Rostsverige

Jag har tidigare skrivit om byggnaders varierande förmåga att förfalla på ett estetiskt tilltalande vis. Egentligen är det inte det som den här postningen handlar om, men det kan vara intressant att hålla i bakhuvudet när man tittar på en del av bilderna på Rostsverige – projekt folkhem.

Rostsverige är en blogg som reser runt och fotodokumenterar de platser där Sveriges välstånd byggdes, gamla industriorter som Grängesberg, Ramhäll, Ljusne med flera. Orter som upplevt en stolt period av blomstring då den stora arbetsgivaren, gruvan, sågverket, industrin, expanderade, för att sedan falla in i en stilla dvala då kapitalet drog vidare till andra jaktmarker.

Nu står bruken, järnverken, folkparkerna, idrottsplatserna, bostadsområdena, centrumtorgen och folkskolorna övergivna, som sakta vittrande monument över en tid som trots allt inte är så långt borta.

Det är stundtals plågsamt vackra bilder av genomsnittsvenska platser dokumenterade från högsommar till senvinter. Rosten äter sig in överallt och färgen har flagnat från träfasaderna. Längre från Stureplan kan man knappast komma, men tätt tätt intill det sverige som röstade nej till EMU. Ett Sverige, som fortfarande, hur märkligt det än kan verka, är befolkat. Och här ligger poängen, som döljer sig strax bortom Rostsveriges nedslag i små halvsovande bruksorter och rivningshotade bostadsområden: att inte bevara och rusta upp, att inte försvara och hålla vid liv, är ett fruktansvärt slöseri. Med människor, kulturarv, infrastruktur. Bakom rosten döljer sig en nationell tragedi. Något naturgivet bäst föredatum finns inte på en ort, det placeras där av statsmakter som inte bryr sig och ett ekonomiskt system som bara förmår upprätthålla intresset så länge det ger profit.

Rostsverige gör ett nedslag i Söderhamn där ett helt bostadsområde rivs i detta nu:

”Nybonad parkett och omtapetserat för inte alltför länge sedan. Lägenheterna håller god standard, men utflyttningen från Söderhamn överstiger med råge inflyttningen. Arbetstillfällen har försvunnit i jämn takt från 90-talet och framåt. Förra året höjdes kommunalskatten med 50 öre för att kommunen skulle ha råd att riva området. Ger en helt ny dimension till ordet kapitalförstöring. Höjd skatt för att göra sig av med miljoner i tillgångar.”

Så kan det se ut när hela orter och regioner topprids av externa ekonomiska faktorer. Men Söderhamn och Grängesberg står trots allt kvar i eftermiddagsljuset och ännu bor där människor. Ännu finns där välbyggda 40-50-talshus där hälften av lägenheterna står tomma, men hälften är bebodda. Det vore rimligt att diskutera en samhällsplanering, en bostadspolitik och infrastruktur som gjorde det möjligt för orter som Grängesberg att utvecklas igen. För, som Rostsveriges bilder visar: det är inget fel på platserna. De har bara glömts bort och lämnats att klara sig själva på omöjliga villkor.

Appropå bostadsutställningar i stockholmsförorter, visst vore det intressant med en bostadsutställning som tog sin utgångspunkt i någon av Rostsveriges studieobjekt och ställde upp utmaningen: hur får vid det här att blomstra igen? Utbudet av småorter i folkhembygden är närmast oändligt. Möjligheterna enorma. Landet byggs underifrån.

Besök: www.rostsverige.blogs.se

Texten är även publicerad på byggbrigaden.se