Finlandssvenska ord

Pentti Saarikoski

Enn Kokk återgav i går en dikt av Peter Sandelin som beskriver den naiva förundran jag känner när snön – som i detta nu – äntligen faller som den ska över landet. På en timme har ett vitt decimetertjockt täcke lagt sig över Hisingen och nu är det redan fullt av uppstampade fotspår från de halvmeterhöga michelinfigurerna som skickades ut från dagiset. Så lätt kan en lekplats uppstå av en decimeter snö.

Peter Sandelins dikt finns återgiven i antologin ”40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet”, sammanställd av Stig Carlson.

Det är en gammal sanning att riktigt bra poesi ofta blir till i marginalen. Ur den finlandssvenska skärningspunkten har mängder av lyriker vuxit som satt avtryck på – stundtals varit de ledande – i två länders lyriktraditioner. När modernismen bröt igenom var de finlandssvenska författarna vägvisande: Claes Andersson, Elmer Diktonius och Peter Sandelin är några, alla med spjärn mot Edith Södergran som var den första som sköt in sin fot i det nya språkets dörrspringa. Sveriges och Finlands öden har sammantvinats på ett sätt som Sveriges och Norges aldrig har, bland annat genom det gemensamma litterära arvet – och kopplat till det, ett likartat kynne.

De tidiga modernisternas dikter, samlade i ovan nämnda antologi, är många gånger för snirkliga för mitt tycke, men här och där finns det, som hos den romantiske rationalisten Elmer Diktonius (1896-1961) i hans expressionistiska stunder, ett anslag som bär en bild, en hel värld av osentimentala omständigheter:

Maskinsång

(Orlodfoffa doschkoff
olodoffa doschkoff:)
det är maskinen –
jag.
Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar muttrar
drivremmar (doschkoff) –
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
(Rökning förbjudes!
Spotta ej på golvet!
Osnygghet förbjudes!
Drick ej ur karaffen!
Tillträde förbjudes!
W.C. Kontor.)

Såg du mannen som kom i går? –
Han krälar i dag på kryckor,
och flickan som gnolar i dag
blir i morgon rännstensavfall,
och barnet som de avlat
är som de och blir som de –
orlodoffa doschkoff –
min mat.

(O r l o do f f a d o s c h k o f f
o r l o - o r l o – o r l o:)
Olja och olja
(h a – s å j a g s k r a t t a r !)
mänskosvett och olja
och blod
(h e – s å j a g r y t e r!)
Musklerna tvinar.
(h i – s å j a g f l i n a r!)
hyn färgas gul.
Nacken blir böjd
(h å – s å j a g s u c k a r!)
sparken i änden
(h o – s å j a g h a s t a r!)
en åter färdig.
(i v ä g).

(1922)

En annan finlandssvensk – finsk – poet är Pentti Saarikoski (1937-1983), uppvuxen i Karelen och livslång kommunist, som skrev i en än öppnare stil. I sin antologi över politiska dikter – Bakom TV’n ändrades ljuset, återger Göran Greider den fenomenala Dansgolvet på berget XXV som Pentti Saarikoski skrev mot slutet av sitt liv då han bodde på Tjörn på svenska västkusten:

Dansgolvet på berget XXV

Veckan före jul
har varit stillsam ingen kom
I de molnfria nätterna har jag lyssnat till
hur havet
gör motstånd, inte vill frysa till, och vintergatan
som hade någon slängt en näve salt längs himlavalvet
Bukovski och Corvalan
träffar inte varann
byts ut under disken, det
skrivs inga papper
Ingen av dem som lovat kom
men mattläggaren
om han så är socknens sista kommunist
socknens nästsista kommunist
även han ser mot stjärnorna när han är ute och pissar
hör havets stönande, funderar

(1977)

Tyvärr försvinner tabuleringen som skall förekomma på rad 4 och 10. I en anslutande kommentar förklarar Greider för mig varför jag tycker att den här dikten är så bra:

”Så betrakta åter diktens kurva: Den börjar som en plan linje av föströdd dagbokskaraktär, lyfter plötsligt till kosmologi för att därefter övergå i storpolitik men en storpolitik som bär namn och ansikten. Sedan firar denna fantastiska dikt åter sig ner till den lokalaste av platser, får ett ansikte också där i form av mattläggaren. Och i mattläggarens ansikte återspeglas slutligen hela diktens föregående skeenden. Djup, yta, höjd. Kompositionen är mästerlig. Beviset för det är att den verkar så lätt på handen, ja så förströdd.”

Just så.