
(På samma tema.)
”I takt med att penningintressena tar över politiken växer tyvärr både uppgivenhet och cynism. I USA är det en självklarhet att den som har pengar har mer makt i demokratin. Det är självklart att den fattige är maktlös.”Lobbying är det verktyg som de ekonomiskt starka använder för att köpa sig förbi principen om ett huvud en röst. USA, som är en lobbydemokrati, är ett varnande exempel. De två partierna knuffas i olika riktningar (och framförallt runt i cirklar kring en konservativt libertariansk totempåle) inte främst av organiserade interna oppositioner och fraktioner, utan i första hand av organiserade intressen utanför partierna. Intressen som verkar inte genom att synas och skriva debattartiklar utan genom att på ett personligt plan uppvakta, finansiera, puffa på och understödja partiernas ledande representanter. Rörelserna sker på ytan, inte på djupet. Politiska förändringar börjar uppifrån, inte underifrån. Modellen är institutionaliserad och hyfsat reglerad, men, som Lawrence Lessig säger så djupt problematisk att den amerikanska demokratin är ”essentially broken”. Den omöjliggör också, vilket Lena Sommestad konstaterar, en amerikansk arbetarrörelse.
”Det samlade intrycket [...] är att Sverige under 2000-talet tappat sin position i toppen som ett av de länder med de mest likvärdiga skolsystemen till att numera inte vara mer än ett genomsnittsland när det gäller likvärdighetsaspekter. Denna relativa nedgång beror inte så mycket på att övriga länder kommit ikapp utan den främsta orsaken är att likvärdigheten i Sverige har försämrats under tidsperioden. Dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever ökat, dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor ökat och dessutom har betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund förstärkts.” (sid 27, sammanfattning av rapport 352, min kursivering)Jan Björklund kommenterade studien vid en pressträff på Rosenbad och retirerade till sin klassiska försvarslinje: skolans problem och de fallande resultaten ”beror på beslut som togs på 80-talet.” Detta är fortfarande en patetiskt svag ursäkt, som vederläggs av statistiken: det stora resultatraset och i synnerhet den stora urholkningen av likvärdighet, har inträffat först under de senaste fem-tio åren.
”Jag vill då säga att huvudproblemet i den här mätningen är inte den ökade spridningen, det är att alla sjunker. Sen sjunker några mer än andra, men det är på något sätt i Sverige som att om alla går till botten jämlikt så vore det bra.”Oviljan att erkänna och urskilja den kraftigt försämrade likvärdigheten som ett avgörande problem gör Björklund oförmögen att lösa skolans kris.
Skolverket har i tidigare rapporter (”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” och ”Vad händer med likvärdigheten i svensk skola?”) lyft fram flera orsaker till de försämrade resultaten:Under samma period som resultaten har sjunkit kraftigt så har det ”disciplinära klimatet i skolan”, skolministerns absoluta favvofråga, förbättrats (alltså: graden ordning och reda ökar) i Sverige. Det sammanfattande indexet för det disciplinära klimatet för Sverige i PISA 2009 skiljer sig inte från OECD-genomsnittet. Sverige lider inte av en ”disciplinkris” som Björklund återkommande vill få det att framstå som. Det disciplinära klimatet i skolsystemet är inte heller direkt korrelerat till resultatutvecklingen. Länder där elever ”differentieras tidigt till olika studieprogram uppvisar lägre grad av likvärdighet men uppvisar inte högre genomsnittliga resultat jämfört med länder där differentieringen av elever sker i senare skolår”, Ändå verkar regeringen för mer nivågruppering och tidigare differentiering och betygsättning. Skolsystem som har en ”högre grad av konkurrens mellan skolor om elever uppvisar inte högre resultat. Däremot innebär högre grad av konkurrens mellan skolor att likvärdigheten påverkas negativt genom högre grad av segregation” Ändå verkar regeringen för en fri skolkonkurrens. (citaten ur sammafattande rapporten, sid 28, min kursivering)
1) den ökade segregeringen i skolan, sammanhängande med det fria skolvalet och friskolesystemet i kombination med en ökad boendesegregation.Parallellt med denna regelrätta Hadesvandring så är Finlands framgångar naturligtvis en nagel i ögat, eller en finne i örat, på den svenska skolpolitiken. Ett gäng grundläggande skillnader mellan ländernas skolsystem pekar också mot de främsta orsakerna till skillnaderna i kunskapsresultat:
2) den decentraliserade styrningen (kommunaliseringen) av skolan, som inneburit att det finns stora skillnader mellan hur mycket resurser kommuner lägger på skolan och att kommunerna är dåliga på att fördela resurser utifrån skolornas olika förutsättningar.
3) den alltmer differentierade och individualiserade undervisningen, där ansvar flyttas över till hemmen, elever ges mindre lärarstöd och utsätts för mer nivågruppering baserat på behov av särskilt stöd eller kunskapsnivå, vilket, skriver skolverket, ”leder till alltmer homogena grupper.” En utveckling som ”riskerar att leda till ökade skillnader dels på grund av så kallade kamrateffekter, det vill säga att elevernas resultat påverkas av hur eleverna i deras omgivning presterar, dels att lärare tenderar att sänka sina förväntningar på elever i grupper med lågpresterande elever, vilket ytterligare påverkar dessa elevers möjligheter att uppnå goda resultat.”
1) I Finland står kunskaperna i centrum för skolpolitiken och skolpraktiken, inte ordningsfrågor eller jämförelser mellan skolor.Resultaten i PISA-studien bekräftar vad som i stort varit känt sedan tidigare men tydliggör också att trenden har accelererat under de senaste åren. Tillsammans med tidigare uppgifter om hur borgerliga styren spär på problemen borde detta vara politiskt sprängstoff för en alert och aktiv opposition. Skolpolitiken kunde mycket väl ha varit ett vinnarområde för de rödgröna i valet. Björklunds höga profil i skolfrågor har haft fyra år på sig att omsättas i verklighet, men inte resulterat i någon genomtänkt regeringspolitik. Förändringar som pekar åt fel håll och helt missar de kritiska huvudfrågorna, samt låga utspel kring frågor av symbolkaraktär präglar Björklunds ministergärning.
2) Finland använder mycket lite av nivågruppering. Man skiljer inte hög- och lågpresterande elever åt. Däremot har man många specialpedagoger.
3) Finland storsatsar på skolbibliotek och skolhälsovård.
4) Finland har satsat på höga lärarlöner och behöriga lärare med högskoleexamen.
5) Finland har ett sammanhållet skolsystem och mycket få friskolor. Man har inget skolval, elever går på den skola man bor närmast. Det är dock ett system som man precis nu har börjat slå sönder. Av precis samma dubiösa ideologiska skäl som det skett i Sverige.
6) Finland har inte heller skurit ner på utbildningssektorn som vi gjorde i Sverige under 90-talskrisen.

”Resultaten från begåvningstesten och personlighetstesten var entydiga – den enda signifikanta skillnaden stod att finna i begåvningen. Ledare på exekutiv nivå i den offentliga sektorn visade sig helt enkelt ha en högre Generell begåvning jämfört med sina kollegor på motsvarande nivå i privat sektor [...] I övrigt fanns inga signifikanta skillnader i begåvning, riskbeteende eller personlighet såsom ambitionsnivå mellan ledare inom privat respektive offentlig sektor.”Myten om den offentliga sektorns inkompetens vårdas ömt inom det privata näringslivet där den bland mycket annat nyttjas som försvar för varför en genomsnittlig direktör ska tjäna mer än statsministern och mångdubbelt mer än välfärdens hjältar, men resultaten pekar alltså både mot att det går att attrahera kompetenta och begåvade chefer utan att erbjuda fantasilöner och att den privata sektorn trots högre lönenivå misslyckats med att attrahera de mest begåvade cheferna.
”Om tio år har de flesta som var med i den här studien hunnit gå i pension och den nya generationens ledare hunnit tillträda. Frågan är då om en liknande studie kommer visa samma resultat, eller kommer dagens oförtjänt dåliga rykte hunnit bli en självuppfyllande profetia där man inte längre lyckas attrahera de bästa medarbetarna?Det är, som Source konstaterar, fråga om ett oförtjänt dåligt rykte. Som inte bara odlas inom privat verksamhet och bland borgerliga politiker, utan också, vilket är allvarligast, bland offentliganställda själva. Min personliga erfarenhet är att många chefer inom offentlig sektor har internaliserat myten om offentlig verksamhet som sämre och mindre effektiv än privat och inte förstår de fundamentala skillnaderna i verksamheternas målsättningar. Istället försöker de få den offentliga verksamheten att likna privata företag. Det är också vad tidens dominerande förvaltningsfilosofi föreskrivit.

”Man må säga vad man vill och ställa till det bäst man kan i det stora samhället, men det kommer alltid att behövas orter, dit de skeppsbrutna i livet, de levnadströtta eller de ensamma och svaga skall kunna fly för att få en fristad. [...] Där man och kvinna skall kunna mötas och umgås i syskoinlig välvilja och vänskap under en gemensam verksamhet till varandras nytta. Detta kan de här. Shakersamhället är så när som på några små inskränkta egenheter, ett av de bästa små samhällen i världen och ett av de nyttigaste inom det stora samhället.”Det finns, just genom gränserna en möjlighet till kulturell parallellexistens och därmed en idémässig växelverkan mellan den inåtvända gemenskapen och det yttre ”stora samhället” som kan berika också den större gemenskapen. I det här fallet innebär shakersamhällena alltså inte att den lilla gruppens frihet sker på bekostnad av det gemensamma rummet. Istället kan den hemliga staden genom sin existens som alternativt levnadssätt bidra till utvecklingen av den vanliga staden och utgöra en del av ett nödvändigt vaccin mot de monokulturella tendenserna.

”Försämringarna av a-kassan i kombination med jobbskatteavdraget har redan medfört att alla arbetslösa drabbas av väsentligt större inkomstsänkningar än för fyra år sedan.”Det är den individuella kostnaden för regeringens omdefiniering av arbetslinjen till en ensidig skyldighet för arbetstagarna.
”Anders Borgs motivering för denna passivitet är beklämmande. Han anser att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att snarast möjligt åstadkomma överskott i statsfinanserna istället för att sätta hela folket i arbete. Han resonerar inte som en ekonom utan som en gnetig kamrer. Låt oss påminna om några fakta. Fram till finanskrisen hade Sverige i tio års tid ett offentligt finansiellt överskott om två procent av bnp i snitt per år. Tack vare detta ofantliga sparande minskade statsskulden snabbt. Redan 2006 var nettoskulden avvecklad, det vill säga statens tillgångar översteg då dess skulder. [...] Fortfarande är statsfinanserna ramstarka. Rent teoretiskt skulle Sverige i fem års tid kunna underbalansera budgeten med fem procent per år utan att statsskulden slår i taket för vad EU tillåter.”
I det gripande drama som ödet för ett ögonblick lånat åt San Joségruvan i Copiapó ryms en hel världs utmaningar. Dramats moraliska sentens är enkel och tämligen uppenbar: den avgörande skillnaden mellan liv och död är solidariteten, syskonskapet. Värmen mellan människor som, utan att känna varandra, tar ett aktivt ansvar för varandras liv.Politik, teknologi och arkitektur från ett rödgrönt perspektiv. Publiceras av Erik Berg, arkitekt, webbutvecklare och socialist. Medlem i vänsterpartiet och föreningen Byggbrigaden. Nås på 0703022574 och erik@lindgrenberg.com. Se hela min profil.