21 maj 2007

Votering är begärd och skall verkställas

I veckan som gick befann jag mig på Ung Vänsters riksting i Herräng i Uppland. Av den anledningen har det inte blivit något bloggande de senaste dagarna. På grund av slutinlämning och annat kommer det inte bli så mycket den kommande veckan heller.

Rubriken till postningen är kanske de vackraste ord svenska språket har, vilket eftertänksamt konstaterades av presidiets ordförande Simon Fors i samband med (har jag för mig) en votering om en ordningsfråga.

Voteringen, efter fri och öppen debatt, utgör demokratins själva essens. Och även om man inte behöver tänka på det hela tiden kan det vara bra att ibland påminna sig att det alls inte är en självklarhet, att det krävts många generationer av politisk kamp för att vi ska kunna åtnjuta den möjligheten idag, att resa ett förslag från golvet, hela vägen upp genom partiorganisationen och en dag se det slå igenom som regeringspolitik.

Rikstinget höll vi i Folkets Hus i Herräng, uppfört 1953. Strax intill huset fanns ett vattenfyllt gruvhål, ett av många i orten, där järnmalmsbrytningen har bedrivits sedan 1500-talet och ända fram till 1962 då järnbruket i Herräng lades ned. Platsen i sig var en påminnelse om att det inte räcker med politisk kamp för att ha möten där votering kan verkställas, lika nödvändigt är organisering och bygget av egna hus, där mötena kan hållas.

Vi antog ett antirasistiskt- och ett utbildningspolitiskt program (programförslagen och motionerna finns här). Bra debatter och bra beslut resulterade i två helt okej program med nödvändiga uppdateringar för en modern vänsterpolitik.

Inte minst gäller det utbildningspolitiken. Just nu förändras skolan i en rasande takt åt fel håll av en borgerlig regering som insett att den ideologiska förskjutningen börjar just där, där vår människosyn, vårt självförtroende och vårt samhällsmedvetande formas, byggs upp eller bryts ner.

Vänsterns utbildningspolitik tar sin utgångspunkt i en insikt om att skolan har en dubbel karaktär. Skolan har alltid varit - och är fortfarande - ett sållningsverktyg, ändå är det nödvändigt för arbetarklassen att vi utbildar oss och den bästa väg som finns är genom det sammanhållna skolsystemet. Som också, vid sidan av de sorterande och förminskande dragen, rymmer progressiva inslag, resultatet av demokratsiering och politisk kamp.

Många av de progressiva dragen, som fria skolmåltider och lokala styrelser är hotade idag eller har redan fått sin dödsdom undertecknad av Jan Björklund.

Självklara inslag i en skolpolitik från vänster är nej till privatskolor och ja till en sammanhållen offentlig skola, nej till alla typer av avgifter (och - alltså - ja till skattefinansiering istället), nej till betyg... utöver det får var och en hitta sina personliga ljuspunkter i programmet, själv är jag extra stolt över att vi tydligt tar ställning mot läxor, mot alla former av nivågrupperingar, för arbetslivspraktik på samtliga gymnasieprogram och för en fortsatt utbyggnad av högskolan bortom 50%-målet. Runt de punkterna rörde sig också några av rikstingets längre debatter.

Riksting och kongresser är nästan alltid en uppmuntrande och lärorik erfarenhet. Och det är också någonting helt annat än en konferens eller ett möte i största allmänhet. Vid programbehandlingen i plena avslutas en halvårslång process med debatt och diskussioner inom organisationen, motionerande och motionssvarande och slutligen yrkanden och ändringsyrkanden. Resultatet av argument och motargument är ett gemensamt bygge. Ett abstrakt sådant visserligen, bestående av bokstäver och meningar, men icke desto mindre ett gemensamt bygge som uttrycker en gemensam idé, med byggmaterial bestående av de motioner som skrivits i klubbarna från Skåne i söder till Norrbotten i norr och sedan ihopspikat av de inlägg som formulerats i talarstolen.

Ett riksting, en kongress, är ett bygge, men även ett skådespel. En improviserad/regisserad föreställning med ett tidschema som ska hålla och skådespelare som alla ska få sin plats på scenen. Scenupplevelsen - att stå där och säga sin åsikt - är lika viktig som det som sägs. I Ung Vänster inleder vi alla sammandragningar med separatistiska kill- och tjejträffar för att så långt det är möjligt formulera strategier mot- och ständigt bevaka den könsmaktsordning som genomsyrar alla relationer, även hos oss, i det rådande genussystemet.

Ett riksting, en kongress, är ett bygge och ett skådespel, men även hastig och djup förälskelse. I de kamrater som bakom kulisserna i ett alldeles för litet kök lagar maten till 200 personer, de som kör bussarna, de som städar toaletterna och de som sätter upp sig på talarlistan för första gången i sitt liv för att ge sin syn på vad förbundet bör tycka om SFI eller föräldrakopperativ i glesbygden. En förälskelse i henne som inte vågade begära ordet, fast hon hade det bästa argumentet av alla. En förälskelse i de som överraskade med glasklar förståelse, de som kom från ingenstans och sammanfattade allt. En förälskelse i presidiets propositionsordningar och dåliga skämt, i hälsningsanföranden från grannländer i väster- och öster, i smutsiga klassrumsgolv och smyghånglande tonåringar... Och björkarna som just tar språnget mot sommaren där utanför plenasalens fönster.

Och sen är det plötsligt över.


Ung Vänster håller riksting under de mellanår då vi inte har kongress. Vid rikstinget genomförs inga val utan endast programbehandling. Filmen ovan är liksom bilderna i postningen hämtad härifrån och härifrån.

11 kommentarer:

Anonym sa...

"ändå är det nödvändigt för arbetarklassen att vi utbildar oss"

Såpass. Jag visste faktiskt inte att du var arbetarklass. Hur många generationer kan arbetaridentiteten gå i arv? Duger det om man lyckas rota fram någon stackars rallare i familjealbumet?

Eller är det proletariseringen av Sveriges lärare du alluderar till?

Eller får man fingrarna skitiga på Chalmers nuförtiden?

Eller är du arbetarklass på samma sätt som Peter Birro?

Tacksam för svar.

Erik Berg sa...

Bra fråga.

Vad betyder begreppet arbetarklass för dig själv? Är man arbetarklass bara när man har skitiga fingrar? Upphör man att vara arbetarklass när man läser på universitetet?

I olika lägen och beroende på vad man har för syfte kan man definera arbetar- och överklassen olika brett och på olika ledder. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att definitionen i sig är politisk.

Oftast tänker jag i det här arbetarklassbegreppet: vi som lever på att lönearbeta (eller studerar för att lönearbeta) och har en begränsad makt över vår egen inkomst- och livssituation, vi tillhör arbetarklassen.

Den här definitionen är förstås inte oproblematisk, den har mängder av problem, men den är mest ändamålsenlig för att bygga bred solidaritet och samla flest människor kring en radikal politik.

Det finns ungefär en miljon skiktningar och motsättningar inom arbetarklassen. Kvinnor lever, förutom med sin klasstillhörighet också under könsmaktsordningen, invandrare är rasifierade och diskriminerade. En del är bögar, en del är homofober. En del är akademiker, andra är hantverkare. En del är friska som nötkärnor, andra har handikapp. Och så vidare. Men motsättningarna och skillnaderna överskuggas av den gemensamma nämnaren: att vi tjänar på ett samhälle som omfördelar, med en generell välfärd, gemensamt ägande och en minskad makt till kapitalägarna - överklassen, if you will.

Om arbetarklassbegreppet vore en tävling om vilka det är mest synd om så skulle ingen i Sverige få kalla sig arbetarklass. Det finns alltid de som befinner sig oändligt mycket längre ner. En miljard sluminvånare t ex... (ett problem i Kenya är att de fattigaste inte själva betraktar sig som arbetarklass)

Medelklassbegreppet betraktar jag som rätt ointressant. Och om man funderar på saken: vem gynnas av att en stor del av svenska folket börjar definiera sig själva som medelklass? Med begreppet följer också självbilden att man sitter mittemellan två poler i klassamhället och ur det följer att alla hot mot den rådande politiska ordningen också uppfattas som ett hot – underifrån - mot den egna positionen.

Det förlamar istället för att mobilisera. Ytterst är det precis vad de längst upp, de som lever på att låta andra arbeta åt dom, vill uppnå. Ett förvirrat ”mellanskikt” som inbillar sig att de har gemensamma intressen uppåt, inte nedåt. Jag har skrivit mer om klassdefitionernas betydelse här.

Förresten har jag inte räknat rallarna i släkten, men nog finns det många järnvägare... och några direktörer.

Oskar Lindvall sa...

Jag är nästan säker på att titeln arbetarklass delas ut postumt då man dör av cancer som en direkt följd av asbestsanering, alternativt att man sprängs i en kolgruva. Rysk helst.

Anonym sa...

tack för det långa och utförliga svaret!

Jag tror att om man accepterar ett klassbegrepp som är tänjbart som en amöba, kommer man också att missa ett antal intressanta trender i arbetslivet. Som till exempel att majoriteten löntagare under de senaste åren bevittnat en ständigt ökande makt över sina arbetsvillkor (med konjunktursvängningar, givetvis, men ändå) medan en mindre grupp 'outsiders' lämnats kvar.

Du använder en folkpartistisk argumentation för en generell välfärdspolitik som tilltalar det stora flertalet, men risken är trots allt stor att man med en sådan ansats förlorar fokus. Som t ex när svenska byggjobbare skanderar rasistiska slagord mot lettiska arbetare. Eller när fackföreningarna ger sig på en egen företagare i kosmetikbranschen som i flera av de dimensioner du nämner - svart, kvinna, utlandsfödd - hamnar under de svenska arbetarna i hierarkin.

Jag uppfattar försöken att rädda arbetarklassbegreppet undan historiens obändliga dynamik (d v s att medelklassen växer) som ett sätt att undvika att uppdatera idéerna. Om man säger att inget förändrats sedan 70-talet kan man ju också återanvända de politiska handlingsprogrammen från 70-talet.

Anonym sa...

Riksting... ah, det är verkligen nått särskillt med att tillsammans bygga vår politik. Och jag vet att det är nördigt att gilla nattplena, lazze ohlys och ord som kontraproppositionsvotering, men det är verkligen nånting särskillt. Vackert skrivet! =)

Erik Berg sa...

anonym:

Det historiska klassbegreppet, det som jag föredrar att använda, ”är inte tänjbart som en amöba” (är de tänjbara?), tvärtom: arbetarklassens storlek är ungefär konstant genom hela 1900-talet, och även så idag. Problemet ligger istället hos många ”moderna” klassbegrepp: lite beroende på vad du sneglar på kan du få väldigt olika fördelning mellan de klasser och subklasser som du besvärar dig med att definiera, men de säger ändå ingenting om den grundläggande intressekonflikten i samhället, mellan dem, minoriteten, som har mycket makt över andras liv och dem, majoriteten, som har begränsad makt till och med över sitt eget liv.

Du skriver att en majoritet löntagare bevittnat en ”ständigt ökande makt över sina arbetvillkor”. Jag är nyfiken på att få exempel på det! Min bild är nämligen att det är tvärtom, stressen på nästan alla arbetsplatser har ökat, manöverutrymmet i gemen har minskat för den vanlige löntagaren, villaägaren sitter på större amorteringar, företagaren har smalare marginaler, samtidigt har trygghetssystemen försämrats. Min bild är alltså den rakt motsatta.

”Du använder en folkpartistisk argumentation för en generell välfärdspolitik”
Shit, gör jag? :-)

”Som t ex när svenska byggjobbare skanderar rasistiska slagord mot lettiska arbetare.”
Som sagt, klassdimensionen är inte den enda dimenssionen. Men det rellevanta är att både svenska och lettiska arbetare har ett intresse av facklig solidaritet, att undvika löne- och villkorsdumpning osv. Den solidariteten måste verka åt båda hållen.

”Jag uppfattar försöken att rädda arbetarklassbegreppet undan historiens obändliga dynamik (d v s att medelklassen växer) som ett sätt att undvika att uppdatera idéerna. Om man säger att inget förändrats sedan 70-talet kan man ju också återanvända de politiska handlingsprogrammen från 70-talet”

Visst måste vänstern, liksom alla andra, uppdatera mängder av analyser. En del av det har vi inte riktigt hunnit med ännu (som att förstå miljöfrågan och den accelererande teknikutvecklingens implikationer)... Men den grundläggande verkligheten är fortfarande (åtminstone fram till den berömda singulariteten) densamma. Att jag tror på det historiska arbetarklassbegreppet handlar inte om att kunna återanvända handlingsprogram från 70-talet (de är av andra skäl fullkomligt obrukbara) det gör jag därför att jag inte sett några övertygande tecken på att det skulle vara annorlunda idag.

En fråga: fler studerar vidare på högskola idag, innebär det att medelklassen växer eller att akademikerna proletariseras? Varför tror du att den borgerliga regeringen vill avskaffa 50%-målet?

Anonym sa...

Gosse, jag kan ge dig hur många exempel som helst. Vi kan ju börja med enkel aritmetik. Vad händer om andelen universitetsutbildade i befolkningen ökar kraftigt? Leder det till att fler människor får förhållandevis angenäma arbetsförhållanden, eller till att färre får det? Om det är det senare, skulle det vara intressant om du kunde förklara hur detta går till. Vidare undrar jag varför du då inte som konsekvens förespråkar att man ska avskaffa all universitetsutbildning.

Vill du ha fakta kan du besöka SCB:s undersökning av levnadsförhållandena. Jämförelser med 1986/87 (den första jämförbara tidpunkten) talar sitt tydliga språk. Andelen som uppger att de kan lära sig nya saker på arbetet har ökat till 70,8 procent (1987:63,1 %). Andelen som har en instrumentell syn på arbetet har minskat från 20,1 till 18.4 %. Andelen som upplever arbetet som jäktigt har sjunkit till 10.4 procent (från 10,9). Än större förändringar finner du om du ser till de fysiska aspekterna av arbetet: buller, tunga lyft, obekväma ställningar.

Att du förnekar dessa trender får dig att framstå som Don Quijote.

Jag har faktiskt ingen aning varför den borgerliga regeringen vill avskaffa 50%-målet. Det låter som ett idiotiskt förslag. Å andra sidan vill man införa en yrkeshögskola vilket torde verka i motsatt riktning.

Till sist, ytterligare ett svar på din fråga om "proletariseringen" av akademiker. En av de få fakta som tycks ha kvalificerat sig till en lag på ekonomins område, är förhållandet att lönernas andel av BNP är konstant över tiden. Om BNP stadigt växer, och arbetskraften tenderar att minska, leder detta till ständigt ökande inkomster per capita för den arbetande befolkningen - framförallt den universitetsutbildade.

Du verkar inte ha noterat att den stora stötefrågan i industrialiserade länder de senaste decennierna inte varit att universitetsutbildade proletariseras, utan att de med låga kvalifikationer sackar efter i löneutvecklingen.

Rekommendation: rejäl reality check!

Anonym sa...

Det verkar vara en konsekvent strategi på denna blogg att avbryta diskussionen när argumenten tryter. Detta är föredömligt: alltför många debattörer brukar istället försöka gripa efter alltmer desperata halmstrån.

Men vore det inte på sin plats att då också klargöra för motdebattören att så är fallet? För den intellektuella hederlighetens skull, så att säga.

Erik Berg sa...

Det där var ett slag under bältet :-)

Ledsen att jag inte svarat, har börjat nytt jobb i dagarna och inte riktigt hunnit med. Det är en intressant diskussion som jag gärna fortsätter, men för trött nu (ja, uppfatta det gärna som ett inlägg i debatten :-))

Men, häng kvar så får du ett svar imorgon.

Erik Berg sa...

Så.

Vad diskussionen handlar om är alltså om egenmakten ökar, minskar eller är konstant, om arbetarklassen krymper eller består och, som en bonus, om det är värt att plugga vidare.

Först när det gäller diskussionen om universitetsutbildning och ”förhållandevis angenäma arbetsförhållanden”. Min poäng var den här: En gång i tiden innebar högre utbildning en garanterad plats i löntagargruppernas övre skikt. Idag är det, som bekant, inte så. Det enda du kan vara säker på är att få en studieskuld. Jag gillar informationssamhället, den ”kreativa tidsåldern” och det faktum att fler utbildar sig... men man begår ett felslut om man tror att det i sig innebär att fler får ökad makt över sina liv. Förhoppningsvis får fler kreativa arbetsuppgifter och en mindre ”instrumentell syn på arbetet”, konstigt vore det annars. Den rent fysiska arbetsmiljön i akademikeryrken är oftast mycket bättre än i industri- och serviceyrken, men i dess ställe dyker andra typer av ohälsa upp: mental stress, behovet av att ständigt vara flexibel, böjlig och att kompetensutveckla sig eller halka efter. En läsvärd bok i sammanhanget är Richard Sennets När karaktären krackelerar. Kritiskt recenserad och sammanfattad av Peter Englund här.

Min poäng var inte att det var bättre förr. Och jag säger inte att det är särskilt synd om akademiker, för det är det inte. Min poäng är att exploateringen är ungefär konstant, och så länge som löntagarna fortfarande inte har makten över arbetets organisering och arbetsvärdets fördelning, så länge som anställningarna är otrygga och arbetstiden per arbetande person kontinuerligt ökar, etc, så länge kommer klassamhället bestå. Arbetarklassen består men skiftar tyngdpunkt i takt med att högre utbildning blir mer och mer av ett obligatorium.

Dina SCB-siffror var intressanta, de visar hur statistik kan tolkas på olika sätt. Jag har själv citerat ur ULF ganska många gånger och måste nog säga att jag tycker att du läste rätt selektivt. Jag rekomenderar f.ö att du även tittar på Välfärdsbokslutet för att få en helhetsbild av hur svenskar faktiskt mår idag. Lite därifrån:

”Andelen ungdomar som uppgav att de led av Ängslan, oro, ångest ökade under 90-talet från 6 till 17 %. [...]Andelen med ett jäktigt arbete ökade under samma period från 56 till 68 %. [...] Andelen kvinnor som led av ängslan, ångest och oro ökade från 16 till 23 %, andelen män som led av samma symtom ökade från 8 till 14 %.”

Från ULF, titta på det här diagrammet som visar den självupplevda förekomsten av olika ohälsoproblem bland sysselsatta på arbetsmarknaden.

Anders Wikman och Staffan Marklund skrev rapporten Tolkningar av arbetssjuklighetens utveckling i Sverige 2003, ett längre citat för att ge både siffror och sammanhang:

”Andelen kvinnor som har svårt att släppa tankarna från arbetet har ökat från 15 till 30 % från 1984 och andelen som säger att de hela tiden kan bestämma arbetstakten minskat från 50 till drygt 40 % i privat sektor och från 40 till knappt 30 % i kommunal sektor sedan 1980-talets slut. [...]Andelen med hög anspänning i arbetet har, bland kvinnor i åldern 50–64, ökat från 34,4 procent till 39,6 procent. För männen från 12,7 procent till 18,1 procent mellan 1991 och 2001. Av alla förvärvsarbetande uppgav 42,8 procent av männen och 61,4 procent av kvinnorna att de inte obehindrat kunde ta kortare pauser i arbetet för att prata. [...]Ökningen av sjukfrånvaron kan relativt entydigt kopplas samman med försämrade psykosociala arbetsmiljövillkor. Framförallt gäller det ökade krav i arbetet och avsaknaden av en motsvarande kompensation i form av ökade frihetsgrader. [...] Det faktum att sjukfrånvaroökningen varit särskilt stor bland anställda inom kommuner och landsting är tydligt relaterat till att de anställda i dessa sektorer fått särskilt framträdande svårigheter.”

En tydlig trend i riktning mot mer egenmakt och bättre hälsa har jag med andra ord svårt att urskilja. Vad jag ser är snarare en oerhört diskrepans mellan å ena sidan en växande BNP och å andra sidan en ohälsa som består och i många fall ökar.

Om BNP stadigt växer, och arbetskraften tenderar att minska, leder detta till ständigt ökande inkomster per capita för den arbetande befolkningen - framförallt den universitetsutbildade.
Ja, marginellt och till priset av att vi arbetar mer: årsarbetstiden för de som är sysselsatta ökade med 100 timmar från 1550 timmar i slutet av 1980-talet till ca 1650 timmar år 2000, enligt LO-rapporten Färre gör mer (2004) Där har du din löneökning. En annan fråga, mer central för klassförståelsen, är: hur ser fördelningen mellan lön och vinst ut?

Du verkar inte ha noterat att den stora stötefrågan i industrialiserade länder de senaste decennierna inte varit att universitetsutbildade proletariseras, utan att de med låga kvalifikationer sackar efter i löneutvecklingen.
Proletarisering var möjligen ett väl starkt ord som ledde dina tankar fel. Vad jag menade var inte att akademiker blir utfattiga utan att den högre utbildningens status sjunker. Att det dessutom sker en tilltagande skiktning inom arbetarklassen som helhet och att grupper med lägre utbildning halkar efter ytterligare är förstås ingen oviktig fråga, men felet består i att uppfatta den skiktningen som en fundamental skiktning.

Anonym sa...

Tack för det långa svaret!

Först när det gäller diskussionen om universitetsutbildning och ”förhållandevis angenäma arbetsförhållanden”. Min poäng var den här: En gång i tiden innebar högre utbildning en garanterad plats i löntagargruppernas övre skikt. Idag är det, som bekant, inte så. [...]

Vänta nu... det känns som att du blandar ihop två saker här. Först talar du om ”en garanterad plats i löntagargruppernas övre skikt” och sedan säger du att ”man begår ett felslut om man tror att det i sig innebär att fler får ökad makt över sina liv”. Men den statusminksning du alluderar till handlar väl egentligen om makten över andra människors liv? Nog hade prästen och skolläraren för hundra år sedan i det avseendet oerhört mycket mer makt än dagens präster och skollärare. Men jag utgår ifrån att vi båda uppfattar denna omfördelning som något positivt?

Jag håller med dig om att det finns indikationer på att psykisk ohälsa verkar vara ett växande problem, men jag delar inte dina politiska slutsatser. Återkommer till dessa nedan. Vad gäller den psykiska ohälsan måste jag först påpeka att din statistiksamling är tämligen selektiv då du begränsar dig till 90-talet. Du jämför alltså situationen före och efter 90-talskrisen och ingen torde vara förvånad att se att krisen fick folk att må sämre. Poängen med välfärdsbokslut var också just att utvärdera vad som hänt med välfärden i Sverige under denna exceptionella tidsperiod. Men i den mån som dina siffror faktiskt pekar på underliggande långsiktiga trender har jag svårt att få de självupplevda siffrorna att gå ihop med mer ”objektiva” statistikuppgifter som medellivslängd och förväntad livslängd i god hälsa. Således synes de kohortstudier som gjorts baserat på ULF visa att allt större del av svenskarnas (allt längre) liv tillbringas i god hälsa. Vidare har antalet självmord per capita minskat med en tredjedel de senaste 20 åren.

Sammantaget tror jag det är två fenomen som ligger bakom den motsägelsefulla bilden. Den ena är att äldre arbetstagare haft speciellt svårt att anpassa sig till den oerhört snabba strukturomvandling som ägt rum i Sverige och många jämförbara länder under de senaste 15-20 åren. Det är väl sviterna av denna process som Wikman och Marklund redogör för. Det finns skäl att tro att problemen är särskilt stora i Sverige eftersom medvetenheten tycks vara minimal. Så missade vi exempelvis deadline för att implementera EU:s direktiv mot åldersdiskriminering, men ingen bryr sig.

Det andra fenomenet är att en minoritet av lågutbildade individer inte fått ta del av den senaste tidens välståndsökningar. Här har du det omtalade ”utanförskapet” och det är väl förmodligen många av dessa som finns bland de 10-20 procent av befolkningen som uppger att de besväras av ”ängslan, oro eller ångest” här.
Så långt är jag med.

Du får dock arbeta hårdare om du ska övertyga mig om att den växande kreativa klassens unga entreprenörer mår allt sämre, och att detta beror på exploatering.

Ja, marginellt och till priset av att vi arbetar mer: årsarbetstiden för de som är sysselsatta ökade med 100 timmar från 1550 timmar i slutet av 1980-talet till ca 1650 timmar år 2000

Jag säger: källkritik! LO:s siffor kan lätt kollas mot SCB:s motsvarande och då kan man konstatera att arbetstiden per anställd varit förvånansvärt konstant de senaste 25 åren – fluktuationerna ligger inom ett spännvidd av 1 arbetstimma per vecka. Real BNP per capita har däremot ökat med 56 procent sedan 1980. Det är betydligt mindre än i många jämförbara länder men trots allt ganska skapligt.

En annan fråga, mer central för klassförståelsen, är: hur ser fördelningen mellan lön och vinst ut?

Som sagt, den är anmärkningsvärt konstant över tiden. Hur den vetskapen nu bidrar till klassförståelsen.

Min poäng är att exploateringen är ungefär konstant, och så länge som löntagarna fortfarande inte har makten över arbetets organisering och arbetsvärdets fördelning, så länge som anställningarna är otrygga och arbetstiden per arbetande person kontinuerligt ökar, etc, så länge kommer klassamhället bestå.

Här tror jag vi har den centrala skiljelinjen. Det tycks vara väldigt viktigt för din analys att utmåla löntagarna som grupp – de du kallar arbetarklassen – som exploaterade. Jag har inte lyckats hitta några belägg i det du skriver för att denna bild är korrekt beträffande löntagarkollektivet som helhet.

Vad gällter ”otrygga anställningar” vet jag inte vad du syftar på då LAS behållits tämligen intakt sedan den instiftades. Bortsett från detta har arbetarrörelsen i Sverige traditionellt varit för en hög omsättning på arbetsmarknaden – vilket leder till ”otrygga anställningar” – då detta för med sig en positiv strukturomvandling. Är det alltså i själva verket Rehn-Meidner-modellen du argumenterar emot?

Min slutsats blir nog trots allt att ditt tänjbara klassbegrepp inte är ägnat att underlätta en radikal omfördelning av möjligheter och resurser i samhället. Tvärtom framstår det som ett sätt att springa ifrån notan och blunda för politikens målkonflikter – vi kan ju lösa alla samhällsproblem genom att brandskatta ”de rika” efter att vi har definierat om arbetarklassen till att omfatta 99 procent av befolkningen.