Jamie Olivers kamp

I snart tre år har TV-kocken Jamie Oliver rest runt i storbritannien som en klassisk folkbildare, uppviglare och organisatör och kämpat för att få lagad skolmat till skolorna. Möjligen är det en på det hela taget lönlös kamp i ett system – vi kan kalla det för kapitalism – där kortsiktiga resultat värderas högre än långsiktiga investeringar, men det är förbannat bra TV.

Igår sände kanal fem en uppföljning av Jamies kamp för att införa lagade skolluncher i brittiska skolor. En bit, en liten bit, på vägen har de kommit i några regioner, men samtidigt som det rört sig lite framåt så saknas fortfarande de medel som behövs för att permanenta den satsning som hitills varit beroende av Jamie Olivers personliga engagemang.

Jamie Oliver är opinionsbildare, han demonstrerar vad skräpmaten innehåller, vad det leder till för barns hälsa och visar hur enkelt det kunde vara att istället servera näringsriktig lagad mat. Men han kan inte själv hålla igång det som är statens ansvar.

Till slut pressades Tony Blair, helt genom den debatt tv-programmet drog igång, till ett paket på 280 miljoner pund över tre år för att bygga ut det i stort sett obefintliga skolmatssystemet. Ett litet steg framåt, men på det hela taget en tom och otillräcklig gest, som Jamie Oliver kommenterar:

“I don't want to sound ungrateful, but the amounts are tiny when you divide it up between all the schools in the country.”

En särskild höjdpunkt i gårdagens program var besöket hos Blairs skolminister som vägrade öronmärkta pengar till skolmat med motiveringen att inga finansiella åtaganden överhuvudtaget kan garanteras längre än 2008. Varpå Jamie Oliver, på besök inne på skolministeriet, frustrerat slänger ur sig: ”Hur är det då med era åtaganden för våra soldater i Irak?”

Ja, så måste förstås frågan ställas. Prioriteringarna i det falnande imperiet är absurda.

Ett civiliserat samhälle måste balansera marknadskrafterna som till sin natur är ociviliserade, reaktiva, spekulativa. Lämnas de oreglerade och obalanserade så blir effekterna som i england: barn som aldrig sett en riktig grönsak, barn som tror att det går att leva på pizza och vaniljsås. Varför skulle de tro något annat? Ingen har lärt dem motsatsen. Därför är lagad skolmat och hemkunskap samhällets förbannade skyldighet gentemot barn som annars är hopplöst utlämnade åt skräpmaten och oförmögna att förstå det nödvändiga i att välja något annat.

Läget är absurt. När Jamies skolmatsalar började servera riktig mat istället för friterade chicken mc’nuggets, hamburgare och pizza, slängdes det mesta, en del barn spydde demonstrativt, andra grät förtvivlat. Jamie kommenterade:

“But it's not easy because they've grown up accepting what they're told by marketing giants like Nike or McDonald's. I wanted to take them out of that attitude and present them with something different. […] There's no food culture at school. And in lots of families people haven't got a lot of time for food and cooking. Some of the younger ones don't always get any dinner at all at home. That's why it makes more and more sense for schools to step in. Whether they're lucky kids with good food at home or not, they all should get decent food at school.”

Skolmatens betydelse för jämlika förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen och växa ordentligt, kan inte överdrivas. I en finsk undersökning 2003 konstaterades att eleverna i Helsingfors skolor äter dubbelt så mycket skolmat på måndagar och fredagar som andra dagar. Airi Rintamäki, chef för skolornas måltidsservice i Helsingfors, kommenterade undersökningen:

"Barnen är ofta hungriga efter helgen. Därför har vi till exempel inte soppdag på måndag eller fredag. Då försöker vi servera maträtter som tilltalar barnen extra mycket och är mättande."

Skolmaten är en räddning för dem som inte får ordentligt med käk hemma. Camilla Lindvall, Maria Magnusson och Lena Skride, tidigare hemkunskapslärare, husmor och sjuksköterska i Angered skrev i en debattartikel i GP 970222:

"En hel del av våra elever skulle få med sig sin matsäck hemifrån, om skolmaten drogs in, och kanske fixa både järn och kalk. Men många skulle inte det. Och vilka? Jo, just de som har ett ganska tomt skafferi när de kommer hem också, de som inte har någon som lagar middag åt dem."

En av de saker som gör mig särskilt stolt över att bo i en socialdemokratisk välfärdsstat är den utbyggda skollunchen. Vi är inte så oerhört mycket rikare än storbritannien, men vi ger alla barn ordentligt krubb istället för att låta dem växa upp i ett tillstånd av permanent nutriologisk misshandel. Vi beter oss inte som snåla idioter mot våra egna barn. Ännu.

Uppdatering: Kulturella fåror skriver bra och påminner om mandeltorsken. Den är en klassiker jag nästan glömt, själv håller jag ännu grundskolans korv stroganoff som min all-time-high kulinariska upplevelse.

Andra bloggar om: politik, skollunch, mat, jamie oliver, skola, england