Att gå i takt är inte att samarbeta

Avanti sätter fingret på pudelns kärna i filmen ovan. Det finns olika sorters samarbeten, en del som är till för att ge oss alla en möjlighet att mötas, lösa gemensamma problem, ha kul och växa, andra som är till för att ge någon annan – eller något annat – en möjlighet att växa på vår bekostnad. Den europeiska unionen är det senare. Det är, med ordförande Barossos ord, ”ett imperium”, som ur sina medlemsstaters jord suger den näring som låter det svälla till de historiska proportioner som dess anhängare anser att det bör ha: en plats i världsscenens mitt. Politiskt, ekonomiskt och snart även militärt.

Som moståndare till Barossos imperiebygge – ett bygge som handlar mer om inordning och underordning än om överenskommelser och ömsesidighet – får man då och då höra att man kanske är emot samarbeten över lag?

Det är naturligtvis precis tvärtom

Ända sedan människan reste sig från halvmedvetandets snårskog och spridde sig över planeten, har samarbetet stått för de flesta pinnarna i vår stege. Det som gjort människan så evolutionärt framgångsrik är inte den tvärställda tummen utan vår förmåga och strävan att samarbeta. Genom samarbeten kan vi lägga samman resurser och åstadkomma större resultat än vi kan uppnå enskilt. På så vis har vi från generation till generation klättrat uppåt på jättars axlar – andra människors arbete, arbete i samverkan, mot gemensamma mål.

I takt med att samhällets komplexitet har vuxit – genom att tidigare samarbeten burit frukt – har uppgiften att lösa samarbeten på allt större nivåer, med alltfler individer, förelagts oss. Ingen tidigare tidsålder har stått inför utmaningen att hitta fungerande former för samarbeten från gårdsnivå till global nivå med mer än 6,5 miljarder deltagare.

Idag är den uppgiften en nödvändighet, på dess framgångsrika lösning hänger vår överlevnad.

Men hur ska vi samarbeta? Två huvudvägar står mot varandra: en federativ och en konfederativ. Eller, något förenklat: överstatligt eller mellanstatligt.

Nationalstaterna är en realitet som varje resonemang om internationella samarbeten måste utgå från. Det är på nationalstatens nivå och fundament som den parlamentariska demokratin växte fram under 1900-talet – och det är fortfarande den nivå där demokratin utövas.

Tror man på demokratin som styrelseform är ett grundvillkor för alla fastare samarbeten som utvecklas på högre nivåer att de konstitueras på ett sådant vis att de inte urholkar demokratin.

Under 1900-talet hittade vi en form, våldsamt framtvingad ur historiska tillfälligheter och katastrofer, som ger en hyfsad bild av hur ett robust (men långt ifrån perfekt) globalt samarbete kan fungera utan att det behöver hota den demokrati som erövrats inom nationalstatens ramar: Förenta Nationerna.

FN är framförallt en plats för att prata, men redan som sådan har det ett oerhört värde. FN:s konferenser om allt från klimat till barns rättigheter till stadsbyggnad etablerar globala arenor där representanter från demokratins funktionella nivåer – nationalstater, lokalsamhällen och folkrörelser – kan mötas och utbyta perspektiv. Ibland rentav forma en mer eller mindre allmänt omfattad konsensus som får globalt genomslag utan att dess genomförande förutsätter några detaljerade centrala direktiv.

En av poängerna med Förenta Natiorena som konfederativt samarbete har varit att det i huvudsak inte har efterfrågats mer av deltagarna än att de respekterar andra deltagares rätt till självbestämmande. För varje konvention som arbetats fram har varje deltagande nationalstat haft valet att antingen skriva under eller stå utanför. Detta har naturligtvis medfört att FN och andra internationella organ har haft medlemsstater som befunnit sig på olika delar av skalan från diktaturer till demokratier. Detta kan man anse är en svaghet, men det är framförallt samarbetsformens stora styrka, för samtidigt som totalitära regimer givits möjligheten att delta i internationell samverkan så har även demokratierna givits fria möjligheter att utveckla sina politiska system. På så vis har det varit möjligt för många olika politiska (eko)system och många olika samhällen som hunnit olika långt på resan mot demokrati att parallellexistera och samtidigt hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem.

Med framväxten av den Europeiska unionen har vi ställts inför en annan sorts samarbete än den öppna form som FN är ett exempel på. EU är det enda mellanstatliga samarbete till vilket vi har överlåtit lagstiftningsmakt, alltså makten att föreskriva bestämmelser som måste genomföras av alla medlemsstater (och ibland bestämmelser i form av förordningar som direkt blir gällande lag).

Lagstiftningsmakten tillhör enligt regeringsformen det svenska folket. Det är en makt som vi lånar ut vart fjärde år till riksdagen. Och vart fjärde omförhandlas lånet, då har vi som medborgare möjlighet att utkräva ansvar för hur de valda representanterna brukat den makt de fått till låns. Detta är kärnan i demokratin: all offentlig makt utgår från folket, och det finns en direkt koppling mellan beslut och ansvarsutkrävande.

Då lagstiftningsmakt idag oåterkallelligen har flyttats till EU-nivå har riksdagen givit bort delar av den makt som de bara hade till låns. Lissabonfördraget innebär att när vi går till val 2010 röstar vi om en väsentligen mindre mängd offentlig makt än den vi lånade ut vid förra valet. Det rånet har varit möjligt att genomföra i skydd av den borgfred som Carl Tham beskrev i DN i fredags. En stor majoritet av riksdagens partier – med undantag för miljöpartiet och vänsterpartiet – har varit överrens om att inte tala om den maktöverföring som skett och sker.

Under Europas efterkrigshistoria har två olika vägar till samarbete stått mot varandra. Dels EU:s/EEC:s uttalat federativa och dels mängder av konfederativa samarbeten på olika områden som bildat ett överlappande lapptäcke där gränserna inte varit entydiga utan varierande – också det en poäng. Det bredaste Europeiska samarbetet är Europarådet som bevakar efterlevnaden av konventionen om de mänskliga rättigheterna. Här är alla Europas länder utom Vitryssland medlemmar, totalt 47 länder.

Söker vi samarbeten för gränsöverskridande problem finns det på varje område konfederativa strukturer på plats som redan används. De kunde användas mycket mer om inte allt fokus idag hade riktats mot den Enda Unionen.

Ett exempel. Av de sexton svenska miljömålen är fyra klart gränsöverskridande:

1. Begränsad klimatpåverkan
Här är det främsta verktyet FN:s klimatöverenskommelser, UNFCCC, eftersom frågan måste lösas på global nivå.

3. Bara naturlig försurning
Ett miljömål som behöver lösas både internationellt och regionalt. I regionen har den viktigaste rollen spelats framförallt inom det europeiska FN-organet UNECE – United Nations Economic Comission for Europe.

5. Skyddande ozonskikt
Det här är ett av de miljöproblem som vi i dagsläget har fått på rätt köl. För det kan vi tacka UNEP, United Nations Enviroment Programme och Montrealprotokollet från 1987, där 193 länder förbundit sig att minska sitt användande av CFC och haloner.

10. Hav i balans, levande kust och skärgård
Det viktigaste organet är HELCOM som i tre decennier varit verksamma baserat på Helsingforskonventionen med att förbättra tillståndet för Östersjön och samordna det gemensamma arbetet i länderna runt Östersjön. I HELCOM ingår även Ryssland ingår. Andra Östersjösamarbeten av betydelse för miljömålet är Barentsrådet och Nordiska Rådet.

Den konfederativa vägen är samarbetsmodellen för framtiden, den är flexibel och modern. Och den behöver inte heller bygga på nationalstater utan kan som modell appliceras på olika nivåer. Det vore inte alls orimligt att, som Lena Andersson raljerar över i DN, återföra mer självstyre till lägre nivåer idag. Carl Schlyter beskriver vad detta kan innebära i form av mer understatligt samarbete:

”Ett stort och växande antal folkrörelser och medborgargrupper åstadkommer – ofta i nära samarbete med lokala politiker – en alltmer dynamisk "understatlighet".

Tusentals kommuner i Nord och Syd har under de senaste decennierna upprättat vänortsavtal. Dessa fylls nu med alltmer konkret samarbete kring mänskliga rättigheter, klimatmål och kunskapsöverföring. I Holland och Kanada har delar av den statliga biståndsbudgeten kommunaliserats.

1991 bildades världskommunala miljöbyrån ICLEI och 2004 togs ytterligare ett betydande steg på vägen mot en "glokal värld" när ett slags Förenta Kommunerna bildas på ett möte i Paris. Organisationen har sitt säte i Barcelona och observatörsstatus i FN.”

Som Carl Schlyter påpekar i artikeln i ALBA så är en stor fördel med samarbeten på den här nivån att de blir mer jämlika, ingen av parterna kan utöva militär eller ekonomisk utpressning mot den andra:

”Dialog istället för konfrontation blir resultatet. Kanadensiska kommuner har kunnat demokratisera Kina underifrån genom direkta samarbeten med skolor och kommunledningar, en demokratisering som traditionell diplomati aldrig hade tillåtit.”

När vi skickar makt – och i synnerhet militär- och utrikespolitisk makt – uppåt i federativa strukturer blir resultatet det omvända: eliterna på toppen får resurser och svängrum de inte tidigare. Den stormakt som byggs genom EU får militära ambitioner och blir mer intresserad av att diktera sin vilja till sin omgivning än att tala med den som en jämlik partner.

Jag är EU-motståndare därför att jag värnar om demokratin. Jag är inte beredd att offra den direkta kopplingen mellan makt och ansvarsutkrävande och möjligheten för folket att påverka politiken till förmån för en union som inte ens är nödvändig – det finns andra sätt att samarbeta på, vi bör utveckla dom.

Andras åsikter om EU, EU-valet, demokrati