Ut ur inhägnadernas tragedi, del 1: kapellet

I det sena eftermiddagsljuset stannade vi till och besökte Storsäterns kapell i Idre församling, invigt revolutionsåret 1968. Man når byggnaden via en plogad backe som leder in från den stora vägen. Runt kapellet står enstaka tallar och granskog som bortom byggnaden övergår i fjällskog och därefter i öppna fjällhöjder som just idag hade samma färg som molnfronterna; det såg ut som om delar av fjälltopparna hade lättat från jorden och drog iväg söderut.

Storsäterns kapell står öppet dygnet runt året runt. Det är bara att gå in och sätta sig i det vackert utformade andaktsrummet ritat av arkitekterna Jack Hansson och Gösta Lilliemarck. Där inne är man omgiven av träets levande urmaterial, hanterat med känslig hand men utan krusiduller. Rummet är inrett med bidrag från flera konstnärer; Astrid Norgren, Walther Thür, Elen Andersson, Tage Berglund, Kurt Hammarsten med flera. Som altartavla tjänar ett resligt korfönster i öster som bjuder utsikt mot fjällskogen.

Solen släntrar genom rummet. Här kan man börja tänka igen.

Att gå in i kapellet kostar ingenting. Innebär det då att det saknar värde?

Nej, det är bara kapitalister och marknadsliberala dårar som på fullt allvar tror att bara sånt som kan mätas i pengar har ett värde. Vi andra vet att det mest värdefulla som finns, det är i regel sådant som inte alls kan mätas i pengar. Det är tystnaden i ett rum. Basgången i ett annat. Det är glädjen i ett gupp i spåret. Det är kärlek, tid för kärlek. Frihet. Att vara frisk, att veta att anhöriga är friska och hela. Att gå med kamrater i ett demonstrationståg om våren. Att sparka vintergrus ur sandalerna. Att småle åt en dåligt göteborgsvits. Att ha kunskap om hur världen fungerar. Att andas ren luft. Att se skymningen krypa närmare för att släppa fram mörkret åt vintergatans stjärnor igen. Miljoner andra grejor.

Kapellet i Storsätern röstades fram till mest omtyckta byggnad i Älvdalens kommun arkitekturåret 2001. Så något värde har det uppenbarligen. Trots att det är gratis att gå in.

Kapitalismen är dock ointresserad av sådant. Kapitalismen är intresserad av sådant som man kan göra profit på. Tjäna pengar. Och vet ni, vad politikerna och ekonomerna än påstår så är de likadana, för de är trots allt bara betjänter i kapitalismens förkammare. De är främst intresserade av sådant som kan mätas i BNP. De vill se konsumtionen och produktionen öka, även om det innebär att en massa andra och mycket viktigare värden blir svårare att uppnå.

Om någon fick för sig att ta riktigt bra betalt för besöken till Storsäterns kapell (det har ju trots allt fått en utmärkelse) då skulle det bidra till BNP. Det skulle se bra ut i statistiken.

Men det märkliga är att vi alla ändå skulle bli fattigare på kuppen. En kollektiv och öppen resurs, en allmänning, som en gång fanns tillgänglig för alla, har blivit instängd bakom en betalmur och är nu bara tillgänglig för den som kan betala. I statistiken ser vi ut att bli rikare, men i verkligheten är det tvärtom: vi blir fattigare.

Vilket trick va. Så lurig är kapitalismen.

Säg nu att Allan från Stockholm bränner förbi i en SUV och får syn på kapellet. Han tänker: J-ä-v-l-a-r i mig, det där var en snygg arkitektritad kåk, den ska jag ha! Och Svenska kyrkan, som har problem att få ekonomin att gå ihop, säljer ut. Allan, som tjänat sina pengar på att spekulera i vanvård av äldre, plöjer ner någon miljon i ”bekvämlighetsanpassningar” och en vecka om året njuter han sedan av trivslen i sin nya ”Villa Allan”.

Det som tidigare tillhörde alla tillhör nu bara Allan.

Det här har ett namn: det kallas för ”inhägnader” och det är en del av kapitalismens modus operandi.

Att köpa något billigt och sälja det dyrare brukar beskrivas som kärnan i marknadsekonomin. Det måste ha krävts ett geni för att komma på den idén. Men inhägnander är rentav en ännu mer briljant affärsidé, det är det mest profitabla man överhuvudtaget kan ägna sig åt: man tar något som är fritt tillgängligt som alla behöver och så tvingar man folk att betala för det. Det är dessutom lätt att komma undan med, som Walter Hickel sagt: ”if you steal $10 from a man's wallet, you're likely to get into a fight, but if you steal billions from the commons, co-owned by him and his descendants, he may not even notice.”

Den inhägnadsrörelse som växte fram bland förmögna jordägare i England på 1400-talet omvandlade byarnas allmänningar, som fick användas av alla som bodde på en plats, till privat mark där tillträde var förbjudet och ”inkräktare” jagades bort. Själva begreppet inhägnader härrör från den här rent fysiska handlingen, att sätta upp stängsel runt skogar och åkrar. Jeremy Rifkin beskriver inhägnadsrörelsen som ”the opening act of Colonialism” och Karl Polyani har karaktäriserat inhägnaderna som ”a revolution of the rich against the poor”. Den innebar en mental förändring i synsättet på egendom - att själva världen kunde ägas - och drev samtidigt människor i mängder in till städernas framväxande industrier. Inhägnaderna och Ägoismen har gjort några få rikare på majoritetens bekostnad.

Aldrig tidigare har inhägnadsrörelsen ryckt så långt fram som idag. Inte bara jord, produktionsmedel och naturresurser är privatiserade och inhägnade. Även musik, idéer, begrepp, text, programkod och arvsmassa hägnas in bakom upphovsrättslagstiftningens stängsel. Och kapitalisterna skjuter efter bästa förmåga harpuner in i den offentliga sektorn för att komma åt också dess resurser. För dem är skattebetalarnas pengar "ett lättillgängligt dagbrott" med Göran Greiders ord. Privatiseringarna av välfärden marknadsförs som ”frihetsreformer”, men är i själva verket en ny våg av inhägnader.

Kapitalismen rullar sin tillväxt framför sig genom att konsumera allmänningar och omvandla gemensamma resurser till inhägnader. Ju fler allmänningar och resurser som ockuperas och pressas genom den monetära cirkulationen som varor, desto bättre säger ekonomerna att det går för världen.

Detta är inhägnadernas tragedi. En tragedi som idag sätter sin prägel på hela vår civilisation och på vår kollektiva maktlöshet inför den miljö- och resurskris vi är påväg rakt in i.

I sin ena ände innebär inhägnadernas tragedi en fullkomligt onödig fattigdom. Resurser finns, men de är inte tillgängliga för de som behöver dom. Sjukdom, svält, barnadödlighet, fattigdom, okunnighet och lidande uppträder helt onödan. Det är ett fruktansvärt, våldsamt och kriminellt slöseri med människors begränsade tid på jorden, vår tid i livet.

I andra änden medför inhägnaderna samtidigt en suboptimal användning av de inhägnade, privatiserade, resurserna. En inhägnad resurs utmärks ju av att den bara är tillgänglig för den som har ägarbeviset. Ett kapell ombyggt till privatvilla står bara öppet för Allan. En privatiserad strandremsa ligger för det mesta öde. En privatbil står för det mesta parkerad eller rullar med bara en passagerare. Ett privat semesterhus står för det mesta tomt. En privat pool värms upp för en ägare som bara simmar i den korta stunder...

På det här viset används de inhägnade resurserna enastående ineffektivt. Det katastrofala med detta i en värld av begränsade resurser är att det driver fram ett överutnyttjande av den totala resursbasen. Den aspekten har blivit akut synlig först på senare i år, i takt med att den absoluta resursbristen börjat göra sig alltmer påmind, vilket ställer inhägnaderna i ett allt skarpare motsatsförhållande med en hållbar resursanvändning. För ett århundrade sedan fanns det ett överflöd av land och resurser, endast tillgången till kapital var den begränsande faktorn. Idag är det inte längre så, och som ekonomen Joshua Farley konstaterar: ”If we want more timber, the scarce factor isn't sawmills, it's trees.”

Detta är inte hållbart. Vare sig socialt, ekologiskt eller ekonomiskt. Ett hållbart samhälle innebär att vi istället för att ständigt slösa allt mer lär oss att förvalta och hushålla. Med människors liv och människors tid, med jordens naturresurser och med ekonomiska tillgångar.

Det är därför både fundamentalt och nödvändigt i varje seriös strategi för social- och ekologisk hållbarhet att göra upp med inhägnadernas tragedi. Att, kort sagt, bryta upp inhägnaderna och åter flytta ut de inlåsta resurserna i ett delat offentligt rum. Bara på det viset kan slöseriet upphöra, de begränsade resurserna utnyttjas optimalt och effektivt istället för suboptimalt och ineffektiv komma till maximal nytta där de behövs.

Det här var den första av en serie planerade poster om de sociala och ekologiska konskevenserna av inhägnadernas tragedi. I nästa post kommer jag diskutera nödvändigheten av att bryta sig ur inhägnaderna, göra upp med ägoismen och stärka allmänningen. Och förutsättningarna för att detta ska kunna ske.

Relaterade poster. Ägoismens patetik, Villkorade rum, Varför inte bygga öppna städer istället, Drivbänkar för ett värderingsskifte, Brigadekonomi.