Platser att vänta på

Under den träffande rubriken magisk regionalism tipsar Arkitektur om Christopher Herwigs fotografier av bushållplatser i Kazakstan och Uzbekistan. Tillsynes mitt ute i ingenstans står genomarbetade, stundtals fantastiska, väntkurer i vackert dekorerad betong. En del av dem har monumentala drag, sin litenhet till trots.

Antagligen skulle motsvarande program varit omöjligt i Sverige, i vårt rationella samhällsbyggnadsklimat skall en busskur alltid se ut som en busskur, inte som ett litet tempel, kollektivtrafikresenärerna måste jukänna igen sig.

Väntplatsen är en universell byggnadstypologi, den finns nästan överallt, men dess gestaltning är just regionalistisk. Väntkuren svarar alltid i första hand mot lokala funktionella behov och kulturella sedvänjor. Busshållplatsen, taxikuren, bänken, återspeglar därigenom det lokala i det universella.

Arkitekten Lena Hackzell har skrivit och fotat boken Kur i ur och skur, en sammanställning av busskurer från hela världen, som kan läsas lika mycket som en spännande antropologisk berättelse som en arkitektonisk.

I ett kyligt land som Sverige är skydd mot vind och regn de viktigaste egenskaperna för en bra väntplats. Tidtabellen sitter väl synlig och belysning är en viktig funktion. Det skall gärna vara av glas, för att vi känner oss tryggare om vi ser ut ordentligt. I varmare länder är det istället en skuggad yta, där solen avskärmas, som definierar väntutrymmet. I Indien ser många väntkurer på landsbygden ut som betongbunkrar med reklamen påmålad direkt på betongen. Den resenär som missat dagens buss kan via en stege klättra upp på taket och sova över. Kvinnorna i byn ser till att det alltid finns en kruka färskt vatten vid väntplatsen, skriver Lena Hackzell.


Väntkurer i Indien, foto: Lena Hackzell

Att sova över på busshållplatsen är ur ett svenskt perspektiv, vid sidan av att det låter kallt, socialt anakronistiskt. Få svenskar skulle kunna tänka sig att sova ute i offentligheten, det gör bara alkisar och uteliggare. På den indiska busshållplatsen är det däremot fullkomligt naturligt.

Eftersom man stannar längre på väntplatserna på platser där kollektivtrafiken inte alltid följer tidtabellen så är utformningen av väntkuren mer inriktad på att skapa en trivsam mötesplats där man kan stanna lite längre. I den svenska väntkuren befinner sig man inte längre än nödvändigt. Man kommer strax innan bussen ska gå och blir irriterad om den är mer än tio minuter försenad.

Liksom all arkitektur och regionala särdrag överhuvudtaget, så är väntkurer idag utsatta för den centripetala rörelsen mot en och samma stil, en och samma modell. Lena Hackzell berättar om de Estniska väntkurerna byggda av återvunna lokala material, som nu successivt byts ut:

”I Estland är det också vanligt att väntkurerna byggs som ett kryss med fyra bås, ett åt vardera väderstrecket. Därmed kan man söka skydd från blåst och regn oavsett vindriktning. Successivt byts nu många av dessa lokalt tillverkade kurer ut mot moderna, mer likformade varianter, men det är intressant att notera vilket oändligt utbud en lokal kreativitet kan ge även då förtusättningarna är begränsade.”

Väntkur i Estland, foto: Lena Hackzell

En motståndsrörelse för en kritisk regionalism kan använda väntkurerna som ett övningsobjekt.

Thailand, foto: Lena Hackzell

Österrike, foto: Lena Hackzell

Peru, foto: Lena Hackzell

Bland de få ikoniska busshållplatserna i Sverige utmärker sig Svampen på Stureplan. Den uppfördes på 1930-talet som ett väderskydd i anslutning till flera spårvagnslinjer. Spårvagnarna är nu försvunna men betongplymen hade sådana kvalitéer som mötesplats och installation att den blivit kvar:

Foto: Wikipedia

Andra bloggar om: arkitektur, kritisk regionalism, lena hackzell, busshållplatser, kollektivtrafik, infrastruktur