Att gå i takt är inte att samarbeta

Avanti sätter fingret på pudelns kärna i filmen ovan. Det finns olika sorters samarbeten, en del som är till för att ge oss alla en möjlighet att mötas, lösa gemensamma problem, ha kul och växa, andra som är till för att ge någon annan – eller något annat – en möjlighet att växa på vår bekostnad. Den europeiska unionen är det senare. Det är, med ordförande Barossos ord, ”ett imperium”, som ur sina medlemsstaters jord suger den näring som låter det svälla till de historiska proportioner som dess anhängare anser att det bör ha: en plats i världsscenens mitt. Politiskt, ekonomiskt och snart även militärt.

Som moståndare till Barossos imperiebygge – ett bygge som handlar mer om inordning och underordning än om överenskommelser och ömsesidighet – får man då och då höra att man kanske är emot samarbeten över lag?

Det är naturligtvis precis tvärtom

Ända sedan människan reste sig från halvmedvetandets snårskog och spridde sig över planeten, har samarbetet stått för de flesta pinnarna i vår stege. Det som gjort människan så evolutionärt framgångsrik är inte den tvärställda tummen utan vår förmåga och strävan att samarbeta. Genom samarbeten kan vi lägga samman resurser och åstadkomma större resultat än vi kan uppnå enskilt. På så vis har vi från generation till generation klättrat uppåt på jättars axlar – andra människors arbete, arbete i samverkan, mot gemensamma mål.

I takt med att samhällets komplexitet har vuxit – genom att tidigare samarbeten burit frukt – har uppgiften att lösa samarbeten på allt större nivåer, med alltfler individer, förelagts oss. Ingen tidigare tidsålder har stått inför utmaningen att hitta fungerande former för samarbeten från gårdsnivå till global nivå med mer än 6,5 miljarder deltagare.

Idag är den uppgiften en nödvändighet, på dess framgångsrika lösning hänger vår överlevnad.

Men hur ska vi samarbeta? Två huvudvägar står mot varandra: en federativ och en konfederativ. Eller, något förenklat: överstatligt eller mellanstatligt.

Nationalstaterna är en realitet som varje resonemang om internationella samarbeten måste utgå från. Det är på nationalstatens nivå och fundament som den parlamentariska demokratin växte fram under 1900-talet – och det är fortfarande den nivå där demokratin utövas.

Tror man på demokratin som styrelseform är ett grundvillkor för alla fastare samarbeten som utvecklas på högre nivåer att de konstitueras på ett sådant vis att de inte urholkar demokratin.

Under 1900-talet hittade vi en form, våldsamt framtvingad ur historiska tillfälligheter och katastrofer, som ger en hyfsad bild av hur ett robust (men långt ifrån perfekt) globalt samarbete kan fungera utan att det behöver hota den demokrati som erövrats inom nationalstatens ramar: Förenta Nationerna.

FN är framförallt en plats för att prata, men redan som sådan har det ett oerhört värde. FN:s konferenser om allt från klimat till barns rättigheter till stadsbyggnad etablerar globala arenor där representanter från demokratins funktionella nivåer – nationalstater, lokalsamhällen och folkrörelser – kan mötas och utbyta perspektiv. Ibland rentav forma en mer eller mindre allmänt omfattad konsensus som får globalt genomslag utan att dess genomförande förutsätter några detaljerade centrala direktiv.

En av poängerna med Förenta Natiorena som konfederativt samarbete har varit att det i huvudsak inte har efterfrågats mer av deltagarna än att de respekterar andra deltagares rätt till självbestämmande. För varje konvention som arbetats fram har varje deltagande nationalstat haft valet att antingen skriva under eller stå utanför. Detta har naturligtvis medfört att FN och andra internationella organ har haft medlemsstater som befunnit sig på olika delar av skalan från diktaturer till demokratier. Detta kan man anse är en svaghet, men det är framförallt samarbetsformens stora styrka, för samtidigt som totalitära regimer givits möjligheten att delta i internationell samverkan så har även demokratierna givits fria möjligheter att utveckla sina politiska system. På så vis har det varit möjligt för många olika politiska (eko)system och många olika samhällen som hunnit olika långt på resan mot demokrati att parallellexistera och samtidigt hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem.

Med framväxten av den Europeiska unionen har vi ställts inför en annan sorts samarbete än den öppna form som FN är ett exempel på. EU är det enda mellanstatliga samarbete till vilket vi har överlåtit lagstiftningsmakt, alltså makten att föreskriva bestämmelser som måste genomföras av alla medlemsstater (och ibland bestämmelser i form av förordningar som direkt blir gällande lag).

Lagstiftningsmakten tillhör enligt regeringsformen det svenska folket. Det är en makt som vi lånar ut vart fjärde år till riksdagen. Och vart fjärde omförhandlas lånet, då har vi som medborgare möjlighet att utkräva ansvar för hur de valda representanterna brukat den makt de fått till låns. Detta är kärnan i demokratin: all offentlig makt utgår från folket, och det finns en direkt koppling mellan beslut och ansvarsutkrävande.

Då lagstiftningsmakt idag oåterkallelligen har flyttats till EU-nivå har riksdagen givit bort delar av den makt som de bara hade till låns. Lissabonfördraget innebär att när vi går till val 2010 röstar vi om en väsentligen mindre mängd offentlig makt än den vi lånade ut vid förra valet. Det rånet har varit möjligt att genomföra i skydd av den borgfred som Carl Tham beskrev i DN i fredags. En stor majoritet av riksdagens partier – med undantag för miljöpartiet och vänsterpartiet – har varit överrens om att inte tala om den maktöverföring som skett och sker.

Under Europas efterkrigshistoria har två olika vägar till samarbete stått mot varandra. Dels EU:s/EEC:s uttalat federativa och dels mängder av konfederativa samarbeten på olika områden som bildat ett överlappande lapptäcke där gränserna inte varit entydiga utan varierande – också det en poäng. Det bredaste Europeiska samarbetet är Europarådet som bevakar efterlevnaden av konventionen om de mänskliga rättigheterna. Här är alla Europas länder utom Vitryssland medlemmar, totalt 47 länder.

Söker vi samarbeten för gränsöverskridande problem finns det på varje område konfederativa strukturer på plats som redan används. De kunde användas mycket mer om inte allt fokus idag hade riktats mot den Enda Unionen.

Ett exempel. Av de sexton svenska miljömålen är fyra klart gränsöverskridande:

1. Begränsad klimatpåverkan
Här är det främsta verktyet FN:s klimatöverenskommelser, UNFCCC, eftersom frågan måste lösas på global nivå.

3. Bara naturlig försurning
Ett miljömål som behöver lösas både internationellt och regionalt. I regionen har den viktigaste rollen spelats framförallt inom det europeiska FN-organet UNECE – United Nations Economic Comission for Europe.

5. Skyddande ozonskikt
Det här är ett av de miljöproblem som vi i dagsläget har fått på rätt köl. För det kan vi tacka UNEP, United Nations Enviroment Programme och Montrealprotokollet från 1987, där 193 länder förbundit sig att minska sitt användande av CFC och haloner.

10. Hav i balans, levande kust och skärgård
Det viktigaste organet är HELCOM som i tre decennier varit verksamma baserat på Helsingforskonventionen med att förbättra tillståndet för Östersjön och samordna det gemensamma arbetet i länderna runt Östersjön. I HELCOM ingår även Ryssland ingår. Andra Östersjösamarbeten av betydelse för miljömålet är Barentsrådet och Nordiska Rådet.

Den konfederativa vägen är samarbetsmodellen för framtiden, den är flexibel och modern. Och den behöver inte heller bygga på nationalstater utan kan som modell appliceras på olika nivåer. Det vore inte alls orimligt att, som Lena Andersson raljerar över i DN, återföra mer självstyre till lägre nivåer idag. Carl Schlyter beskriver vad detta kan innebära i form av mer understatligt samarbete:

”Ett stort och växande antal folkrörelser och medborgargrupper åstadkommer – ofta i nära samarbete med lokala politiker – en alltmer dynamisk "understatlighet".

Tusentals kommuner i Nord och Syd har under de senaste decennierna upprättat vänortsavtal. Dessa fylls nu med alltmer konkret samarbete kring mänskliga rättigheter, klimatmål och kunskapsöverföring. I Holland och Kanada har delar av den statliga biståndsbudgeten kommunaliserats.

1991 bildades världskommunala miljöbyrån ICLEI och 2004 togs ytterligare ett betydande steg på vägen mot en "glokal värld" när ett slags Förenta Kommunerna bildas på ett möte i Paris. Organisationen har sitt säte i Barcelona och observatörsstatus i FN.”

Som Carl Schlyter påpekar i artikeln i ALBA så är en stor fördel med samarbeten på den här nivån att de blir mer jämlika, ingen av parterna kan utöva militär eller ekonomisk utpressning mot den andra:

”Dialog istället för konfrontation blir resultatet. Kanadensiska kommuner har kunnat demokratisera Kina underifrån genom direkta samarbeten med skolor och kommunledningar, en demokratisering som traditionell diplomati aldrig hade tillåtit.”

När vi skickar makt – och i synnerhet militär- och utrikespolitisk makt – uppåt i federativa strukturer blir resultatet det omvända: eliterna på toppen får resurser och svängrum de inte tidigare. Den stormakt som byggs genom EU får militära ambitioner och blir mer intresserad av att diktera sin vilja till sin omgivning än att tala med den som en jämlik partner.

Jag är EU-motståndare därför att jag värnar om demokratin. Jag är inte beredd att offra den direkta kopplingen mellan makt och ansvarsutkrävande och möjligheten för folket att påverka politiken till förmån för en union som inte ens är nödvändig – det finns andra sätt att samarbeta på, vi bör utveckla dom.

Andras åsikter om EU, EU-valet, demokrati

In och påverka

Antal ledamöter i EU-parlamentet
Sverige: 18
Forza Italia: 20

Superkoll

"Expressens medarbetare uppfattade mötet med kvinnan på bilden som att hon bekräftade att hon var Wanja Lundby-Wedin"

Expressens LO-bashing bakfyrar just när det började lukta blod. Trots att tidningens utsända fotograf och reporter applicerar hela sin allmänbildning så drevbeskjuts av misstag fel kvinna. Hedersmannen Thomas Mattsson "ber om ursäkt" i sin blogg men understryker samtidigt att drevet "måste fortsätta".

Strategin påminner om en annan ignorant och okunnig supermakt. Gammelmedias död kan inte komma en dag för tidigt.

Supertanker på drift

Eventuellt på ren automatik och definitivt i syfte att leda bort debatten från mer relevanta frågor har några borgerliga småpartier i valrörelsen för hundrade gången åter lyft kravet att köra över resultatet i EMU-omröstningen 2003 och mot folkviljan trycka in Sverige i den monetära unionen. Jag tänker inte ägna den frågan någon längre tid, mer än denna postning.

Kravet visar inte bara på ett förakt mot den demokratiska processen, det är dessutom ekonomiskt vansinnigt. Verkligheten är att varken euron som valuta eller den monetära unionen som politiskt projekt har varit mycket att hålla i handen under finanskrisstormen, det rakt motsatta gäller: Sverige och England som stått utanför har sedan starten haft en bättre ekonomisk utveckling, samtidigt som flera EMU-länder idag är på väg mot en regelrätt social katastrof.

De tunga besluten om politiska åtgärder har fattats i andra forum. Det var genom en samordnad global räntesänkning som börsraset tillfälligt hejdades. Beslut om stora bankräddningsaktioner fattades vid ett G8-möte i Paris. Och det var vid G20-mötet i London som de stora ekonomierna enades om nya regler för finansmarknaderna.

Man kan vara kritisk mot åtgärdernas innehåll, men de är vad som har vidtagits. Inte en enda av dem bär EMU:s stämpel. Istället har kommissionen och ECB in i det längsta hållit fast vid att nedgången blir relativt kortvarig och att inflationsbekämpningen bör vara den prioriterade uppgiften. I sin höstprognos i september ansåg ECB-chefen Jean-Claude Trichet alltjämt att inflationen var det stora problemet och manade till återhållsamma lönekrav. Kommissionens prognos var då att inflationen under 2009 skulle bli 2,5 %. Under mars och april i år har den istället hittills legat på 0,6 % - på gränsen till deflation.

Samtidigt som EMU-länderna bytte kurs med hastigheten hos en inlandsis – en tröghet som i propagandan beskrivs som ”stabilitet” – har andra agerat snabbare. Gordon Brown, premiärminister i England som står utanför euron, beslutade tidigt om stora stimulansåtgärder innehållande momssänkningar och engångsbidrag till barnfamiljer, låginkomsttagare och pensionärer.

De stimulanser som EU-länderna tillsist lyckades koordinera sig till vid toppmötet i december landar totalt sett enligt Bruegel på 0,87 % av BNP. Som följd av passiviteten och bristen på flexibilitet växer nu arbetslösheten i Euroländerna – det blir löntagarna som får stå för den samlade flexibiliteten när centralbanken och staten saknar förmåga att navigera och när medlemsstaterna genom stabilitetspakten bakbundit sig. Arbetslösheten i mars hade ökat med 4 miljoner personer jämfört med mars förra året, från 7,2 % till 8,9 % enligt Eurostat och BNP minskade under första kvartalet med 4,6% i EMU-länderna och 4,4 % i EU som helhet.

Hans W Tietmeyer, den tyska förbundsbankens chef beskrev i ett frispråkigt ögonblick EMU som en tryckkokare utan säkerhetsventiler. Genom att frånta medlemsstaterna möjligheter att bedriva både aktiv finanspolitik (stabilitespakten) och egen ränte- och valutapolitik så återstår endast att låta löntagarnas rättigheter ”kokas till mos”. Bakbundna av de yttre omständigheterna kan regeringarna inte stimulera ekonomin med andra verktyg än genom att driva ner lönerna för de lägst betalda och ”öka flexibiliteten” på arbetsmarkanden genom att försämra anställningstryggheten. De konsekvenserna är från början en del av själva syftet med valutaunionen, även om dess arkitekter kanske inte föreställde sig att temperaturen i tryckkokaren skulle stiga så snabbt som nu skett efter kapitalismens systemkrasch. I land efter land skapar detta en situation som är såväl politiskt som socialt katastrofal. Inte undra på att det blir skördetid för nyfascisterna.

Europas ekonomier är just flera ekonomier som befinner sig i olika faser. Medan Tyskland under många år brottats med att genomföra en strukturomvandling och hålla uppe en vikande tillväxt så har Irland och Spanien istället haft svårigheter att motverka en överhettning. Avsaknaden av ränteverktyget under högkonjunkturen har gjort att de sistnämnda dragits djupt in i bubblor som nu briserat med fasansfull kraft: arbetslösheten skjuter mot himlen i Spanien med 17 % arbetslösa i april, i Irland har nu diskussionen öppet börjat föras om det kan bli nödvändigt att lämna EMU för att klara ekonomin.

När krisen fördjupas så växer i accelererande takt skillnaderna i villkor och förutsättningar mellan EMU-länderna, vilket gör det än svårare för ECB att utforma en gemensam räntepolitik som passar hela Euroområdet. Obligationsräntorna i djupt skuldsatta Grekland, Italien och Irland har på bara ett år dramatiskt avvikit från Tysklands:
Minns hur Grekland skakades av upplopp i höstas. Borgerliga EMU-skeptikern Ambrose Evans-Pritchard på the Telegraph kopplade då Greklands kris till EMU-medlemsskapet:

”these riots are roughly what eurosceptics expected to see, at some point, at the periphery of the euro-zone as the slow-burn effects (excuse the pun) of Europe's monetary union begin to corrode the democratic legitimacy of governments.”

Vidare:

“EMU is inherently unworkable. It was launched before there had been real convergence of productivity growth rates, wage bargaining systems, legal practices, mortgage markets, etc, and without the fiscal transfers and debt union that makes monetary union work (badly, but on balance positively) in, say, the US, Canada, and Britain.”

Vi sa detta i folkomröstningen, idag bekräftas det av verkligheten: en gemensam valuta förutsätter en gemensam finanspolitik. När regioner utvecklas olika och de lokala styrmöjligheterna avskaffats måste omfattande stöd kunna fördelas genom unionens centrala budget för att kompensera den försvunna valuta- och ränteflexibiliteten på regional nivå. En sådan utveckling innebär dock att vi därmed lyfter den mest centrala delen av politiken – makten över budgeten – till unionsnivå, en utveckling som få i Sverige, vid sidan av folkpartiet, öppet önskar sig.

EMU-länderna har bundit upp sig till en supertanker som inte givits tillräcklig politisk styrförmåga. Men den politiska styrförmåga som tankern skulle behöva för att undvika att ränna rakt upp på kusten berövar medlemsstaterna deras kvarvarande självständighet. Valet, just nu, för EMU-länderna är inget att avundas.

Men deras val är också vårt val, för den politiska trovärdigheten för europrojektet är beroende av att integrationen fortgår och fördjupas. Det är skälet till varför EU:s ledarskap är så bekymrade över att konstitutionen och Lissabonfördraget fördröjts av folkligt motstånd i Frankrike, Holland och Irland. Frånvaron av tydliga signaler om att integrationen löper framåt sår tvivel om att tillräcklig politiska styrka inom rimlig tid kommer samlas till europeiska centralbanken och kommissionen för att föra valutaunionen intakt genom krisen och rädda de delar av EMU-områdets ekonomier som på grund av att de bakbundits slirat ner mot djupa depressionshål.

I grund och botten är EMU ett politiskt experiment som sjösattes och genomdrevs med politisk vilja som bränsle och av politiska skäl. Valutaunionen är, som Joschka Fischer uttryckte det 2001: “created to serve as a catalyst for federal integration”.

Utanför valutaunionen har Sverige en bevarad rörelsefrihet politiskt såväl som ekonomiskt som tjänat oss väl. Jag har tidigare tagit upp hur särskilt viktigt det varit i rådande internationella lågkonjunktur att den låga kronkursen subventionerat exportindustrin, och gjort det möjligt att upprätthålla export trots vikande internationell efterfrågan.

Att behålla den rörelsefriheten handlar inte om att plocka russinen ur kakan, som ett idiotiskt argument lyder, utan om att inte vara så osannolikt korkad att man frivilligt stänger in sig i ett politiskt experiment, en tryckkokare, en målsökande missil, samtidigt som alla mätare pekar på att den är på väg rakt mot en katastrof, som kommer slå hårdast mot löntagarna och den sociala tryggheten. Vi måste inte hoppa på alla dumma tåg som går.

Norge: först in, fritt ut

Norge, är som bekant inte medlemmar i EU. Trots att två försök gjorts, -72 och -94, att piska in landet så har den sista sovjetstatens tjurskalligt röstat nej till den enda vägen.

Nu verkar det trots utanförskapet som om det inte går någon direkt nöd på dom, de får vara med i de sammanhang som räknas och när det kommer till handeln med EU-länderna har Norge fullt tillträde till den inre marknaden via det mellanstatliga EES-avtalet, utan att för den skull behöva köpa de negativa harmoniseringar och påtvingade direktiv och förordningar på andra områden som medlemskapet innebär för fullvärdiga EU-medlemmar.

En avundsvärd position, alltså, en bevarad rörelsefrihet. Bittert menar svenska EU-anhängare i ena stunden att norrmännen "plockar russinen ur kakan" och i nästa stund att de genom EES-medlemskapet tvingas acceptera EU-lagstiftning för den inre marknaden utan att ha inflytande över dess utformning.

Detta är dock inte sant. Intressant nog har Norge tvärtom inflytande över EU:s lagstiftning för den gemensamma inre marknaden på ett tidigare stadium än vad Sverige har, något som regleras genom EES-avtalet som ger Norge konsultativt tillträde på expertnivå till kommissionen då denna förbereder ny lagstiftning. Sverige och de övriga medlemsstaterna släpps in i den processen först då kommissionen levererat ett färdigt lagförslag.

Norrmännen inte bara plockar russinen kakan, de är dessutom med och bestämmer hur många russin den ska innehålla. Smartast igen.

Transaktionsorgier

En gemensam marknad har varit en dominerande strävan i den europeiska integrationen sedan den ursprungliga Schumanplanen 1950. Från början handlade det bara om kol- och stål, men målet var formulerat redan där och då: i sinom tid skulle alla områden ut på den inre marknaden.
I Romfördraget 1957 togs ytterligare ett steg. De fyra friheterna som idag utgör den inre marknadens grundstenar fördragsfästes: fri och obehindrad rörlighet för varor, kapital, tjänster och människor, det är gemenskapens yttersta mål, dess raison d'être.

Och det kan låta behjärtansvärt, för rörelsefrihet kan väl ingen vara emot?

Nja, tänk ett steg till. Huruvida en ökad rörelsefrihet för en aktör eller samhällsfaktor är bra eller dåligt beror ytterst på om den ökar på bekostnad av någon annans frihet. Friheter är komplicerad materia, den enes frihet kan i praktiken innebära ökad ofrihet för någon annan. Om hundägare med hundar får frihet att sätta sig varsomhelst på tåget så minskar samtidigt friheten för pälsdjursalergiker att åka tåg. Om rökare får röka på krogen så måste jag boka tvättid dubbelt så ofta.

I Vaxholmsfallet fick vi ett konkret exempel på hur det tar sig uttryck i praktiken. Byggnads försatte det lettiska företaget Lavalls skolbygge i blockad för att fåtillstånd svenska kollektivavtal. Helt i enlighet med hur svensk arbetsmarknad fungerar. Men frågan lyftes av Svenskt Näringsliv till EG-domstolen som genom sin dom – och i andra liknande domar i Rüffert-, Viking-, och Luxemburgmålen, rangordnade friheterna: friheten för företag att verka utan att ta hänsyn till lokala förhållanden ställdes över fackföreningars rätt att ta strid för lokala kollektivavtal. Den fria svenska stridsrätten blev mindre fri genom domarna.

Ett annat område: för svenska transportarbetare råder idag stor osäkerhet. Stora och små åkerier från andra länder opererar på mer eller mindre regelbunden basis i Sverige, ibland i enlighet med de svårtolkade och svårkontrollerade Cabotagereglerna ibland i ett helt okontrollerat skymningsland. Facket har svårigheter att nå och organisera utländska åkare. Över tiden pressas villkoren för de som arbetar neråt genom friheten för företagen att köra i alla medlemsländer. Friheten för företagen att verka i hela unionen blir en minskad frihet för de anställda.

Kapitalet jagar ständigt kostnader för att öka sin vinst, det ligger i dess natur. Allteftersom produktionen har rationaliserats och automatiserats alltmer och enheterna har vuxit i storlek och anspråk så har alltmer fokus kommit att riktas mot den kostnadsfaktor som brukar kallas transaktionskostnader. Det är tillexempel kostnaden för att få tillträde till en marknad, för att förstå och navigera i det politiska systemet i ett annat land, för att skeppa ut en vara till kunden eller knyta ihop distribuerade lagerenheter – de representerar transaktionskostnader.

Helst vill kapitalet ha bort alla transaktionskostnader, vilket skulle ske om vi hade en enda världsmarknad utan gränser, utan komplicerande kulturella skillnader, utan skatter och utan hinder för transporterna. Under 1900-talet har vi rört oss i den riktningen.

Utvecklingen mot en just-in-time-produktion har inneburit att lagren till stor del ständigt befinner sig på vägen och anländer till produktionen just då de behövs. De låga transportkostnaderna har gjort det möjligt för företagen att sänka sina lager-, distributions- och tillverkningskostnader och öka sin vinst. Men samtidigt har de billiga transporterna varit subventionerade genom att inte behöva betala för sin miljöpåverkan. Här har alltså vi alla fått betala priset för den sänkta transaktionskostnaden i form av en transportsektor vars utsläpp står för 40% av de totala utsläppen av växthusgaser och fortsätter att öka samtidigt som klimatkatastrofen kräver drastiska minskningar. Idag lever vi med det problemet; hela vår moderna ekonomi är konstituerad kring ett ohållbart transportsystem.

Detta är inte ett undantag, det är tvärtom typiskt.

På område efter område har strävan efter sänkta transaktionskostnader överflyglat andra värden och målsättningar så till den milda grad att många politiker idag saknar förmågan att föreställa sig att det kan medföra negativa konsekvenser för andra delar av samhället att sänka en överföringskostnad. Idag betraktas det många gånger som ett självändamål att transaktionskostnaderna ska vara låga; att handel ska ske så fritt som möjligt, att kapital inte skall få hejdas i sin flykt över världen, att insatsvaror skall rulla på vägen så mycket och så billigt som möjligt. Men transaktionen är inte bara ett ekonomiskt vägval. I samma ögonblick som produktionens processer och kapitalackumulationens skeenden griper utanför den avgränsade produktionssfären/enheten så möter de med andra samhällsområden, där andra mål gäller.

Det är alltså ett politiskt vägval att öka en frihet, men det diskuteras sällan som ett sådant.

På historiens skräphög har hamnat en insikt som vi borde slåss för att rädda åter: att många transaktionskostnader har varit antingen nödvändiga för att möjliggöra uppfyllandet av ett annat mål – t ex minskad klimatpåverkan – eller fyller en samhällelig poäng i meningen att de kan göra ett alternativ till transaktionen mer attraktivt, t ex större lokal självförsörjning och minskat fjärrberoende, som kan vara eftersträvansvärda mål i sig.

Idag har världshandeln exploderat till följd av den artificiellt låga transaktionskostnaden för varor. Det är billig olja som utgör dopningskuren. Samtidigt som ekonomin växer med 1-3% årligen i god konjunktur så har världshandeln i två decennier ökat med 6-9% eller mer årligen, även i Sverige. Vi är idag oerhört mycket mer beroende av vår export och import än vad vi var för bara ett decennium sedan. Det gör oss också mer sårbara, tillexempel då den internationella konjukturen som nu vänder neråt. Samtidigt innebär den ökade handeln inte någon större rikedom i fråga om substantiella valmöjligheter, vi utbyter i huvudsak likvärdiga varor, skickar bilar och jeans åt båda hållen, det är endast i liten skala som handeln handlar om import av franska böcker som inte ges ut i Sverige.

Om vi börjar med en försiktig tanke: kanske skulle åtminstone en viss begränsning av de onödiga handelstransaktionerna ha gjort oss mindre utsatta för den internationella krisens effekter idag. För att inte tala om hur positivt det hade varit för miljön.

Tystnaden som uppstår

Det känns lätt overkligt att Sveriges Television ordnar en stor partiledardebatt tre veckor innan EU-parlamentsvalet och låter den absoluta merparten av debatten kretsa kring positioneringar inför riksdagsvalet 2010. Nästan två timmars speltid, ändå valde Agendaredaktionen och partiledarna att ägna bara några minuter åt EU-dimensionen - och den tiden kretsade kring två små allianspartiers duracellaktiga utspel om en ny EMU-omröstning, några repliker kring Lavalldomen och en allmän enighet om att det visserligen är viktigt att rösta, men - underförstått - att det ändå inte är så farligt om folk inte röstar. Detta senare synsätt formulerades tydligast av statsministern själv i ett vresigt resonemang:

”Men. Såhär. Jag kommer göra vad jag kan för att få folk att gå och rösta. Det gör inte ont att rösta. Den verkliga smärtan följer av att sakna rösträtt, så det är klart att jag kommer att rösta, jag kommer uppmuntra alla att rösta. Men det här att inte förstå att man gör en skillnad mellan ett val som fördelar makt till riksdag, till regering, till landsting och kommuner som förfogar över större delen av de resurser vi har och att det inte är riktigt samma sak som 18 platser i europaparlamentet, om vi inte kan känna viss respekt för det då tycker jag att vi hamnar snett.”

Reinfeldt var inte ensam om att uppleva att det viktiga valet är det 2010. Samtidigt bedömer EU-kommissionen att 80% av lagstiftningen i medlemsstaternas parlament idag handlar om genomförande av direktiv eller förordningar från EU-nivå och Sveriges Kommuner och Landsting uppskattar att 60% av ärendena på ett normalt fullmäktigemöte har en koppling till EU-lagstiftning.

Manöverutrymmet på de nationella politiska arenorna har alltså blivit kraftigt begränsat idag jämfört med innan vi gick med i EU. Ramarna och den huvudsakliga inriktningen bestäms på EU-nivå. Det viktiga valet har blivit mycket mindre viktigt än vad det har varit.

Har vi då fått någon demokratisk kompensation för det? Genom vilka vägar kan vi som medborgare idag utöva den makt som runnit ut ur riksdagsvalsedeln? Teoretiskt borde det vara i parlamentsvalet, den enda ingång vi har för att påverka de beslut som fattas på EU-nivå, men som Reinfeldt själv antyder, det handlar om ”18 platser i Europaparlamentet”. 18 platser bland 754 ledamöter - 2,4%. I en församling som dessutom alltjämt utgör en många gånger rundningsbar vägkon i den överstatliga unionen, där icke folkvalda institutioner som Kommissionen, Europeiska rådet och EG-domstolen sitter på ännu mer makt.

Det finns bara två schemalagda tillfällen då vi som medborgare har möjligheten att via valsedeln uttrycka hur vi vill att samhället skall utvecklas och utkräva ett ansvar av dem som fått låna rätten att leda oss: riksdagsvalet och europaparlamentsvalet. Det förra har tappat dramatiskt i betydelse, det senare har enligt partiledarnas egen bedömning inte så stor påverkan. Och därför uppstår en pinsam tystnad i mitten av alla politiska samtal i Sverige idag, därför är debatten så infantiliserad – eftersom vi pratar om elefantens svans utan att någonsin nämna elefanten.

Där elefanten stod är bara ett stort hål som alla går runt och låtsas som om hålet är en liten luftgrop.

Elefanten i sammanhanget är: någonstans under de senaste femton åren har en stor mängd makt försvunnit ut ur den sfär som är nåbar via den parlamentariska processen. Vart har den makten egentligen tagit vägen? Och hur mycket makt handlar det om?

Därom tvistar inte våra politiker. De undviker frågan.

* * *
Och nu blir det parentes resten av bloggposten.

En tanke, för att få syn på elefanten: Vi skulle kunna börja med att formulera en ekvation som beskriver hur tyngden i den enskildes röst har förändrats. Den historiska ekvationen för tyngden i den enskildes röst skulle då kunna se ut såhär:

d är ett mått för den tyngd som den enskildes röst bär i form av potentiell politisk förändring, som är lika med:

r, som är riksdagens totala politiska makt, en vägning av dess teoretiska och praktiska handlingsutrymme.

b är hela den svenska befolkningen.

Givetvis så påverkas variablen r av yttre faktorer och omständigheter, den varierar alltså över tiden – riksdagens handlingsutrymme är inte statiskt.

En motsvarande ekvation för Sverige sedan EU-inträdet skulle kunna se ut såhär (med reservation för att jag är arkitekt och inget annat):

Återigen, d är ett mått för den tyngd som den enskildes röst i riksdagsval och EU-parlamentsval bär i form av politisk förändringspotential. Alltså den enskildes politiska lägesenergi, som genom röstningshandlingen kan växlas in i politisk rörelse som omvandlar verklighetens omständigheter i en eller annan riktning.

r är riksdagens teoretiska och praktiska handlingsutrymme och E är den faktor varmed vilken detta utrymme krympt i och med att makt flyttat till EU-nivå.

pS är de svenska parlamentarikernas andel i parlamentet (dvs ungefär 2,4%)

pX är Europaparlamentets andel av EU:s totala makt (som delas med de icke folkvalda EU-instititonerna)

e är EU:s totala makt, inklusive det nya politiska inflytande över t ex äktenskapslagstiftningen i Rumänien som medlemskapet har givit oss

b är fortfarande Sveriges befolkning.

Med detta dribblande uppnår vi väl just ingenting, förutom möjligen att om det vore möjligt att befolka de okända variablerna så skulle det kunna åskådliggöra varför intresset för EU-parlamentsvalet är så lågt och varför vi har mindre demokrati idag än för femton år sedan. Genom att sedan dra linjer från punkt till punkt framträder successivt silhuetten av en svällande elefant.

Detta handlade om EU, partiledardebatten, regeringen, alliansen, EU-val, demokrati, Europaparlamentet.

Aftonbladet bedriver intelligensbefriad analys av sina "läsarundersökningar". Elisabeth Biström bloggduellerade med Johanna Nylander. DN, SvD.

Nationsbygge

Vi ska gå och rösta den 7 juni. Självklart ska vi göra det, för det ligger makt i parlamentet idag och kritiker och vänsterpartister på plats gör skillnad genom att inifrån belysa, argumentera och bromsa försämringar. Våra parlamentariker är dessutom de mest aktiva och närvarande. Bra så. Viktigt. Rösta.

Men samtidigt som det ligger mycket makt i parlamentet så finns där - naturligtvis - ingen makt att förändra EU som sådant. Ramarna är redan satta, politikens övergripande tangent är redan definierad. Och av den anledningen är det helt ofarligt för Unionen, som nyss gjorde allt den kunde för att förhindra folkomröstningar om konstitutionen och Lissabonfördraget, att folk går och röstar i parlamentsvalet. Ett högt valdeltagande skulle stärka dess legitimitet utan att hota dess förutbestämda riktning.

Just nu produceras det genom partiernas valkampanjer tonvis med reklam för EU. Även om många vill framstå som lite kritiska – man vill ju inte vara en mes som bara säger ja – så reproducerar de föreställningar om att unionens framtid ligger öppen för vår vilja, föreställningar som oftast saknar grund i verkligheten.

Socialdemokraterna vill, när de inte föredrar att istället i debatterna prata inrikespolitik inför valet 2010, ha folkets röster för att försvara den svenska avtalsmodellen i parlamentet. Vore bra om det gick, men det förutsätter en stor och samtidig vänstermajoritet i Europeiska rådet och parlamentet och en välvilligt inställd kommission och en domstol som är någonting annat än vad den faktiskt är och fördrag som har en annan grundprioritering mellan löntagarrättigheter och marknadens fria rörlighet än vad de faktiskt har. Alltså en helt annan union än den föreliggande.

Många partier talar sig varma för subsidaritetsprincipen, att beslut ska fattas på ”rätt” nivå, och att blott och bart ”gemensamma angelägenheter” skall beslutas på unionsnivå. Men gemensamma angelägenheter kan vara det mesta. Om det är på grund av lojalitetsparagrafen i Maastrichtfördraget eller om det räcker med det sociala grupptrycket vid rådsmötena är oklart, men under de år som går mellan parlamentsvalen används subsidaritetsprincipen inte så värst flitigt. En efter en flyter beslutskompetenserna upp till överstatlig nivå – och när de parkerat där kommer de inte tillbaka. Det hindrar inte partierna från att prata sig varma för den i valet. Fina ord, men helt tomma.

Så fortlöper valrörelsen med floskler om fred och klimat och löften som till sin natur inte kan infrias

Och runt det prodceras ”från ovan” otaliga och kostsamma kampanjer som till sitt yttre uppmanar oss att nyttja vår demokratiska "skyldighet" att rösta, men som framförallt lyfter fram det förträffliga med unionen. Det blir till en ren propagandakampanj för överstaten. Se den här röstuppmaningsfilmen, dum som ett spån i sin enfald:

Rösta 7 juni from Johan Danielson on Vimeo.

Det här är ren historieförfalskning, här hamras en särskild version av Europas historia in, där unionens maktpolitiska och marknadsliberala bakgrund göms undan bakom bilden av ett idealistiskt projekt för fred och välstånd åt alla.

På den här ”informationssidan” heter det att enhetsakten 1986 ”återgav hoppet till miljoner europeiska medborgare genom att föreslå nya vidgade horisonter och nya sätt att anpassa sig till ändrade förutsättningar i världen.”

Vilket löjl.

Det som pågår är ett nationsbygge, då måste historien skrivas om och noggrant tryckas i en form som ogiltigförklarar alternativen samtidigt som den förklarar det rådande som oundvikligt. Eva-Britt Svensson sätter fingret på de obehagliga tendenserna i en krönika:

”Vi måste stärka den svenska identiteten och gynna svensk kultur! Sverige måste ha en militär som kan försvara våra ekonomiska intressen runt om i världen! Vårt parlament uppmanar alla att fira nationaldagen, visa den svenska flaggan överallt där statligt finansierade projekt förekommer och understryka vår svenska identitet i historieböcker i skolan!

Känns formuleringarna lite udda? Kanske känns de till och med obehagligt nationalistiska eller rent av en smula som Sverigedemokraterna? I den svenska politiska debatten är vi dessbättre ganska befriade från svulstig nationalistisk retorik. Men i EU:s parlament är samma retorik vardag. Byt ut Sverige mot EU/Europa i meningarna ovanför och du befinner dig i plenisalen i Bryssel eller Strasbourg.”

Glöm inte bort hur nationalstaterna en gång byggdes. De är konstruktioner som fylldes med innehåll, konstituerade kring myter och föreställningar om sin egen förträfflighet, de svällde successivt upp från svaga centralmakter till starka, fylldes med symboler, nationell bråte och maktbefogenheter. Ibland var myterna mindre reaktionära och mer progressiva, ibland var bråten mer eller mindre ofarlig – beroende på många omständigheter, inte minst arbetarklassens organisering – men de är alltid en konstruktion. Ingen nationalstat har fötts genom spontanavelse.

Inte heller denna. Här pågår istället ett medvetet supernationsbygge, här bedrivs propaganda. Här rivs folkens Europa för att få ljus och luft åt den nya nationen. Nu sätts ”europén” i människans ställe som en gång ”svensken” sattes i människans ställe. Är det vad vi behöver i vår tid? En ny förpackning åt mentala avgränsningar som är för små för att vara en del av lösningen, som förutsätter en hotande och utdefinierad utsida för att konstituera sin insida?

Jag tror det är helt fel väg att gå.

Gå och rösta (nu även som widget)

I den ständiga strävan att göra vänsterlistan.se och vidhängande widget till Europas bästa syndikering av vänsterpartiets EU-kandidater har ikväll tillkommit möjligheten att "gilla" inlägg. Det går att gilla både på startsidan och direkt i widgeten genom att klicka på den uppåtriktade tummen i inläggets högerkant.

Har detta varit efterfrågat? Kanske inte, men tanken är att gilla-funktionen kan hjälpa andra läsare att hitta de bästa inläggen. Crowdsourcat beslutsfattande blir mer rättvisande, det lär vara en underliggande poäng med all demokrati. Vi får se hur det funkar här.

För att sortera inlägg efter gillningar måste den intresserade läsaren besöka vänsterlistan.se, det har aldrig skadat nån. Seså.

EU står ivägen för en bättre miljöpolitik

En horisontellt utdragen Christoffer Järkeborn (m) berättar här om EU och klimatet. Problemet borde kunna fixas av Järkeborns heltidsarbetande personvalskampanjledare. Att han blir alldeles för bred på film alltså, för att fixa klimatet behöver vi ta till hårdare doningar som att skicka hr. Järkeborn till Europaparlamentet. Då jävlar blir det åka av för miljön, till skillnad från med dagens moderater. För som Järkeborn säger: Sverige står bara för 0,2% av världens koldioxidutsläpp och vi ska minsann inte ensamma behöva bära hela ansvaret.

När moderaterna gör yrvakna försök att kombinera miljöprat med sin valkampanjs Schlingmansignerade nationalistiska touch förvandlas miljöpolitiken till en fråga om att slippa ta täten.

Järpekorn upprepar ett ofta brukat argument om att vi behöver EU för att lösa de gränsöverskridande miljöproblemen. Samma argument har kommit upp i varje debatt jag suttit med i under denna valrörelse och det får väl räknas som ett av EU-vännernas starkaste kort vid sidan av den romerska freden och eurovisionsschlagerfestivalen.

Men det är, av ett stort antal skäl, i grunden ett både ihåligt och dåligt argument, som man kan säga mycket om, några punkter:

1.Det första gäller klimatfrågan och mer specifikt vilken roll Sverige bör och kan spela vid i förhandlingarna vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn denna höst. Förhandlingarna har med rätta beskrivits som ett vägskäl för mänskligheten, det är på många vis den sista chans vi får att få till stånd tillräckligt starka åtgärder på global nivå för att hejda en katastrofal klimatomställning. Detta är den nivå där klimatfrågan måste hanteras – globalt – och detta är det forum där det kan ske, inom ramen för FN:s mellanstatliga konferenser. EU är, precis som Sverige, en alldeles för låg och regional nivå.

Vad är då problemet med att EU-länderna innan klimatkonferensen enats om en gemensam position? Är det inte bra att vi har en gemensam linje?

Nej, tvärtom faktiskt. EU kommer till förhandlingarna med ett katastrofalt dåligt klimatpaket i bagaget. Det enda löftet är 20% utsläppsminskning till 2020. Idag menar IPCC att åtminstone 40% minskning skulle behövas 1990-2020 för att hålla koncentrationen av koldioxidekvivalenter på omkring 450 ppm, en nivå som forskarvärlden, t ex regeringens vetenskapliga råd, idag är överens om är för hög för att undvika en riskabel temperaturökning. Över 50% av EU:s utsläppsminskningar kommer genom finurliga mekanismer kunna förläggas till utvecklingsländer, alltså utanför EU:s gränser. Paket är inlindat i sidenband av fina ord, men i grunden är det en hård klapp för att slippa ta ansvar.

Det paketet kommer vara den förhandlingsposition som Sverige förväntas företräda vid klimatförhandlingarna, och det är ett stort problem. För det behövs mycket större åtgärder än vad EU-länderna har enats om och framförallt behövs det bindande löften från de rika annex 1-länderna om tekniköverföring och substantiella ekonomiska stöd på upp till tre gånger världens samlade biståndsnivåer idag till utvecklingsländerna. I klimatförhandlingarna är detta knäckfrågor som kan stjälpa hela förhandlingarna De fattiga ländernas krav är legitima och rimliga, vi bär det stora ansvaret för huvddelen av utsläppen och har en skylidghet att stötta utvecklingsländer att välja en mindre klimatfarlig väg till välstånd. Men ska kraven bli framgångsrika i Köpenhamn behöver de få stöd. Sverige kunde intagit en sådan position och därmed kunde vi spelat en viktig roll för att få en mer progressiv klimatöverenskommelse i hamn i höst. Vi kunde intagit en sådan position OM vi hade en full förhandlingsfrihet, OM vi kunde navigera på och inför klimatkonferensen på basis av delade värdegemenskaper och synsätt, inte på basis av vilken rikemansklubb vi har medlemskort i. Men nu är det istället medlemskortet som går före, EU:s utrikespolitik och uppträdande i internationella sammanhang skall samordnas. Och vi är där som representanter för rikemansklubben Europa.

Så, nej, vi behöver inte EU för att lösa klimatkrisen, vad vi behöver är progressiva beslut som löser känsliga knutar vid Köpenhamnstoppmötet, de besluten står EU i vägen för, och Sverige står med vid den vägblockaden.

2. För det andra: de rigida ekonomiska ramverken tillåter inte de satsningar vi skulle behöva göra idag. I flera debatter har jag och residerande miljöpartist lyft frågan om en new green deal, ett krav som miljöpartiet även driver som kampanj på Europeisk nivå. Den ekonomiska krisen innebär världens chans att i stor skala smida om fälgar på stadsjeepar till rotorblad i vindkraftverk, att genom samhälleliga investeringar i ny miljöteknik, nya energikällor och infrastruktur motverka lågkonjunkturen och samtidigt ta krafttag för att nå klimatmålen. Enkelt, självklart. Samma budskap som Obama upprepar för USA och samma program som Sydkorea och andra länder följer. Men hur är det med EMU-länderna? Får de ens göra något sådant? I en lågkonjunktur är det inte önskvärt att finansiera investeringar genom höjda skatter, därför är ökad offentlig upplåning enda vägen till en New Green Deal under de närmaste två-tre åren. Men stabilitetspakten förbjuder EMU-länderna att öka sina budgetunderskott mer. Därför: No Green Deal för Europa.

3. Det var två snabba punkter bara, kan återkomma i frågan. Generellt när det gäller miljöns ställning i EU kan man kan konstatera att det är ett grundläggande problem att det på fördragsnivå gäller en ordning som sätter den fria rörligheten för varor och tjänster över miljöhänsyn. När medlemsstater försökt ta till åtgärder som bygger på teknikupphandling, bidrag och lagstiftning, så har EG-domstolen vid en stor mängd tillfällen förklarat lagstiftningen i konflikt med fördragets grundprincip om varors- och tjänsters fria rörlighet. Det finns många andra mellanstatliga organisationer där motsvarande miljöarbete kunde bedrivas utan att institutionellt underordnas marknadsfundamentalism, t ex UNECE, FN:s samarbetsorgan för miljöpolicyutveckling i Europa som är mycket bredare och mer inkluderande än vad EU är, vill eller kan vara.

Andra tycker om EU, miljö, EU-val, moderaterna, klimat, Köpenhamnstoppmötet