Mot seger, men det är inte här striden står

Foto: Rick Falkvinge
Presskonferensen i söndags var hilarious. Gottfrid Swartholm och Peter Sunde uppkäftiga på ett charmigt Jerry Rubin-vis med repliker som kommer gå till (teknik)historien.

Att porta TV4, Aftonbladet och Metro när gammelmedierna klängde över varandra för att få vara med var mest en rolig detalj i sammanhanget, som dock förtydligar i hur många dimensioner fildelningsfrågan griper in i nutiden och hänger ihop med andra frågor som kontrollen över det politiska rummet och den offentliga diskussionen. Vissa tolkade portningen som ett hot mot demokratin. Duh. Rasmus Fleischer kommenterar den idiotin väl och ställer samtidigt frågan, appropå diskussionen om hur ”kreatörer” skall försörja sig när den gamla upphovsrätten faller och appropå att massmedia ständigt förväntar sig att folk skall ställa upp när de ringer:

”Hur ska intervjuoffer försörja sig? Vi får ingen upphovsrätt, inga royalties när våra insatser fyller etermedierna, inte ens engångsbetalning för utförd insats, trots att vi ofta lägger ner ordentlig tid och förväntas ha förberett våra svar. Vi arbetar gratis, men på något sätt försörjer vi oss uppenbarligen ändå. Nästa gång någon frågar om “kreatörer” är det nog läge att bolla tillbaka. Vem kan ge ett slagkraftigt svar (högst 15 sekunder) på frågan om hur intervjuoffer ska försörja sig?”

Att omvandla rättegången till en situationistisk happening är en väldigt Fleischisk idé. Som allmän politisk strategi är den djupt kontraproduktiv och farlig, men just den här akten inom det större skeendet kan inte kommenteras på bättre sätt. Manus skrivs allteftersom. Alla är medaktörer. Det är pepp. Enligt DN kostade en biljett till rättsalen 500:- på svarta marknaden andra rättegångsdagen. ”Som en rockkonsert”. Luftslott noterar:

”Det bådar onekligen illa för dem att [...] vi sitter i deras korridorer och spekulerar om hur vi ska planera nästa anfall när de som bäst försöker sänka ett flera år gammalt skepp. Jag träffade fler hackers och likasinnade i tingsrättens korridorer på några timmar än jag gjort efter nästan två terminer på KTH.”

Många har konstaterat det: oavsett hur det går i rättegången så är det här slaget redan vunnet.

Men, samtidigt, det är inte här den egentliga striden står.

Upphovsrätten så som vi känner den från dess 1900-talsform kommer förvisso inte resa sig upp i elfte timmen och få nytt liv. Den är idag lika faktiskt ointressant som väderkvarnen i ångpannornas tidsålder och som ångpannan i elturbinens. Däremot kan den från livet efter detta dirigera otäcka horder av odöda som ställer till med avsevärd skada. Riksdagen fattar beslut om IPRED nästa onsdag och kommer utan tvivel att rösta ja. Telekompaketet rullar vidare i EU.

Så många processer är i rörelse åt fel håll att inte ens svärmar av sociala medier kan rå på dom. Den gamla politiken är tung och smart den med. Känsliga omröstningar genomförs enklast när uppmärksamheten är på annat håll, skulle inte förvåna om någon räknat ut att IPRED-omröstningen skulle sammanfalla med rättegången. Så måste också en akt i Fleischers episka drama utspela sig på sidoscenen, och med dramats känsla för vändningar är det där som det verkligt avgörande sker.

Avslutningsvis så är Piratpartiets förmåga att rapportera och mobilisera kring de här händelserna imponerande. Min upplevelse, rätta mig om den är förvirrad, är att det inte finns något annat politiskt parti i Sverige som lika effektivt förmår mobilisera och skapa tryck kring sina frågor som Piratpartiet just nu. Kanske beror det på att de snarare är organiserade som en (decentraliserad) redaktion än som ett traditionellt parti. De är helt enkelt lysande på att producera media, det som alla partier alltid har behövt ägna sig åt, men som traditionella partier enbart är vana att göra genom massmedia, inte på egen hand. Medan andra trevar med yrvakna YouTube-kanaler eller löjliga Twitterförsök kör Piratpartiet en sjuk - och substansiellt nyttig - uppdateringsfrekvens på sin livesida, med en partiledare som livebloggar från skeendets mitt.

Och visst är långt ifrån alla i den här föreställningen piratpartister. Men om man ändå får den bilden så beror det på att övriga partier saknar förmåga att att hänga med och göra politik lika effektivt. Vi har förstås annat för oss istället. Konkret folkrörelsearbete, kommunala nämndmöten, studiecirklar. Inget av det är oviktigt. Men, likaväl, tag intryck, dra slutsatser. Kopiera.

Tidigare poster: Lydiga gossar mot piratkopiering, Nej, det går inte att lagstifta bort utvecklingen, Ägaren totalt ägd.

Bort från mainframe

Allt liv definieras och formas av hur det upprätthåller sin energibalans. Från herbivorer till omnivorer och karnivorer – vi letar alla upp, eller tilldelas, en specifik plats i näringsväven – en nisch – och formas därefter av de villkor som nischen fordrar.

Jaguarens explosiva muskelpaket och graciösa figur är inte tillkommen för att imponera på fotografer från National Geographic utan för att röra sig över stora områden (40-50 kilometer på en natt), ljudlöst smyga upp bakom ett byte och därefter avsluta jakten med ett sekundsnabbt språng. Det är jägarens skepnad.

På samma vis bär giraffen med sina långa ben och hals bladätarens villkor inskrivet i sin fysiska form, kamelen har sina pucklar för att ta med ett reservförråd av fett för vandringar i näringsfattigt land, centerpartisten kan på beställning gråta krokodiltårar för att behålla en plats vid köttgrytorna. Och så vidare. Det finns inte ett djur vars yttre inte vittnar om hur det föder sig. Detsamma gäller för oss människor och de samhällen vi bygger.

Vårt val av energisystem rör någonting mer avgörande än vilken modell som billigast kan leverera X antal kilowattimmar. Som jag skrev i föregående post: vore kostnaden det avgörande villkoret så skulle kärnkraften mycket väl kunna vara ett rimligt alternativ. Det avgörande problemet med kärnkraften är det samhälle som den definierar omkring sig, den form som den specifika energinischen ger åt institutioner, infrastruktur och tankemönster.

Om den distribuerade sol- och vindkraften med tusentals nätnoder, utbytbar teknik och småskalig självförsörjning är energisystemets motsvarighet till sammankopplade persondatorer så har kärnkraften sin motsvarighet i Mainframe – stordatorn. En modell som på sin tid placerade kontrollen över datorerna i händerna på en liten grupp experter i vita rockar. Hade Mainframe bestått hade ingen kunnat läsa den här texten idag – Internet hade inte funnits. Den kreativa explosionen sköt fart först med framväxten av persondatorn, distribuerad förmåga, decentraliserade resurser.

Och det är därför som det samhälleliga priset för att ersätta dagens reaktorer med nya är så högt – det låser in oss i en Mainframemodell för överskådlig framtid. Dessutom i en tid som – vad det ser ut nu – kan komma att bli lite småskakig. Och skakiga samhällen är ingenting som passar i kombination med kärnkraft, vars samhällsmodell är centraliserad, fjärrberoende och toppstyrd. Runt sig förutsätter kärnkraften en stor kontrollapparat och en strukturernas ärkestruktur.

Kärnkraften kräver stabilitet i alla led. Stabil försörjning med bränsle av rätt kvalitet i rätt tid, stabila kedjor för att flytta avfall till mellanförvar, stabil försörjning av expertkompetens, stabila högspänningsnät för distributionen, stabila underleverantörer, stabila kontrollorgan, stabila ägare, stabila medarbetare, stabila datorsystem, stabila finanser...

Kärnkraften förutsätter att allting fungerar för att den ska fungera.

Men det gör det ju inte alltid – och det är aldrig vidare smart att utgå från att det ska göra det. Kulturer och civilisationer har blomstringsperioder och sönderfallsperioder. Det har hänt förr. Finanskrascher, resurskonflikter, klimatkatastrofer, krig... det saknas inte direkt orosmoln på himlen, och även om jag i grunden är optimistisk om vår framtid – främst tack vare den här uppfinningen – så är det rent dunderkorkat att inte bygga med tanke på att det kan komma att blåsa hårt framöver.

Blåst råkar förresten vara det som vindkraften trivs som allra bäst i.

Vid sidan av riskresonemanget: jag vill se ett samhälle baserat på en optimerad användning av rätt grad av teknik och energi för rätt ändamål. Vi kan och bör optimera vår energianvändning istället för att maximera den som idag. Vi kan och bör bör optimera vår energiproduktion istället för att maximalt teknifiera och komplicera den, som idag.

Jag är övertygad om att ett sådant samhälle – förutom att vara bra mycket säkrare – har bättre förutsättningar att bestå som en demokrati, att det är både tryggare och bättre att växa upp i för våra barn och överlag mycket friare och mer kreativt.

På andra håll: Birger Schlaug på samma tema.
Tidigare poster om kärnkraft: Reaktorreaktionärernas revansch, Kraftindustrin smutskastar, Om det här är världens säkraste kärnkraft..., Unghögerns bekväma miljöpolitik, Tjernobyl och om elnät: Land och ledning.
Andra bloggar om kärnkraft, vindkraft, centerpartiet, mainframe

Reaktorreaktionärernas revansch

-Det är orealistiskt att tro att inhemsk vindkraft och satsningar på andra alternativa energikällor kommer att kunna ersätta den svenska kärnkraften under de närmaste decennierna, skrev Elisabeth Nilsson, vd för lobbyorganisationen Jernkontoret på Newsmill i fredags. Har vi hört den förr?

Jo, det har väl hänt. Samma fras har vevats i olika varianter sedan det stora energisystemvalet gjordes i samband med 70-talets oljekris och 80-talets kärnkraftsdebatter. Kärnkraften går inte att ersätta ännu, lyder resonemanget, eftersom det saknas utvecklade ”realistiska” alternativ. Med myten som snuttefilt har kärnkraften överlevt folkomröstningsresultatet och gör så än idag: Förnyelsebar energi har inte genomgått några "tekniksprång och enorma effektiviseringar" beklagade sig Göran Hägglund häromdagen och meddelade att (kd) därför om tjugo år måste stödja nya reaktorer.

Nej, logiken har aldrig varit glasklar.

Samtidigt som svensk kärnkraftlobby och reaktorreaktionärer närt och salufört sin myt i år efter år har andra länder genom politiska beslut byggt ut de förnyelsebara energislagen sol och vind, mindre bekymrade om att svenska ångpanneföreningen anser detta vara ”orealistiskt”.

Medan vindkraften idag svarar för omkring 1% av svensk elförsörjning är andelen i Tyskland (som har mindre landyta och sämre vindförhållanden än Sverige) omkring 15%, i Spanien omkring 12% och Danmark idag omkring 20%. I samtliga fall är det resultatet av en medveten satsning, som i förlängningen ger mer än bara förnyelsebar elproduktion för hemmamarknaden: 90% av den danska vindkraftstillverkningen går på export och förra året levererade danska turbintillverkare, som Vestas, mer än 50% av de turbiner som installerades runt om i Europa, en marknad där investeringsbehovet under den kommande femtonårsperioden beräknas till omkring 2000 miljarder kronor. Man kan lugnt konstatera att Sverige har missat det tåget. Vi väntar fortfarande på ett som drivs av uran-235.

Skälen till den svenska eftersläpningen är en blandning av politisk passivitet, ointresse från energijättarna som varit nöjda med rådande oligopolstrukturer, frånvaro av långsiktiga ekonomiska stödsystem och kärnkraftens våta filt över allting. Vindkraftpolitiken har fram till 2002-års energipolitiska proposition, med professorerna Patrik Söderholms och Gabriel Michaneks ord präglats av en ”vag retorik och en önskan om ökad utbyggnadstakt men med avsaknad av tidsplaner och kvantitativa mål.”

TILLSLUT har politiken satt ner foten och signalerat att vindkraften skall byggas ut rejält. 2002 års energipolitiska proposition satte ett planeringsmål på 10 TWh till 2015. Motsvarande ungefär 1,5 reaktorer. Alldeles för sent och alldeles för lite, men därmed tog ändå utbyggnaden för första gången fart på riktigt. DN hade i torsdags en genomgång av liggande planer från vindkraftbolagen som, om de fullföljs, skulle vara tillräckliga för att i kombination med 20% energieffektivisering ersätta kärnkraftens elproduktion i sin helhet redan år 2020.

DN Grafik

Sammanställningen i DN är intressant ur många aspekter. Den visar dels att den nödvändiga tekniken och potentialen finns, och att det inte är någon fara å färde för framtidens elförsörjning. Den illustrerar också hur vindkraften skiljer sig från kärnkraften: småskalig och många gånger regionalt förankrad och regionalt ägd produktion baserat på en lättillgänglig teknologi. Det är inte bara ett annat energisystem utan också ett helt annat samhälle än kärnkraftens centraliserade och teknifierade modell, med dess illa fungerande konkurrens.

Men ingenting är i hamn ännu. Sveriges förenade dinosaurier kan fortfarande sänka utbyggnaden genom en tjurrusning tillbaka till juratiden. De gör så gott de kan. Trots att hela världen, inte minst USA efter regimskiftet, pekar i motsatt riktning.

Den som inbillar sig att centerpartiets svek mot folkomröstningen och energiuppgörelsen saknar betydelse, eftersom ” vindkraften ändå byggs ut och kärnkraften ändå inte bär sig utan statligt stöd”, har helt missat dynamiken i det som nu kommer att ske.

Svenska kärnkraftverk är gamla. Inom femton år kommer reaktorerna behöva bytas ut eller avvecklas. Folkomröstningens besked var att reaktorerna den dagen de nått bäst-före-datum skulle ersättas med förnybara energislag. Det nya beskedet är att de istället får ersättas med nya reaktorer.

Självklart har det betydelse. Och en sådan investering är inte alls omöjlig att räkna hem för Vattenfall/Eon. Nät och anläggningar finns redan på plats och med en globaliserad elmarknad och tilltagande global energibrist kommer investeringar i nya reaktorer kunna bli lönsamma även med begränsat statligt stöd. Ur ett samhällsekonomsikt perspektiv, däremot, innebär – exempelvis – 80 miljarder i investeringar i nya reaktorer och ökad produktionskapacitet samtidigt 80 miljarder mindre i investeringar som kunde ha placerats på förnybara energislag. Det innebär också ett mindre tillväxtutrymme för den förnyelsebara elen, eftersom kärnkraften inte bara behåller utan även tillåts utöka sin produktionskapacitet med mer än 50%. I praktiken medför alliansens överenskommelse med andra ord en krympning av det framtida tillväxtutrymmet för förnyelsebara energikällor motsvarande 150% av kärnkraftens nuvarande produktion.

Vindkraft och kärnkraft slåss om samma plats i den svenska elproduktionens tudelade ekosystem: att leverera basnivån som kombinerat med effektreglering via den mer justerbara vattenkraftsproduktionen ger en elförsörjning som alltid motsvarar behovet.

Mauds käcka och emellanåt tårfyllda tilltro till att vindkraften på egen hand skall segra över billig – men ur de flesta andra aspekter djupt problematisk – kärnkraftsel är helt enkelt inte realistisk. Detta är och förblir problemet, den våta filten, den Svenska Bromsen. Vattenfall, Eon och Göran Johnsson har rätt i att kärnkraftsel, liksom naturgas, räknat per kilowattimme är förhållandevis billig att producera – så länge man inte korrekt prissätter risker och externaliserade miljöeffekter. Vilket aldrig kommer ske, ty till det fordras politiskt mod.

Kärnkraft är, precis som centerpartiets ungdomsförbund, en billig genväg för den late och ogenomtänkte.

Det får sparas till en annan artikel att diskutera problemen med kärnkraften, här kan vi nöja oss med att konstatera dess nedhållande effekter för utvecklingen av förnybara energikällor och att dess existens kraftigt minskar incitamenten – från både statligt och privat håll – till omfattande effektivisering av elanvändningen. Återstår att se om de redan existerande elcertifikaten och den något utökade planeringsramen är tillräckliga för att hålla uppe farten i vindkraftsutbyggnaden framöver, men den dagen Eon eller Vattenfall presenterar sina konkreta planer på att öka kärnkraftsproduktionen lär vi bli varse hur de två delarna av kakan är direkt kopplade till varandra. Och det kan ske snarare än någon anar, eftersom dagens åldrade reaktorer dras med många dyra underhållsstopp och en kapacitetsökning ger mer avkastning ju förr den sker. Därför är det nödvändigt att de rödgröna partierna på inga villkor medverkar till energiuppgörelser som ger klartecken till att ersätta dagens reaktorer med nya.

Om regeringen nu skapat förvirring kring den långsiktiga utvecklingen och goda förutsättningar för allmän retardation, så kompenserades vindkraftsbranschen i energiöverenskommelsen på kort sikt med ett köttben bestående av slopat krav på bygglov och detaljplan för nya vindkraftverk. Det räcker med miljöprövningen, menar Andreas Carlgren.

Köttbenet är valt med omsorg, den byggherre är inte född som inte skulle känna hur det vattnas i munnen.

Dessvärre är det en väldigt dum idé som riskerar att göra vindkraften och samhället en björntjänst. Bygglovsprövning och prövning enligt miljöbalken tittar på olika saker och handläggs av olika myndigheter. Bygglov prövas i den enskilda kommunen mot detaljplan, eventuella arkitekturprogram och lämplighetsbestämmelser. Miljöprövning är en juridiskt formell prövning som görs av miljödomstolen.

I en situation då det finns stora ekonomiska incitament för att springa genvägar till snabbare utbyggnad är det djupt problematiskt att begränsa kommunernas möjligheter att pröva lämpligheten av dominerande nya byggnader. Ett vindkraftverk är ju de facto en skyskrapa med en stor visp på toppen, även om de enda invånarna i den är Kilo Watt och En Turbin.

Felplacerade verk har stor lokal påverkan på omgivningen. Risken är att vi får en mängd vindkraftparker som är snabbt tillkomna, illa planerade, onödigt förfulande och skapar en negativ inställning hos allmänheten. Risken är också att vi får en mängd konflikter med överkörda kommuner och kränkt kommunalt självbestämmande. Kontraprodutkivt och helt i ondödan.

Några tidigare artiklar om kärnkraft på bloggen:
Kraftindustrin smutskastar
Om det här är världens säkraste kärnkraft

Andra som skrivit om energiuppgörelsen: Röda Malmö, Naturskyddsföreningen, Radar, Jens Holm, Eva-Lena Jansson, Tommy Josefsson, Elisabeth Biström, Ett Hjärta Rött, Alliansfritt Sverige

Psykopatmaskinen

Den osynliga makten har visst råkat ut för en förtroendekris. Självsaneringsförsök som dagens artikel på DN-debatt från ”Etikkollegiet” lär dock misslyckas. Om de näringslivstoppar som adresseras i tidningen alls bryr sig om att följa med i samhällsdebatten och läsa artikeln så lär ändå anklagelserna rinna av dem som vatten på ett flottigt backslick. Var och en av dessa enskilda muppar har inte gjort något annat än vad alla andra på motsvarande positioner har gjort. Och alla andra har gjort det som alla andra har varit överrens om är rätt och riktigt: försökt tjäna så mycket pengar det bara går. Sådan är finansvärldens moral: högsta möjliga avkastning. Det är vad kunderna kräver, det är vad finansbolagen har levererat.

Under de senaste åren har avkastningskraven i finansbolagen drivits upp till 20 % på eget kapital. ”Är det rimligt i en ekonomi som växer med 3% och en inflation på 2%” frågar de etiska kollegorna. Det är en intressant fråga, kanske lite senkommen. Och svaret är att nej, helt rimligt är det väl inte, just nu lutar jag mer åt att det är rent perverst.

Fundamentalt sett lever alla finansbolag på skillnaden mellan in- och utlåningsräntan. En avkastning på 20% i de finansiella institutionerna kan bara betyda att de antingen lurar någon annan, eller blåser upp en stor jävla bubbla genom att låna från sig själva. Eller en kombination. Hur jävulskt vore inte det?

När det nu visat sig att det var både och – skitsnack, lurendrejeri och bluffpoker på alla plan – så inställer sig frågan hur det kunde vara möjligt för en så uppenbart knäpp modell härja fritt så länge.

Etikkollegiet vankar runt bland syrénbuskar i eftertankens kloster och brottas med den frågan. En hypotes har formulerats. Det handlar om ”den kultur och ansvar som bör styra finansiella företag”. Den verkliga kapitalismen, menar etikkollegiet, är förmögen att ta ”sitt samhällsansvar” om bara ”företag och banker också talar om sin etik”. Tyvärr har ett osunt ”maktmissbruk” brett ut sig bland näringslivets ledare, som ”kan underminera solidaritet och bredare ansvarstagande.” Låt oss sitta ner och göra pow-wow.

Det är säkert välmenande. Etikkollegiet verkar vara trevliga. Men väldigt naiva. De bortser från hur människor och samhällen faktiskt fungerar.

En luftlandsatt moral överlever inte länge i fientlig terräng. Moral har aldrig kunnat konstrueras och upprätthållas på tvärs mot en materiell- och institutionell verklighet. Moral – vår syn på vad som är rätt och fel – växer fram ur verklighetens omständigheter, de upplevelser vi har varje dag som säger oss vad som är rätt och fel.

Vad säger då den materiella-institutionella verkligheten, vilken moral odlas i vårt samhälle?

Glöm inte att vårt samhälle är av kapitalistisk modell. Vi präglas av de dagliga läxor om rätt och fel som den kapitalistiska ekonomin ständigt skriver ut, genom sitt sätt att fungera. I synnerhet präglar dessa läxor moralen hos dem som är verksamma i den kapitalistiska ekonomins hjärta, näringslivet. Om detta har Joel Bakan skrivit en bra bok – The Corporation (2004) – som varmt rekommenderas till grubblande Etikkollegier. Bakans tes är att företag är den institutionella motsvarigheten till psykopater, ”grandiose, manipulative and unable to feel remorse”. Han skriver:

“The corporation is an institution – a unique structure and set of imperatives that direct the actions of people within it. It is also a legal institution, one whose existence and capacity to operate depend upon the law. The corporation’s legally defined mandate is to pursue, relentlessly and without exception, its own selfinterest, regardless of the often harmful consequences it might cause to others. As a result, I argue, the corporation is a pathological institution, a dangerous possessor of the great power it wields over people and societies. “

I Sverige hade företagen – med sin specifika världsbild och moral – inte samma dominerande roll för bara några decennier sedan. Vi hade då inte heller samma bubblor och klipparideal som vi har fått idag. Andra värden, såsom den ”solidaritet” etikkollegiet nostalgiskt efterlyser, hade en större betydelse.

Men i och med politiskt beslutade avregleringar och accelererad komodifiering har normsystemen förskjutits. Som samhälle har vi kommit att hylla girigheten, gnidigheten, den ekonomiska planeringen. Sverige har blivit ett narcistiskt, snålt, småborgerligt och rent löjligt land.

Så står vi yrvakna i kladdet av den kladdkaka som gräddats under lång tid. Och de som kritiserar systemet från insidan ropar efter en ”korrigering” eftersom ”girigheten har gått för långt”.

Det kan man ju tycka. Men problemet uppstod inte när girigheten någonstans längs vägen gick för långt, det uppstod redan då vi överhuvudtaget släppte in girigheten, i aldrig så liten omfattning, som en legitim drivkraft, ja rent av som en dygd. Det är på goda grunder som alla världsreligioner betraktar girighet som en dödssynd. Mycket vill ha mer. Tillslut vill mycket ha minst 20% avkastning på eget kapital och i jakten på det kan alla gränser passeras.

Gång efter gång hamnar vi där.
Weeeeeell, go vänner. Lär ni er aldrig? Det ligger i systemets natur.
Suck it up eller byt system.

En maskin riktad ingenstans

Johan Jönsson hade en text på temat ”Typiskt 00-tal” i dagens DN Kultur. Tidigare har bland andra (stundtals briljante) Malte Persson, puttrat lite kring ämnet.

Johan Jönsson har emellertid en förmåga att skala sig ner till kärnan genom några enkla drastiska formuleringar och tvära kast mellan dikt och varjedagsrealitet. Han är politisk och förbannad, det är fantastiskt stärkande och upplyftande. Det är ingen idé att välja ett citat ur texten, varje mening är en kondenserad anklagelse som lutar sig mot ett eget universum av obetvingliga argument.

Några rader ur Johan Jönssons Efter Arbetschema som kom i höstas har jag kopierat och satt på kylskåpet:

"Vad pågår? Det rinner fett. En maskin riktad ingenstans. Överflöd och ingenting. Med ett litet litet steg åt sidan fungerar allt som det ska."

De raderna sammanfattar i en enkel bild precis vad den politiska kampen - och frustrationen – i vår tid handlar om. Hela den oerhörda barbarin i en värld laddad med teknologiska framsteg och oändliga möjligheter, där världens fattigdom, barnadödlighet, underutbildning och klasskillnader skulle kunna avlägsnas genom några enkla omprioriteringar av det snuskiga överflödet. Ett litet litet steg åt sidan och allt fungerar som det ska.

Sådana omprioriteringar förutsätter dock att världens maktordning utmanas, och det tillåter inte systemet. Hellre låter det/de maskinen stå på riktad ut i ingenstans och vräka ut fett som inte kommer till någon nytta. Krig, spekulation och lyxkonsumtion. Kapitalismen går på tomgång och snidar ut spegelbilder i vilka vi ännu en gång kan beundra våra förmåga att åstadkomma ständigt ny skit istället för att göra något åt den existerande skiten.

Det här är ett brott som någon gång måste bokföras. Under största delen av människans historia så har nöden – vilket hörs på ordet – varit en nödvändighet. Att föda ett barn var en lek med döden och det fanns ingen läkarkonst som kunde göra något åt det, missväxt gav svält och det fanns ingen teknik för att lägga undan reserver av livsmedel. Även en enklare synnedsättning kunde leda till att man i praktiken inte längre kunde delta i arbetet. Det saknades upplysning eftersom det bokstavligt talat saknades ljus. Och så vidare.

Idag är all sådan nöd helt onödig. Ingen skulle behöva lida i vår tid. Därför finns det inga ursäkter kvar för ett system som ändå låter nöden bestå – och i absoluta siffror växa. Civilisationshistorikern Arnold Toynbee resonerade kring denna omständighet i artikeln The Present Point in History, skriven 1947 då skuggan från andra världskriget ännu hängde kvar över medvetandet, men då det samtidigt var uppenbart att människan tagit ett teknologiskt språng in i en ny tidsålder. Toynbee ogiltigförklarar här genom ett strikt logiskt resonemang argumentet – som hörs lika ofta idag – om klassklyftornas nödvändighet:

“When we admire aesthetically the marvelous masonry and architecture of the Great Pyramid or the exquisite furniture and jewelry of Tut-ankh-Amen’s tomb, there is a conflict in our hearts between our pride and pleasure in such triumphs of human art and our moral condemnation of the human price at which these triumphs have been bought: the hard labour unjustly imposed on the many to produce the fine flowers of civilization for the exclusive enjoyment of a few who reap where they have not sown. During these last five or six thousand years, the masters of the civilizations have robbed their slaves of their share in the fruits of society’s corporate labours as cold-bloodedly as we rob our bees of their honey. The moral ugliness of the unjust act mars the aesthetic beauty of the artistic result: yet, up till now, the few favoured beneficiaries of civilization have had one obvious common-sense plea to put forward in their own defense.

It has been a choice, they have been able to plead, between fruits of civilization for the few and no fruits at all. Our technological command over nature is severely limited. We have at our command neither sufficient muscle-power nor sufficient labour to turn out our amenities in more than minute quantities. If I am to deny these to myself just because you cannot all have them too, we shall have to shut up shop and allow one of the finest talents of human nature to rust away buried in a napkin; and while that is certainly not in my interest, it is surely not in yours either on a longer view. For I am not enjoying this monopoly of amenities exclusively for my own benefit. My enjoyment is at least partly vicarious. In indulging myself at your expense, I am in some sense serving as a kind of trustee for all future generations of the whole human race. This plea was a plausible one, even in our technologically go-ahead Western world, down to the eighteenth century inclusive, but our unprecedented technological progress in the last hundred and fifty years has made the same plea invalid to-day. In a society that has discovered the “know-how” of Amalthea’s cornucopia, the always ugly inequality in the distribution of this worlds goods, in ceasing to be a practical necessity, has become a moral enormity.”

A moral enormity. Smaka på den drapan.
Det är tidens dom över en maskin riktad ingenstans.

Bilden längst upp från den ikoniska branden av en ikonisk byggnad, så symbolisk att det nästan är löjligt.

Rymdvägar

Då våra barnbarns barn, av rent nostalgiska skäl, spårar upp Pioneer 10 i dess snigelbana påväg mot Aldebaran i Oxens Stjärnbild, kommer de ha skäl att förundras över sina förfäders förmågor att åstadkomma stordåd med enkla medel. Hjärnan i den första mänskliga artefakt som passerade asteroidbältet är en 4bits processor, med en beräkningsförmåga motsvarande en mycket enkel miniräknare.

Det är värt att reflektera över att hela Apolloprogrammet genomfördes utan mikroprocessorer och innan moderna navigationssystem eller mobil kommunikationsteknologi utvecklades. Det går att åstadkomma mycket med mellanteknologier – och även med lågteknologier.

I sin monumentala Marstrilogi (1993) beskriver Kim Stanley Robinson framväxten av ett Marssamhälle vars första bostäder – långt innan nybyggarna skapat en andningsbar atmosfär – uppförs i tegel, bakat av den röda planetens egen jord. Böckerna utvecklar sig till en arkitektonisk romans med planeten som råmaterial och det visar sig leda tillbaka till våra rötter, det enkla lågteknologiska hantverket som ett – mycket taktilt – möte mellan människan och hennes omgivning. Ett längre citat för den som inte har upptäckt Robinsons underbara böcker:

“When they got the first chamber buried and pressurized, Nadia walked around inside it with her helmet off, sniffing the air. It was pressurized to 450 millibars, with an oxygen-nitrogenargon mix, and warmed to about 15 degrees Centigrade. It felt great.

The chamber had been divided into two stories by a floor of bamboo trunks, set in a slot in the brick wall two-and-a-half meters overhead. The segmented cylinders made a sweet green ceiling, lit by neon tubes hung under them. Against one wall was a magnesium-and-bamboo staircase, leading through a hole to the upper story. She climbed up to have a look. Split bamboo over the trunks made a fairly flat green floor. The ceiling was brick, rounded and low. Up there they would locate the bedrooms and bathroom; the lower floor would be living room and kitchen. Maya and Simon had already put up wall hangings, made of nylon from the salvaged parachutes. There were no windows; lighting came only from the neon bulbs. Naida disliked this fact, and in the larger habitat she was already planning, there would be windows in almost every room. But first things first. For the time being these windowless chambers were the best they could do. And a big improvement over the trailer park, after all.

As she went back down the stairs she ran her fingers over the bricks and mortar. They were rough, but warm to the touch, heated by elements placed behind them. There were heating elements under the floor as well. She took off her shoes and socks, luxuriating in the feel of the warm rough bricks underfoot. It was a wonderful room; and nice, too, to think that they had gone all the way to Mars, and there built homes out of brick and bamboo. She recalled vaulted ruins she had seen years ago on Crete, at a site called Aptera: underground Roman cisterns barrel-vaulted and made of brick, buried in a hillside. They had been almost the same size as these chambers. Their exact purpose was unknown – storage for olive oil, some said, though it would have been an awful lot of oil. Those vaults were intact two thousand years after their construction, and in earthquake country. As Nadia put her boots back on she grinned to think of it. Two thousand years from now, their descendants might walk into this chamber, no doubt a museum by then, if it still existed – the first human dwelling on Mars!”

Att bedriva rymdutforskning och utrusta expeditioner för resor i solsytstemet och bosättningar på Månen och Mars är mer en fråga om vilja än om förmåga. Vi kan göra det, vi har kunnat göra det länge, vi behöver inte vänta på avancerad framtidsteknik för att ta oss dit och stanna kvar. Men under några navelskådande kapitalistiska decennier har världens prioriteringar sett annorlunda ut. Överflödet har använts till att pumpa upp bubblor och fylla sand i havet istället för att medvetet och planerat utvidga livets domäner.

Om Kim Stanley Robinson elaborerar kring möjligheterna att använda byggmaterial från platsen, finns det andra som har en ännu mer radikal approach till att resa med lätt packning i rymden. Uppfinnaren, grottforskaren och halvgalningen Bill Stone lovade i ett anförande på TED 2007 att leda en internationell expedition till Shackeltonkratern på månens sydpol inom sju år, utan att ta med sig bränsle för att kunna återvända. Bränslet räknar han med att kunna utvinna på plats:

"The traditional approach to space exploration has been to carry all the fuel you need, and to carry everybody back in case of emergency. But to prime the pump that will take us beyond, boldness is required: the first expeditionary team must travel to the Moon without the fuel to come back, and produce it there. It can be done in 7 years, and I intend to lead that expedition. There was a time when people did bold things to open new frontiers. We have collectively forgotten that. Now we are at a time when boldness is required again."

Tekniskt sett möjligt, om än aningens dumdristigt. Första hindret på vägen är att Bill behöver 15 miljarder dollar för att organisera sin expedition. Vilket iochförsig innebär en riktig lågbudgetresa, jämfört t ex med Irakkriget som kostar lika mycket per månad. Och bara en 50-del av Obamas stimulansprogram. Så fort man sätter sig ner och räknar på det och avlägsnar allt icke nödvändigt overhead så visar det sig att rymdexpeditioner, precis som satsningar på utbildning, rent vatten och sjukvård åt alla, kan göras förvånansvärt - närmast provocerande - billiga.


För en mer konkret dimension av Bill Stones idéer, kolla in hans utveckling – finansierad av NASA - av undervattensrobotar ämnade för en framtida utforskning av de flytande oceaner man misstänker finns under istäcket på Jupitermånen Europa. Under november-december kamperade ett team ingenjörer på antarktis isbädd för att göra praktiska försök. Följ hela projektet i deras blogg här. Antarktis är över huvudtaget ett andra hem för NASA-projekt som söker genomföra experiment av teknik och fordon i förhållanden som så långt som möjligt liknar klimatet på Mars och Månen.