Att gå i takt är inte att samarbeta

Avanti sätter fingret på pudelns kärna i filmen ovan. Det finns olika sorters samarbeten, en del som är till för att ge oss alla en möjlighet att mötas, lösa gemensamma problem, ha kul och växa, andra som är till för att ge någon annan – eller något annat – en möjlighet att växa på vår bekostnad. Den europeiska unionen är det senare. Det är, med ordförande Barossos ord, ”ett imperium”, som ur sina medlemsstaters jord suger den näring som låter det svälla till de historiska proportioner som dess anhängare anser att det bör ha: en plats i världsscenens mitt. Politiskt, ekonomiskt och snart även militärt.

Som moståndare till Barossos imperiebygge – ett bygge som handlar mer om inordning och underordning än om överenskommelser och ömsesidighet – får man då och då höra att man kanske är emot samarbeten över lag?

Det är naturligtvis precis tvärtom

Ända sedan människan reste sig från halvmedvetandets snårskog och spridde sig över planeten, har samarbetet stått för de flesta pinnarna i vår stege. Det som gjort människan så evolutionärt framgångsrik är inte den tvärställda tummen utan vår förmåga och strävan att samarbeta. Genom samarbeten kan vi lägga samman resurser och åstadkomma större resultat än vi kan uppnå enskilt. På så vis har vi från generation till generation klättrat uppåt på jättars axlar – andra människors arbete, arbete i samverkan, mot gemensamma mål.

I takt med att samhällets komplexitet har vuxit – genom att tidigare samarbeten burit frukt – har uppgiften att lösa samarbeten på allt större nivåer, med alltfler individer, förelagts oss. Ingen tidigare tidsålder har stått inför utmaningen att hitta fungerande former för samarbeten från gårdsnivå till global nivå med mer än 6,5 miljarder deltagare.

Idag är den uppgiften en nödvändighet, på dess framgångsrika lösning hänger vår överlevnad.

Men hur ska vi samarbeta? Två huvudvägar står mot varandra: en federativ och en konfederativ. Eller, något förenklat: överstatligt eller mellanstatligt.

Nationalstaterna är en realitet som varje resonemang om internationella samarbeten måste utgå från. Det är på nationalstatens nivå och fundament som den parlamentariska demokratin växte fram under 1900-talet – och det är fortfarande den nivå där demokratin utövas.

Tror man på demokratin som styrelseform är ett grundvillkor för alla fastare samarbeten som utvecklas på högre nivåer att de konstitueras på ett sådant vis att de inte urholkar demokratin.

Under 1900-talet hittade vi en form, våldsamt framtvingad ur historiska tillfälligheter och katastrofer, som ger en hyfsad bild av hur ett robust (men långt ifrån perfekt) globalt samarbete kan fungera utan att det behöver hota den demokrati som erövrats inom nationalstatens ramar: Förenta Nationerna.

FN är framförallt en plats för att prata, men redan som sådan har det ett oerhört värde. FN:s konferenser om allt från klimat till barns rättigheter till stadsbyggnad etablerar globala arenor där representanter från demokratins funktionella nivåer – nationalstater, lokalsamhällen och folkrörelser – kan mötas och utbyta perspektiv. Ibland rentav forma en mer eller mindre allmänt omfattad konsensus som får globalt genomslag utan att dess genomförande förutsätter några detaljerade centrala direktiv.

En av poängerna med Förenta Natiorena som konfederativt samarbete har varit att det i huvudsak inte har efterfrågats mer av deltagarna än att de respekterar andra deltagares rätt till självbestämmande. För varje konvention som arbetats fram har varje deltagande nationalstat haft valet att antingen skriva under eller stå utanför. Detta har naturligtvis medfört att FN och andra internationella organ har haft medlemsstater som befunnit sig på olika delar av skalan från diktaturer till demokratier. Detta kan man anse är en svaghet, men det är framförallt samarbetsformens stora styrka, för samtidigt som totalitära regimer givits möjligheten att delta i internationell samverkan så har även demokratierna givits fria möjligheter att utveckla sina politiska system. På så vis har det varit möjligt för många olika politiska (eko)system och många olika samhällen som hunnit olika långt på resan mot demokrati att parallellexistera och samtidigt hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem.

Med framväxten av den Europeiska unionen har vi ställts inför en annan sorts samarbete än den öppna form som FN är ett exempel på. EU är det enda mellanstatliga samarbete till vilket vi har överlåtit lagstiftningsmakt, alltså makten att föreskriva bestämmelser som måste genomföras av alla medlemsstater (och ibland bestämmelser i form av förordningar som direkt blir gällande lag).

Lagstiftningsmakten tillhör enligt regeringsformen det svenska folket. Det är en makt som vi lånar ut vart fjärde år till riksdagen. Och vart fjärde omförhandlas lånet, då har vi som medborgare möjlighet att utkräva ansvar för hur de valda representanterna brukat den makt de fått till låns. Detta är kärnan i demokratin: all offentlig makt utgår från folket, och det finns en direkt koppling mellan beslut och ansvarsutkrävande.

Då lagstiftningsmakt idag oåterkallelligen har flyttats till EU-nivå har riksdagen givit bort delar av den makt som de bara hade till låns. Lissabonfördraget innebär att när vi går till val 2010 röstar vi om en väsentligen mindre mängd offentlig makt än den vi lånade ut vid förra valet. Det rånet har varit möjligt att genomföra i skydd av den borgfred som Carl Tham beskrev i DN i fredags. En stor majoritet av riksdagens partier – med undantag för miljöpartiet och vänsterpartiet – har varit överrens om att inte tala om den maktöverföring som skett och sker.

Under Europas efterkrigshistoria har två olika vägar till samarbete stått mot varandra. Dels EU:s/EEC:s uttalat federativa och dels mängder av konfederativa samarbeten på olika områden som bildat ett överlappande lapptäcke där gränserna inte varit entydiga utan varierande – också det en poäng. Det bredaste Europeiska samarbetet är Europarådet som bevakar efterlevnaden av konventionen om de mänskliga rättigheterna. Här är alla Europas länder utom Vitryssland medlemmar, totalt 47 länder.

Söker vi samarbeten för gränsöverskridande problem finns det på varje område konfederativa strukturer på plats som redan används. De kunde användas mycket mer om inte allt fokus idag hade riktats mot den Enda Unionen.

Ett exempel. Av de sexton svenska miljömålen är fyra klart gränsöverskridande:

1. Begränsad klimatpåverkan
Här är det främsta verktyet FN:s klimatöverenskommelser, UNFCCC, eftersom frågan måste lösas på global nivå.

3. Bara naturlig försurning
Ett miljömål som behöver lösas både internationellt och regionalt. I regionen har den viktigaste rollen spelats framförallt inom det europeiska FN-organet UNECE – United Nations Economic Comission for Europe.

5. Skyddande ozonskikt
Det här är ett av de miljöproblem som vi i dagsläget har fått på rätt köl. För det kan vi tacka UNEP, United Nations Enviroment Programme och Montrealprotokollet från 1987, där 193 länder förbundit sig att minska sitt användande av CFC och haloner.

10. Hav i balans, levande kust och skärgård
Det viktigaste organet är HELCOM som i tre decennier varit verksamma baserat på Helsingforskonventionen med att förbättra tillståndet för Östersjön och samordna det gemensamma arbetet i länderna runt Östersjön. I HELCOM ingår även Ryssland ingår. Andra Östersjösamarbeten av betydelse för miljömålet är Barentsrådet och Nordiska Rådet.

Den konfederativa vägen är samarbetsmodellen för framtiden, den är flexibel och modern. Och den behöver inte heller bygga på nationalstater utan kan som modell appliceras på olika nivåer. Det vore inte alls orimligt att, som Lena Andersson raljerar över i DN, återföra mer självstyre till lägre nivåer idag. Carl Schlyter beskriver vad detta kan innebära i form av mer understatligt samarbete:

”Ett stort och växande antal folkrörelser och medborgargrupper åstadkommer – ofta i nära samarbete med lokala politiker – en alltmer dynamisk "understatlighet".

Tusentals kommuner i Nord och Syd har under de senaste decennierna upprättat vänortsavtal. Dessa fylls nu med alltmer konkret samarbete kring mänskliga rättigheter, klimatmål och kunskapsöverföring. I Holland och Kanada har delar av den statliga biståndsbudgeten kommunaliserats.

1991 bildades världskommunala miljöbyrån ICLEI och 2004 togs ytterligare ett betydande steg på vägen mot en "glokal värld" när ett slags Förenta Kommunerna bildas på ett möte i Paris. Organisationen har sitt säte i Barcelona och observatörsstatus i FN.”

Som Carl Schlyter påpekar i artikeln i ALBA så är en stor fördel med samarbeten på den här nivån att de blir mer jämlika, ingen av parterna kan utöva militär eller ekonomisk utpressning mot den andra:

”Dialog istället för konfrontation blir resultatet. Kanadensiska kommuner har kunnat demokratisera Kina underifrån genom direkta samarbeten med skolor och kommunledningar, en demokratisering som traditionell diplomati aldrig hade tillåtit.”

När vi skickar makt – och i synnerhet militär- och utrikespolitisk makt – uppåt i federativa strukturer blir resultatet det omvända: eliterna på toppen får resurser och svängrum de inte tidigare. Den stormakt som byggs genom EU får militära ambitioner och blir mer intresserad av att diktera sin vilja till sin omgivning än att tala med den som en jämlik partner.

Jag är EU-motståndare därför att jag värnar om demokratin. Jag är inte beredd att offra den direkta kopplingen mellan makt och ansvarsutkrävande och möjligheten för folket att påverka politiken till förmån för en union som inte ens är nödvändig – det finns andra sätt att samarbeta på, vi bör utveckla dom.

Andras åsikter om EU, EU-valet, demokrati

In och påverka

Antal ledamöter i EU-parlamentet
Sverige: 18
Forza Italia: 20

Superkoll

"Expressens medarbetare uppfattade mötet med kvinnan på bilden som att hon bekräftade att hon var Wanja Lundby-Wedin"

Expressens LO-bashing bakfyrar just när det började lukta blod. Trots att tidningens utsända fotograf och reporter applicerar hela sin allmänbildning så drevbeskjuts av misstag fel kvinna. Hedersmannen Thomas Mattsson "ber om ursäkt" i sin blogg men understryker samtidigt att drevet "måste fortsätta".

Strategin påminner om en annan ignorant och okunnig supermakt. Gammelmedias död kan inte komma en dag för tidigt.

Supertanker på drift

Eventuellt på ren automatik och definitivt i syfte att leda bort debatten från mer relevanta frågor har några borgerliga småpartier i valrörelsen för hundrade gången åter lyft kravet att köra över resultatet i EMU-omröstningen 2003 och mot folkviljan trycka in Sverige i den monetära unionen. Jag tänker inte ägna den frågan någon längre tid, mer än denna postning.

Kravet visar inte bara på ett förakt mot den demokratiska processen, det är dessutom ekonomiskt vansinnigt. Verkligheten är att varken euron som valuta eller den monetära unionen som politiskt projekt har varit mycket att hålla i handen under finanskrisstormen, det rakt motsatta gäller: Sverige och England som stått utanför har sedan starten haft en bättre ekonomisk utveckling, samtidigt som flera EMU-länder idag är på väg mot en regelrätt social katastrof.

De tunga besluten om politiska åtgärder har fattats i andra forum. Det var genom en samordnad global räntesänkning som börsraset tillfälligt hejdades. Beslut om stora bankräddningsaktioner fattades vid ett G8-möte i Paris. Och det var vid G20-mötet i London som de stora ekonomierna enades om nya regler för finansmarknaderna.

Man kan vara kritisk mot åtgärdernas innehåll, men de är vad som har vidtagits. Inte en enda av dem bär EMU:s stämpel. Istället har kommissionen och ECB in i det längsta hållit fast vid att nedgången blir relativt kortvarig och att inflationsbekämpningen bör vara den prioriterade uppgiften. I sin höstprognos i september ansåg ECB-chefen Jean-Claude Trichet alltjämt att inflationen var det stora problemet och manade till återhållsamma lönekrav. Kommissionens prognos var då att inflationen under 2009 skulle bli 2,5 %. Under mars och april i år har den istället hittills legat på 0,6 % - på gränsen till deflation.

Samtidigt som EMU-länderna bytte kurs med hastigheten hos en inlandsis – en tröghet som i propagandan beskrivs som ”stabilitet” – har andra agerat snabbare. Gordon Brown, premiärminister i England som står utanför euron, beslutade tidigt om stora stimulansåtgärder innehållande momssänkningar och engångsbidrag till barnfamiljer, låginkomsttagare och pensionärer.

De stimulanser som EU-länderna tillsist lyckades koordinera sig till vid toppmötet i december landar totalt sett enligt Bruegel på 0,87 % av BNP. Som följd av passiviteten och bristen på flexibilitet växer nu arbetslösheten i Euroländerna – det blir löntagarna som får stå för den samlade flexibiliteten när centralbanken och staten saknar förmåga att navigera och när medlemsstaterna genom stabilitetspakten bakbundit sig. Arbetslösheten i mars hade ökat med 4 miljoner personer jämfört med mars förra året, från 7,2 % till 8,9 % enligt Eurostat och BNP minskade under första kvartalet med 4,6% i EMU-länderna och 4,4 % i EU som helhet.

Hans W Tietmeyer, den tyska förbundsbankens chef beskrev i ett frispråkigt ögonblick EMU som en tryckkokare utan säkerhetsventiler. Genom att frånta medlemsstaterna möjligheter att bedriva både aktiv finanspolitik (stabilitespakten) och egen ränte- och valutapolitik så återstår endast att låta löntagarnas rättigheter ”kokas till mos”. Bakbundna av de yttre omständigheterna kan regeringarna inte stimulera ekonomin med andra verktyg än genom att driva ner lönerna för de lägst betalda och ”öka flexibiliteten” på arbetsmarkanden genom att försämra anställningstryggheten. De konsekvenserna är från början en del av själva syftet med valutaunionen, även om dess arkitekter kanske inte föreställde sig att temperaturen i tryckkokaren skulle stiga så snabbt som nu skett efter kapitalismens systemkrasch. I land efter land skapar detta en situation som är såväl politiskt som socialt katastrofal. Inte undra på att det blir skördetid för nyfascisterna.

Europas ekonomier är just flera ekonomier som befinner sig i olika faser. Medan Tyskland under många år brottats med att genomföra en strukturomvandling och hålla uppe en vikande tillväxt så har Irland och Spanien istället haft svårigheter att motverka en överhettning. Avsaknaden av ränteverktyget under högkonjunkturen har gjort att de sistnämnda dragits djupt in i bubblor som nu briserat med fasansfull kraft: arbetslösheten skjuter mot himlen i Spanien med 17 % arbetslösa i april, i Irland har nu diskussionen öppet börjat föras om det kan bli nödvändigt att lämna EMU för att klara ekonomin.

När krisen fördjupas så växer i accelererande takt skillnaderna i villkor och förutsättningar mellan EMU-länderna, vilket gör det än svårare för ECB att utforma en gemensam räntepolitik som passar hela Euroområdet. Obligationsräntorna i djupt skuldsatta Grekland, Italien och Irland har på bara ett år dramatiskt avvikit från Tysklands:
Minns hur Grekland skakades av upplopp i höstas. Borgerliga EMU-skeptikern Ambrose Evans-Pritchard på the Telegraph kopplade då Greklands kris till EMU-medlemsskapet:

”these riots are roughly what eurosceptics expected to see, at some point, at the periphery of the euro-zone as the slow-burn effects (excuse the pun) of Europe's monetary union begin to corrode the democratic legitimacy of governments.”

Vidare:

“EMU is inherently unworkable. It was launched before there had been real convergence of productivity growth rates, wage bargaining systems, legal practices, mortgage markets, etc, and without the fiscal transfers and debt union that makes monetary union work (badly, but on balance positively) in, say, the US, Canada, and Britain.”

Vi sa detta i folkomröstningen, idag bekräftas det av verkligheten: en gemensam valuta förutsätter en gemensam finanspolitik. När regioner utvecklas olika och de lokala styrmöjligheterna avskaffats måste omfattande stöd kunna fördelas genom unionens centrala budget för att kompensera den försvunna valuta- och ränteflexibiliteten på regional nivå. En sådan utveckling innebär dock att vi därmed lyfter den mest centrala delen av politiken – makten över budgeten – till unionsnivå, en utveckling som få i Sverige, vid sidan av folkpartiet, öppet önskar sig.

EMU-länderna har bundit upp sig till en supertanker som inte givits tillräcklig politisk styrförmåga. Men den politiska styrförmåga som tankern skulle behöva för att undvika att ränna rakt upp på kusten berövar medlemsstaterna deras kvarvarande självständighet. Valet, just nu, för EMU-länderna är inget att avundas.

Men deras val är också vårt val, för den politiska trovärdigheten för europrojektet är beroende av att integrationen fortgår och fördjupas. Det är skälet till varför EU:s ledarskap är så bekymrade över att konstitutionen och Lissabonfördraget fördröjts av folkligt motstånd i Frankrike, Holland och Irland. Frånvaron av tydliga signaler om att integrationen löper framåt sår tvivel om att tillräcklig politiska styrka inom rimlig tid kommer samlas till europeiska centralbanken och kommissionen för att föra valutaunionen intakt genom krisen och rädda de delar av EMU-områdets ekonomier som på grund av att de bakbundits slirat ner mot djupa depressionshål.

I grund och botten är EMU ett politiskt experiment som sjösattes och genomdrevs med politisk vilja som bränsle och av politiska skäl. Valutaunionen är, som Joschka Fischer uttryckte det 2001: “created to serve as a catalyst for federal integration”.

Utanför valutaunionen har Sverige en bevarad rörelsefrihet politiskt såväl som ekonomiskt som tjänat oss väl. Jag har tidigare tagit upp hur särskilt viktigt det varit i rådande internationella lågkonjunktur att den låga kronkursen subventionerat exportindustrin, och gjort det möjligt att upprätthålla export trots vikande internationell efterfrågan.

Att behålla den rörelsefriheten handlar inte om att plocka russinen ur kakan, som ett idiotiskt argument lyder, utan om att inte vara så osannolikt korkad att man frivilligt stänger in sig i ett politiskt experiment, en tryckkokare, en målsökande missil, samtidigt som alla mätare pekar på att den är på väg rakt mot en katastrof, som kommer slå hårdast mot löntagarna och den sociala tryggheten. Vi måste inte hoppa på alla dumma tåg som går.

Norge: först in, fritt ut

Norge, är som bekant inte medlemmar i EU. Trots att två försök gjorts, -72 och -94, att piska in landet så har den sista sovjetstatens tjurskalligt röstat nej till den enda vägen.

Nu verkar det trots utanförskapet som om det inte går någon direkt nöd på dom, de får vara med i de sammanhang som räknas och när det kommer till handeln med EU-länderna har Norge fullt tillträde till den inre marknaden via det mellanstatliga EES-avtalet, utan att för den skull behöva köpa de negativa harmoniseringar och påtvingade direktiv och förordningar på andra områden som medlemskapet innebär för fullvärdiga EU-medlemmar.

En avundsvärd position, alltså, en bevarad rörelsefrihet. Bittert menar svenska EU-anhängare i ena stunden att norrmännen "plockar russinen ur kakan" och i nästa stund att de genom EES-medlemskapet tvingas acceptera EU-lagstiftning för den inre marknaden utan att ha inflytande över dess utformning.

Detta är dock inte sant. Intressant nog har Norge tvärtom inflytande över EU:s lagstiftning för den gemensamma inre marknaden på ett tidigare stadium än vad Sverige har, något som regleras genom EES-avtalet som ger Norge konsultativt tillträde på expertnivå till kommissionen då denna förbereder ny lagstiftning. Sverige och de övriga medlemsstaterna släpps in i den processen först då kommissionen levererat ett färdigt lagförslag.

Norrmännen inte bara plockar russinen kakan, de är dessutom med och bestämmer hur många russin den ska innehålla. Smartast igen.

Transaktionsorgier

En gemensam marknad har varit en dominerande strävan i den europeiska integrationen sedan den ursprungliga Schumanplanen 1950. Från början handlade det bara om kol- och stål, men målet var formulerat redan där och då: i sinom tid skulle alla områden ut på den inre marknaden.
I Romfördraget 1957 togs ytterligare ett steg. De fyra friheterna som idag utgör den inre marknadens grundstenar fördragsfästes: fri och obehindrad rörlighet för varor, kapital, tjänster och människor, det är gemenskapens yttersta mål, dess raison d'être.

Och det kan låta behjärtansvärt, för rörelsefrihet kan väl ingen vara emot?

Nja, tänk ett steg till. Huruvida en ökad rörelsefrihet för en aktör eller samhällsfaktor är bra eller dåligt beror ytterst på om den ökar på bekostnad av någon annans frihet. Friheter är komplicerad materia, den enes frihet kan i praktiken innebära ökad ofrihet för någon annan. Om hundägare med hundar får frihet att sätta sig varsomhelst på tåget så minskar samtidigt friheten för pälsdjursalergiker att åka tåg. Om rökare får röka på krogen så måste jag boka tvättid dubbelt så ofta.

I Vaxholmsfallet fick vi ett konkret exempel på hur det tar sig uttryck i praktiken. Byggnads försatte det lettiska företaget Lavalls skolbygge i blockad för att fåtillstånd svenska kollektivavtal. Helt i enlighet med hur svensk arbetsmarknad fungerar. Men frågan lyftes av Svenskt Näringsliv till EG-domstolen som genom sin dom – och i andra liknande domar i Rüffert-, Viking-, och Luxemburgmålen, rangordnade friheterna: friheten för företag att verka utan att ta hänsyn till lokala förhållanden ställdes över fackföreningars rätt att ta strid för lokala kollektivavtal. Den fria svenska stridsrätten blev mindre fri genom domarna.

Ett annat område: för svenska transportarbetare råder idag stor osäkerhet. Stora och små åkerier från andra länder opererar på mer eller mindre regelbunden basis i Sverige, ibland i enlighet med de svårtolkade och svårkontrollerade Cabotagereglerna ibland i ett helt okontrollerat skymningsland. Facket har svårigheter att nå och organisera utländska åkare. Över tiden pressas villkoren för de som arbetar neråt genom friheten för företagen att köra i alla medlemsländer. Friheten för företagen att verka i hela unionen blir en minskad frihet för de anställda.

Kapitalet jagar ständigt kostnader för att öka sin vinst, det ligger i dess natur. Allteftersom produktionen har rationaliserats och automatiserats alltmer och enheterna har vuxit i storlek och anspråk så har alltmer fokus kommit att riktas mot den kostnadsfaktor som brukar kallas transaktionskostnader. Det är tillexempel kostnaden för att få tillträde till en marknad, för att förstå och navigera i det politiska systemet i ett annat land, för att skeppa ut en vara till kunden eller knyta ihop distribuerade lagerenheter – de representerar transaktionskostnader.

Helst vill kapitalet ha bort alla transaktionskostnader, vilket skulle ske om vi hade en enda världsmarknad utan gränser, utan komplicerande kulturella skillnader, utan skatter och utan hinder för transporterna. Under 1900-talet har vi rört oss i den riktningen.

Utvecklingen mot en just-in-time-produktion har inneburit att lagren till stor del ständigt befinner sig på vägen och anländer till produktionen just då de behövs. De låga transportkostnaderna har gjort det möjligt för företagen att sänka sina lager-, distributions- och tillverkningskostnader och öka sin vinst. Men samtidigt har de billiga transporterna varit subventionerade genom att inte behöva betala för sin miljöpåverkan. Här har alltså vi alla fått betala priset för den sänkta transaktionskostnaden i form av en transportsektor vars utsläpp står för 40% av de totala utsläppen av växthusgaser och fortsätter att öka samtidigt som klimatkatastrofen kräver drastiska minskningar. Idag lever vi med det problemet; hela vår moderna ekonomi är konstituerad kring ett ohållbart transportsystem.

Detta är inte ett undantag, det är tvärtom typiskt.

På område efter område har strävan efter sänkta transaktionskostnader överflyglat andra värden och målsättningar så till den milda grad att många politiker idag saknar förmågan att föreställa sig att det kan medföra negativa konsekvenser för andra delar av samhället att sänka en överföringskostnad. Idag betraktas det många gånger som ett självändamål att transaktionskostnaderna ska vara låga; att handel ska ske så fritt som möjligt, att kapital inte skall få hejdas i sin flykt över världen, att insatsvaror skall rulla på vägen så mycket och så billigt som möjligt. Men transaktionen är inte bara ett ekonomiskt vägval. I samma ögonblick som produktionens processer och kapitalackumulationens skeenden griper utanför den avgränsade produktionssfären/enheten så möter de med andra samhällsområden, där andra mål gäller.

Det är alltså ett politiskt vägval att öka en frihet, men det diskuteras sällan som ett sådant.

På historiens skräphög har hamnat en insikt som vi borde slåss för att rädda åter: att många transaktionskostnader har varit antingen nödvändiga för att möjliggöra uppfyllandet av ett annat mål – t ex minskad klimatpåverkan – eller fyller en samhällelig poäng i meningen att de kan göra ett alternativ till transaktionen mer attraktivt, t ex större lokal självförsörjning och minskat fjärrberoende, som kan vara eftersträvansvärda mål i sig.

Idag har världshandeln exploderat till följd av den artificiellt låga transaktionskostnaden för varor. Det är billig olja som utgör dopningskuren. Samtidigt som ekonomin växer med 1-3% årligen i god konjunktur så har världshandeln i två decennier ökat med 6-9% eller mer årligen, även i Sverige. Vi är idag oerhört mycket mer beroende av vår export och import än vad vi var för bara ett decennium sedan. Det gör oss också mer sårbara, tillexempel då den internationella konjukturen som nu vänder neråt. Samtidigt innebär den ökade handeln inte någon större rikedom i fråga om substantiella valmöjligheter, vi utbyter i huvudsak likvärdiga varor, skickar bilar och jeans åt båda hållen, det är endast i liten skala som handeln handlar om import av franska böcker som inte ges ut i Sverige.

Om vi börjar med en försiktig tanke: kanske skulle åtminstone en viss begränsning av de onödiga handelstransaktionerna ha gjort oss mindre utsatta för den internationella krisens effekter idag. För att inte tala om hur positivt det hade varit för miljön.

Tystnaden som uppstår

Det känns lätt overkligt att Sveriges Television ordnar en stor partiledardebatt tre veckor innan EU-parlamentsvalet och låter den absoluta merparten av debatten kretsa kring positioneringar inför riksdagsvalet 2010. Nästan två timmars speltid, ändå valde Agendaredaktionen och partiledarna att ägna bara några minuter åt EU-dimensionen - och den tiden kretsade kring två små allianspartiers duracellaktiga utspel om en ny EMU-omröstning, några repliker kring Lavalldomen och en allmän enighet om att det visserligen är viktigt att rösta, men - underförstått - att det ändå inte är så farligt om folk inte röstar. Detta senare synsätt formulerades tydligast av statsministern själv i ett vresigt resonemang:

”Men. Såhär. Jag kommer göra vad jag kan för att få folk att gå och rösta. Det gör inte ont att rösta. Den verkliga smärtan följer av att sakna rösträtt, så det är klart att jag kommer att rösta, jag kommer uppmuntra alla att rösta. Men det här att inte förstå att man gör en skillnad mellan ett val som fördelar makt till riksdag, till regering, till landsting och kommuner som förfogar över större delen av de resurser vi har och att det inte är riktigt samma sak som 18 platser i europaparlamentet, om vi inte kan känna viss respekt för det då tycker jag att vi hamnar snett.”

Reinfeldt var inte ensam om att uppleva att det viktiga valet är det 2010. Samtidigt bedömer EU-kommissionen att 80% av lagstiftningen i medlemsstaternas parlament idag handlar om genomförande av direktiv eller förordningar från EU-nivå och Sveriges Kommuner och Landsting uppskattar att 60% av ärendena på ett normalt fullmäktigemöte har en koppling till EU-lagstiftning.

Manöverutrymmet på de nationella politiska arenorna har alltså blivit kraftigt begränsat idag jämfört med innan vi gick med i EU. Ramarna och den huvudsakliga inriktningen bestäms på EU-nivå. Det viktiga valet har blivit mycket mindre viktigt än vad det har varit.

Har vi då fått någon demokratisk kompensation för det? Genom vilka vägar kan vi som medborgare idag utöva den makt som runnit ut ur riksdagsvalsedeln? Teoretiskt borde det vara i parlamentsvalet, den enda ingång vi har för att påverka de beslut som fattas på EU-nivå, men som Reinfeldt själv antyder, det handlar om ”18 platser i Europaparlamentet”. 18 platser bland 754 ledamöter - 2,4%. I en församling som dessutom alltjämt utgör en många gånger rundningsbar vägkon i den överstatliga unionen, där icke folkvalda institutioner som Kommissionen, Europeiska rådet och EG-domstolen sitter på ännu mer makt.

Det finns bara två schemalagda tillfällen då vi som medborgare har möjligheten att via valsedeln uttrycka hur vi vill att samhället skall utvecklas och utkräva ett ansvar av dem som fått låna rätten att leda oss: riksdagsvalet och europaparlamentsvalet. Det förra har tappat dramatiskt i betydelse, det senare har enligt partiledarnas egen bedömning inte så stor påverkan. Och därför uppstår en pinsam tystnad i mitten av alla politiska samtal i Sverige idag, därför är debatten så infantiliserad – eftersom vi pratar om elefantens svans utan att någonsin nämna elefanten.

Där elefanten stod är bara ett stort hål som alla går runt och låtsas som om hålet är en liten luftgrop.

Elefanten i sammanhanget är: någonstans under de senaste femton åren har en stor mängd makt försvunnit ut ur den sfär som är nåbar via den parlamentariska processen. Vart har den makten egentligen tagit vägen? Och hur mycket makt handlar det om?

Därom tvistar inte våra politiker. De undviker frågan.

* * *
Och nu blir det parentes resten av bloggposten.

En tanke, för att få syn på elefanten: Vi skulle kunna börja med att formulera en ekvation som beskriver hur tyngden i den enskildes röst har förändrats. Den historiska ekvationen för tyngden i den enskildes röst skulle då kunna se ut såhär:

d är ett mått för den tyngd som den enskildes röst bär i form av potentiell politisk förändring, som är lika med:

r, som är riksdagens totala politiska makt, en vägning av dess teoretiska och praktiska handlingsutrymme.

b är hela den svenska befolkningen.

Givetvis så påverkas variablen r av yttre faktorer och omständigheter, den varierar alltså över tiden – riksdagens handlingsutrymme är inte statiskt.

En motsvarande ekvation för Sverige sedan EU-inträdet skulle kunna se ut såhär (med reservation för att jag är arkitekt och inget annat):

Återigen, d är ett mått för den tyngd som den enskildes röst i riksdagsval och EU-parlamentsval bär i form av politisk förändringspotential. Alltså den enskildes politiska lägesenergi, som genom röstningshandlingen kan växlas in i politisk rörelse som omvandlar verklighetens omständigheter i en eller annan riktning.

r är riksdagens teoretiska och praktiska handlingsutrymme och E är den faktor varmed vilken detta utrymme krympt i och med att makt flyttat till EU-nivå.

pS är de svenska parlamentarikernas andel i parlamentet (dvs ungefär 2,4%)

pX är Europaparlamentets andel av EU:s totala makt (som delas med de icke folkvalda EU-instititonerna)

e är EU:s totala makt, inklusive det nya politiska inflytande över t ex äktenskapslagstiftningen i Rumänien som medlemskapet har givit oss

b är fortfarande Sveriges befolkning.

Med detta dribblande uppnår vi väl just ingenting, förutom möjligen att om det vore möjligt att befolka de okända variablerna så skulle det kunna åskådliggöra varför intresset för EU-parlamentsvalet är så lågt och varför vi har mindre demokrati idag än för femton år sedan. Genom att sedan dra linjer från punkt till punkt framträder successivt silhuetten av en svällande elefant.

Detta handlade om EU, partiledardebatten, regeringen, alliansen, EU-val, demokrati, Europaparlamentet.

Aftonbladet bedriver intelligensbefriad analys av sina "läsarundersökningar". Elisabeth Biström bloggduellerade med Johanna Nylander. DN, SvD.

Nationsbygge

Vi ska gå och rösta den 7 juni. Självklart ska vi göra det, för det ligger makt i parlamentet idag och kritiker och vänsterpartister på plats gör skillnad genom att inifrån belysa, argumentera och bromsa försämringar. Våra parlamentariker är dessutom de mest aktiva och närvarande. Bra så. Viktigt. Rösta.

Men samtidigt som det ligger mycket makt i parlamentet så finns där - naturligtvis - ingen makt att förändra EU som sådant. Ramarna är redan satta, politikens övergripande tangent är redan definierad. Och av den anledningen är det helt ofarligt för Unionen, som nyss gjorde allt den kunde för att förhindra folkomröstningar om konstitutionen och Lissabonfördraget, att folk går och röstar i parlamentsvalet. Ett högt valdeltagande skulle stärka dess legitimitet utan att hota dess förutbestämda riktning.

Just nu produceras det genom partiernas valkampanjer tonvis med reklam för EU. Även om många vill framstå som lite kritiska – man vill ju inte vara en mes som bara säger ja – så reproducerar de föreställningar om att unionens framtid ligger öppen för vår vilja, föreställningar som oftast saknar grund i verkligheten.

Socialdemokraterna vill, när de inte föredrar att istället i debatterna prata inrikespolitik inför valet 2010, ha folkets röster för att försvara den svenska avtalsmodellen i parlamentet. Vore bra om det gick, men det förutsätter en stor och samtidig vänstermajoritet i Europeiska rådet och parlamentet och en välvilligt inställd kommission och en domstol som är någonting annat än vad den faktiskt är och fördrag som har en annan grundprioritering mellan löntagarrättigheter och marknadens fria rörlighet än vad de faktiskt har. Alltså en helt annan union än den föreliggande.

Många partier talar sig varma för subsidaritetsprincipen, att beslut ska fattas på ”rätt” nivå, och att blott och bart ”gemensamma angelägenheter” skall beslutas på unionsnivå. Men gemensamma angelägenheter kan vara det mesta. Om det är på grund av lojalitetsparagrafen i Maastrichtfördraget eller om det räcker med det sociala grupptrycket vid rådsmötena är oklart, men under de år som går mellan parlamentsvalen används subsidaritetsprincipen inte så värst flitigt. En efter en flyter beslutskompetenserna upp till överstatlig nivå – och när de parkerat där kommer de inte tillbaka. Det hindrar inte partierna från att prata sig varma för den i valet. Fina ord, men helt tomma.

Så fortlöper valrörelsen med floskler om fred och klimat och löften som till sin natur inte kan infrias

Och runt det prodceras ”från ovan” otaliga och kostsamma kampanjer som till sitt yttre uppmanar oss att nyttja vår demokratiska "skyldighet" att rösta, men som framförallt lyfter fram det förträffliga med unionen. Det blir till en ren propagandakampanj för överstaten. Se den här röstuppmaningsfilmen, dum som ett spån i sin enfald:

Rösta 7 juni from Johan Danielson on Vimeo.

Det här är ren historieförfalskning, här hamras en särskild version av Europas historia in, där unionens maktpolitiska och marknadsliberala bakgrund göms undan bakom bilden av ett idealistiskt projekt för fred och välstånd åt alla.

På den här ”informationssidan” heter det att enhetsakten 1986 ”återgav hoppet till miljoner europeiska medborgare genom att föreslå nya vidgade horisonter och nya sätt att anpassa sig till ändrade förutsättningar i världen.”

Vilket löjl.

Det som pågår är ett nationsbygge, då måste historien skrivas om och noggrant tryckas i en form som ogiltigförklarar alternativen samtidigt som den förklarar det rådande som oundvikligt. Eva-Britt Svensson sätter fingret på de obehagliga tendenserna i en krönika:

”Vi måste stärka den svenska identiteten och gynna svensk kultur! Sverige måste ha en militär som kan försvara våra ekonomiska intressen runt om i världen! Vårt parlament uppmanar alla att fira nationaldagen, visa den svenska flaggan överallt där statligt finansierade projekt förekommer och understryka vår svenska identitet i historieböcker i skolan!

Känns formuleringarna lite udda? Kanske känns de till och med obehagligt nationalistiska eller rent av en smula som Sverigedemokraterna? I den svenska politiska debatten är vi dessbättre ganska befriade från svulstig nationalistisk retorik. Men i EU:s parlament är samma retorik vardag. Byt ut Sverige mot EU/Europa i meningarna ovanför och du befinner dig i plenisalen i Bryssel eller Strasbourg.”

Glöm inte bort hur nationalstaterna en gång byggdes. De är konstruktioner som fylldes med innehåll, konstituerade kring myter och föreställningar om sin egen förträfflighet, de svällde successivt upp från svaga centralmakter till starka, fylldes med symboler, nationell bråte och maktbefogenheter. Ibland var myterna mindre reaktionära och mer progressiva, ibland var bråten mer eller mindre ofarlig – beroende på många omständigheter, inte minst arbetarklassens organisering – men de är alltid en konstruktion. Ingen nationalstat har fötts genom spontanavelse.

Inte heller denna. Här pågår istället ett medvetet supernationsbygge, här bedrivs propaganda. Här rivs folkens Europa för att få ljus och luft åt den nya nationen. Nu sätts ”europén” i människans ställe som en gång ”svensken” sattes i människans ställe. Är det vad vi behöver i vår tid? En ny förpackning åt mentala avgränsningar som är för små för att vara en del av lösningen, som förutsätter en hotande och utdefinierad utsida för att konstituera sin insida?

Jag tror det är helt fel väg att gå.

Gå och rösta (nu även som widget)

I den ständiga strävan att göra vänsterlistan.se och vidhängande widget till Europas bästa syndikering av vänsterpartiets EU-kandidater har ikväll tillkommit möjligheten att "gilla" inlägg. Det går att gilla både på startsidan och direkt i widgeten genom att klicka på den uppåtriktade tummen i inläggets högerkant.

Har detta varit efterfrågat? Kanske inte, men tanken är att gilla-funktionen kan hjälpa andra läsare att hitta de bästa inläggen. Crowdsourcat beslutsfattande blir mer rättvisande, det lär vara en underliggande poäng med all demokrati. Vi får se hur det funkar här.

För att sortera inlägg efter gillningar måste den intresserade läsaren besöka vänsterlistan.se, det har aldrig skadat nån. Seså.

EU står ivägen för en bättre miljöpolitik

En horisontellt utdragen Christoffer Järkeborn (m) berättar här om EU och klimatet. Problemet borde kunna fixas av Järkeborns heltidsarbetande personvalskampanjledare. Att han blir alldeles för bred på film alltså, för att fixa klimatet behöver vi ta till hårdare doningar som att skicka hr. Järkeborn till Europaparlamentet. Då jävlar blir det åka av för miljön, till skillnad från med dagens moderater. För som Järkeborn säger: Sverige står bara för 0,2% av världens koldioxidutsläpp och vi ska minsann inte ensamma behöva bära hela ansvaret.

När moderaterna gör yrvakna försök att kombinera miljöprat med sin valkampanjs Schlingmansignerade nationalistiska touch förvandlas miljöpolitiken till en fråga om att slippa ta täten.

Järpekorn upprepar ett ofta brukat argument om att vi behöver EU för att lösa de gränsöverskridande miljöproblemen. Samma argument har kommit upp i varje debatt jag suttit med i under denna valrörelse och det får väl räknas som ett av EU-vännernas starkaste kort vid sidan av den romerska freden och eurovisionsschlagerfestivalen.

Men det är, av ett stort antal skäl, i grunden ett både ihåligt och dåligt argument, som man kan säga mycket om, några punkter:

1.Det första gäller klimatfrågan och mer specifikt vilken roll Sverige bör och kan spela vid i förhandlingarna vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn denna höst. Förhandlingarna har med rätta beskrivits som ett vägskäl för mänskligheten, det är på många vis den sista chans vi får att få till stånd tillräckligt starka åtgärder på global nivå för att hejda en katastrofal klimatomställning. Detta är den nivå där klimatfrågan måste hanteras – globalt – och detta är det forum där det kan ske, inom ramen för FN:s mellanstatliga konferenser. EU är, precis som Sverige, en alldeles för låg och regional nivå.

Vad är då problemet med att EU-länderna innan klimatkonferensen enats om en gemensam position? Är det inte bra att vi har en gemensam linje?

Nej, tvärtom faktiskt. EU kommer till förhandlingarna med ett katastrofalt dåligt klimatpaket i bagaget. Det enda löftet är 20% utsläppsminskning till 2020. Idag menar IPCC att åtminstone 40% minskning skulle behövas 1990-2020 för att hålla koncentrationen av koldioxidekvivalenter på omkring 450 ppm, en nivå som forskarvärlden, t ex regeringens vetenskapliga råd, idag är överens om är för hög för att undvika en riskabel temperaturökning. Över 50% av EU:s utsläppsminskningar kommer genom finurliga mekanismer kunna förläggas till utvecklingsländer, alltså utanför EU:s gränser. Paket är inlindat i sidenband av fina ord, men i grunden är det en hård klapp för att slippa ta ansvar.

Det paketet kommer vara den förhandlingsposition som Sverige förväntas företräda vid klimatförhandlingarna, och det är ett stort problem. För det behövs mycket större åtgärder än vad EU-länderna har enats om och framförallt behövs det bindande löften från de rika annex 1-länderna om tekniköverföring och substantiella ekonomiska stöd på upp till tre gånger världens samlade biståndsnivåer idag till utvecklingsländerna. I klimatförhandlingarna är detta knäckfrågor som kan stjälpa hela förhandlingarna De fattiga ländernas krav är legitima och rimliga, vi bär det stora ansvaret för huvddelen av utsläppen och har en skylidghet att stötta utvecklingsländer att välja en mindre klimatfarlig väg till välstånd. Men ska kraven bli framgångsrika i Köpenhamn behöver de få stöd. Sverige kunde intagit en sådan position och därmed kunde vi spelat en viktig roll för att få en mer progressiv klimatöverenskommelse i hamn i höst. Vi kunde intagit en sådan position OM vi hade en full förhandlingsfrihet, OM vi kunde navigera på och inför klimatkonferensen på basis av delade värdegemenskaper och synsätt, inte på basis av vilken rikemansklubb vi har medlemskort i. Men nu är det istället medlemskortet som går före, EU:s utrikespolitik och uppträdande i internationella sammanhang skall samordnas. Och vi är där som representanter för rikemansklubben Europa.

Så, nej, vi behöver inte EU för att lösa klimatkrisen, vad vi behöver är progressiva beslut som löser känsliga knutar vid Köpenhamnstoppmötet, de besluten står EU i vägen för, och Sverige står med vid den vägblockaden.

2. För det andra: de rigida ekonomiska ramverken tillåter inte de satsningar vi skulle behöva göra idag. I flera debatter har jag och residerande miljöpartist lyft frågan om en new green deal, ett krav som miljöpartiet även driver som kampanj på Europeisk nivå. Den ekonomiska krisen innebär världens chans att i stor skala smida om fälgar på stadsjeepar till rotorblad i vindkraftverk, att genom samhälleliga investeringar i ny miljöteknik, nya energikällor och infrastruktur motverka lågkonjunkturen och samtidigt ta krafttag för att nå klimatmålen. Enkelt, självklart. Samma budskap som Obama upprepar för USA och samma program som Sydkorea och andra länder följer. Men hur är det med EMU-länderna? Får de ens göra något sådant? I en lågkonjunktur är det inte önskvärt att finansiera investeringar genom höjda skatter, därför är ökad offentlig upplåning enda vägen till en New Green Deal under de närmaste två-tre åren. Men stabilitetspakten förbjuder EMU-länderna att öka sina budgetunderskott mer. Därför: No Green Deal för Europa.

3. Det var två snabba punkter bara, kan återkomma i frågan. Generellt när det gäller miljöns ställning i EU kan man kan konstatera att det är ett grundläggande problem att det på fördragsnivå gäller en ordning som sätter den fria rörligheten för varor och tjänster över miljöhänsyn. När medlemsstater försökt ta till åtgärder som bygger på teknikupphandling, bidrag och lagstiftning, så har EG-domstolen vid en stor mängd tillfällen förklarat lagstiftningen i konflikt med fördragets grundprincip om varors- och tjänsters fria rörlighet. Det finns många andra mellanstatliga organisationer där motsvarande miljöarbete kunde bedrivas utan att institutionellt underordnas marknadsfundamentalism, t ex UNECE, FN:s samarbetsorgan för miljöpolicyutveckling i Europa som är mycket bredare och mer inkluderande än vad EU är, vill eller kan vara.

Andra tycker om EU, miljö, EU-val, moderaterna, klimat, Köpenhamnstoppmötet

Nu finns vänsterlistan.se

I söndags satt jag och retade upp mig på en uselt researchad artikel i DN som fick det att låta som om vänsterpartiet nästan inte gör någonting på nätet i valet, detta samtidigt som många av partiets medlemmar och kandidater skriver frekvent och bra om politiska substansfrågor (till skillnad från vissa andra).

Bloggvänstern som samlar över 200 vänsterpartistbloggar med över 30 000 indexerade inlägg är en bra ingång för att se vad vänsterpartister skriver om EU-valet och annan politik, men samtidigt fanns det en viss poäng i DN-artikeln, det är svårt att få en överblick över just vad folk på vår EU-lista utanför de översta tre namnen tycker och gör i valet.

Därför tillkom igår den nya sidan: www.vansterlistan.se.

Syftet med sidan är att aggregera/samla alla inlägg från vänsterpartiets EU-kandidater, alltså de som står på valsedeln, på ett ställe. Vill man sedan visa inläggen från listkandidaterna på sin egen blogg/hemsida kan man använda widgeten som finns på sidan. Den ser i nuläget ut såhär:



Widgeten ska få lite fler justerbara variabler framöver (om jag får tid över mellan andra valaktiviteter). I nuläget kan man sätta önskad bredd, se mer om det på widgetsidan. Se gärna till att den får lite spridning genom att stoppa in den på din egen blogg om du stöttar vänsterpartiet i EU-valet och vill ge listkandidaterna en chans att nå ut lite bättre.

Vilket innehåll finns då på själva sidan vänsterlistan.se? I nuläget scannar jag bara av kandidaternas bloggar (vilka källor som bevakas kan man se här), men man kan även ”pinga” in artiklar publicerade av listkandidater på andra håll genom tipssidan. Jag modererar allt innehåll för att se till att allt material har koppling till EU-valet och EU-frågor.

Jag har som sagt prioriterat att aggregera blogginlägg och artiklar framför twitter och andra mikrobloggskanaler som jag tycker är mindre intressanta för det här ändamålet (vill försöka samla det lite längre materialet som handlar mer om vänsterns politik och mindre om att folk är påväg med pendeltåget till debatter etc). Kanske tillkommer det en mikrobloggsaggregering också. Återigen, i mån av tid.

Däremot har vänsterlistan fått en egen twitterkanal med alla inlägg här och ett RSS-flöde för den som vill aggregera materialet utan att använda widgeten.

Tips på hur det hela kan utvecklas och förbättras mottages tacksamt. Observera avslutningsvis att detta är en inofficiell tjänst.

Brunorange fred

Jag fick en liten brunorange broschyr från liberala ungdomsförbundet i min hand efter en debatt häromdagen. De uppmanade mig att ”Ta makten!”. Gärna det. Men hurdå?

Jag förstår att liberalerna tycker att jag bör rösta i EU-parlamentsvalet (vilket jag tänker göra). Men det bör väl i ärlighetens namn sägas att den makt som den rösten räcker till främst handlar om att tillfälligtvis hejda små delar av den pågående maktöverföringen till överstatlig nivå. Inte så värst mycket till makt kan jag tycka och drar mig hädiskt till minnes hur makt i Sverige under 1900-talet kunde ta sig konkret uttryck som en motion om en bostadspolitisk satsning vid ett partimedlemsmöte i Emmaboda, en motion som efter diskussion på partistämman senare under året och riksdagsbehandling påföljande vår kunde resultera i en ny lag, en reform, ett steg framåt.

Det är makt när den kan nås av vem som helst, även den som inte viger sitt liv åt att jaga den.

Så är dock icke EU organiserat. Ingen kan motionera till EU-kommissionen, som har ensamrätten på att föreslå nya lagar i EU. En med verkligheten bättre överenstämmande formulering hade därför varit: ”Ge bort makten (den lilla du har kvar)!”

Vad vill de då göra med den makt vi ger bort? Svaret är: Starta krig.

Missförstå nu inte detta. Liberalerna vill inte ha krig för krigets egen skull, de är inte barbarer. Det är krig för fredens skull som är målet. För ska det en dag kunna bli fred måste man starta ett krig först, den logiken borde även den mest inbitna pacifist kunna följa.

Liberalerna skriver: ”Neutralitetens dagar är förbi.”

Yes box! Aldrig mer något fegt mumlande om ”satans mördare” från ynkryggar till statsministrar, istället är det läge för en sant aktivistisk utrikespolitik där hela EU ”talar med en röst”. Eller som det heter i Lissabonfördraget, artikel 24:

” Medlemsstaterna ska aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet [...] De ska avstå från varje handling som strider mot unionens intressen”

Nu jävlar ska Sveriges röst höras så det dånar i Coreper!

Liberalerna vill att EU ska ”ta sitt ansvar som demokratisk stormakt” och ”kämpa för frihet och demokrati utanför Europa.” Eller som det heter i Lissabonfördraget, artikel 32: ”hävda sina intressen och värderingar”. Ja, frihet och demokrati alltså. Specifika Europeiska värden.

Här bygger liberalerna under argumentationen på ett sätt som Lissabonfördraget inte riktigt förmår: ”Med ett svagt och ineffektivt FN blir ett starkt EU nödvändigt för att säkra demokratin globalt.”

Återigen torde Logiken vara glasklar. Eftersom FN försvagats av decennier av amerikanska försök att försvaga FN och undergräva folkrätten genom unilaterala militära aktioner, är det idag viktigt att vi bidrar till att försvaga FN, genom att i armkrok med USA djärvt ta saken i egna händer. För fredens skull. Och frihetens. Demokratins. För Europas intressen och värderingar.

Ah, nalkas inte vid horisonten en ljuvt blåklintsfärgad framtid? Med några stänk av brunt och orange. Där hägrar ett naturligt sammangående, ett demokratins superblock, en vacker dröm som liberalerna spekulerade om i en riksdagsmotion 2003:

”[Det] kan inte uteslutas att Natos europeiska engagemang på ett naturligt sätt smälter samman med ett utvecklat försvarssamarbete inom EU. Förutsatt att den transatlantiska kopplingen, baserad på likheten i grundläggande värderingar, i ett sådant säkerhetssystem alltjämt står i fokus [...]”

Jag måste erkänna att jag gillar folkpartister. Där andra hymlar är de åtminstone ärliga.

Jag tittar en sista gång i den lilla broschyren – mycket fyndigt kallad ”den lilla orangea” – och ser nu att jag missade dubbeltydigheten i uppmaningen att ta makten, det står: ”Vad vill du att EU ska göra? Ta makten!”

Jaha, det var så dom menade.

På andra håll: Esteban om en annan folkpartistisk brunmarsch, Nisse om EMU i valdebatten, Ett hjärta rött om välfärdsslakten och apoteket, Erik Josefsson strålande om telekomomröstningen som ett demokratiproblem.

Lobba in i öppet mål

Som en yster gymnasieklass påväg mot studenten presenterades de nitton EU-parlamentarikerna i gårdagens DN. De tycks genomgående ha haft väldigt roligt, och det är ju bra. Makt anser de sig också ha, ty de har ”gjort avtryck” i frågor som ”att skilja på transport och produktion av el och gas” (Hökmark) och har uppnått segrar som ”en förändring av Kinderägg” - ”en populär leksak med en plasthylsa som barn kan sätta i halsen.” (Anna Hedh)

Som medborgare och väljare rörs jag naturligtvis av denna uppvisning av politisk styrka. Det känns att demokratin gör skillnad! Eller, well.

Men framförallt blev jag uppriktigt oroad av artikeln, för på mer än ett sätt påminde vissa parlamentariker om nyblivna studenter. Naiviteten osade kring de borgerliga parlamentarikernas det-löser-sig-inställning till lobbygruppernas inflytande över politiken i Bryssel. Gunnar Hökmark anser inte det finns skäl för någon att oroa sig: ”Lobbygrupperna ska man se som en tillgång. Om man ser dem som ett problem är det mycket enkelt: då låter man bli att träffa dem.” Även Christofer Fjellner tycker det är orättvist att tala om lobbygruppernas inflytande: ”I Sverige har vi haft lobbying under långt tid, bara att där kallas det för intresseorganisationer.”

Det låter lugnande. De moderata parlamentarikerna håller formligen på att koka över av integritet. I samma artikel menar dock Carl Schlyter att ”lobbyisterna är EU:s absolut största problem”:

”De är huvudskälet till att jag är så kritisk till EU. Stora företag har väldigt lätt att påverka på EU-nivå. Det är oerhört lätt att omvandla ekonomisk makt till politisk makt.”

Vem har egentligen rätt?

Kanske kan insikten och bristen på insikt i det demokratiska problemet med lobbyisternas stora inflytande åtminstone i någon mån vara kopplat till vilka intressen parlamentarikerna själva företräder? Omkring 80% av lobbyisterna representerar privata näringslivsintressen enligt Alter EU – att de bedöms som ett mindre problem av Fjellner och Hökmark, som i grunden delar deras värderingar, är alltså kanske inte så underligt.

Mer upprörda skulle de nog vara om 80% av lobbyisterna som klampade runt i deras kontorskorridorer och självsäkert slog sig ner i deras fåtöljer kom från fackföreningsrörelsen.

Vi behöver inte göra oss dummare än vi är. Det är rätt grundläggande att det inte är välgörenhet som driver industri- och näringslivsintressen att investera stora summor i lobbykontor och övertalningskampanjer i Bryssel. De har gjort en krass uträkning och funnit att de tjänar på det, nyttan av ansträngningen motsvarar helt enkelt med råge kostnaden.

Inflytelserika European Round Table of Industrialists, som DN:s nyårskrönikör Pehr G Gyllenhammar tog initiativ till, lobbade genom sin avknoppning Association for the Monetary Union of Europe framgångsrikt för valutaunionen EMU, en seger som bara den är värd insatsen flera hundra gånger om för storkapitalet.

Kring REACH, EU:s kemikalieförordning, bedrevs den kanske mest intensiva lobbykampanjen i EU:s historia, resultatet blev att förordningen urvattnades till oigenkännlighet och i praktiken har tvingat Sverige och andra länder som hade hårdare krav att mildra sina kravnivåer för kemikalieanvändningen.

Lobbyismen ger utdelning, därför är den attraktiv.
Frågan är vad den kostar för oss andra.

Vi som värdesätter en öppen politisk debatt och ett beslutsfattande som inte förvrängs av särintressen, hur mycket bör vi egentligen oroa oss för lobbyisternas inflytande i Bryssel? Kan vi se det som ännu ett av de där ”demokratiska underskotten” som kommer fixa sig om vi bara ger oss än djupare in i unionen och håller tummarna / ”förändrar inifrån”?

I USA – som varit en uppsvälld superstat mycket längre än EU – har idag detta särintressenas kidnappning av politiken succesivt kommit att bli en allt större fråga, då alltfler progressiva har blivit medvetna om att så länge som politiken är fången i det nät som ekonomiskt inflytande spunnit runt Washington, kommer substantiella förändringar vara mycket svåra, för att inte säga omöjliga, att uppnå. Jurudikprofessorn och demokratiaktivisten Lawrence Lessig som efter ett liv av kamp för friheten på Internet nu har bytt kurs för att bekämpa korruptionen i politiken skriver:

“Al Gore observed that this was really just part of a much bigger problem. That the real problem here was (what I will call a "corruption" of) the political process. That our government can't understand basic facts when strong interests have an interest in its misunderstanding.”

Det finns dessvärre inte något skäl att tro att läget är bättre i EU. Tyvärr snarare tvärtom. Räknat i antal lobbyister kommer Bryssel på en snar andraplats efter Washington DC, men sett till de regler som omgärdar deras arbete så opererar Europeiska lobbyister betydligt mer ostört och oreglerat.

Medan lobbyister i Washington bland mycket annat måste registrera sig och redovisa sin verksamhet var tredje månad, finns inga sådana krav på lobbyister i Bryssel. Ett frivilligt register finns men de flesta lobbyorganisationerna rapporterar ingenting alls dit. Corporate Europe Observatory kommenterar i en rapport som vi ska återkomma till längre fram:

“On top of this, the rules have such large loopholes that you could drive a truck through them. According to the register, the European Banking Federation (EBF), one of the main lobby organisations for the banking sector, spends “more than 1 million euro” a year on lobbying. Whether the real figure is 50 or 10 million or just 1.1 million is not revealed, nor what the money is used for.”

”Om man kan sakfrågorna så är lobbyismen bra” säger Anders Wijkman i gårdagens DN och sätter därmed fingret på åtminstone en del av problemet. För det är endast undantagsvis som en parlamentariker är så kunnig och påläst som Wijkman är i klimatfrågan. Parlamentariker är människor, de är stressade, vill göra ett bra jobb, visa framfötterna, hinna med mycket, rösta rätt. Och lobbyisterna erbjuder så gärna sina tjänster, utbildar, ger tips och råd. Enbart i EU-parlamentet – som är den lilla delen av beslutsmaskinen i Bryssel - finns över 3000 lobbyister registrerade för 754 parlamentariker. Det finns rentav fall där företag finansierar personal för enskilda parlamentariker.

Att journalister baserar nyhetsartiklar mer eller mindre direkt på pressmeddelanden och rapporter är som bekant inte särskilt ovanligt. De har deadlines att passa, en text att leverera. Politikerna befinner sig i en liknande situation, av det skälet sätts dagordningen av den som matar journalister (och politiker) med frågeställningarna. Och den som serverar (ett nogrant urval av) fakta är den som äger svaren.

Den politiska processen i en demokrati kan kidnappas och perverteras på många olika vis. För den som vill kidnappa processen är avstånd mellan makten och det ansvarsutkrävande folket en första grundläggande faktor som förbättrar möjligheterna att lyckas. Där bjuder EU synnerligen goda förutsättningar.

Den första insikt man måste nå idag är att processen på EU-nivå i centrala frågor är just kidnappad – institutionellt kidnappad - kan man inte urskilja det så lär man inte heller vara mottaglig för att se hur det går till, Lawrence Lessig igen:

"This is a thought I've often had in the debates I've been a part of, especially with respect to IP. Think, for example, about term extension. From a public policy perspective, the question of extending existing copyright terms is, as Milton Friedman put it, a "no brainer." As the Gowers Commission concluded in Britain, a government should never extend an existing copyright term. No public regarding justification could justify the extraordinary deadweight loss that such extensions impose.

Yet governments continue to push ahead with this idiot idea -- both Britain and Japan for example are considering extending existing terms. Why?

The answer is a kind of corruption of the political process. Or better, a "corruption" of the political process. I don't mean corruption in the simple sense of bribery. I mean "corruption" in the sense that the system is so queered by the influence of money that it can't even get an issue as simple and clear as term extension right.”

Exemplen på hur särintressena äger de politiska processerna på EU-nivå är otaliga, för att inte säga oändliga. Men för att börja i den fråga som Lawrence Lessig berör ovan: upphovsrättslängden. Här fattade parlamentet nyligen beslutet att förlänga de ”närstående rättigheterna” som skivbolagen har från 50 till 70 år. De två stora grupperna i EU-parlamentet, de konservativa och socialdemokraterna röstade lika, efter en intensiv lobbykampanj från skivbolagen. Lobbying gör skillnad.

Ett annat exempel är den just nu aktuella Telekompaketstriden. Medan aktivister mobiliserar sig i elfte timmen och massmedias bevakning vaknar till liv när det är ungefär tio minuter kvar, så kan industriintressen organisera sig mer långsiktigt och under en längre tid utöva bearbetning, nednötning, smörjning och övertalning på lagstiftarna, på plats, i Bryssel.

I elfte timmen kan medborgare ringa till parlamentariker och mana till stöd för CRA-ändringarna, men vi kan aldrig ringa till de kommissionärer som tagit fram det ursprungliga lagtextförslaget, vi kan inte ringa till rådet som äger beslutet tillsammans med parlamentet. Till rådet kan däremot Sarkozy komma med sitt följe och ställa hemliga krav för att tvinga igenom paketet i den form som passar hans franska HADOPI-lag. Till kommissionen kan lobbyisterna ränna – och det gör de också – som ”industriexperter” i expertgrupperna.

Det är på den här nivån – i kommissionen – som den verkliga makten finns. Det är kommissionen, och endast kommissionen, som kan skriva lagförslag i EU. Och att skriva grundtexten till ett dokument innebär att ange riktningen, sätta dagordningen. I den processen är näringslivets och lobbyorganisationernas särintressen inbjudna som ”experter” långt innan rådet eller Europaparlamentet får möjlighet att se eller påverka innehållet. I en rapport om hur finansindustrin påverkat EU:s lagstiftning på det finanspolitiska området belyser Corporate Europe Observatory (CEO) vilka som ingår i kommissionens expertgrupper. I 12 av 14 offentliggjorda expertgrupper för det finanspolitiska området är en stor majoritet av experterna från det privata näringslivet, 7 av grupperna består helt och hållet av representanter från den privata finanssektorn. CEO tar ett exempel:

“Let’s take a relevant example; the expert group on 'securities'. It’s relevant because the current financial crisis began with a collapse in the market for securities based on junk US mortgage loans, known as “subprime loans”.

These loans were traded in the US and internationally as 'securities', and many European banks threw themselves at them with great appetite. This in time caused them, and often their customers, great losses. So it’s worth asking who influenced EU rules on the subject, and who are the Commission’s experts in the field?

The most relevant expert group is called European Securities Markets Experts Group (ESME) and it offers us no surprises. It consists of 21 individuals, who are all either associated with the private financial sector or employed by consultancies working for the financial sector.

In recent years the group has issued “expert advice” to the Commission which is hard to distinguish from the financial industry's political statements.”

Ett annat exempel kommer från kommissionens omfattande lagstiftningspaket för finanssektorn, Financial Services Action Plan, som reviderades 2004. CEO igen:

“The expert group on banking was made up of 22 people from major banks and industry associations, and just one representative from a British consumer organisation.

Not surprisingly, the report contained a number of requests to accelerate liberalisation - and an appeal to the Commission to continue to stay in contact with the private financial sector. It contained no tangible considerations on measures to secure financial stability. It was in many ways a predictable report.”

Rapporten från CEO är väl värd att läsa i sin helhet, tillsammans med andra belysande rapporter, som denna genomgång av de öppna dörrarna mellan BusinessEurope, Svenskt Näringslivs motsvarighet på Europanivå och kommissionen i utarbetandet av handlingsplanen Global Europe.

* * *
Tar man inte lobbyisternas inflytande på allvar, som ett reellt problem, då har man antingen inte fattat hur politik blir till – politik är prat, korridorspring, övertalning, hela den process där lobbyisterna serveras skott på öppet mål – eller så har man glömt bort vem man jobbar för. Det spelar mindre roll att Anders Wijkman anser sig kunna genomskåda särintressena, för särintressena anser sig kunna dupera Anders Wijkmans kollegor, annars vore deras ansträngningar en förlustaffär.

Den politiska demokratin var en livsviktig men bräcklig seger som människor en gång vann genom kamp. Den har aldrig varit perfekt, alltid begränsad och kringskuren av särintressen, men vi har kunnat balansera dom med motkrafter och öppenhet. Den bräckliga segern sätter vi idag på spel när vi överlåter alltmer politisk makt till en apparat som står vidöppen för krafter som aldrig har älskat demokratin, samtidigt som den är svåråtkomlig för den faktor som har givit demokratin dess livskraft – folkets deltagande. Innan en millimeter mer makt får skickas till Bryssel, om det nu alls är önskvärt att någonsin släppa makt dit, måste det garanteras med hängslen, livrem, förstoringsglas och dubbla badmössor att processen inte kan kidnappas så som sker idag.

Till dess bör en sann demokrat förhålla sig djupt skeptisk. Ja, rentav fientlig.

Eva-Britt Svensson kommenterar.

Mer hos andra om EU, telekompaketet, eu-valet, eu-val

Första maj 2009

Hade i år det stora nöjet att 1:a maj-tåga i vackra Skövde. Ett hundratal demonstranter i ett tåg som avslutades i Helénsparken. Talare var Hanna Cederin, Egon Frid och undertecknad. Hanna höll ett fantastiskt inspirerande tal mot alliansregeringens råa högerpolitik och Egon talade om oppositionens alternativ. Mitt tal fokuserade helt och hållet på EU och EU-valet. Publicerar talet här nedan. Tidigare 1-maj tal publicerade på bloggen: Borås 2006.

Kamrater, mötesdeltagare.

Alla som jobbar och alla som väntar på att en dag börja jobba har lovat varandra att vad som än händer så ska vi inte tävla om jobben genom att bjuda under varandra i lön.

Det har vi gjort av ett väldigt enkelt skäl: därför att vi alla förlorar på en sådan tävlan mot botten.

Det fackliga löftet är en central byggsten i det projekt som tog Sverige från ett fattigt klassamhälle till en välfärdsstat för alla. Löftet har gjort det möjligt att krympa inkomstklyftorna och bygga ett samhälle där också makten är lite jämnare fördelad.

Av det skälet finns det inget som överklassen hatar mer än löntagarnas solidaritet, för det har gjort den lilla människan stor och den ensamme arbetaren stark. Och de gör allt vad de kan för att få oss att bryta löftet, för de drömmer om en situation då arbetare åter står mot arbetare i en desperat kamp om jobben

Når de dit har de åter en marknad där de enväldigt kan bestämma priset på arbetskraft, det vill säga våra löner och arbetsvillkor.

På det här området, liksom på många andra samhällsområden har de marknadsliberala EU-fördragen och direktiven varit ett bräckjärn för samhällets eliter och högern.

När Byggnads 2004 utnyttjade den fria stridsrätten mot det lettiska byggföretaget Lavall, som vid ett bygge i Vaxholm vägrade skriva under svenskt kollektivavtal, så lyfte Svenskt Näringsliv målet till EG-domstolen i syfte att underminera hela den svenska avtalsmodellen.

EG-domstolen är en av EU:s centrala institutioner, det är en konstitutionsdomstol som historiskt intagit en aktivistisk hållning för att dels utvidga EU:s befogenheter, dels genomdriva en marknadsliberal tolkning av fördragen.

EG-domstolen dömde precis så som Svenskt Näringsliv hoppades och trodde och nu är läget för svenska kollektivavtal mycket oklart. Men klart är att möjligheterna att värna om det fackliga löftet är kraftigt undergrävda.

Kamrater, mötesdeltagare.

EU är i sitt hjärta en blandning av en konservativ och en nyliberal vision: en stor och mäktig stat som presiderar över en i det närmaste oreglerad marknad. Inte helt olikt dagens statskapitalistiska Kina.

Eliterna drömmer samma drömmar överallt.

EU är inte ett mysprojekt för allmän välfärd eller evig fred i världen, det är i första hand ett verktyg för Europas eliter att lyfta makten från den besvärliga och stökiga nivå där den är åtkomlig för folkrörelser och människor och där politiska vägval måste motiveras i en öppen debatt, till en nivå där makten blir svåråtkomlig, skyddad i Bryssel bakom ett bålverk av institutioner bemannade av karriärbyråkrater, omgivna av en tjock pudding av lobbyister.

Det finns 15 000 heltidslobbyister i Bryssel, uppskattningsvis 8 av 10 av dom företräder privata särintressen. De stora PR-byråerna har upp till 400 anställda och till skillnad från lobbyismens världshuvudstad Washington har EU aldrig krävt att de ska behöva registrera sin verksamhet eller redovisa öppet vilka de uppvaktar eller hur. Istället rinner de ut och in i institutionernas korridorer så ogenerat och självklart att de beskrevs som ”ett smörjmedel” av Wiktor Wallström, Margot Wallströms son, i Expressen häromdagen.

Kamrater, låt oss minnas att ordet demokrati består av två delar, demos och krati som betyder folk och styre. Om man låter avståndet mellan de två delarna bli för stort är det inte längre ett ord, då är det två ord, och det är något helt annat än demokrati.

Under de femton år som vi har varit medlemmar i EU har den reella makten flyttat längre från folket och känt sig alltmer självklart hemma i Bryssels herrklubbar.

Det har aldrig, inte en enda gång gått åt andra hållet.

Undertecknad.
Den Europeiska kommissionen uppskattade nyligen att ungefär 80% av lagstiftningsarbetet i medlemsstaternas parlament idag direkt eller indirekt handlar om genomföranden av EU-direktiv och förordningar. Sveriges kommuner och landsting har i en annan uppskattning funnit att omkring 60% av de ärenden som behandlas vid ett vanligt kommunfullmäktigemöte har en koppling till bestämmelser på EU-nivå.

Sanningen är att oavsett om vi kastar ut alliansen ur Rosenbad 2010 så kommer också en rödgrön regering vara bakbunden av EU-direktiv som driver på åt höger.

Känner ni till exempel till EU:s direktiv 91/440/EEC. Det kräver i all enkelhet att alla EU:s medlemsstater ska:

”garantera att järnvägsföretag får en status som oberoende operatörer som handlar på ett marknadsorienterat sätt och anpassar sig till marknadens behov.”

Där har vi bakgrunden till att hela svenska folkets järnväg har avskaffats och ersatts av ett vinstmaximerande företag som hellre försämrar service och underhåll än minskar sin profit. Vi kan skylla på varandra i den inrikespolitiska diskussionen, men ytterst är det ett EU-direktiv. Och ytterst är direktivet en tolkning av den politik som EU, i likhet med Iran, har valt att skriva in i sin grundlag.

Kärnan i en parlamentarisk demokrati är möjligheten till ansvarsutkrävande.

Men om centrala politiska vägval på detta sätt ställts utom vår kontroll, vem ska man då ställa till svars? Vem ska man rösta bort om man vill ändra politisk kurs? Är det ens möjligt?

Hanna Cederin
För sex år sedan levererade EU:s framtidskonvent sitt förslag till ny konstitution för EU. Uppfyllda av en månghundraårig dröm om ett Europas Förenta Stater hade det åldersstigna och till 75% manliga konventet skrivit ihop ett dramatiskt dokument som kraftigt och oåterkalleligen förde över avgörande makt till överstatlig nivå.

Frankrikes premiärminister Jean-Pierre Raffarin beskrev EU-konstitutionen som ”the point of no return” of konventets ordförande Valery Giscard D’Estaign sade att ”den som tror att konstitutionen bara är ett avtal mellan stater har inte förstått vad det handlar om.”

Till deras heder ska sägas att det var uppriktiga med vad frågan gällde.

I folkomröstningarna 2004 skickade folken i Frankrike och Holland, två av EU:s grundarländer, en mycket tydlig signal till EU:s ledare.

Det där är inte vår konstitution, sa de, det där är inte rätt väg för Europa.

I den debatt som föregick nejen föreslog motståndarna samtidigt en alternativ vision för Europa, som istället för konstitutionens centralisering och hemlighetsmakeri byggde på mellanstatligt samarbete och öppenhet, istället för lagstiftad högerpolitik efterlystes stärkta sociala rättigheter.

EU-ledarna valde att inte lyssna på budskapet. Deras kurs låg redan klar. Två år senare kom de tillbaka med i stort sett exakt samma förslag, men denna gång ompacketerat i Lissabonfördraget, ett dokument som har den ur EU-perspektiv utmärkta egenskapen att det är fullständigt oläsligt.

Man skulle kunna tro att man får leta länge efter maken till demokratiförakt.
Men det räcker med att gå till vår egen riksdag.

Ni som är gamla nog kommer ihåg att när vi röstade om Sveriges medlemskap i EU 1994 ville ja-sidan endast tala om innehållet i anslutningsfördraget. Vi som redan då varnade för att EU är ett steg på vägen mot en farlig superstat, blev lovade att om det blir några stora fördragsändringar skall folket givetvis få rösta om det.

I höstas ville en stor majoritet av svenska folket folkomrösta om Lissabonfördraget, det största steget mot överstatlighet i EU:s historia. Ändå körde riksdagsmajoriteten igenom en ratificering efter en rekordkort debatt.

Det är min uppfattning att de måste få höra talas om det sveket mot demokratin så många gånger att öronen blöder på dom.

Kamrater, mötesdeltagare.

Den 7 juni är det val till Europaparlamentet. Vänsterpartiet är och förblir motståndare till EU-projektet och av just det skälet bör man rösta på vänstern i parlamentsvalet. Vi företräder en stor men oftast osynliggjord opinion. Att få in vänsterfolk och EU-motståndare i parlamentet istället för ännu mer högerfolk och EU-anhängare är det enda sättet att garantera att systemet får en kritisk granskning och behandling inifrån.

Vi är inte helt bakbundna, ännu. Vi har våra röster kvar, vår solidaritet, vår längtan. Det är vårt verktyg för förändring.

Egon Frid