Till salu

Stadshuset prövar den elektroniska motorvägen:
Skynda att fynda.

[Via Johanna Falk]

Norra Grängesbersgatan

En stad med en gata med en blogg. Norra Grängesbergsgatan är en hyllning till en malmögata som gud och skönhetsråden glömde. Fulmamlö när det är som vackrast.

Årets sämsta drev

Visst lät det lite skojigt när Reinfeldt kallade Ulrica Schenströms och Anders Philblads restauranghångel för ett ”bakgrundssamtal”, men det gör det inte mindre patetiskt med reaktionerna från vissa oppositionspolitiker, medietyckare och regeringens egen husmoralist.

Det är inte förbjudet för politiker eller deras tjänstemän att kyssas med journalister. Det är inte förbjudet för politiker att hysa känslor eller bli kåta. Det gäller även för statsministerns statssekreterare. Att Ulrica Schenström är kapabel att sköta sitt jobb får vi alla utgå från tills det finns skäl att misstänka någonting annat. Ett hångel, eller om det bara var en kyss, sent på kvällen ger inte anledning att misstänka att hon gör ett dåligt jobb och det tyder inte heller, inte någonstans, på dåligt omdöme. Om något tyder det på att Ulrica Schenström är en människa. Och det är ju bra.

”Vi ska uppträda med integritet och värdighet” säger den genomredige Göran Hägglund som inte tycker att tjänstemän ska ”exponera sig på det sätt som framgår av fotografierna”.

Javisst, man bör i varje ögonblick räkna med att Aftonbladets paparazzifotografer står utanför fönstret. Inte en mänsklig känsla, inte ett kroppsligt begär får finnas kvar i den gudfruktige plastpolitikerns till fullkomnad värdighet stelopererade kropp.

I det sexistiska kacklet har mannen i dramat, TV4:s politiske reporter Anders Philblad, sluppit ut genom bakdörren. Vilket är det sunkigaste med hela historien, för om det är någon som har förbrukat sin trovärdighet så är det Philblad, vars jobb i dagarna har varit att lämna objektiva rapporter från moderatstämman. Att Philblad har jävproblem borde vara uppenbart och det borde hans chefer ha insett direkt. Nu tappar istället hela TV4 i trovärdighet.

Men nej, inte lika kul att titta åt det hållet, låt busgrabben smita så kan vi alla spotta på den exponerade kvinnan ett tag. Eller vad säger du, Juholt?

Andra bloggar om: Ulrica Schenström, Anders Philblad, Håkan Juholt, Göran Hägglund, regeringen

Fria

"Och vi kom fram till den väldiga inhägnaden där hästarna skulle släppas på sommarbete. Alla hästarna ställdes upp på linje. Avsittning. Sadlarna lyftes av och lades några meter bakom hästarna. Så gavs order om att tränsen skulle tas av och att vi sedan skulle gå baklänges ut ur inhägnaden. Jag öppnade käkremmen drog tränset ned över hästens panna och gick bakåt. Alla hästarna stod stilla utan att förstå att de var fria utan sadlar utan träns. Sextio hästar på linje med jämna avstånd. Blickstilla. Så sträckte en av dem på halsen tog några steg och förstod. Det gungade till i kroppen. En gnäggning och hela den bruna linjen upplöstes. Det dånade under hovarna i gräset när de satte av i galopp över gärdet. Böjda mjuka halsar mjuka böljande rörelser som svanar som gungade fram ovanför marken."

Gunnar Harding, Ur Från Kungliga Norrlands Dragoner, 1967

Verktyg för deltagandeplanering

[Från Punkt.se]
Som alla kommuner med mindervärdeskomplex vill Mölndals politiker sätta sig på kartan med ett spektakulärt ikonbygge. En fräck byggnad är beställd för placering vid motorvägen och arkitektclownerna har levererat vad som efterfrågas, ett hypermodernt monstrum. Spännande utformat, men katastrofalt för stadsrummet och med stora alternativkostnader.

Allt verkar vara frid och fröjd i PR-pipelinen påväg till några sekunders berömmelse och ett halvsekels förstörd centrumbild.

Då kommer två tjejer. Två små tjejer - sådana varelser som enligt alla marknadsförares ryggradsintuition ska tycka om saker som lyser och blinkar och är moderna - och har mage att efter att ha ”sett skisserna”, påpeka att byggnaden är ful. Och inte bara att den är ful, de totalsågar den genom att säga vad alla kan se men få kan formulera lika kondenserat: att den är ”överspejsad”.

Illa nog. Men de här flickorna är inte bara geniala och välformulerade arkitekturkritiker, de är också mediestrateger av guds nåde. Så när de bestämmer sig för att kampanja mot Wingårdhs hallotripp nöjer de sig inte med att skriva ett brev till politikerna. Istället spelar de in en film, där de visar hur bra & mysiga platser i Mölndal ser ut: ”ett torg, en lekplats och ett bostadsområde med blommor”, istället för ”en massa saker bara för att sätta Mölndal på kartan”.

Inte nog därmed, de behärskar även folkrörelsearbetets basverktyg, organiserar namninsamlingar och placerar sig själva i tidningen. Julia och Emma kommer gå långt, inga tvivel om den saken. Så herrar politiker (det är mest herrar i byggnadsnämnden): ni kan lägga ner charaden här. Ni förlorar på stilpoäng. Bygg något vettigt för pengarna i stället, något som Mölndal behöver på riktigt. Kanske lekplatser, torg och fler blommor? Kanske en överdäckning av motorvägen som lamslår ert centrum, istället för en byggnad som är beroende av motorvägen för att visa upp sig? Där, kära politiker, har ni ert vägval.

Såhär långt är detta en solskenshistoria (och jag är inte mottaglig för cyniska argument om att föräldrarna skulle ha ett finger med i spelet), återstår att se om exploateringsapparaten är immun eller mottaglig för påverkan. För det hör till undantagen att det görs såhär effektiva debattinlägg från enskilda i stadsbyggnadsdebatter.

Vilket är synd. För är det någonting som engagerar nästan alla så är det konkreta stadsbyggnadsfrågor. Om det finns någonting som nästan alla har en åsikt om, så är det hur den miljö man bor i borde vara utformad.

Men för att en åsikt ska spela någon roll så måste man, som i alla sammanhang, kunna formulera den på rätt sätt, med rätt språk. Tröskeln för att påverka hur staden planeras och gestaltas har varit hög under 1900-talet eftersom språket har varit ritbordets, planbyråkratens och exploatörens.

Deltagandedemokratin har blivit därefter, minimal.

Idag har plan- och bygglagstiftningen tagit flera steg för att utveckla en demokratisk medverkan i planarbetet. Varje ändring av en detaljplan skall ställas ut och öppnas för samråd med allmänheten. För översiktsplaner är dialogprocessen än mer omfattande. Det är för all del försett med reella begränsningar; eftersom huvudintressenterna redan har gjort upp innan dess är mycket redan fastlåst när allmänheten släpps in och några större förändringar är sällan möjliga.

Men det är ett steg på vägen.

Det som saknas i många samrådsprocesser är redskapen för att diskussionen ska bli givande. Därför blir samråden ofta så torftiga. Allmänheten förväntas svara med brev i en låda eller verbala synpunkter på ett möte. Skisser, visst det är tillåtet och välkommet, men skissteknik är, lika lite som välformulerat brevskrivande, en teknik som alla kan naturligt från födseln. Det tar tid att lära sig.

Och som arkitekter vet, av bitter erfarenhet, du kan ha en aldrig så bra idé, men det som räknas är om du presenterar den på ett tilltalande sätt eller har rätt kontakter för att få den förankrad.

Så trösklarna består. Tills nu. För idag finns verktygen som skulle kunna förverkliga en verklig deltagandedemokrati i den kommunala planeringen. Om kommunerna vågade bjuda in.

Två förslag, tekniskt genomförbara redan idag, för den kommun som tror på medborgarinflytande över planeringen:

1. Ladda ner programmet Sketchup och lek med det en kväll. Det är ett gratis 3d-program, numera under Googles paraply, som tar en timme att lära sig. Efter en minimal inlärningsperiod kan i stort sett vem som helst göra snygga 3d-modeller som hjälper till att presentera en idé effektivt och begripligt. Tredimensionella perspektiv är alltid lättare att läsa än tvådemsionella sektioner och elevationer.

[Sketchup, enkelt och kraftfullt]
Sketchup är numera sammantvinnat med Google Earth vilket gör det tekniskt oerhört enkelt att placerade 3D-modeller från programmet direkt på rätt plats i ”världen” i Google Earth.

Många svenska kommuner har kommit långt, eller åtminstone en bit, med att ta fram 3d-modeller över sina centrumkärnor. Färre – så vitt jag vet inga alls – har integrerat 3d-modellerna med Google Earth eller med sina hemsidor och sitt samrådsarbete. Det vore mycket enkelt egentligen, exportera en sketchupmodell för varje lite större stadsbyggnadsprojekt, ladda upp filen på hemsidan tillsammans med en liten informationsguide och låt allmänheten göra ändringar och skicka tillbaka filerna med sina ändringar. Lägg upp dessa på hemsidan som en del av samrådsredogörelsen. Plötsligt skulle det bli kul med samråd. Och möjligt för alla att uttrycka vad de verkligen menar.

2. Ett andra förslag. Tillgängliggör en interaktiv variant av kommunens primärkarta och högupplöst ortofoto på nätet, kombinerat med en interface för användarna att ”rita” i ett eget lager direkt i kartan, ikoner för att placera träd, busshållplatser, lekplatser eller bara möjligheten att göra kommenterarer direkt i kartan om platser man vill förändra. Publicera löpande alla inkomna synpunkter via en kommunal portal för planeringsdemokrati, där kommuninvånare har möjligheten att kommentera varandras förslag, stötta förslag de gillar, samarbeta kring förslag eller göra en vidareutveckling av någonannans förslag.

[Bilden är förstås ett montage, klicka för större version]
Vid Postpolis i våras talade Lebbeus Woods om amerikansk deltagandeplanering på 60- och 70-talen. Trots ”noble ambitions” så fungerade det demokratiska deltagandet i designprocessen sällan i praktiken, vilket stupade på, konstaterar han, att verktygen och den nödvändiga lägsta ”tröskelkunskapen” aldrig nådde allmänheten:

“You have to engage people, but you also have to give them the tools to work with. You say, the rules of the game. Yeah, you have to give them the rules of the game, like when you play Poker you have to give them the rules of Poker. You can’t just start throwing cards around. So, you give them the basic rules of the game, then you give them some basic techniques: this is how you move this here, and this is how you move that there. You don’t say where you are going to move it. And then, if you’re really starting at a rudimentary level you show them some examples. You say, now it could look like this, or it could look like that, if you follow these rules.”

Med en ordentlig kommunal internetportal för deltagandeplaneringen och snabbkurser någon gång per år på skolor och bibliotek, kan den grundläggande kunskapen ges var och en för att sedan vidareutvecklas efter intresse. Inget universalmedel, men ett seriöst steg närmare den demokratiska ambitionen.

Det finns trots allt en rädsla, även om plankontoren kanske inte själva vill kännas vid det, för att släppa in allmänheten för mycket i planeringsprocessen. Om inte annat för att man föreställer sig att verklig deltagardemokrati blir än mer resurskrävande. Med utnyttjande av de möjliga internetverktygen behöver det inte bli så, tvärtom kan kommunikationen åt båda håll bli mycket bättre. Och planmonopolet, detta fantastiska samhällsplaneringsinstrument, vinner ytterligare legitimitet ju tydligare det blir att dess existens är förutsättningen för en reell demokratisk process.

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, demokrati, deltagandedemokrati, internet, mölndal

Bäverplan

Offentlig dubbelmoral stinker. Men med tillräckligt mycket parfym kan vi förstås låtsas som om allt är okej ändå. Regeringen gör nog bäst i att snabbt beställa hem en lastbil med koncentrat från Dior.

För nu ska det säljas flygplan igen. Till en militärdiktatur (*).

Egentligen hade militärjuntan i Thailand planerat att köpa in amerikanska F10-plan, men, som en anonym flygofficer förklarar för Reuters, de amerikanska exportbestämmelserna tillåter inte att krigsmateriel säljs till länder där militärkupper har ersatt civila regeringar.

I Sverige är vi, dock, mer pragmatiska. Egentligen exporterar vi helst inte vapen alls, och vi gör det självfallet inte till militärregimer... men nu har Gripenkonsortiet fått vädring på att Sverige med en eventuell affär skulle bli världsledande "när det gäller export av fighters”, och det vill man ju för allt i världen inte missa. Så vi gör väl ett undantag den här gången också. För vi må älska fred och demokrati, men ytterst är vi en nation av bävrar och försäljare.

Vad vi ska göra för pengarna? Kanske åka på semester i en annan kitschig favoritdiktatur och tänka på den svenska demokratin?

(*) Den politiska situationen i Thailand är inte helt lätt att begripa eller översätta, Znet publicerade två bra artiklar strax efter förra årets kupp som rätt väl beskriver att valet mellan den störtade Thaksin och militärjuntan var ett val mellan pest och kolera, men, samtidigt, att militärdiktaturen är det sämre av de två dåliga alternativen.

Kucinich

Dennis Kucinich är inte bara en av de mer sympatiska presidentkandidaterna, han har även väldigt rymliga fickor.

De är på riktigt

Två briljanta män i sina bästa år förgyller min fredag:

"Utan att kunna hänvisa till vetenskapliga undersökningar vågar jag därför påstå att de flesta män är så funtade att de varmt uppskattar ett kvinnligt leende och kvinnans former, en välfylld byst, vackra ben, lår, midja och vackert hår. Kort sagt allt det som de modeskapande männen oftast försöker dölja, skyla över, förfula eller göra så groteskt som möjligt [...] Vem vill klä sig i plagg som associerar till död och lidande? Vart har den omtalade kvinnliga empatin tagit vägen?"

- - -

"Är det inte ett hån mot Alfred Nobel, en av Sveriges mest framgångsrika kapitalister och industrialister, att priset som han instiftade nu tilldelas människor som är på krigsstigen inte bara mot det system som lät Nobel bygga upp den rikedom som lade grundplåten till priset, utan också mot den enskilda initiativtagande människan? [...] Under de senaste tio åren har priset i 70 procent av fallen tilldelats författare och dramatiker som är öppna med sin marxistiska läggning [...] Partibok gär före litterär storhet. [...] Vi får här också en förklaring till varför Astrid Lindgren aldrig fick litteraturpriset: hon diskvalificerade sig själv genom att offentligen kritisera den socialdemokratiska högskattestaten och genom att i sina böcker beskriva en sund svensk ungdom, hylla den enskilda, dådkraftiga individen och rentav förespråka kapitalism"

[Här är förresten en annan nobelpriskommunist som beklagligtvis tar sig friheten att tala fritt]

I Doris dalar

Det blev en science fictionförfattare som fick litteraturpriset i år. I P1:s Kulturnytt kommenterades den delen av Doris Lessings författarskap med att ”just de böckerna” inte hade ”några större litterära kvalitéer” eftersom det är svårt att ”göra något bra av science fiction”. Sen framkom det att ingen i studion hade läst Shikastaböckerna. Duh.

Nåväl, Doris Lessing har skrivit mycket och är, tydligen, i första hand läst som en feministisk författare. Vilket förstås är skitbra. Och även om det är långt kvar tills litteraturpriset reflekterar att mer än halva mänskligheten är något annat än män (10 kvinnliga pristagare på 106 möjliga försök), så är det bra att ett av 1900-talets stora kvinnliga författarskap får den uppmärksamhet det förtjänar.

Själva motiveringen var som vanligt patetiskt högtravande och dessutom skriven från ett ingrott manligt perspektiv. Eftersom Doris Lessing händelsevis inte är man och bland mycket annat har skrivit om kvinnors liv så beskrivs hon som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. Enligt Doris Lessing själv en löjlig motivering.

Hursomhelst, jag har läst Doris Lessing via hennes SF-pentalogi. Mycket tack vare att det var några av de få SF-böcker som funnit nåd hos bibliotekarierna och letat sig fram till den försvinnande lilla SF-hyllan på Jönköpings stadsbibliotek.

Doris Lessing utnyttjade SF-genren till att skriva en vittomfattande kulturhistoria som rör sig över eoner och epoker. En civilisationsberättelse full av antropologiska och etnologiska tankeexperiment. Däribland oundvikligen utforskandet av renodlade och omvända könssamhällen – matriarkala spegelbilder av vårt eget. Det här är genrens stora styrka, vilket kulturtyckarna aldrig förstått, möjligheten att ta frågor vi möter i vår vardag och följa dem till sina logiska eller absurda slutpunkter. SF är ett verktyg för att inom skönlitteraturens form diskutera samhällsmodeller och utfallet av politiska vägval.

Utflykten i SF-genren kan, liksom det faktum att hon inte är man, mycket väl ha fördröjt och riskerat att kosta Doris Lessing hennes nobelpris. Befriande att hon sket i sådana brydderier.

[Pluspoäng för den som sätter rubrikreferensen.]

Andra bloggar om: nobelpriset, nobelpriset i litteratur, Doris Lessing, SciFi, SF

Nämen!?

Nä, men vad sägs om att ge de här killarna en femdubbel löneförhöjning, åtalsimmunitet, varsitt automatiskt handeldvapen, obegränsat med ammunition, några robusta och snabba bilar som de får krascha som de vill, närmast obegränsad rörelsefrihet och en fikalåda med anabola steroider?

De är ju ändå, säkert, innerst inne schyssta killar. Visserligen har de ett lätt uppblåst självförtroende och något oproportionerlig självbild. Visserligen tenderar de att reagera oberäkneligt och aggressivt när de blir tilltalade. Visserligen har de snudd på obefintliga kunskaper om världen utanför gymmets väggar, och visserligen har de ofta inställningen att folk som talar andra språk inte behöver behandlas som människor.

Och, ja, visserligen har de blivit utsparkade från polisutbildningen och avskedade utan vitsord från militären.

Men ändå. Varför inte skicka iväg dom någonstans med order att skjuta först och fråga sen? Vi skulle kunna skicka dom till, säg, Irak. Med uppgiften att åstadkomma fred, trygghet och försoning. Det skulle kanske bli bra?

Eller så blir det helt vansinnigt dåligt. Surprise.

[Tidigare text om Blackwater]

Staket

Vad gör egentligen en arkitekt under dagarna? Jag är inte säker på att alla har det riktigt lika glamoröst som jag, men själv har jag idag brottats med ett staket. Det finns ännu så länge bara på pappret. Men det gör det inte mindre besvärligt.

Vi befinner oss i ett område med tre enhetligt gestaltade radhus, totalt tolv lägenheter. Arkitekterna och byggarna är färdiga med sitt jobb, de boende har just flyttat in och börjat ta sina uteplatser i anspråk. Nu är frågan om det går att hitta en lämplig, vacker, enhetlig form för utformningen av de staket som mycket snart kommer möblera utomhusmiljön runt husen.

Nästan alla vill ha staket för att markera sitt territorium. Nästan alla väljer olika staket, helt enkelt eftersom man tittar i olika byggkataloger eller har olika referenser. Så kan man ju få göra om man vill, men sen blir resultatet i ett tätt område såhär, och det är det egentligen ingen som vill:


[Bilderna är från ett annat område]
Fasaderna i området där staketet skall stå är klädda med stående svartlaserad träpanel. 45 mm lockläckt utanpå 120 mm panelbrädor. Den vertikala riktningen i fasaden vill jag naturligtvis skall reflekteras i staketet, i syfte att markera att det hör ihop med husen. Lösningen blir stående spjälor, som antingen har samma dimensioner som läckten eller panelen, spikade mot två bakomliggande horisontella reglar. Det skall vara rakt och enkelt utformat, enkelt att bygga och med samma karaktär som husen, inget krångligt lövsågeri.

Staketet bör vara lika vackert att se på från båda håll. ”Baksidan”, där de horisontella reglarna löper kommer ju synas innifrån husen. De horisontella reglarna måste därför fästas mot staketstolparna utan att det blir fult. Absolut enklast är att ställa stolpen ”bakom” regeln, såhär:

Med en stolpe varannan meter blir det många stolpar. ”Bakifrån” kommer det vara stolparna som syns mest. Att placera stolpen bakom skapar också problem med den eventuella ovanpåliggande vattenbrädan (som jag inte har bestämt mig för ännu), som antingen får göras bred för att täcka både spjälorna och ändträet i stolparna, alternativt blir det en separat täckplatta för stolpens ovansida, vilket bara ytterligare accentuerar de stolpar som jag alltså helst inte vill skall synas alls.

Nå. Jag har då prövat en annan väg, att placera stolparna i liv med staketspjälorna och istället fasa ur ett urtag för de horisontella reglarna. Såhär:


Det blir utseendemässigt bättre tycker jag, men samtidigt blir det krångligare att bygga, fasningarna måste hamna på exakt rätt höjd. Och det skulle ju vara enkelt för de enskilda boende att bygga... Så där har jag nu prövat fram och tillbaka och inte kunnat bestämma mig för vad som är att föredra, eller om rentav hela den här varianten borde överges till förmån för horisontella ribbor...

Det finns en grundläggande erfarenhet som man påminns om gång på gång i det här yrket, men som antagligen gäller för det mesta: allt hänger på detaljerna. Detaljer utmärks just av att de inte blir synliga förrän man betraktar uppgiften på rätt nivå. Då plötsligt blir man medveten om hur den lilla detaljen kan förändra hela bilden, hur det som verkade enkelt visar sig svårt, hur det som verkade möjligt visar sig omöjligt, hur den sömlösa övergången i själva verket blir ett fult veck, etc.

Och plötsligt måste man anstränga sig. Djävulen bor i detaljerna, brukar man säga. Men det gör också finessen. Det är i detaljerna, de små vändningarna och knappt synliga lösningarna som man kan se skillnaden mellan den begåvade och medelmåttan. Den som behärskar sitt yrke och den som fuskar sig fram.

Klart man får ångest då när det kommer till att lösa detaljerna. Även om det bara handlar om ett enkelt staket. Mitt första staket.

Skatter, knark och barnporr

Josefin Brink, med anledning av den stentrista debatten.

En helt annan väg

Vänsterpartiet har ännu en gång lagt en budgetmotion som i skarp relief till (s) och alliansen markerar var den verkliga skiljelinjen i svensk politik går. Det är återigen upplyftande läsning. En genomtänkt, genomräknad och välskriven budget som pekar ut vägen till en helt annan politik. En feministiskt, socialistisk, humanistisk och grön politik. En politik för utveckling och värdighet, för ett modernt samhälle med vettiga prioriteringar.

Istället för att hasa runt i den nyliberala tvångströja som övriga partier bär som kollektiv partiuniform visar vänsterpartiet att det finns ett fungerande realistiskt alternativ.

Provocerande naturligtvis. Så har vänsterns budget också fått många fina recensioner från politikens mest välformulerade pennor, ett axplock av omdömmen:

”Det här budgetförslaget skulle leda till gråt och tandagnisslan från Ystad till Haparanda. Hela landet skulle i stort sett kunna monteras ned, och flyktingströmmarna skulle vända så att alla reste till Kina för att ens ha chans på ett jobb.” - Bloggen Bent

”en tjock lunta med en skön blandning av planekonomi och ren galenskap.” - Marie Wickberg

”Så mycket fiffel och båg har jag aldrig tidigare sett i en budgetmotion. Ofinansierade reformer kryddas med slopade utgiftstak och planekonomiska satsningar finansierade direkt ur riksgälden.” - Roger Tiefensee

Ord och inga visor från välargumenterade skribenter. Vad finns det egentligen i vänsterns budget som utlöser sådana reaktioner? Låt oss sammanfatta, först de viktiga jobbsatsningarna. Vänsterpartiet vill anställa 150 000 i offentliga sektorn under tre år och skisserar i motionen vad det kan handla om:

32 000 fler i sjukvården

25 000 fler i äldreomsorgen

13 000 fler i handikappomsorgen

8000 fler i förskolan

5000 fler lärare i grundskolan

1000 fler genuspedagoger, 1000 fler i elevhälsan,

10 000 fler i fritidshemmen

2000 fler socialarbetare.

Jobben ska skapas genom ett riktat sysselsättningsstöd till kommuner och landsting som anställer till avtalsenliga löner där behoven finns. Bedömningen görs bäst regionalt och lokalt.

Vänsterpartiets satsning på arbeten i den offentliga sektorn är den politik som partiet gick till val på. Det är riktiga arbeten med riktiga uppgifter, uppgifter som behöver utföras. Eller? En del tycks inte anse det, så skriver till exempel CUF:s Marie Wickberg:

”Eftersom vänsterpartiets budget saknar all form av jobbskapande politik väljer man istället att anställa 150 000 personer i offentlig sektor.”

Lärartjänster, förskolepedagoger och sjuksköterskor är enligt Wickberg ren ”planekonomi och galenskap” medan dammtorkning och skoputsning i Djursholm som regeringen söker stimulera fram, är helt nödvändiga tjänster. Så märklig kan världen te sig från bäverdammens horisont.

Vänsterpartiets jobbsatsning i offentliga sektorn är förstås en medveten prioritering, ur motionens argumentation:

”Vänsterpartiet menar att ett anständigt välfärdssamhälle måste fortsätta att förbättra välfärdssektorn och inte ransonera dess tjänster efter plånbokens tjocklek. Därför behövs det betydligt fler anställda och mer resurser i offentlig sektor som avdelas dit genom statsbudgeten. Till skillnad från de avgiftsfinansierade tjänsterna, som kan växa genom ökad marknadsefterfrågan, krävs det politiska beslut för att det ekonomiska utrymmet för välfärdstjänster skall växa.”

Vänsterpartiet vill omfördela konsumtionsutrymme från den privata konsumtionen till den offentliga, från privat produktion till offentlig produktion, eftersom det är just utbildning och omsorgstjänster vi behöver mer av, för utveckling och värdighet. Fler ”folknära jobb” som kommer alla svenskar till del – till skillnad från regeringens hushållsnära jobb som i praktiken utnyttjas av en penningstin tiondel.

Regeringen som helt saknar en politik för jobb i offentliga sektorn, hittar istället på låtsasjobb i den privata sektorn. Lågproduktiva privata tjänstearbeten, skoputsning, barnpassning, säljare, privatchaufförer, reklamutdelning, telefonförsäljning – samhällsekonomiskt onyttiga McDonaldsjobb.

Det finns många problem med den typ av lågbetalda och låproduktiva jobb som regeringen stimulerar genom sänkta ersättningsnivåer, hushållstjänsteavdrag och sänkta arbetstgivaravgifter. Ett centralt problem är att de privata tjänsterna förbrukar det ekonomiska utrymme vi behöver för att under de kommande årtiondena genomföra nödvändiga utbyggnader av den arbetsintensiva offentliga sektorn, vården och utbildningen.

När tjänsteyrken växer innebär det att den ackumulerade industriproduktiviteten växlas om till tjänster med strukturellt lägre produktivitetsutveckling, varvid den samlade produktivitetsutvecklingen i ekonomin sjunker. Ju fler lågproduktiva privata tjänstearbeten som skapas, desto mindre av de ackumulerade produktivitetshöjningarna finns kvar till nya arbeten i offentliga sektorn. För det är inte som Maud Olofsson vill ge sken av, så att lågproduktiva privata tjänstearbeten ”finansierar” den offentliga sektorn, det är tvärtom så att ju fler som skall passa Wallenbergarnas barn eller skrubba Stefan Perssons pool desto fler arbetstimmar slösas inom lågproduktiva privata tjänsteryrken istället för att utveckla den nyttiga offentliga tjänsteproduktionen.

Vänsterns budget består av ”ofinansierade reformer” ljuger Roger Tiefensee i en kommentar. Sant är att det är en budget med betydande utgiftsökningar, men de är, precis som i förra budgetmotionen, finansierade.

Det finns, som budgetmotionen konstaterar, ett mycket stort ekonomiskt utrymme för offentliga utgiftsökningar bara genom att återställa skatteuttaget till de nivåer som gällde för ett år sedan:

”Om skatteuttaget bibehållits på samma nivå som 2006 skulle det år 2008 ha funnits 67 miljarder mer som kunde användas till välfärden. Kontrasterna mot ett bibehållet skatteuttag på 2000 års nivå är än mer slående. [137 miljarder år 2008]

Om vi hade använt lika stor del av våra resurser gemensamt i dag, som 1981, hade det funnits ungefär 250 miljarder mer till den offentliga sektorn.”

I linje med det uppgår vänsterpartiets reformförslag till cirka 80 miljarder kronor 2008 och ökar successivt till drygt 130 miljarder kronor 2010. Förutom de redan nämnda 150 000 nya offentliga jobben under tre år finns det andra glädjande prioriteringar i vänsterbudgeten, snabbt listat:

Individualiserad föräldraförsäkring

Nej till regeringens förslag om jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag.

Lagstiftad rätt till heltid

Höjd arbetsgivaravgift för timanställningar och behovsanställningar

10 miljarder i ekonomisk stimulans till offentliga arbetsgivare som reducerar osakliga löneskillnader mellan könen.

En procent av BNP på klimatåtgärder i budgeten 2010.

Nytt klimatbistånd som ska förebygga klimatförändringar.

Satsningar på kollektivtrafik och utbyggnad av järnvägen.

Åtta miljarder satsas under åtta år för att minska tågförseningarna.

Två storskaliga försök med klimattaxa, det vill säga avgiftsfri kollektivtrafik.

Havsmiljard till miljösatsningar i Östersön

Klimatskatt inrikesflyg

Fortsatt grön skatteväxling

Höjt studiemedel med 1 200 kronor i månaden.

Bostadsfond för att bygga 40 000 billiga och energisnåla bostäder varje år i tio år.

Nej till försämringarna för deltidsarbetslösa

Nej till införande av ytterligare två karensdagar i a-kassan.

Återställda nivåer i a-kassan.

Höjda garantipensioner med 300 kronor i månaden 2008, 400 kronor 2009 och 500 kronor 2010.

Appropå det sista, pensioner. I en kommenterar till (s)-budgeten säger Annie Johansson (c):

”Jag skulle också önska att det vore möjligt att ge pensionärerna mer pengar i plånboken och jag är övertygad om att så också kommer att ske inom mandatperioden när vi får möjlighet till reformer.”

Reformutrymme ja, hovets riksmarskalk Ingemar Eliasson var i alla fall nöjd med regeringens budget:

"Det är mycket välkommet med en budgetförstärkning efter flera år av realt urholkat anslag".

Anslagsökningen kommer att användas bl.a. för upprustning av gästvåningen på Stockholms slott, meddelar hovet.

Kul! För de mest nödvändiga satsningarna går det alltid att hitta pengar. Lägre prioriterade grupper får hava lite tålamod. Som kungen säger: - Det kommer inga stekta sparvar flygande om Du inte själv bemödar Dig om att göra Ditt bästa.

Läs också: Josefin Brink kommenterar statsbudgeten.

Tidigare budgetkommentarer: Skillnaderna blir tydliga (2005), En stålblå budget (2006), En skarp vänsterbudget (2006), En ansvarsfull statsbudget (vårbudget 2007).

Andra bloggar om: politik, ekonomi, regeringen, vänsterpartiet, statsbudgeten

Expropriera istället

För några månader sedan skrev Marita Ulvskog och tre andra socialdemokratiska ledamöter i grundlagsutredningen på DN Debatt att man ville undersöka möjligheten att grundlagskydda statlig egendom mot utförsäljningar. Det lät redan då som ett ganska dåligt förslag men gav intrycket av att mest vara ett desperat hugskott från sossar som fått slut på idéer.

Det var det tydligen inte. Nu kommer samma dåliga idé igen som en riksdagsmotion av ledamöterna Bo Bernhardsson och Margareta Persson.

- Privat egendom är ju skyddad i grundlagen så varför inte gemensam, säger Bo Bernhardsson till Aktuellt i Politiken.

En intressant motivering för all del, men jag tycker ändå inte att det håller. I en demokrati bör politikens innehåll så långt som det någonsin är möjligt hållas utanför grundlagen. En folkvald regering måste ha ett stort handlingsutrymme att genomdriva den politik de fått ett folkligt mandat för. Även om det innebär en oerhörd ödeläggelse av våra gemensamma tillgångar. Det är demokratins pris.

Motionen kommer att röstas ner, vilket motionärerna förstås visste när de skrev den. Men värre är att regeringen knappast lär ta det lugnare med utförsäljningarna om det finns anledning att misstänka att (s) på allvar vill försöka grundlagsskydda statens verk och bolag under nästa mandatperiod. Snarare tvärtom, då gäller det ju att sälja så mycket som möjligt innan eventuellt maktskifte. Och därmed förfelar väl motionen fullkomligt sitt syfte.

Om socialdemokraterna var seriösa med att bjuda utförsäljningarna av offentliga tillgångar motstånd hade man kunnat gå mycket enkelt tillväga. Det räcker för Mona Sahlin att i klara ordalag förklara att hon har för avsikt att under nästa regeringsperiod lägga fram lagstiftning för att tvångsköpa samtliga privatiserade vårdenheter, skolor och statliga bolag av strategisk betydelse för det allmänna intresset, till samma pris som de såldes för.

Sen kunde Odell få försöka hitta intresserade köpare bäst han ville.

Är det verkligen möjligt för regeringen att tvångsköpa privatiserade tillgångar? Det vet vi inte ännu, det återstår att få prövat i praktiken. Men blotta misstanken borde bidra till att minska köpviljan hos spekulanterna.

Regeringsformen innehåller ett generellt skydd mot expropriation:

”Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.” (2 kap. 18 §)

Syftet med bestämmelsen är att förhindra tanklösa, nyckfulla eller rent korrupta expropriationer och möjliggöra långsiktiga investeringar för den enskilde. Expropriation skall bara kunna genomföras på mycket goda grunder. Grundlagen talar om ”angelägna allmänna intressen”. All lagstiftning innehåller denna balansgång mellan det enskilda och allmänna intresset.

I praktiken har balansgången prövats många gånger genom tillämpning i expropriationslagen (1972:719), som berör det offentligas möjligheter för inlösen av fast egendom. Enligt expropriationslagen kan fastigheter inlösas för mycket vitt skilda ändamål, om det är motiverat av allmänna intressen, några exempel:

”Expropriation får ske för att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation.” (2 kap. 2 §)

”Expropriation får ske för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anläggning därför av större betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.” (4 §)

”Även i annat fall än som avses i 1-9 § får expropriation ske för att tillgodose behov av utrymme för byggnad, lokal eller annan anläggning för verksamhet som staten, kommun, landstingskommun eller kommunalförbund har att tillgodose eller som annars är av väsentlig betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.” (10 §)

Lagen ger, som synes, ett ganska töjbart spektrum av motiv för expropriation. I samtliga fall prövas ett överklagande ytterst mot regeringsformen, varvid staten, kommunen eller landstinget, måste tydliggöra att det finns ett angeläget allmännintresse som motiverar expropriationen.

Expropriationslagen gäller som sagt för fast egendom. Någon motsvarande lagstiftning finns inte för företag, men det står varje regering fritt att gå med sådan lagstiftning till riksdagen. Det skulle förstås bli en politisk strid utan dess like, men vad är sossarna rädda för? Att tvingas stå upp och höras i debatten?

Andra bloggar om: politik, privatiseringar, alliansen, regeringen, socialdemokraterna,

Utpressningens vardag

En liten fjantkapitalist i norr fortsätter att utöva utpressning mot befolkningen i Haparanda. Mikael Styrman, VD och ägare av Ekfors kraft, meddelade idag att han ”förlänger tidsfristen” innan han återigen stänger av strömmen till gatubelysningen, vattenverk, skolor, äldreboenden och bostäder i byarna i norra kommundelen. Bakgrunden är en gammal tvist om priset för elöverföring på det lokala nätet som ägs helt av Ekfors kraft. Elbolaget har genomfört flera stora nätprishöjningar som kommunen inte anser skäliga. Tvisten har gått upp till kammarrätten. Tills avgörande fallit är kommunen helt i händerna på Mikael Styrman.

Mikael Styrman är både egensinnig och kriminell. Men även en kriminiell idiot har rätt att driva företag och som ägare till ett kraftbolag har Styrman stor makt över sin omgivning.

Mikael Styrman ”vilar på hanen” fram till onsdag kväll. Samtidigt uppmanar Maud Olofsson, som uppenbarligen lever i en drömvärld, kraftbolaget att ”tänka på de medborgare som finns i Tornedalen och visa den hänsyn och det sociala ansvarstagande som man bör ta som elkraftsproducent.”

Enligt ellagen har elnätsägaren skyldighet att på ”skäliga villkor” överföra el. Det är en fråga om tolkningar var den nivån ligger, och bland annat den frågan ligger nu hos kammarrätten. Men fällande dom eller ej, Ekfors kraft har inga skyldigheter att ta sociala hänsyn, de har primärt en skydighet gentemot sina ägare. Alltså Mikael Styrman själv. Att se till att kunderna betalar är den överordnade uppgiften. Sådan är nu kapitalismen.

Och så kan en enskild person utöva utpressning mot ett lokalsamhälle. Det är förstås vansinnigt, men det är inget isolerat fall, det är en ögonblicksbild av det som sker varje dag jorden runt. Det är samma verksamhet som de stora elbolagen ägnar sig åt gentemot småkonsumenter och som de transnationella företagen ägnar sig åt gentemot hela länder.

De flesta av dagens kapitalister är mer verserade än Mikael Styrman, de talar inte om att "vila på hanen" utan "beklagansvärda kostnadsstrukturer", men mekanismerna är helt och hållet desamma, utpressningen är satt i system. Och resultatet: när den ekonomiska makten talar är den politiska demokratin inte mycket värd.

Demokratin är fortfarande bara till hälften genomförd. Glöm inte bort det.