Årets, möjligen årtusendets, skarpaste analys av palestinakonflikten
levereras av Dick Erixon:
"Många försöker hävda att palestinafrågan är så komplex, med så många invecklade historiska band, mm, mm. Men palestinafrågan är i grunden mycket enkel: så fort palestinierna slutar vara helt fixerade vid sitt hat mot Israel, kommer det att bli fred och en självständig palestinsk stat kan blomma ut.
Och det enda problemet är att palestinierna inte slutar hata. Se på Gaza. Ariel Sharon drog ut alla trupper och alla bosättare. Vad blev palestiniernas svar? Började man bygga upp sitt fria samhälle? Nej. Man ägnar dagarna i ända åt att skicka dödliga raketer in på den israeliska sidan och strida inbördes."
Tänk om alla var lika kloka som Dick. Då skulle det inte vara några krig i världen.
Varför kan de inte bara sluta hata?
Årets, möjligen årtusendets, skarpaste analys av palestinakonflikten levereras av Dick Erixon:
Inlägg
8 kommentarer:
Och samtidigt är det så många som gärna beskriver saken ensidigt, som om det bara vore palestinierna (ev även diverse arabfolk) eller israelerna som hade ansvar för situationen. Fascinerande och frustrerande. Jag tror personligen att världen skulle vara ett trevligare ställe om ickevåldsfilosofi fick mer plats både i personliga och politiska sammanhang. "Non-violent communication" har, lustigt nog i sammanhanget kan man tycka, fått officiellt erkännande i Israel och lärs faktiskt ut i ett antal skolor där. Känner du till Marshall Rosenberg?
För mig är ickevåld en strategi bland andra, både i personliga och politiska sammanhang. Ickevåld är förstås alltid önskvärt framför andra alternativ, så länge det är en framkomlig väg - och det är det i stort sett alltid.
Men ibland, i extrema fall, räcker det inte. Palestinakonflikten är en sådan situation. Våld som utövas av ett ockuperat folk i självförsvar anser jag mig inte kunna ha några synpunkter på från min horisont, här.
I fallet Israel/palestina är det uppenbart att våldet utövas från båda håll, men ansvaret att upphöra med våldet ligger på den ockuperande parten och militärt starkare parten - Israel.
Non-violent communication, som jag förstod det här verkar vara ett sympatiskt förhållningssätt, men ingenting jag skulle spendera mina ansträngningar på i murens skugga, så länge det institutionaliserade förtrycket består.
... att det lärs ut i (en del) Israeliska skolor lät dock intressant. Är det en viss typ av skolor, hur länge har det pågått och vad får det för effekter på dem som lärt sig det? Ett nödvändigt steg för att närma sig lösningar på konflikten är att bryta den rasistiska zooifieringen, och tillerkänna palestinier ett människovärde.
Vad som lärs ut till palestinska barn råder det i alla fall ingen tvekan om ...
Jag är tyvärr inte tillräckligt politiskt polariserad eller insatt i vare sig israel-palestinakonflikten, ickevåldsfilosofin eller den israeliska utbildningen för att kunna säga särskilt mycket mer om saken. Betrakta mig gärna som en glad amatör i detta djävulska spel. För mig framstår det emellertid som om det skulle vara mer konstruktivt om bägge (eller fler) parter kunde ta ett större mått av ickevåldsamt ansvar. Ickevåldsfilosofin som jag förstår den utesluter heller inte våldsanvändning som en sista utväg, däremot skiljer den då mellan skyddande och straffande våld. Det förra är tillåtet, det senare inte.
I den meningen är inte ickevåld en strategi bland andra, det är den enda strategin. Ett sätt att leva. Om man accepterar dess premisser alltså.
För övrigt drog jag mig just till minnes ett stycke i Rosenbergs bok om just palestinier som fått träning i NVC och uppskattat det. Poängen med NVC, liksom med Gandhis liknande filosofi, är ju inte att man ska vara passiv eller undfallande -- utan tvärtom att man ska förstå och empatisera med sina egna behov samtidigt som man gör detsamma med andras. Det hindrar inte att man har olika åsikter om saker eller att man hävdar dem bestämt, poängen är snarare att NVC är ett bättre sätt att kommunicera för att nå dit man vill. Zooifiering eller ej. Förakt och dehumanisering mot de förtryckta, liksom hat och vrede mot förtryckarna, är också i grunden svagheter som växer ur mänskliga behov, eller hur?
Om alla bara var som Jonathan i Bröderna Lejonhjärta... :-)
Skicka en kommentar