Elevdemokrati hejdå.

Idag meddelade regeringen att ett av de senaste årens mest intressanta demokratiförsök skall läggas ned. Lokala Skolstyrelser med elevmajoritet – vackert men något felaktigt benämnt som ”elevstyrda gymnasier” i DN – skall försvinna.

Det är nu några år sedan vi tog striden på Erik Dahlbergsgymnasiet. Men jag tänker ibland på den, allt vi lärde oss, det självförtroende och de kunskaper som vi sedan hade med oss när vi efter skolan gick vidare åt olika håll i livet och fortsatte arbeta för demokrati var och en av oss på vårt sätt i olika organisationer med vitt skilda politiska mål. En del blev feminister och drog igång studiecirklar, en del blev moderater, en del blev studentkårspolitiker, en del hamnade i värnpliktsrådet, en del har engagerat sig i miljörörelsen… en del blev ingenting sådant alls, men erfarenheten har de ändå med sig och en dag går de med i hyresgästföreningen.

Erik Dahlbergsgymnasiet i Jönköping var en av de första skolorna i landet som ingick i försöket med Lokala Styrelser med elevmajoritet, en reform som grundade sig på en överenskommelse mellan (s), (v), (mp) och (c).

I teorin skulle alla viktiga beslut på skolan gå genom den lokala styrelsen. I praktiken var det helt beroende av gymnasiechefens goda vilja och elevernas intresse. Det insåg vi inte först, men vi lärde oss det efterhand när vi märkte att vi ofta ställdes inför fullbordade faktum eller ofullständiga mötesunderlag som vi inte hunnit sätta oss in i vid de beslutande sammanträdena. Det var då vi tog striden.

Vi lutade oss mot det faktum att vi hade majoritet i lokala skolstyrelsen. När vi var enade kunde vi inte bli överkörda.

Vi bråkade så att vi fick ett eget rum. Sedan bråkade vi så att vi fick en fast mötestid för elevrådet utan parallella schemaaktiviteter. Sedan bråkade vi så att vi fick en ordentlig budgetberedning i flera steg som vi faktiskt kunde påverka – och påverkade. Vi bråkade så att vi fick elevdemokratiska utbildningar finansierade. Vi bråkade så att vi kunde kopiera upp möteshandlingar och få ut till diskussion i klasserna.

Vad innebar den lokala skolstyrelsen? Vad innebar det att vi använde möjligheten att bråka? Ja, inte fick det skolan att braka samman och inte blev gymnasiechefen arbetslös, maktlös eller ansvarslös. Men hon (numera folkpartistisk ersättare i riksdagen) fick en aktiv förhandlingspart att mäta sig med. Hon var tvungen att motivera och tänka igenom sina beslut tydligare. Det var positivt också för henne.

För oss innebar det att vi kunde blockera en del direkta försämringar. Skolintendenten fick för sig att sätta upp övervakningskameror i korridorerna, genom att vi sade nej i lokala styrelsen kunde vi med stöd, enligt en elevomröstning, av 75 % av skolans elever, riva upp beslutet. En programflytt mellan husen som skulle skapa ett större avstånd mellan de olika programmen avslogs av elevmajoriteten. Och så vidare.

Framförallt var den lokala styrelsen en lektion i praktisk demokrati, mer nyttig än alla samhällskunskapslektioner tillsammans. Jag vet att det på en del skolor är ett litet gäng av lillgamla heltidspolitiker och blivande mellanchefer som engagerar sig i elevrådet. Så var det inte hos oss. Det var inte särskilt attraktivt att vara med i Lokala Styrelsen som glidare: Elevrepresentanterna i Lokala Styrelsen hade bundet mandat utifrån elevrådets beslut. Det var 40-50 personer på varje elevrådsmöte och mötena de handlade om relevanta saker, de innehöll verkliga, ofta hetsiga, skolpolitiska diskussioner. Därför att vi hade reell makt. Elevmajoriteten i Lokala Styrelsen innebar att det blev intressant för fler än diskussionsnissarna att gå med i elevrådet.

Den stora och ambitiösa Demokratiutredningen, där Bengt Göransson var ordförande, utvärderade tidigt de lokala styrelserna och lyfte fram skolans roll för att förstärka demokratin dels genom att släppa fram konkurrerande samhälls- och historieuppfattningar dels genom att skolan själv fungerade som en demokratisk arena som kunde tillåta oenighet:

"Eleverna måste få uppleva demokratin i praktiken."

(Demokratiutredningen SOU 2000:1 s.242)

I värsta fall, när de fungerar mindre bra, blir de lokala styrelserna rundningsmärken. I bästa fall blir de, som demokratiutredningen argumenterade för, praktiska demokratiskolor, verkliga maskiner för en skolutveckling i dialog mellan elever och skolledning. Ytterst hänger det på vilka verktyg som i övrigt ges eleverna för att göra allvar av elevinflytandet. Har man tillgång till eget mötesrum? Har man möjlighet att hålla stormöten för alla elever? Kan man kopiera upp handlingar? Vet man sina rättigheter? I Jönköping, där jag kommer från, kompletterades de lokala skolstyrelserna med en elevombudsman som bistod elevråden i praktiska och juridiska frågor.

Nu har den borgerliga regeringen beslutat att lägga ned försöket med lokala styrelser med elevmajoritet. ”Det blir fel princip. Eleverna ska ha inflytande i skolan, men de ska inte bestämma över sina rektorer och lärare.” säger skolkminister Jan Björklund

Det är djupt tragiskt. Försöket genomfördes aldrig fullt ut, eftersom verktygen för verkligt elevinflytande och organisering aldrig gavs. Det hade varit betydligt intressantare och vettigare om regeringen ville medverka till att ta nästa naturliga steg i ett samhälle som bygger på demokratin som grundtanke: en vidareutveckling och fördjupning av elevmakten.

Det blir allt tydligare var skåpet ska stå i Björklunds skola: det ska stå still och veta sin plats.

Andra bloggar om: politik, skolpolitik, skola, Jan Björklund, lokala styrelser, elevmajoritet, elevdemokrati

Nytt krismedvetande

Ansvar är ett användbart ord. Det kan användas för att brännmärka små systemkritiska partier som vill sitta i regering, utan att systemkritiken behöver bemötas i sak: ”ni är inte mogna att ta regeringsansvar”. Ansvar kan också användas som försvar för en politik som gynnar en liten elit. Stålbadspolitiken, Göran Perssons bantning av den offentliga sektorn var ett ”ekonomiskt ansvarstagande”.

Jomän, det har fungerat förr. Luthers skugga faller över oss alla. Ingen vill utpekas som oansvarig, vi vill alla visa oss vuxna och mogna att ta ansvar.

Rekord i ansvarstagande slog nog den socialdemokratiske tjänstemannen, tidigare statssekreteraren (82-88), Per Borg (?) igår på DN-debatt, då han argumenterade för att socialdemokraterna borde ta initativet till en blocköverskridande ”reformering” av socialförsäkringssystemen och vårdsektorn i linje med den som tidigare drabbat pensionerna. Det flitigt anförda kodordet var ökat ”medborgaransvar”, vilket, om vi lyfter på nyspråkets silkesridå, är detsamma som egenfinansiering. Ökad ojämlikhet, sänkta ersättningsnivåer i de kollektiva försäkringarna, försämrad välfärd…

Varför är då det nödvändigt med ökat medborgaransvar i socialförsäkringarna? Per Borg ger en bakgrundsbeskrivning:

”Den process som nu pågår för att reformera socialförsäkringarna är ett led i en långsiktig anpassning av svensk välfärdspolitik till en ny ekonomisk och social verklighet. Den anpassningen inleddes i skuggan av 1990-talskrisen. Då gavs politiken en ny inriktning. Ett ökande ansvar började läggas på medborgarna samtidigt som det offentliga engagemanget minskade. Beslutet om nytt pensionssystem innebar att det offentliga ansvaret för medporgarnas pensioner begränsades. Bostadsförsörjningen överlämnades till marknaden. Förmånsnivåerna i de offentliga försäkringssystemen sänktes.”

Låt mig påminnna: Per Borg är socialdemokrat. Socialdemokraterna, arbetarpartiet, bildades och har länge haft folkets stöd för att åstadkomma jämlikhet och omfördelning av resurser. Vägen dit har gått via offentliga transfereringar och generell välfärd. Den utveckling som Per Borg beskriver är just den utveckling som socialdemokraterna under hela sin existens har slagits emot. Men Per Borg är inte den sortens socialdemokrat som bryr sig om sekelgamla värderingar, ideologisk barlast, istället argumenterar han för att ”medborgaransvaret” måste öka:

”Denna omfördelning av ansvar har fortsatt och kommer att fortsätta. [...] Medborgarnas krav på välfärdssektorn ökar snabbare än vad som är möjligt att tillgodose genom offentliga insatser. Den konsumtion vi värderar högst – vård, omsorg och utbildning – består av tjänster som är särskilt kostsamma att producera, och vi har valt att finansiera dem med skatter. Det skapar ett ökande gap mellan krav och möjligheter. Önskar vi mer och bättre tjänster utan att förändra de offentliga systemen måste skatterna höjas.

Men möjligheten till höjda skatter är redan uttömd. Skatteinkomsternas andel av BNP har i stort sett varit oförändrad sedan 1980-talet. Det är skälet till att politiken gavs en inriktning mot ökat medborgarnasvar redan under 1990-talet.”

Vi är, som nation, rikare än någonsin. Ändå argumenterar Per Borg för att vi inte längre har råd med samma välfärd som förr. Men han säger inte att vi ska ha mindre vård, omsorg och utbildning, vad han säger är att de inte längre kan finanseras via skatten utan istället måste finansieras via privat sparande. Därför att ”möjligheten till höjda skatter redan är uttömd”.

Här har uppenbarligen privatiseringsdefaitisternas världsbild trummats in så väl att det räcker med en bisats för att avfärda den generella välfärdens väg som omöjlig. Och det är klart, tror man att skatten inte längre kan höjas så finns det inga alternativ till ökat ”medborgaransvar”.

Men visst sjutton kan skatterna höjas! Att skattens andel av BNP legat stilla sedan 1980-talet beror inte på en naturlag, det beror på att de ledande politikerna har hetat Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Ann Wibble, Göran Persson, Björn Rosengren och Per Nuder, personer som alla har trott på och underkastat sig en monetaristisk världsbild.

I takt med att industriproduktiviteten fortsätter att stiga och BNP växer med 2-3% årligen, kan skatternas andel av BNP öka utan att det privata konsumtionsutrymmet krymper.

Ett räkneexempel:

Värdet av en arbetad timme i privat sektor ökar från ett år till nästa från 100 kronor till 105 kronor. Samtidigt höjs skattekvoten från 45% första året till 46%.

Första året betalar vi alltså 45 kronor i skatt och har kvar 55 kronor i plånboken för privat konsumtion.

Andra året betalar vi, med den höjda skattesatsen, 48,3 kronor. Men kvar i plånboken har vi ändå 56,7 kronor. Alltså mer pengar än vad vi fick kvar året innan.

Skatterna inte bara kan höjas, de måste höjas om välfärdstjänsterna skall hänga med. Produktiviteten inom den alltmer automatiserade industrin ökar snabbare än inom vård, skola och omsorg som är tjänsteintensiva och omöjliga att effektivisera i samma utsträckning. Vård-skola-omsorg kommer därför fortsätta att bli relativt dyrare att producera. Men: det innebär inte att de blir dyrare, det innebär att de blir relativt dyrare. Därför att något annat blir billigare och billigare. Bit för bit frigörs resurser från industrin för att låta den offentliga och privata tjänstesektorn växa. Precis som en gång skedde från jordbruk till industri när jordbruket effektiviserades.

Per Borg gömmer sig bakom förment ekonomiska resonemang som implicerar en ”nödvändighet” att reformera ”de perversa” sjuk- och socialförsäkringar för att ”undvika en kris”.

Ärligare hade varit att säga som det är: framtidens sjuk- och socialförsäkringar kan, precis som gårdagens, ombesörjas antingen i privat eller offentlig regi. Valet av finansieringslösning är helt och hållet en fråga om värderingar och intressen. I arbetarklassens intresse ligger ett fortsatt stort offentligt engagemang, det är bara så vi kan få tillgång till vård på lika villkor. I överklassens intresse ligger möjligheten att minska det offentliga ansvarstagandet, för att kunna sänka skatterna och istället köpa sig privata särlösningar.

Ur detta val genereras två olika samhällstyper. Antingen ett samhälle där tillväxtens välstånd kommer en liten minoritet till del medan majoriteten får det sämre, eller ett samhälle där tillväxten växlas in i en generell välfärd som kommer alla till del via kollektiva försäkringslösningar.

Samma val stod vi inför i industrialismens barndom. I Sverige valde vi den gången, tack vare den tidens socialdemokrater, jämlikhetens väg och den svenska industrins framgångar blev en del i uppbyggandet av välfärdsstaten. Nu odlas sedan femton år ett nytt krismedvetande för att lägga om kursen och tvinga fram ett nygammalt klassamhälle.

I det krismedvetandet har ljusröda karriärsossar alltid spelat en avgörande roll. Per Borg faller väl in i den traditionen.

Och, med vittring på blod och framgång rusar andra pellejönsar fram för att understryka budskapet och dra de, givet problembeskrivningen, enda möjliga slutsatserna. Så byggs hegemoni för en sjuk politik.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, Per Borg, socialförsäkringar, generell välfärd

Husen gav rörelsen ett eget liv

Blomstermåla Folkets Hus

Ordenshuset, bygdegården och Folkparken är mer än bara byggnader, de är de hjärtkammare som pumpar folkrörelseblodet. De ger nytt syre åt rörelserna när medlemssiffrorna dalar och när deltagarna uteblir, de samlar rörelsernas historia och lagar såren efter konflikterna. Utan husen, de egna mötesrummen, hade arbetarrörelsen aldrig erövrat den politiska makten och aldrig förmått organisera de bildningsansträngningar som välte de högre klassernas utbildningsmonopol över ända. Utan Folkparkerna hade arbetarrörelsen haft oerhört mycket svårare att vinna ungdomen för socialismen och framtidens sak.

I en essä från 1991 skriver Bengt Göransson läsvärt om de egna husens betydelse för 1900-talets demokratirörelser. Eftersom texten inte finns på Internet, vad jag vet, följer här ett längre utdrag:

”I högtidstalen vid Folkets Hus jubileer brukar man hylla pionjärerna för att de såg till att inte bara de egna organisationerna utan också förenings- och kulturlivet i stort försågs med lokaler. Om man ska förstå vilken roll de folkliga samlingslokalerna verkligen spelat är det nog klokt att utgå från det snävare perspektivet: Vilken roll har lokalerna spelat för den egna rörelsen?

I en uppsats, som publicerades i skriften Inflytande på en tråd, utgiven år 1973 inom ramen för det projekt Idé på sikt som Frikyrkliga studieförbundet och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet drev tillsammans med försäkringsbolaget Ansvar, skriver Gunnar Nelker om sambandet mellan lokalägande och kontinuitet i folkrörelsearbetet. Han påpekar det anmärkningsvärda i att folkrörelserna i Sverige så mycket bättre än sina motsvarigheter i andra länder stått emot påfrestningarna, och att detta särskilt gäller nykterhetsrörelsen. Han konstaterar att den senare rörelsens egna lokaler – ordenshusen – inte haft några motsvarigheter utomlands, där nykterhetsrörelsen ofta varit sekundär i förhållande till exempelvis kristna samfund. Ordenshusen gav rörelsen ett eget liv. ”Var det egentligen ordenshusen mer än själva rörelserna som gav karaktär åt vårt tidigaste demokratiska genombrott?” frågar Nelker.

Frågan är berättigad och kan vidgas. Var och en som arbetat i en ideell förening vet att det alltemellanåt tar emot; idén lockar inte tillräckligt många och uppgivenheten lurar runt knuten. Den som i likhet med mig närmast vuxit upp i ett ordenshus – Godtemplargården i Älvsjö – vet att man i sådana stunder omedelbart ställs inför frågan: Vad gör vi med huset om vi lägger ned verksamheten? Tvånget att använda huset, att få in en och annan krona, har tvingat fram kontinuitet i arbetet.

Mot den bakgrunden är det intressant att jämföra med andra folkrörelser. Frikyrka, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse satsade nämligen var för sig från första stund på de egna lokalerna, och det är sannolikt därför de lyckats bestå över tiden på ett sätt som varit omöjligt annars.

Jag kände mig styrkt i min iakttagelse, när jag i en tidning läste ett närmast rörande reportage om Sveriges vid den tidpunkten minsta frikyrkoförsamling, två vid pass åttioåriga damer som kände ansvar för sitt missionshus. De hade inte många gudstjänster och möten om året men deras missionshus stod kvar och sände sitt budskap till omgivningen och den årliga auktionen gav några kronor till goda ändamål.

Folkets Husen och folkparkerna har således erbjudit en grund för ett praktiskt och konkret folkrörelsearbete.”

Utdrag ur essän ”Folkets hus och parker från August Palm till Bert Karlsson och Norrlandsoperan” publicerad i skriften Mötesplatser till lust och gagn i stad och bygd, publicerad av Vadstena Forum och Svensk Byggtjänst 1991.

Det är ord att ta fasta på från en person som varit med och som vet. Bengt Göransson är skolministern som fortsatte att jobba ideellt på ABF-huset i Stockholm två dagar i veckan också då han satt på ett av rikets tyngsta uppdrag. Skulle demokratin någon gång utveckla en egen religiös kanon, då har Bengt Göransson en given plats som möteslokalernas särskilda skyddshelgon.

Andra bloggar om: politik, Folkets Hus, bygdegårdar, Bengt Göransson

Upprörande!

Det finns visserligen ingen obligatorisk bostadskö, men det är ändå upprörande, menar vissa tidningar idag, att Göran Persson och Anitra Steen går förbi den kö som de inte behöver stå i.

Ja det är förstås beklämmande att Persson är så renons på arbetarrörelsevärderingar att han inte själv inser att han skadar partiet. Men det är knappast rimligt att media applicerar en särskild måttstock för Persson och Steen, när samtidigt omkring 10 000 andra fått hyreslägenheter i Stockholms stad via kanaler vid sidan av bostadskön under det gångna året. Att få lägenhet i Stockholms innerstad genom att vänta i den dimmunitiva kommunala bostadsförmedlingens kösystem är lika omöjligt som att försöka bli full på vatten. Man mår illa, men full blir man inte.

Lägenheten i Stockholms innerstad som Persson och Steen får tillgång till tillhör Wallenstam, där Erik Åsbrink och Marianne Nivert sitter i styrelsen. Vänskapstjänster? Ja det är klart. Och om detta kan inget sägas annat än att ja, så funkar det utan kö, nötskallar. Det är knappast en världshistoriskt unik händelse att ett lägenhet i Stockholm nu förmedlats via en informell kontakt. Och den nya regeringen bäddar för att det här förhållandet skall bestå genom att lägga ner den - av förra regeringen tillsatta - boutredning som föreslagit att bostadsköerna skall återupprättas.

Den ansats till kommunal bostadsförmedling som finns i Stockholm drivs i aktiebolagsform och skriver på sin hemsida, riktat till de fastighetsägare man ser som sina ”kunder”:

”Det är alltid du som bestämmer villkoren för vem som blir godkänd som hyresgäst hos dig. De sökande som vi föreslår ska motsvara de krav som du ställer på dina hyresgäster. Vårt mål är att du alltid skall vara nöjd med de hyresgäster vi presenterar!”

Nej, inte ens kön är en riktig kö längre. Mer liknar den ett semi-fascistiskt selektionssystem. Ehm, ja just det - marknad kallas det.

Andra bloggar om: politik, bostadspolitik, Persson, Steen

Le Familistère de Guise

Ljus & Luft – det var inte Le Corbusier eller funktionalisterna som uppfann de slagorden, strävan är äldre än så och formulerades redan i mitten på 1800-talet av en udda fransk industrialist, Jean-Baptiste André Godin (1817-1888) som gjorde sig en förmögenhet på gjutgärnskaminer.

Godin var utopist, inspirerad av Charles Fourier and Saint-Simon. Efter inblandning i det misslyckade försöket med att etablera det socialistiska idealsamhället La Réunion i Texas, påbörjade Godin bygget av bostäder för det växande antalet arbetare vid sin fabrik. Han kallade projektet för Le Familistère de Guise.

Familistären uppfördes i etapper under 1860-talet, med ett arkitektoniskt uttryck och en skala som hämtat inspiration från Versaille och en form inspirerad av Fouriers idé om Phalanstèrer. I huvudsak uppfördes de tre stora bostadsbyggnaderna i linje med den plan som utvecklats av Charles Fourier, en central huvudbyggnad och två flyglar:


Varje byggnad organiserades runt en stor glasad innergård som nåddes från varje lägenhet via ett system av balkonger. På innergårdarna arrangerades fester och uppträdanden. Dåtidens bourgoise fördömde miljön som både farlig och omoralisk, men Fourier hade argumenterat för, och övertygat Godin, att det avskilda hemmet var en miljö där kvinnor tvingades in i påtvingad exil och förtrycktes. Könsrollerna kunde bara brytas ner inom ramen för ett samhälle där människorna hade täta kontakter med varandra.


De kringbyggda innergårdarna i Le Familistère de Guise

De tre stora palatslika byggnaderna utrustades med varmvatten, vattentoaletter, bad och sopnedkast (långt innan HSB ”uppfann” sopnedkastet) och finurliga ventilationslösningar som gjorde dem mer luxuösa än de flesta av borgeousins bostäder. Lägenheterna, som uppläts på hyreskontrakt till de arbetande vid kaminfabriken, var jämfört med dåtidens arbetarbostäder rymliga: 40 kvadratmeter med möjlighet att expandera genom att slå ut ett hål i mellanväggarna till angränsande bostad.

Till komplexet hörde även en friliggande teater, skolor, daghem, stall, en stor park, odlingsgårdar, sjukstuga och en marknad.

Bygget pågick fram till Godins död och byggnaderna förblev därefter fram till 1968 i kollektiv förvaltning genom den arbetarstyrda stiftelse som upprättades i hans testamente.


Godin var en utopist, men mot slutet av sitt liv kunde han med rätta säga att hans visioner inte stannat på pappret:

“One can develop plans in books, but when it comes to putting them into practice one has to confront the contradictory desires of men. The rare attempts of social reform has so often met with failure that social reformers are dismissed as dreamers. Perhaps the same is said of me, but I have been a man of action, I have made my thoughts reality, I put them into practice before theorizing. I can not be accused therefore of remaining in the realm of utopia.“

Godin hör till samma skara världsförbättrare som skrivmaskinstillverkaren Adriano Olivetti, som också var engagerad i arbetarnas bostadsförhållanden. Gemensamt för dem båda var att de verkade i en tid innan välfärdsstaterna, då varje ansatts till social reform alltid skedde på ojämlika villkor, med den upplyste utopisten som reformens enväldige patriark. Jean-Baptiste André Godin ritade och lät bygga framsynta arbetarbostäder, men han styrde ner till minsta centimeter hur de skulle se ut. Det var ännu långt kvar till demokrati.

Det hindrar inte att det finns mycket att inspireras av i det tänkande som präglat utformningen av La Familistère. Och man kan undra om vi i våra atomiserade lägenheter med trappuppgångar som bara fungerar som passager, inte rentav har tagit ett steg tillbaka jämfört med vad som uppnåddes i Familistären: deras lägenheter vände sig mot ett gemensamt öppet rum. Vi bor i garderober. I synnerhet i vårt klimat vore Familistären en modell väl värd att utvekla, med en gemensam uppvärmd vinterträdgård för hela hyreshuset.

Ljusgården, arkitektskolan på Chalmers. En välanvänd mötesplats.

Förresten måste Ricardo Bofill ha varit i Familistären och hämtat inspiration innan han gjorde sin morbida horror-variant av arbetarklassens Versaille.

Som en överraskning sist i posten följer här en 30 minuters film om Le Familistère de Guise (funnen via Östermalmsgatan 26):


Andra bloggar om: arkitektur, politik, historia, frankrike, utopier

Långtidsarbetslöshet

Är inte det här märkligt, med våra rigida och stelbenta arbetsmarknadsregler, att Sverige bland 30 OECD-länder placerar sig på 8:e plats vad avser låg andel långtidsarbetslösa i förhållande till totala antalet arbetslösa?

Anställningstrygget antas ju fungera utestängande, det talas om att LAS hindrar långtidsarbetslösa att komma in på arbetsmarknaden, men de nordiska välfärdsstaterna placerar sig väl i tabellen med Norge på fjärde plats och Island på femte.

Fast teorin om att stark anställningsskydd permanentar utanförskap kan ju inte vara felaktig, så vi får väl anta att det är verkligheten det är fel på.

Tabell från OECD Employment Outlook 2005.

Kartor

Indiska subkontinenten upp och ned, inte så som man är van att se den. Och för första gången blir den, för mig, synlig utan mellanliggande förutfattade föreställningar om hur den ser ut. Kartan är lyft från den intressanta bloggen Strange Maps, som skriver:

"The island-nation of Sri Lanka (formerly known as Ceylon) dominates the top of the map - and suddenly seems more like the jewel in the crown of the subcontinent, less like an appendage of its larger neighbour India.

Bangladesh seems more like the sinkhole for some big rivers that it actually is, and India appears to have a vice-like grip on the Chinese territory of Tibet: the trans-Bangladeshi part of India doesn’t so much seem to be a drifting piece of territory as one half of the aforementioned vice."

Kartan kommer ursprungligen från veckotidskriften Himal och texten i kartan lyder:

"This map of South Asia may seem upside down to some, but that is because we are programmed to think of north as top of page. This rotation is an attempt by the editors of Himal (the only South Asian magazine) to reconceptualise ‘regionalism’ in a way that the focus is on the people rather than the nation-states. This requires nothing less than turning our minds downside-up."

Val av kartprojektion och orientering är politik. På de kartor som används i skolan ser Europa oproportionerligt stort ut medan Indien, Afrika och Kina är krympta. Som den här kartan visar ryms hela EU inom Brasilien:


Google Earth erbjuder för första gången möjligheten att verkligen se världen såsom den ser ut, utan projektionsförvräningnar. Men i Google Earth uppstår istället en perceptionsförskjutning av annat slag: medan en del amerikanska städer har en upplösning ner till 20 centimeter per pixel och upplösningen generellt är god i Europa, så består större delen av Afrika av satellitbilder med dålig upplösning. De andra förblir otydliga och osynliga.

En annan karta från Strange Maps, en europakarta som kontinenten kunde ha sett ut om kolonialmakter från Afrika delat upp den mellan sig med linjal och passare i ett rum laddat med cigarrer och whisky:


Rimliga gränsdragningar? Njae. Hade det skapat motsättningar? Ja. Hade Europa, med en sådan karta, sjunkit ner i decennier av olösliga konflikter när historiska kulturella sfärer skiljts åt och tvingats ihop med andra sfärer i konstgjorda politiska enheter? Högst troligt. Med raka pennstreck kan man söndra och härska.

Nu ska det sägas att karta ovan inte är så vansinnig som den europeiska uppdelningen av Afrika, den är faktiskt ritad från en helt annan utgångspunkt, av den österrikiske filosofen Leopold Kohr, som arbetade utifrån filosofin att "Whenever something is wrong, it is too big."

"As Kohr saw it, the problem with Europe’s geopolitical makeup was the fact that its states were not equal in size, allowing the ‘big ones’ to dominate the rest."

Leopold Kohr gjorde även en USA-karta så som den kunde ha sett ut á la vårt Europa med stater av varierande storlek:

"According to Kohr, the division into many states of roughly equal size is what made the USA strong as a nation. Should America be organised into states of unequal size, disaster would be bound to happen."

Appropå söndra och härska, en annan karta tagen från Strange Maps, ursprungligen koperiad från den amerikanska militärtidskriften Armed Forces Journal som skissar upp ett efterkrigsscenario för Mellanöstern, en balkanisering längs etniska skiljelinjer. Irak har sönderfallit i en shia-stat i söder, som tagit en ansenlig del av Irans och Saudiarbiens kuststräckor, ett Sunniirak utan kustlinje och ett kurdistan som även består av delar av Turkiet och Iran. Iran har i sin tur vuxit österut.


Som svar på amerikanska planer att rita om mellanöstern har en tävling i Turkiet resulterat i förslag på hur USA kunde ritas om, med samma sofisitikerade hänsynstaganden till lokala intressen, budskapet är “Easier drawn, than done”:




Tillsist, en satirisk kartbild av Europa ritad kring 1870 som i komedins form uttrycker nationella identiteter, relationer och spänningar:


Följ länken för större bilder och förklaring av den kartan.

Andra bloggar om: politik, kartor, Google Earth

Stephen Colbert sörjer demokraternas vinst

(Via Catandblog)

Tuffa tider

"Hjälp allergi!!!

jag är i aktivitetsgarantin och dom vill sätta mig på praktik på ett djurhem. Jag är svårt pälsallergisk och har läkarintyg. Ändå säger dom att ersättningen går förlorad om jag inte accepterar. Vad gör jag???????????"

Det löser sig säkert.

(Via En arbetslös dagbok)

Ett schysst glashus

Om Bonniers Konsthall tycker jag inte. Usch nej, inte Bonniers. Inte en konsthall. Inte glas. Jag satt i somras i en varm Swebus som passerade på Klarastrandsleden och tyckte illa om det jag såg.

Men den tog sig vid ett andra möte. På kvällen när glaskroppen skimrade mot berget av tegel och puts i de omgivande kvarteren. Kanske ändå att där fanns något.

Det är en byggnad utan hörn, ritad av Johan Celsing Arkitektkontor, som sedan några månader står färdig söder om Bonnierhuset i Stockholm. Det är också på många vis en extrem byggnad, med en form som anpassats konsekvent efter tomten och följer Torsgatans krökning. Det har givit upphov till ett ikonografiskt fotavtryck som används i konsthallens smått geniala grafiska profil.
Det är också Sveriges mest konsekvent genomförda glashus. Vi har inte så många andra renodlade glasbyggnader, där finns Whites stockholmskontor, Lärarhögskolan, ”Hulken”, i Malmö, Kista Science Tower och saluhallen i Helsingborg. Men de behandlar alla glaset på ett annat vis, genomgår inte samma underkastelse inför materialet. Uppnår därför inte samma totala genomsiktlighet. Bonniers konsthall kan man faktisk se rakt igenom.

Glas är livsfarligt för en konsthall. Ett modigt och vansinnigt val. Hur det fungerar på plats vet jag inte, men jag kommer att tänka på ett annat, faktiskt ganska likt, glashus, Oscar Niemeyers högkvarter för PCF vid Place du Colonel Fabien i Paris. Glasfasaderna gör byggnaden oanvändbar vissa varma dagar och därför har den försetts med tunga gardiner. Samma öde har drabbat glasspektaklet Bibliothèque nationale de France. Glas är svårt.


Det främsta problemet med konsthallen och glaset är kanske att den erbjuder för många utblickar, att den därmed står ivägen för sitt innehåll. Ett konstgalleri bör åstadkomma en så störningsfri fond som möjligt för konsten att presenteras i, annars blir det lätt såhär. Få konstverk trivs mot en rörig bakgrund. Ett skräckexempel är Daniel Libeskinds nya konstgalleri i Denver, en byggnad som ikoniserar arkitekten själv men sätter fälleben för konsten. När arkitekter får rita konsthallar och utställningslokaler tycks det finnas en överhängande risk, möjligen direkt proportionell mot deras egen stjärnglans, eller ego, att de gör en byggnad som skall stå där som ett spektakulärt konstverk i sig själv. Därmed bryter de mot en helig regel: konkurrera inte med huvudrollsinnehavaren. En konsthall bör vara som en nyhetsuppläsare: effektiv och neutral.

Men, Bonniers Konsthall: en schysst byggnad.


Andra bloggar om: arkitektur, bonniers konsthall