De andra städerna

The Invisible Town of Kitezh, Konstantin Gorbatov 1913

- Har det någonsin hänt dig att du har sett en stad som liknar denna? frågade Kublai Marco Polo och räckte ut sin ringprydda hand under den kejserliga galärens sidenbaldakin och pekade på broarnas bågar över kanalerna, på furstepalatsen med marmortrösklar i vattenbrynet, på de passerande lätta båtarna, som vaggar i sicksack där de drivs fram av långa åror, på pråmarna som lastar av korgar med grönsaker på marknadstorgen, på balkongerna, altanerna, kupolerna, kampanilerna, öarnas trädgårdar med sin skimrande grönska på den gråa lagunen.

Kejsaren som var åtföljd av sin utländske dignitär besökte Quinsai, fördrivna dynastiers forna huvudstad, den sista pärlan i stor-khanens krona.

- Nej, herre, svarade Marco, jag skulle aldrig ha kunnat drömma om att det fanns en stad som denna.

I Italo Calvinos klassiska Le città invisibili låter författaren upptäcksresanden Marco Polo i dialog med kejsaren Kublai Khan beskriva 55 fantastiska städer som alla ytterst lånar sina anletsdrag från Venedig. I samma anda av spegelingar, remixer och uppfinnande har många andra målat städer som aldrig funnits. En övning som syftar till att roa, men också till att utforska möjligheter. Vad vore vi om vi inte drömde om andra världar, parallella verkligheter där man kan vandra vilse i gränder som kanske inte finns, men som borde finnas?

Inom fiktionens domäner kan staden behålla den tydlighet som i verkligheten är utblandad och mångtydig: staden som koncept, staden som berättelse. I prosans och diktens värld kan det underliggande lyftas fram, den renodlade personlighet som varje stad bär på under ytan av sina dagliga skeeden.

På Byggbrigaden.se inledde vi i höstas ett projekt för att samla ”kondenserade beskrivningar av städer, för att åstadkomma en karta över städer som finns, städer som funnits, städer som kommer finnas och städer som aldrig kommer finnas.” Målet är att med tiden få ”en bild av staden som fenomen, som plats i människors tankar.”

Vid sidan av verklighetens städer beskrivna i litteraturen finns de rena fantasistäderna (eller om man så föredrar: städer som ännu inte blivit upptäckta). Wikipedia har en samlingssida för artiklar om städer som för närvarande existerar mer i tanken än i verkligheten och på tyska sidan Stadtkreation finns mängder av hemmasnickrade fantasistäder.

Utan anspråk på någonting mer än att tipsa om ett i huvudsak slumpmässigt urval av väl gestaltade fantasistäder följer här en snabblista upphottad med bilder.

Metropolis

Fritz Langs klassiska stumfilm Metropolis (1927), baserad på det manus han skrev tillsammans med sin fru Thea von Harbous, är en skildring av en kapitalistisk stad år 2026 där arbetarna lever i botten inte bara på den ekonomiska pyramiden utan också längst ned, under jorden, i den gigantiska stadskroppen. Den myrstacksstad, krönt av ett Babels torn, som skildras i Metropolis har fått avläggare som kan räknas i hundratal, varav Blade Runners sönderfallande och dystopiska Los Angeles hör till de mer namnkunniga. Här bildar regnet, de knastrande neonskyltarna, den rörigt eklektiska gatan, det dammiga skymningsljuset och förfallet en cyklonisk suggestion som etsats in som en viktig bakgrundsteckning till modernt storskaligt stadsbyggande.

Bilder från Blade Runner:



Blade Runner kom till (1982) när medelklassen hade lämnat de amerikanska stadskärnorna och i stor utsträckning flyttat ut till suburbia. Downtown upplevdes som ett hotande svart hål där förfallet accelererade. Idag är det ironiskt nog tvärt om: stadskärnorna upprustas och de exklusiva adresserna återupprättas. Istället för att implodera under sin egen tyngd riskerar den moderna staden att upplösas i en dikotomi mellan det rika och inflytelserika downtown och det avkopplade suburbia.


Urville (bild ovan) är en skapelse av fransmannen Gilles Trehin, som från 1984, då han var 12 år gammal, fram tills idag tecknat hundratals vyer, kartor och skrivit omfattande historieskrivningar om staden. I mars förra året publicerades dessutom en bok om Urville, där staden beskrivs såhär:

“Urville, the capital of a large island province, has a population of nearly 12 million, making it the one of the most significant cities in Europe. It is also entirely imaginary.”

Bilder av Gilles Trehin
Detaljrikedomen i Gilles Trehins levnadsteckning över Urville kan illustreras av ett utdrag ur stadens historieskrivning:

In the 12th century B.C., Qart-Sous-Yam, "Sea Horse City", (in latin, Carsutia, and in English Carsoucia) is founded by the Phoenicians.

From the 7th century to 125 B.C., the Carsoucia province is fighting with Cartage for the control of trade between the Western Mediterranean and Tyr and Sydon in Phoenicia. During this war, Cartage takes advantage over the Carsoucia, but it's annihilated by the new power allied of the Carsoucia, Rome.

In 125 B.C., the Carsoucia becomes Roman and is called Urbis "city" in 41 B.C., Urville in English. Urville reach's 240 000 inhabitants in the 3rd century A.C. before falling at 105 000 inhabitants in the 4th century, after the fail of the Roman Empire

Datorspel innebär förstås ett stort språng i möjligheten att förmedla helhetsupplevelser av städer som inte existerar. Och utforskandet av dem är en central drivkraft för att motivera fortsatt spelande. För att plocka någonting ur mängden, en distinkt genomarbetad stadsmiljö: City 17 i Half Life 2.

City 17 hämtar sina drag, förutom namninspirationen, från Östeuropa. Sovjetisk modernism blandas med traditionell stenstad. Spårvagnslinjer, kanaler, kyrkor och neoklassicistiska pallats och en gata som heter Nova Prospekt, vilket pekar mot att S:t Petersburg varit en förebild för spelmakarna. Andra spår pekar snarare mot Odessa, Sevastopol, Riga - eller en blandning av dem alla.

Dominerande i stadsbilden är emellertid ett inslag som inte finns i någon av verklighetens städer: citadellet, en 3000 meter hög tornbyggnad som tillhör Combine, det utomjordiska imperium som i spelvärlden ockuperar Jorden:

François Schuiten och Benoît Peeters har skapat serien "Les Cités obscures" – "Cities of the fantastic" – som till dags datum består av sexton album. De beskriver ett parallellt universum, väldigt likt Europa, men med avgörande skillnader. Författarna skriver:

“One can only be struck, for exemple, by the numerous relationships between Brussels and Brüsel, Paris and Pâhry, Genova and Genova. And let us not forget the imaginary cities, such as Urbicande, Calvani...”

Varje stad har gestaltats med utgångspunkt från skilda utopiska stadsbyggnadsideal, dragna till sina extremer, I bakgrunden ekar referenser till Jules Verne och Jorge Luis Borges bland många andra. Den arkitektoniska och visuella uppfinningsrikedomen i François Schuitens teckningar är bedövande. En inspirationskälla har varit den belgiske jugendarkitekten Victor Horta men tongivande är också Le Corbusiers okände lärljunge, “urbatecten” Eugen Robick, som förvisso enbart existerar i Les Cités obscures.


Mer här och här (som också samlar information om passager mellan vår värld och Les Cités obscures). En sammanställning över de städer som förekommer i serien här.

Från James Gurneys varma och infallsrika bok Dinotopia (1988), kan en handfull fantastiska städer plockas. Här finns den dramatiska Waterfall City, en stad som vilar på klippkanten just där en stor flod kastar sig ut i ett vattenfall.
Dinosaurier vandrar sida vid sida med människor i en inramning med drag från 1800-talets Europeiska storstäder. Det är Paris under la Belle Époque: Art nouveau lagrat över ett gytter av medeltida gränder.

Waterfall City

Bland många andra fantasieggande platser i Dinotopia är Palace in the Clouds den vackraste:


James Gurneys historia om den bortglömda kontinenten som förlitar sig på dinosauriernas muskelkraft istället för eldning av kol och olja, är egentligen en romantisk beskrivning av kulturstäderna såsom de (aldrig) såg ut innan industrialismen förändrade (förvanskade) dem. Ett välutformat inlägg i samhällsdebatten, i fantasins kläder.

I Star Wars episod 5 - The Empire Strikes Back - landar Millennium Falcon i Cloud City, belägen i ett gynnsamt atmosfärsband på gasplaneten Bespin. Staden lever på att utvinna värdefulla gaser från atmosfärens nedre regioner. Själva staden är formad som en skiva, med utskjutande cirkulära landningsplattformer och spiror som reser sig som master ovan disken. Interört är staden en återspegling av modernismens visioner om ljus och luft, en skapelse i renaste vitt: vita korridorer och vita piazzor.

Cloud City

Städer som flyter i atmosfären är en återkommande idé inom Science Fiction. På gasplaneter som Saturnus, Uranus och Neptunus skulle flytande städer kunna vara baspunkter för att utvinna Helium 3, en heliumisotop som efterfrågas till fusionsreaktorer. Även på Venus kan städer som flyter i atmosfären visa sig vara det mest ändamålsenliga sättet att bygga. Vid ytan är nämligen atmosfärstrycket 90 gånger högre än vid jordytan - Venus atmosfär är mycket tät och rik på koldioxid. Städer fyllda med luft (dvs kväve och syre) kan flyta ovanpå koldioxidlagren.

Det var några ekon från några av de fantasistäder som ännu återstår att materialisera. I en kommande postning kommer en genomgång av städer, idéstudier och genomförda, som formulerats som uttryck för politiska ideologier och stadsbyggnadsideal.

Andra bloggar om: arkitektur, stadsplanering, städer, SciFi, Star Wars, Dinotopia, utopier