåda skulle jag gå igång på en god mix av de grekiska stadsstaternas tankehöjd och demokratiska ideal, arbetarkommunernas kollektivism, socialkonstruktivisternas realism, det svenska bondesamhällets anspråkslösa solidaritet, Julius Nyereres gränsöverskridande nationalism, Gandhis upproriska kärleksbudskap, Ecuadors Pachamama, de amerikanska pionjärernas obändliga nyfikenhet och Bruce Sterlings posthumanism. Men naturligtvis försöker jag inte tränga in framtidens samhälle i någon av de formerna, det finns ingen färdig ritning eftersom varje bygge är unikt och den demokratiska socialismen inte har prövats ännu. Historen kan bara ge antydningar, inte svar.
På samma vis måste vi förhålla oss till dagens stadsbyggnadsutmaningar. Och det gör frågan om den framtida stadens form så svår att besvara kort och enkelt, för vem kan beskriva det som ingen har sett?
Frustrerande värre. I synnerhet då vi faktiskt bygger framtidens stad idag och inte imorgon. En stor del av den byggdes faktiskt redan igår.
Så det är egentligen i den änden vi borde börja, istället för att avkräva Bradley eller någon annan det rätta svaret. Vi skulle behöva inleda ett offensivt samhälleligt experimenterande med olika stadsbyggnadsformer, på samma vis som Raymond Unwin, Bruno Taut, Uno Åhrén och andra gubbar med och ibland utan myndigheternas stöd faktiskt utförde sina idéburna försök att bygga ett annat samhälle i fullskala.
Karin Bradley och Ola B-W efterlyser i Arena ett ”nationellt organ för hållbart stadsbyggande”. Det är en god idé som vid det här laget har lyfts på rätt många håll, men det är också en helt otillräcklig satsning. Vad vi skulle behöva är ett nationellt program för fullskaleförsök som ger möjligheten att pröva: vad händer egentligen om vi gör såhär? Kalla det miljöprogrammet. Ge det statliga miljarder. Det är vår överlevnad som står på spel.
Karin Bradley och Ola B-W lyfter stadsjordbruk som exempel på nått som det borde finnas plats för i den gröna miljörättvisa staden. Det brukar dyka upp som förslag, men går det egentligen att integrera i städerna på våra breddgrader och finns det någon poäng med det? Kanske är det ekonomiskt irrationellt men ger en stor pedagogisk vinst? Sånt vet vi inte förrän vi prövat fullt ut någonstans. För så komplex är stadsbyggnad att den enda simulation som ger en tydlig indikation är verkligheten själv.
En rödgrön stadsbyggnadspolitik skulle alltså aktivt uppmuntra svenska kommuner att pröva olika vägar, istället för att mer eller mindre oreflekterat välja den väg som alla andra väljer. En rödgrön stadsbyggnadspolitik ger stöd för att ambitiöst och nyfiket pröva framtidens former idag.
Det är motiverat: historiskt har Sverige haft en ganska stor mångfald av parallella stadstypologier som en naturlig följd av landskapsskillnader och av orternas olika roller i produktionen. Numera rör vi oss med jämn hastighet mot en ständigt alltmer ensartad sammansättning, det blir allt svårare att urskilja några skillnader. Varenda svensk stad kunde vara Huddinge. Mångfalden och variationen minskar, landet blir fattigare.
Svensk stadsbyggnadspolitik idag präglas idag framförallt av försiktighet. Nej, feghet. Eller kanske framförallt fantasilöshet. Men mest av allt förvirring. Jag vet inte vilket, men klart är att de enda som egentligen vågar experimentera med nya stadsbyggnadstypologier som kan möta tidens utmaningar idag är oljeshejkerna i Abu Dhabi och diktaturen i enpartistaten Kina.
Det är ett problem, för oss.
Inlägg
9 kommentarer:
@ erik: Jag håller med dig om att det behövs experimentlusta och nyfikenhet i stadsplaneringen och gärna kritik av såväl diskurser som praktiker.
Bradleys avhandling är intressant, angelägen och har en del poänger men också en hel del brister, inte minst diskursteroretiskt (vilket jag nog får skäl att återkomma till...)
Nu gällde det dock inte hennes avhandling, utan hennes politiska manifest. Och av ett politiskt manifest förväntar man sig lite mer konkretion. Annars kan man stanna kvar i det akademiska elfenbenstornet och skjuta diskursteoretiska giftpilar på de som arbetar konkret politiskt.
Sedan tror jag du håller med mig om att vänstern i allmänhet behöver bli bättre på att bygga konstruktiva alternativ och inte enbart göra tendentiösa analyser av andras diskurser.
För mig (som habermasian) är det dessutom "postpolitiskt" om något att inte låtsas om kritikens oundvikliga normativitet. Varje avståndstagande förutsätter ett bejakande av något annat. Det teoretiskt hederliga är att explicera vad detta andra är.
Yimby tenderar ju att vra ganska formfixerad, men ändå är kärnan i deras kritik av 1900-talets stadsbyggnad just utglesningen och alla de avstånd denna skapar. Poängen med en stad - att klumpa ihop folk - är ju att avstånden ska minimeras, bland annat av ekonomiska skäl, inte minst privatekonomiska. Hur sen en stad med korta avstånd ser ut får väl sen bli något man experimenterar med.
Men själva tätheten, minimeringen av avstånden, är snart en tvingande nödvändighet. Utglesningen har kunnat fortgå endast och uteslutande för att oljan har varit billig och för att man inte har begripit att det är giftigt att sprida den i atmosfären. Det är något vi måste sluta upp med.
Det är möjligt att jag har övertolkat Bradley, men hon har många gånger yttrat sig som om hon är emot tätheten och de korta avstånden i sig. Inte minst namnet på hennes arkitektbyrå bidrar till den tolkningen. Och där hugger hon förstås i sten rejält. Vi har inte råd med utspridning, det sätter både oljetoppen och koldioxidspridningen stopp för.
Om staden skall överleva på sikt behövs stadsjordbruk. I Göteborg har vi ett fåtal bönder kvar på Hisingen. resten har fått ge vika för nyrika yuppie-jävlar som köpt upp gårdar för hästar de inte kan sköta om.
För att inte tala om golfbanor och köptempel som byggs på de mest produktiva jordar som finns i regionen. När den stora krisen kommer är det inte betong glas och stålbyggen man kommer att prata om utan försörjning. Då har vi en överbelastning av tärande som varken gör eller vet att göra ett skit som är till nytta för andra än en själv.
PS. Det är lite synd att Bradley/Wessels lite innehållslösa kritik mot stadsplaneringens formfixering vållar så stort rabalder. Personligen tycker jag att Johan Johanssons, t.ex. i http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/stadsplanering-ska-ge-sammanhang_4283281.svd är betydligt intressantare.
Johansson är väl medveten om att poängen med en stad är logistisk - att korta avstånden, inte minst av ekonomiska skäl. Han är också medveten om att staden främst är en struktur för produktion. Medan Bradley/Wessel står kvar i idyllvärlden, ser staden som "bostäder", helst så långt bort från allt annat som möjligt för att inte bli störda. Tycks det.
Johannes: Rätta mig om jag har fel, men Bradley skriver väl ingenstans i texten att det rör sig om ett manifest? Det verkar vara Arenas rubriksättare som konstruerat den vinkeln.
Jag är helt överrens med dig om att vänstern måste börja beskriva sina alternativ. Det väcker varken entusiasm eller inger förtroende att kritisera det rådande utan att någonsin vara beredd att precisera närmare vad man vill se istället. Marx ovilja att skriva recept för framtidens soppkök har bildat ursäkt för alldeles för många generationer socialister att ducka frågan om framtidens samhälle. Det innebär också att vänsterpartierna saknar klara program när vi då och då erövrar den politiska makten och det innebär att vi missar möjligheten att utnyttja kriser offensivt.
Jag tror att det kan förhålla sig lite såhär med stadsbyggnadsdebatten idag: den enda tendens som verkligen organiserar sig för att driva en tydlig stadsbyggnadsidé är nyurbanisterna, medan vi som är skeptiska till de nyurbanistiska idealen saknar ett eget program att driva istället. Troligen framstår därmed de nyurbanistiska tankegångarna som mer dominerande i den allmänna debatten än vad de egentligen är, rent ”numerärt”. Bland arkitekterna är många kritiska, men vi är ”oorganiserade”, har inget att samlas kring och kan därför mest sitta och gnälla bittert (lite som den politiska vänstern) eller skriva vassa doktorsavhandlingar (som andra delar av den politiska vänstern).
Detta får två konsekvenser för stadsplaneringen:
1) att många planerare använder sig av olika former av nyurbanistiska planeringsideal i brist på andra tankar, vilket just är syftet med att etablera en dominerande diskurs.
2) att en annan grupp planerare ritar alla möjliga konstiga planer (typ Kvibers ängar). De vill inte rita nyurbanistiskt men har inte själva något bättre att komma med.
Precis som i politiken kokar det hela ner till att vi måste återrövra förmågan att tänka utopiskt. Ingen hade vågat testa den täta kvartersstaden idag om den inte funnits som form sedan tidigare, få tycks våga testa former som inte redan används. Eller så finns det, som jag skrev i artikeln, helt enkelt inte fantasi nog på de ställen där den skulle behövas. Någon borde stänga in stadsplaneavdelningar och politiker med de bästa studentprojekten från de senaste 10 åren och tvinga dem att se vilka idéer de aldrig överhuvudtaget prövar.
Jan: Om jag ska svara för Karin Bradley så vill jag nog mena att du missuppfattar henne. Hennes kritik handlar om täthetsidealet och den föreliggande förtätningspraktiken som leder till en sämre närmiljö och en mer ensidigt sammansatt stad.
Distinktionen mellan närhet och täthet är viktig att göra och den visar ju också att närhet kan åstadkommas utan att vi behöver förtäta oss tillbaka till (vår föreställning om) 1800-talet.
I ditt andra inlägg förstår jag inte alls vad du menar; om det är något Bradley/Wessel inte gör så är det att se staden som enbart "bostäder”. Det är ju precis det som kritiken mot de nyurbanistiska idealet handlar om: att nyurbanismen i praktiken åstadkommer en mer ensidigt sammansatt stad bestående av boende-konsumtion-fritid medan sådant som produktion och själva naturresursuttaget utlokaliseras fjärran från den täta staden, vilket varken är miljörättvist eller globalt hållbart. Kan inte heller se att Johan Johansson säger något annat än just precis det.
Det är väl så att ju mer komplicerade ekonomiska samband vi konstruerar, och ju fler människor som ingår i dem, desto större blir städerna.
Och det blir svårt att tillgodose närheten i en stor stad utan att göra den tät.
Under hela efterkrigstiden har planerare å ena sidan insett att en arbetsmarknaden i en storstad gäller hela staden, å andra sidan halvtrott på nån sorts grannskapsenheter som ska fungera som sig själva nog. De har aldrig fått ihop det och det lär inte gå nu heller. Följaktligen kommer utspridning att leda till större krav på rörlighet och därmed slöseri med tid, pengar och råvaror. Vad är poängen med det?
Det finns all anledning att kritisera den stadsplanering som bara bryr sig om form och vill efterlikna 1800-talets stad som nån sorts estetisk norm utan att bry sig om vad som är värdet med den (närhet till allt). I synnerhet som den sällan ens uppnår det. Det finns all anledning att fråga sig hur det funktionella kravet närhet till hela stan ska uppnås. Det gör inte Bradley/Wessel. De bara uttalar en vag olust. Johansson gör det däremot.
@ erik: OK, vi skyller på rubriksättaren :)
Jag tycker du tar upp många viktiga grejer i ditt inlägg (och svar). Och jag förstår att det känns angeläget att skärskåda nyurbanism-diskursen med tanke på att den används för att kränga allt möjligt skräp (Kålgården mm).
Men man gör det för enkelt för sig om man avfärdar idén om den täta blandstaden med guilt by association (oavsett om det är Kålgården eller Poundbury som är association).
Dessutom finns det ju något besynnerligt i att, som Bradley, förespråka experimentell och utforskande stadsbyggnad samtidigt som man bestämt och godtyckligt förbjuder en viss sorts typologi (kvartersstaden).
För det första, varför ska man diskvalificera typologier för att de inte är "nya"? Att sätta kvaliteten "ny" framför alla andra kvaliteter förutsätter en ganska skruvad modernistisk historiefilosofi.
För det andra, om man nu ska diskvalificera typologier för att de inte är "nya" så måste man väl också diskvalificera modernismens typologier?
Nej, det enklaste måste väl vara att börja i villka kvaliteter vi vill uppnå i stadsplaneringen (miljövänliga transporter, integration, levande offentligheter etc) och sedan genom empiriskt grundad argumentation komma fram till vilka fysiska strukturer/typologier som underlättar det.
Inte börja med att välja typologier utifrån abstrakta filosofiskt-teoretiska resonemang och sedan hoppas att det ger de effekter vi vill ha.
För mig som demokratisk socialist är det naturligt att sätta reella mänskliga konsekvenser framför estetiska principer. Jag är säker på att du känner likadant. :)
Beria, glöm det där med "stadsjordbruk". Det finns inget som heter så, och det har aldrig funnits. Om jordbruk skulle ske insprängt mellan våra bostäder så skulle det nämnligen inte se ut som stad längre, det skulle bli landsbyggd av allt. Du underskattar helt enkelt matproduktionens behov av arealer.
Skicka en kommentar