Det är feminismen som saknas

Historien upprepar sig. Första gången som tragedi, andra gången som fars. Efter Uppdrag Gransknings välgjorda och plågsamma dokumentär om "masspsykosen" och den andra våldtäkten i Bjästa har det lokala skeendet fått en absurd repris i större skala. Nu riktas all den vrede som väcktes av dokumentären mot en liten ort i Norrland där alla är lika dumma i huvudet. Mymlan skriver:

”Nu ska Bjästa kölhalas, Bjästa är som helvetet på jorden och hur fan kunde dom? Varför diskuterar vi inte istället strukturerna i samhället, vad som driver människor, varför diskuteras inte könsmönstren?”

På längden och tvären avhandlas allt utom de underliggande strukturella mekanismena. Det skylls på Internet (stäng ner internet!), det skylls på landsorten (gjut betong över byarna!). Som om det aldrig våldtogs på Stureplan, som om det inte fanns en svensk hederskultur, som om sexuella trakasserier inte var en del av vardagen från varje svensk högstadieskola till Dramaten. Som om Bjästa låg i ett annat universum, när det i själva verket bara är en synliggjord yttring av precis den ordning vi har överallt omkring oss. Det är samma talibaner där som här.

Bristen på strukturell förståelse och analys leder till en individualisering av skulden. Blicken fastnar vid en patetiskt passiv rektor, en ”neutral” fritidsledare, en förvirrad präst och skvallrande tanter. Därigenom kommer vi aldrig bortom tragedins persongalleri. Elza Dunkels skriver bra om detta i ett blogginlägg. Problemet, skriver hon, är könsmaktsordning och patriarkala strukturer:

”Det är patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.”

Dunkels använder begreppet patriarkat för att beskriva en underordning som bygger både på kön och ålder. Det är patriarkatet som gör att också tanter och Linneas kompisar är beredda att offra den våldtagna flickan för att hålla skenet uppe kring den populäre pojken. För att det blir så mycket enklare så. Som Lisa Magnusson skriver:

”Ingen vill tänka på sin son, sin bror, sin vän som ett monster, som någon som våldtar. Jag förstår det. Det fasansfulla i historien om den våldtagna flickan i Bjästa är inte att pojkens närmast anhöriga helst inte ville tro att det var sant utan att hela byn offrade henne. De offrade henne för att slippa ta in att en riktigt schysst kille kan vara en våldtäktsman.”

Patriarkatet fungerar som en mönstring i marken som gör det mycket lättare för verklighetsförståelse och lojaliteter att ständigt flyta ner i en bäckfåra där de övergrepp som begås av vuxna och män ursäktas och sopas under mattan. Och när väl flödet runnit så, när tillräckligt många kommit överens om att låta saken passera för att slippa utmana de strukturer som man har präglade också i sig själv, då blir det oerhört provocerande med ett offer som säger ifrån:

”Om sedan offret reser sig och pekar ut förövaren, då blir det hell to pay. Då är offret en jävla bitch, en hämndlysten och bitter jävel.”

Så skriver Unni Drougge som också konstaterar att detta händer överallt:

”Misshandel, övergrepp och fascistiskt medlöperi finns alldeles intill oss här och nu. Men då blir det genast obehagligt. Då skruvar vi på oss. Ska jag säga åt min chef? Min brorsa? Min granne? Min affärspartner? Min kollega? Min agent? Min farsa? Nä. Man ska inte lägga sig i. Man vet ju inte. Det finns ju två sidor av myntet. Ingenting är svart eller vitt. Yatta, yatta.”

Nej, man vet ju inte. För om man ska kunna urskilja när det pågår någonting, när man måste säga ifrån och förstå att man måste säga ifrån, måste man ha hjälp av verktyg för att ta sig bortom impulsen att blunda och titta bort. De strukturer vi har inuti oss själva kan bara oskadliggöras och börja nedmonteras om vi är medvetna om dom. Könsmaktsordning och patriarkat kan bara utmanas om de synliggörs.

Feminismen är ett sådant verktyg för att synliggöra och medvetandegöra.

Jag menar då inte på feminism i meningen av teoretiska genusanalyser på universitetsinstitutioner utan som en grundläggande politisk medvetenhet på alla nivåer i samhället. Precis som antirasismen så är feminismen bara levande och relevant när när den finns överallt. Bland skolledare, lärare, fritidsledare, präster, föräldrar. Men framförallt bland ungdomar.

För bara några år sedan fanns det åtminstone ett gäng medvetna feminister på nästan varje högstadieskola. Det var ungdomar som läst Fittstim och Darling, som åkte på kurser i feministiskt självförsvar, som hade funnit varandra och rustade sig med verktygen för att själva göra den strukturella analysen, urskilja sammanhangen omkring sig. Deras närvaro i korridorerna gjorde det mycket svårare att ursäkta ett övergrepp, svårare för skolledningen att låtsas som om det regnar, svårare för fritidsgården att flyta runt i ett rus av ignorans.

Jag vet inte hur det ser ut på skolorna idag, men på ett övergripande plan är den feministiska medvetenheten kraftigt försvagad, det är troligt att det ser likadant ut på skolorna.

Om man kan önska något som ska komma ut ur Bjästahistorien så är det därför en ny feministisk mobilisering och organisering. Ny medvetenhet om att just medvetenhet är centralt. Att det startas nya jämställdhetsgrupper över hela landet, att det ordnas nya temadagar med feminism för både killar och tjejer, att sex- och samlevnadsundervisningen stärks rejält.

Faktiskt, när allt frustrerat, vredgat och missriktat snack och skitsnack lagt sig är det det enda som kan göra en skillnad.

Taggar Bjästa, feminism, våldtäkt, internet

Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?

Igår var det 30 år sedan svenska folket röstade för att avveckla kärnkraften. Det uppmärksammades med manifestationer runt om i landet, ackompanjerade av ett dånande ointresse i massmedia.

Trots det: kärnkraftsfrågan lever mer än på väldigt länge i vår. I juni röstar riskdagen om energipropositionen, det är ett vägskäl. Regeringen vill skrota avvecklingslagen och ge kärnkraftsindustrin möjligheten att expandera med nya reaktorer och effekthöjningar. Går propositionen igenom flyttas svensk energipolitik 30 år bakåt i tiden, men för ovanlighets skull är omröstningen inte avgjord på förhand. Om det ännu finns kvar några centerpartister med hjärta, hjärna och ryggrad, vilket jag tror att det gör, så inser det att detta är deras ödesstund som politiker. Då kan en majoritet i riksdagen gå emot propositionen.

Kärnkraften handlar om mycket mer än en teknisk lösning för energiförsörjningen. I grund och botten är det en fråga om makt, demokrati och balansen mellan samhällets rötter och toppar. Ja, hela samhällskroppens form: precis som pizza och joltcola formar bloggarens kroppshydda och precis så som fossila bränslen har format våra städer så formar kärnkraften specifika politiska och samhälleliga processer. Jag utvecklar detta lite mer i det tal jag höll vid den demonstration som Ung Vänster och Grön Ungdom arrangerade i Jönköping igår. Publicerar talet här nedan.

* * *
Jönköping 23 mars 2010

Mötesdeltagare!

Tillslut har det gått 30 år sedan folkomröstningen den 23 mars 1980 då svenska folket röstade för att avveckla kärnkraften. Vi tittar på klockan. Idag ska kärnkraften vara avvecklad, om folkviljan och det politikerna lovade den gången betyder något.

Folkomröstningen 1980 var slutpunkten på ett mycket långt arbete med att väcka medvetenhet kring kärnkraftsfrågan. Det var en kamp som inleddes av det socialdemokratiska kvinnoförbundet när de protesterade mot planerna på att skaffa svenska atomvapen. De socialdemokratiska kvinnorna var de första som tvingade ut kärnkraften från det manliga ingenjörsreservat där hela frågan hade förvarats inlåst som en angelägenhet för några få invigda (och där den nog trivdes rätt bra) och ut till en bredare debatt.

Under de sista åren fram till folkomröstningen bars kärnkraftsmotståndet av en aldrig förr eller senare skådad rörelse av rörelser. Bemannad och befolkad av miljöförbund, kvinnorörelser, fredsrörelser, bygdeförbund, solidaritetsorganisationer, oberoende fackföreningar, kyrkor, bondeorganisationer, politiska falanger ur alla partier utom moderaterna och folkpartiet och av hela politiska partier som vänsterpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Av de partier som var med på linje 3 står vänstern ännu kvar vid samma position medan centerpartiet och kristdemokraterna idag har lagt sina tidigare värderingar på hyllan för att få ligga fot i moderaternas regering.

Den främsta uppgiften för kärnkraftsmotståndarna var lika enkel som den var stor: det var att folkbilda. Det var att berätta om hur kärnkraften fungerar, vilken sorts samhälle kärnkraften förutsätter och vilken sorts samhälle kärnkraften skapar.

Kärnkraftsmotståndarna gjorde synligt att olika energislag och olika energibärare, lämpar sig olika väl för att bygga ett demokratiskt samhälle på.

Och man sa: om kärnkraften är svaret på samhällets energiförsörjning, hur löd i såfall frågan?

Valet mellan att vara beroende av kärnkraft å ena sidan eller att använda en mångfald av lokala förnyelsebara energikällor som sol, vind, bergvärme, centralvärme, biobränsle, småskalig vattenkraft och energibesparingar å andra sidan – är ett val mellan ett samhälle där makt koncentreras och ett samhälle där makten kan fördelas jämnare.

Det här är blir väldigt uppenbart om man tittar på en vanlig karta över vårt land.

Hela Sveriges kärnkraftsproduktion är på en sådan karta samlad på tre punkter: vid Oskarshamn, Varberg och Norrtälje. Från dem går det högspänningsledningar åt alla håll som matar ut el på nätet. De här kraftverken ägs av tre stora bolag, Vattenfall, E.On och Fortum.

Om man ritar in Sveriges vindkraftsanläggningar på samma karta får man en bild som ser helt annorlunda ut. Istället för tre prickar blir det tusentals prickar spridda över hela landet. Istället för tre stora bolag blir det hundratals; småföretag, kommunala energibolag, enskilda gårdar och kooperativa föreningar.

Ritar man även in potentialen för takmonterande solceller som också producerar elenergi och teoretiskt skulle kunna leverera den elenergin ut på nätet - så som det fungerar i stor skala i Tyskland och Japan - då får man ännu många fler tusen prickar i ännu mindre skala. Här är det enskilda hushåll som själva är energiproducenter.

När energiförsörjningen började diskuteras i slutet på 70-talet så pekade kärnkraftens motståndare på just den här skillnaden mellan kärnkraften och andra energikällor.

Återigen: Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?

Om alla världens bilar drivs med fossila bränslen, då kan de oljeproducerande länderna i OPEC styra och ställa i ganska hög utsträckning.

Är vi beroende av E.Ons och Vattenfalls incestuöst korsägda kärnkraftsel, då har de stora bolagen en ganska god förhandlingssits och kan göra precis så som de gjort nu i vinter och ställa av några kraftverk när det är som kallast för att pressa upp elpriset utan att vi kan säga flasklock.

Om vi istället hade producerat elen lokalt och levererat ut på nätet, då hade maktrelationen varit den omvända.

Både kärnkraft och fossila bränslen är energikällor som fungerar precis som anabola steroider. De kan visserligen blåsa upp en kropp till groteska proportioner. De ger muskler som ser väldigt imponerande ut. Men under den mäktiga muskelvävnaden orsakar de problem som högt blodtryck, impotens, akne, psykiskt ohälsa, beroende och cancer. Bortom det som syns hopar sig problemen.

Vad kärnkraften framförallt kräver omkring sig för att fungera någorlunda säkert (100% säkerhet är ju som vi vet matematiskt och praktiskt omöjligt) är stabilitet:

Stabil försörjning med bränsle av rätt kvalitet i rätt tid, stabila kedjor för att flytta avfall till mellanförvar och slutförvar, stabil försörjning av välutbildad expertkompetens som kan både de nya och de gamla systemen, stabila högspänningsnät för eldistributionen, stabila underleverantörer som inte fuskar med komponenter eller utförande, stabila interna och yttre kontrollorgan, stabila myndigheter, stabila ägare, stabila medarbetare, stabila datorsystem, stabila finanser, stabil världsekonomi, stabila medborgare. Till och med stabila motståndare.

Ofta fokuserar man i diskussioner om kärnkraftens säkerhet på hur själva reaktorn fungerar, hur tät inneslutningen kan göras och så vidare, men den stora säkerhetsdimensionen finns utanför själva kärnkraftsverken. Civilisationsbygget som sådant.

Kärnkraften förutsätter helt enkelt att allting fungerar och i all evighet ska fortsätta fungera för att den inte ganska så fort ska bli direkt farlig. Det är små toleransmarginaler det handlar om och det är på det viset en mycket riskfylld konstruktion vi placerat i samhällets hjärta.

Det totala beroendet av stabilitet göder en särskild paranoia som breder ut sig från maktens cirklar i vår tid. Med ständigt alltmer avancerade och integritetskränkande metoder är de på sin vakt mot inbillade eller verkliga hot. I ett samhälle beroende av kärnkraft är ett övervakningssystem som FRA nog, dessvärre, en nödvändighet. Eller ter sig åtminstone så, för dem som har uppdraget att vaka över systemets stabilitet.

Det ligger mycket i vad Alvin Weinberg, chef för kärnforskningscentret Oak Ridge i USA konstaterade 1972, att mänskligheten genom att "ta atomkraften i sin tjänst har slutit ett Faust-avtal som kräver väldisciplinerade, auktoritära samhällen för all framtid för att behärska de inneboende farorna."

Kärnkraften är en föråldrad och kostsam teknik byggd på den gamla missuppfattningen att om man har någonting som är korkat i liten skala så blir det säkert rätt om man blåser upp det i mammutskala. Kärnkraften hålls vid liv enbart genom att den envetet odlar föreställningen om att vi inte har några alternativ.

Det har aldrig varit sant.

Det var inte sant när kärnkraften byggdes ut, det var inte sant vid folkmoröstningen 1980 och det är inte sant idag.

1971 hävdade kärnkraftsindustrins samarbetsorgan Centrala Driftsledningen att vi skulle behöva 250 TWh el 1990. Facit blev 140 TWh, trots att halva miljonprogrammet byggdes med uppvärmning genom direktverkande el för att få avsättning för elproduktionen från de kärnkraftsreaktorer som riksdagen redan beslutat om.

Då, precis som idag, blåste kärnkraftsindustrin upp siffrorna för att få det att framstå som helt nödvändigt med en eskalerad utbyggnad av kärnkraften. Idag påstår kärnkraftens förespråkare att det är ”orealistiskt att tro att inhemsk vindkraft och satsningar på andra alternativa energikällor kommer att kunna ersätta den svenska kärnkraften under de närmaste decennierna.”

Trots det kunde media förra året redovisa att det skulle räcka med att vindkraftbolagens aktuella planer fullföljdes, i kombination med 20% energieffektivisering för att ersätta kärnkraftens elproduktion i sin helhet. Det kunde genomföras redan fram till år 2020.

Sanningen är alltså att vi i Sverige skulle kunna avveckla kärnkraften ganska så omgående och övergå till 100% förnyelsebar elproduktion. Men en förutsättning för att vindkraften och andra alternativa energikällor ska kunna byggas ut är att det finns raka och tydliga besked om att kärnkraften kommer att avvecklas. Annars sker inte investeringarna.

Så, vad gör vår då regering?

Jo – i förra veckan presenterades energipropositionen som ger kärnkraftsindustrin rätt att ersätta nuvarande reaktorer med nya och samtidigt öka sin produktion med 50%.

Det är det största klivet tillbaka i svensk energipolitik på 30 år och den innebär att just i detta nu sker de största investeringarna på 30 år i svensk kärnkraft. 20 miljarder kronor investeras bara de närmaste fem åren för att reparera gamla system och trimma upp effekten i reaktorerna.

Det innebär samtidigt 20 miljarder mindre i investeringar som kunde ha placerats på förnybara och småskaliga energislag.

Varje krona som går till kärnkraft är en krona mindre som går till förnyelsebara energikällor och varje reaktor som får tillstånd att öka sitt effektuttag innebär ett minskat incitament att åstadkomma energieffektiviseringar och ett minskat marknadsutrymme för förnyelsebar energi. Alliansens energipolitik innebär en krympning av det framtida tillväxtutrymmet för förnyelsebara energikällor motsvarande 150% av kärnkraftens nuvarande produktion.

I Sverige svarar idag vindkraften som är en snabbt växande framtidsbransch globalt sett för omkring 1% av elförsörjningen. I Tyskland är andelen omkring 15%, trots att Tyskland har både mindre landyta och sämre vindförhållanden än Sverige. I Spanien svarar vindkraften för omkring 12% och i Danmark omkring 20%.

För Danmarks del har vindkraftsutbyggnaden inneburit att en stor tillväxtbransch vuxit fram. Idag går 90% av den danska vindkraftstillverkningen på export. Under 2008 levererade danska turbintillverkare mer än 50% av de vindkraftsturbiner som installerades runt om i Europa.

Det är en marknad där investeringsbehovet under den kommande femtonårsperioden beräknas till omkring 2000 miljarder kronor.

Man kan lugnt konstatera att Sverige har missat det tåget. Vi står fortfarande på perrongen och väntar på ett som drivs av uran-235.

Vid höstens val finns det därför en mycket tydlig skillnad. En röst på alliansen är en röst på kärnkraftsamhället och på en elmodell som sätter käppar i hjulen för utbyggnaden av självförsörjande, småskaliga och förnyelsebara energikällor.

De rödgröna, å andra sidan, kommer inte ge klartecken till några nya reaktorer. Målet är att lägga fast en klar och entydig tidtabell för kärnkraftens avveckling. Det är startpunkten för byggandet av ett hållbart och demokratiskt samhälle där elproduktionen finns i hela landet, där vi successivt genomför energibesparingar som sänker energikostnaderna och minskar resursanvändningen. Där vi inte längre behöver leva med ett uppblåst kärnkraftsindustriellt komplex på anabola steroider som formar samhället till sin groteska avbild.

kärnkraft, centerpartiet, alliansen, rödgröna

Läs: Birger Schlaug

Rödgrön stadsbyggnadspolitik och framtidens former

Tät stad i praktiken 2007 (Kålgården i Jönköping)
Då jag tillhör den traditionalistiska nationalstatsvänstern läser jag sällan Arena och jag hade därför inte hittat artikeln Rödgrön Stadspolitik om inte Johannes Åsberg i veckan nedgjorde densamma i en underhållande kritik.

Bakom den lovande rubriken döljer sig Karin Bradley och Ola Broms Wessel. De skriver, som rubriken på något vis antyder, om en rödgrön stadspolitik. En sådan behövs verkligen. Tyvärr blir de aldrig särskilt konkreta i vad den egentligen innebär, varför Åsberg lätt sticker dem i magen med sin slipade YIMBY-sabel.

Det är lite synd. För Karin Bradleys doktorsavhandling Just Environments - Politicising Sustainable Urban Development är förra årets mest obligatoriska läsning för alla som är intresserade av stadsutveckling och samhällsplanering. Visst är den, som Åsberg kommenterar, till större delen diskursanalytisk, men att den blottlägger det problematiska i förtätningsdiskursken gör den inte mindre relevant, snarare tvärtom. Karin Bradley har tillsammans med Moa Tunström, synliggjort hur det täta stadsbyggnadsideal som odlas idag dels utgår från ett postpolitiskt betraktelsesätt, dels, konkret politiskt, lägger grunden till en viss sorts samhälle med en specifikt borgerlig version av offentlighet.

Men Åsberg, som gillar den täta staden, efterlyser konkretiseringar; varför stavar inte Bradley och Broms Wessel tydligt ut hur alternativet ska se ut? Varför är de så vaga?

Jag kan förstå frustrationen. Men att Karin Bradley problematiserar stadsförtäningsidealet gör det inte automatiskt till just hennes jobb att också lansera genomarbetade alternativa stadsbyggnadsstrategier, hon kanske helt enkelt inte har tid att göra allt själv?

Naturligtvis kan vagheten också handla om försiktighet. Som alla arkitekter vet bör man inte visa en alltför färdig illustration i ett tidigt skede, då riskerar man att samtalet hakar upp sig vid det som syns i illustrationen. Att inte ”tala klarspråk” om alternativen kan handla om att helt enkelt inte vilja låsa fast kritiken av förtätningsidealet med ett ställningstagande för ett visst alternativ. För det kan ju finnas flera, som alla är lika rellevanta och värda att överväga. Eller så kanske ingen faktiskt vet ännu?

För, uppenbart är att vi och våra städer idag står inför utmaningar som inga tidigare stadsbyggare befunnit sig vid. Städernas yta, befolkningsmängd, resursanvändning; alla kurvor ligger idag flera magnituder över tidigare epokers högstanoteringar, och urbaniseringen fortsätter i accelererad takt.

Under 1900-talet upplöstes de gamla, kompakta, städerna av trycket från just de här kurvorna, de sprängde de tidigare stadsvallarna och spillde våldsamt, oordnat och ofta oinspirerat ut stadens innehåll över omlandet.

Den stadsnostalgiska rörelser som idag förespråkar att bygga städerna i enlighet med 1800-talets borgerliga flanörsideal, kan förstås som en reaktion på de värden som delvis gått förlorade i den här utvecklingen: det urbana livet och det inspirerade stadsbyggandet.

Det mytomspunna urbana livet är en idé om en specifik sorts rumslig relation där det oväntade kan inträffa, där ständigt nya intressanta möten mellan människor och grupper äger rum och där stimulerande kulturella upplevelser skockar sig vart helst stadsbon styr sin muntra kos. Allt det är sådant som försvann från gatan – flyttade till andra arenor eller helt enkelt försvann – när staden vändes ut och in. Saknad således.

Det inspirerade stadsbyggandet är den själfullhet och hantverksomsorg som är synlig i äldre hus och stadsplaner men så plågsamt frånvarande i majoriteten av det som byggts under de senaste 50 åren. Därav fantomsmärtor.

Båda dessa värden måste återupprättas om vi ska bygga människovärdiga städer. Men utmaningen idag är att återupprätta dom i en värld av redan utspillda städer, en värld av kurvor som slagit hål på alla tidigare prognostak. Inför den utmaningen är den gamla täta kvarersstadens former lika utjänta (otillräckliga) som den utspillda stadens former är utdömda.

(Varför den täta staden är ett både otillräckligt och problematiskt ideal skriver jag om i en artikel i nästa nummer av Carbusters, som kan läsas här (när numret är släppt). Det är dock inte ämnet för den här posten.)

Så vad är det egentligen för sorts stad vi söker? Säg nu hur den ska se ut!

Well, det är inte riktigt så lätt. När vi socialister talar om framtidens samhälle hämtar vi inspiration ur historiska passager och plockar tankemässiga pusselbitar från många samhällsbyggen. Mina inspirationskällor växlar beroende på var om med vem jag för tillfället dricker, men bara för att doppa tårna i det vatten som just nu flyter förbi min skrivlåda skulle jag gå igång på en god mix av de grekiska stadsstaternas tankehöjd och demokratiska ideal, arbetarkommunernas kollektivism, socialkonstruktivisternas realism, det svenska bondesamhällets anspråkslösa solidaritet, Julius Nyereres gränsöverskridande nationalism, Gandhis upproriska kärleksbudskap, Ecuadors Pachamama, de amerikanska pionjärernas obändliga nyfikenhet och Bruce Sterlings posthumanism. Men naturligtvis försöker jag inte tränga in framtidens samhälle i någon av de formerna, det finns ingen färdig ritning eftersom varje bygge är unikt och den demokratiska socialismen inte har prövats ännu. Historen kan bara ge antydningar, inte svar.

På samma vis måste vi förhålla oss till dagens stadsbyggnadsutmaningar. Och det gör frågan om den framtida stadens form så svår att besvara kort och enkelt, för vem kan beskriva det som ingen har sett?

Frustrerande värre. I synnerhet då vi faktiskt bygger framtidens stad idag och inte imorgon. En stor del av den byggdes faktiskt redan igår.

Så det är egentligen i den änden vi borde börja, istället för att avkräva Bradley eller någon annan det rätta svaret. Vi skulle behöva inleda ett offensivt samhälleligt experimenterande med olika stadsbyggnadsformer, på samma vis som Raymond Unwin, Bruno Taut, Uno Åhrén och andra gubbar med och ibland utan myndigheternas stöd faktiskt utförde sina idéburna försök att bygga ett annat samhälle i fullskala.

Karin Bradley och Ola B-W efterlyser i Arena ett ”nationellt organ för hållbart stadsbyggande”. Det är en god idé som vid det här laget har lyfts på rätt många håll, men det är också en helt otillräcklig satsning. Vad vi skulle behöva är ett nationellt program för fullskaleförsök som ger möjligheten att pröva: vad händer egentligen om vi gör såhär? Kalla det miljöprogrammet. Ge det statliga miljarder. Det är vår överlevnad som står på spel.

Vår jordlott 50 steg från lägenheten i allmännyttan i Brunnsbo.
Karin Bradley och Ola B-W lyfter stadsjordbruk som exempel på nått som det borde finnas plats för i den gröna miljörättvisa staden. Det brukar dyka upp som förslag, men går det egentligen att integrera i städerna på våra breddgrader och finns det någon poäng med det? Kanske är det ekonomiskt irrationellt men ger en stor pedagogisk vinst? Sånt vet vi inte förrän vi prövat fullt ut någonstans. För så komplex är stadsbyggnad att den enda simulation som ger en tydlig indikation är verkligheten själv.

En rödgrön stadsbyggnadspolitik skulle alltså aktivt uppmuntra svenska kommuner att pröva olika vägar, istället för att mer eller mindre oreflekterat välja den väg som alla andra väljer. En rödgrön stadsbyggnadspolitik ger stöd för att ambitiöst och nyfiket pröva framtidens former idag.

Det är motiverat: historiskt har Sverige haft en ganska stor mångfald av parallella stadstypologier som en naturlig följd av landskapsskillnader och av orternas olika roller i produktionen. Numera rör vi oss med jämn hastighet mot en ständigt alltmer ensartad sammansättning, det blir allt svårare att urskilja några skillnader. Varenda svensk stad kunde vara Huddinge. Mångfalden och variationen minskar, landet blir fattigare.

Svensk stadsbyggnadspolitik idag präglas idag framförallt av försiktighet. Nej, feghet. Eller kanske framförallt fantasilöshet. Men mest av allt förvirring. Jag vet inte vilket, men klart är att de enda som egentligen vågar experimentera med nya stadsbyggnadstypologier som kan möta tidens utmaningar idag är oljeshejkerna i Abu Dhabi och diktaturen i enpartistaten Kina.

Det är ett problem, för oss.