Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?

Igår var det 30 år sedan svenska folket röstade för att avveckla kärnkraften. Det uppmärksammades med manifestationer runt om i landet, ackompanjerade av ett dånande ointresse i massmedia.

Trots det: kärnkraftsfrågan lever mer än på väldigt länge i vår. I juni röstar riskdagen om energipropositionen, det är ett vägskäl. Regeringen vill skrota avvecklingslagen och ge kärnkraftsindustrin möjligheten att expandera med nya reaktorer och effekthöjningar. Går propositionen igenom flyttas svensk energipolitik 30 år bakåt i tiden, men för ovanlighets skull är omröstningen inte avgjord på förhand. Om det ännu finns kvar några centerpartister med hjärta, hjärna och ryggrad, vilket jag tror att det gör, så inser det att detta är deras ödesstund som politiker. Då kan en majoritet i riksdagen gå emot propositionen.

Kärnkraften handlar om mycket mer än en teknisk lösning för energiförsörjningen. I grund och botten är det en fråga om makt, demokrati och balansen mellan samhällets rötter och toppar. Ja, hela samhällskroppens form: precis som pizza och joltcola formar bloggarens kroppshydda och precis så som fossila bränslen har format våra städer så formar kärnkraften specifika politiska och samhälleliga processer. Jag utvecklar detta lite mer i det tal jag höll vid den demonstration som Ung Vänster och Grön Ungdom arrangerade i Jönköping igår. Publicerar talet här nedan.

* * *
Jönköping 23 mars 2010

Mötesdeltagare!

Tillslut har det gått 30 år sedan folkomröstningen den 23 mars 1980 då svenska folket röstade för att avveckla kärnkraften. Vi tittar på klockan. Idag ska kärnkraften vara avvecklad, om folkviljan och det politikerna lovade den gången betyder något.

Folkomröstningen 1980 var slutpunkten på ett mycket långt arbete med att väcka medvetenhet kring kärnkraftsfrågan. Det var en kamp som inleddes av det socialdemokratiska kvinnoförbundet när de protesterade mot planerna på att skaffa svenska atomvapen. De socialdemokratiska kvinnorna var de första som tvingade ut kärnkraften från det manliga ingenjörsreservat där hela frågan hade förvarats inlåst som en angelägenhet för några få invigda (och där den nog trivdes rätt bra) och ut till en bredare debatt.

Under de sista åren fram till folkomröstningen bars kärnkraftsmotståndet av en aldrig förr eller senare skådad rörelse av rörelser. Bemannad och befolkad av miljöförbund, kvinnorörelser, fredsrörelser, bygdeförbund, solidaritetsorganisationer, oberoende fackföreningar, kyrkor, bondeorganisationer, politiska falanger ur alla partier utom moderaterna och folkpartiet och av hela politiska partier som vänsterpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Av de partier som var med på linje 3 står vänstern ännu kvar vid samma position medan centerpartiet och kristdemokraterna idag har lagt sina tidigare värderingar på hyllan för att få ligga fot i moderaternas regering.

Den främsta uppgiften för kärnkraftsmotståndarna var lika enkel som den var stor: det var att folkbilda. Det var att berätta om hur kärnkraften fungerar, vilken sorts samhälle kärnkraften förutsätter och vilken sorts samhälle kärnkraften skapar.

Kärnkraftsmotståndarna gjorde synligt att olika energislag och olika energibärare, lämpar sig olika väl för att bygga ett demokratiskt samhälle på.

Och man sa: om kärnkraften är svaret på samhällets energiförsörjning, hur löd i såfall frågan?

Valet mellan att vara beroende av kärnkraft å ena sidan eller att använda en mångfald av lokala förnyelsebara energikällor som sol, vind, bergvärme, centralvärme, biobränsle, småskalig vattenkraft och energibesparingar å andra sidan – är ett val mellan ett samhälle där makt koncentreras och ett samhälle där makten kan fördelas jämnare.

Det här är blir väldigt uppenbart om man tittar på en vanlig karta över vårt land.

Hela Sveriges kärnkraftsproduktion är på en sådan karta samlad på tre punkter: vid Oskarshamn, Varberg och Norrtälje. Från dem går det högspänningsledningar åt alla håll som matar ut el på nätet. De här kraftverken ägs av tre stora bolag, Vattenfall, E.On och Fortum.

Om man ritar in Sveriges vindkraftsanläggningar på samma karta får man en bild som ser helt annorlunda ut. Istället för tre prickar blir det tusentals prickar spridda över hela landet. Istället för tre stora bolag blir det hundratals; småföretag, kommunala energibolag, enskilda gårdar och kooperativa föreningar.

Ritar man även in potentialen för takmonterande solceller som också producerar elenergi och teoretiskt skulle kunna leverera den elenergin ut på nätet - så som det fungerar i stor skala i Tyskland och Japan - då får man ännu många fler tusen prickar i ännu mindre skala. Här är det enskilda hushåll som själva är energiproducenter.

När energiförsörjningen började diskuteras i slutet på 70-talet så pekade kärnkraftens motståndare på just den här skillnaden mellan kärnkraften och andra energikällor.

Återigen: Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?

Om alla världens bilar drivs med fossila bränslen, då kan de oljeproducerande länderna i OPEC styra och ställa i ganska hög utsträckning.

Är vi beroende av E.Ons och Vattenfalls incestuöst korsägda kärnkraftsel, då har de stora bolagen en ganska god förhandlingssits och kan göra precis så som de gjort nu i vinter och ställa av några kraftverk när det är som kallast för att pressa upp elpriset utan att vi kan säga flasklock.

Om vi istället hade producerat elen lokalt och levererat ut på nätet, då hade maktrelationen varit den omvända.

Både kärnkraft och fossila bränslen är energikällor som fungerar precis som anabola steroider. De kan visserligen blåsa upp en kropp till groteska proportioner. De ger muskler som ser väldigt imponerande ut. Men under den mäktiga muskelvävnaden orsakar de problem som högt blodtryck, impotens, akne, psykiskt ohälsa, beroende och cancer. Bortom det som syns hopar sig problemen.

Vad kärnkraften framförallt kräver omkring sig för att fungera någorlunda säkert (100% säkerhet är ju som vi vet matematiskt och praktiskt omöjligt) är stabilitet:

Stabil försörjning med bränsle av rätt kvalitet i rätt tid, stabila kedjor för att flytta avfall till mellanförvar och slutförvar, stabil försörjning av välutbildad expertkompetens som kan både de nya och de gamla systemen, stabila högspänningsnät för eldistributionen, stabila underleverantörer som inte fuskar med komponenter eller utförande, stabila interna och yttre kontrollorgan, stabila myndigheter, stabila ägare, stabila medarbetare, stabila datorsystem, stabila finanser, stabil världsekonomi, stabila medborgare. Till och med stabila motståndare.

Ofta fokuserar man i diskussioner om kärnkraftens säkerhet på hur själva reaktorn fungerar, hur tät inneslutningen kan göras och så vidare, men den stora säkerhetsdimensionen finns utanför själva kärnkraftsverken. Civilisationsbygget som sådant.

Kärnkraften förutsätter helt enkelt att allting fungerar och i all evighet ska fortsätta fungera för att den inte ganska så fort ska bli direkt farlig. Det är små toleransmarginaler det handlar om och det är på det viset en mycket riskfylld konstruktion vi placerat i samhällets hjärta.

Det totala beroendet av stabilitet göder en särskild paranoia som breder ut sig från maktens cirklar i vår tid. Med ständigt alltmer avancerade och integritetskränkande metoder är de på sin vakt mot inbillade eller verkliga hot. I ett samhälle beroende av kärnkraft är ett övervakningssystem som FRA nog, dessvärre, en nödvändighet. Eller ter sig åtminstone så, för dem som har uppdraget att vaka över systemets stabilitet.

Det ligger mycket i vad Alvin Weinberg, chef för kärnforskningscentret Oak Ridge i USA konstaterade 1972, att mänskligheten genom att "ta atomkraften i sin tjänst har slutit ett Faust-avtal som kräver väldisciplinerade, auktoritära samhällen för all framtid för att behärska de inneboende farorna."

Kärnkraften är en föråldrad och kostsam teknik byggd på den gamla missuppfattningen att om man har någonting som är korkat i liten skala så blir det säkert rätt om man blåser upp det i mammutskala. Kärnkraften hålls vid liv enbart genom att den envetet odlar föreställningen om att vi inte har några alternativ.

Det har aldrig varit sant.

Det var inte sant när kärnkraften byggdes ut, det var inte sant vid folkmoröstningen 1980 och det är inte sant idag.

1971 hävdade kärnkraftsindustrins samarbetsorgan Centrala Driftsledningen att vi skulle behöva 250 TWh el 1990. Facit blev 140 TWh, trots att halva miljonprogrammet byggdes med uppvärmning genom direktverkande el för att få avsättning för elproduktionen från de kärnkraftsreaktorer som riksdagen redan beslutat om.

Då, precis som idag, blåste kärnkraftsindustrin upp siffrorna för att få det att framstå som helt nödvändigt med en eskalerad utbyggnad av kärnkraften. Idag påstår kärnkraftens förespråkare att det är ”orealistiskt att tro att inhemsk vindkraft och satsningar på andra alternativa energikällor kommer att kunna ersätta den svenska kärnkraften under de närmaste decennierna.”

Trots det kunde media förra året redovisa att det skulle räcka med att vindkraftbolagens aktuella planer fullföljdes, i kombination med 20% energieffektivisering för att ersätta kärnkraftens elproduktion i sin helhet. Det kunde genomföras redan fram till år 2020.

Sanningen är alltså att vi i Sverige skulle kunna avveckla kärnkraften ganska så omgående och övergå till 100% förnyelsebar elproduktion. Men en förutsättning för att vindkraften och andra alternativa energikällor ska kunna byggas ut är att det finns raka och tydliga besked om att kärnkraften kommer att avvecklas. Annars sker inte investeringarna.

Så, vad gör vår då regering?

Jo – i förra veckan presenterades energipropositionen som ger kärnkraftsindustrin rätt att ersätta nuvarande reaktorer med nya och samtidigt öka sin produktion med 50%.

Det är det största klivet tillbaka i svensk energipolitik på 30 år och den innebär att just i detta nu sker de största investeringarna på 30 år i svensk kärnkraft. 20 miljarder kronor investeras bara de närmaste fem åren för att reparera gamla system och trimma upp effekten i reaktorerna.

Det innebär samtidigt 20 miljarder mindre i investeringar som kunde ha placerats på förnybara och småskaliga energislag.

Varje krona som går till kärnkraft är en krona mindre som går till förnyelsebara energikällor och varje reaktor som får tillstånd att öka sitt effektuttag innebär ett minskat incitament att åstadkomma energieffektiviseringar och ett minskat marknadsutrymme för förnyelsebar energi. Alliansens energipolitik innebär en krympning av det framtida tillväxtutrymmet för förnyelsebara energikällor motsvarande 150% av kärnkraftens nuvarande produktion.

I Sverige svarar idag vindkraften som är en snabbt växande framtidsbransch globalt sett för omkring 1% av elförsörjningen. I Tyskland är andelen omkring 15%, trots att Tyskland har både mindre landyta och sämre vindförhållanden än Sverige. I Spanien svarar vindkraften för omkring 12% och i Danmark omkring 20%.

För Danmarks del har vindkraftsutbyggnaden inneburit att en stor tillväxtbransch vuxit fram. Idag går 90% av den danska vindkraftstillverkningen på export. Under 2008 levererade danska turbintillverkare mer än 50% av de vindkraftsturbiner som installerades runt om i Europa.

Det är en marknad där investeringsbehovet under den kommande femtonårsperioden beräknas till omkring 2000 miljarder kronor.

Man kan lugnt konstatera att Sverige har missat det tåget. Vi står fortfarande på perrongen och väntar på ett som drivs av uran-235.

Vid höstens val finns det därför en mycket tydlig skillnad. En röst på alliansen är en röst på kärnkraftsamhället och på en elmodell som sätter käppar i hjulen för utbyggnaden av självförsörjande, småskaliga och förnyelsebara energikällor.

De rödgröna, å andra sidan, kommer inte ge klartecken till några nya reaktorer. Målet är att lägga fast en klar och entydig tidtabell för kärnkraftens avveckling. Det är startpunkten för byggandet av ett hållbart och demokratiskt samhälle där elproduktionen finns i hela landet, där vi successivt genomför energibesparingar som sänker energikostnaderna och minskar resursanvändningen. Där vi inte längre behöver leva med ett uppblåst kärnkraftsindustriellt komplex på anabola steroider som formar samhället till sin groteska avbild.

kärnkraft, centerpartiet, alliansen, rödgröna

Läs: Birger Schlaug