Johan Norberg och sanningen

Foto: Ann Ek, bilden är beskuren

Dogmaliberalen Johan Norberg gled in med en debattartikel på DN:s redaktion i torsdags och fick den omgående publicerad på debattsidan. I syfte att demonstrera hur den inbillska 68-vänstern indoktrinerat svenska folket med sin trista svartsyn på tillvaron, har han låtit Demoskop ställa 8 ”kunskapsfrågor” om världsutvecklingen till slumpvis utvalda svenskar.

Norberg blir "chockerad" när det visar sig att en majoritet av de tillfrågade svarar fel på alla hans frågor. Vilket beror till lika delar på

a) att frågorna är helt störda, och
b) att Norberg läser ”facit” på sitt eget vis.

Först ut är fyra frågor om miljö: ökar eller minskar mängden skogsmark i i-länderna, föroreningar i floder och sjöar i Europa, luftföroreningar och antalet oljeutsläpp i världen.

Som man frågar får man svar. Johan Norberg söker med frågorna möjligheten att påstå att människor omfattas av en onödig pessimism. I den fria kapitalismen rör sig saker åt rätt håll, folk luras bara att tro motsatsen. Och, ser man på, det blev precis som Johan visste att det skulle bli: en majoritet av de tillfrågade trodde att skogarna fortfarande krympte i i-länderna när det är tvärtom.

Därmed är upplägget serverat och Johan Norberg sätter smashen: miljömaffian har indoktrinerat folk med skräckpropaganda.

Men frågan är som sagt idiotiskt ställd. Många är mer eller mindre medvetna om att det pågår en avskogning av jorden, färre håller reda på hur den fördelar sig mellan länderna. Mängden skogsmark i i-länderna har mycket riktigt vuxit under de senaste 20 åren. På samma gång har den krympt raskt i övriga världen.

Globalt sett har skogarna krympt med 450 miljoner hektar under de senaste 30 åren. Den globala nettoförlusten under 90-talet var 12,5 miljoner hektar mindre skogsmark, per år. 37 länder – framförallt i ekvatorialregionen – förlorade 10% eller mer av sin skogsmark under nittiotalet. Allt enligt FAO.

Satt i det perspektivet är det inte ett tecken på global utveckling att den rika världen slår vakt om sin skogsmark, det är snarare ett tecken på att försörjningsbördan framgångsrikt förskjutits över till de fattiga länderna. I-länderna har exporterat miljöproblemen och snyggat upp på den egna tomten.

Efter de märkliga miljöfrågorna är det dags för några frågor om global fattigdom. Norberg hoppar upp på sin nötta käpphäst, han skriver:

”73 procent av svenskarna tror att undernäringen har ökat i u-länderna sedan 1980. Men under den tiden har andelen undernärda enligt FN:s jordbruksmyndighet minskat från 28 till 17 procent - med drygt 100 miljoner människor”

Vad är då sanningen? Ja FN:s ”facit” går inte att tolka entydigt på det vis som Norberg vill ge sken av. Bilden blir olika beroende på vilken period man tittar på och vilken geografisk avgränsning man väljer att göra. Sanningen är att under de senaste fem åren har antalet undernärda ökat, konstaterar FN i sin rapport Food insecurity in the world 2004:

“[During] the second half of the decade, the number of chronically hungry in developing countries increased at a rate of almost 4 million per year, wiping out two thirds of the reduction of 27 million achieved during the previous five years.”

Under den första halvan av 1990-talet minskade antalet undernärda i utvecklingsländerna med 27 miljoner för att sedan alltså öka igen. Men om minskningen under första halvan av 90-talet måste också sägas att den var mycket skevt fördelad, Kina och Indien reducerade genom aktiva statliga program antalet undernärda med totalt 63 miljoner. Samtidigt ökade undernäringen i resten av utvecklingsländerna med 34 miljoner.

Mycket sifferexercis blir det, men man kan sammanfattningsvis konstatera att de senaste 10 åren ger en blandad bild. I stort sett har utvecklingen stått stilla.

Och denna frånvaro av utveckling är egentligen det verkligt uppseendeväckande, då den ekonomiska tillväxten i de utvecklade länderna under samma period varit god. Kostnaden för att utrota hungern sumerar sig enligt FN till ynka 13 miljarder dollar. Det är mindre än den summa, 17 miljarder dollar, som konsumenter i Europa och USA årligen lägger på husdjursmat.

FN konstaterar att gemensamt för de länder som lyckats minska svälten är att man arbetat med en medveten strategi för fattigdomsbekämpning:

”These countries have also led the way in implementing a twin-track strategy to attack hunger – strengthening social safety nets to put food on the tables of those who need it most on the one hand, while attacking the root causes of hunger with initiatives to stimulate food production, increase employability and reduce poverty on the other.”

Som exempel tar man den kommuniststyrda delstaten Kerala, som arbetat med en medveten strategi för att utjämna klyftor och undanröja hinder för egenutveckling istället för att boosta ekonomisk tillväxt med subsidier till transnationella företag:

"The Indian state of Kerala is often cited as a prime example of the virtuous circle of benefits from investments in education and nutrition. Since shortly after independence, successive governments in Kerala have made education a top priority. Special attention has been given to girls and women in rural areas.
The investment has paid off. Although Kerala is not one of India’s wealthier states, it ranks first in female literacy and school enrolment by a wide margin. Kerala also boasts the lowest rate of malnutrition among children and an infant mortality rate that is a fifth of that of the country as a whole."

Konstant undernäring beror inte på att det saknas resurser, det beror på att resurserna är bisart skevt fördelade. Och det, i sin tur, beror på den globala barbari som går under namnet kapitalismen. Undernäring existerar även i den rika delen av världen, (28 miljoner undernärda) där varuhusen är fullproppade med mat. FN konstaterar också att fattigdomen ökat i den rika världen:

"For 17 of 24 OECD countries in the 1990s research by the United Nations Children’s Fund shows a rise in child poverty, defined as living in a family with an income below 50% of the national median. This means that 40–50 million children are growing up in poverty in the world’s richest countries."

Svält, fattigdom och nöd behöver inte existera, men då krävs politisk handling som sätter ojämlikheten i fokus. Politiska beslut, statliga ingripanden, raka motsattsen till Johan Norbergs marknadsliberalism. Eftersom de nödvändiga politiska besluten saknas idag så uteblir den dramatiska förbättringen av människors förhållanden.

Så länge ingen förändring kommer till stånd är pessimismen svenska folket gav uttryck för i Norbergs undersökning inte särskilt förvånande, den är rent av befogad.

Låt den mana till handling.