Så växer klyftan ännu en bit

Valnatt. Stort bakslag för vänstern, det var väntat. Har inte tid för någon djupare analys ikväll, men här följer några preliminära reflektioner kring valets kastvindar...

1. Valdeltagandet ökade i det här valet jämfört med förra. Som helhet i hela landet var det en rejäl ökning med 6,7 procentenheter från 37,1% till 43,8%, vilket förstås är lite, men ändå nästan 600 000 fler avlagda röster än föregående EU-val. Rentav det högsta valdeltagandet sedan vi gick med i EU. Det är någonting att fundera ordentligt över för de som vill protestera mot EU genom att bojkotta valet. Valbojkottarna var de stora förlorarna, de misslyckades med att få folk till att stanna hemma.

2. En gissning är att en huvudorsak till ökningen av avlagda röster är en ”piratpartieffekt”, det som talar för det är att rösttrenden i Sverige avvek från övriga Europa där valdeltagandet gick tillbaka. Vår valdebatt har också skilt sig från övriga Europas, inget annat land har haft den intensiva integritetsdiskussion som förts i Sverige och framförallt bland ungdomar under denna valvår. Piratpartiets kandidatur innebar att valrörelsedebatten startade långt tidigare än vad som brukar vara fallet i EU-val. ”Hotet” från Piratpartiet bidrog säkert också till en något större mobilisering av väljare i alla partier då piratpartiet har varit en reell faktor klart över gränsen i opinionsundersökningarna i flera veckor, för Junilistan i förra valet kom ökningen egentligen först på valnatten, så sent att det inte hann ge avtryck i övriga partiers väljarmobilisering.

3. Valdeltagandet ökade alltså i riket som helhet och även sett i alla dess delar, men bakom den utvecklingen döljs en mer komplex och tudelad verklighet då ökningen var väldigt olika stor i olika delar av landet. Det innebär att klyftan mellan antalet röstande i EU-positiva och borgerliga Täby och Lidingö och i EU-negativa Jämtland och Norrbotten, för att bara ta några exempel, var rejält mycket större i detta val än i förra EU-valet.

I förra valet var röstandet i Jämtland i stort sett samma som rikssnittet, i Norrbotten var valdeltagandet 1,9 procentenheter mindre än riket som helhet. I detta val hade både Jämtland och Norrbotten 4,6 procentenheter lägre valdeltagande än riket som helhet.

Samtidigt har borgerliga stockholmskommunen Lidingö gått från 13,2 procentenheter fler röstande än riket som helhet i förra valet till 14,7 procentenheter fler i detta val och Täby har gått från +10,5 till +12 procentenheter fler röstande. Jämför vi röstandet i Lidingö med Jämtland har alltså skillnaden i valdeltagande vuxit från 13,3 till 19,3 procentenheter.

En motsvarande jämförelse mellan två jämnstora kommuner i Västra Götaland, borgerliga Öckerö (alliansen 51,1, rödgröna 34,1 och mer vänsterröstande Lilla Edet (rödgröna 49,6, alliansen 30,4):


(Klicka för en större bild) Skillnaden i valdeltagande mellan de två kommunerna ökade från 6 procentenheter till 9,8. Mönstret är genomgående i hela landet. EU-motståndare och vänstern lyckades inte få väljare att gå och rösta i samma utsträckning som EU-anhängare och högern. Det är därför det i valstatistiken kan se ut som om EU-positiva partier belönades av opinionen, men det är en illusion som helt förklaras av den växande skillnaden i valdeltagande mellan landets olika delar

4. Det här förhållandet kan dock inte dölja det grundläggande faktum att vänsterpartiet tappade röster också i faktiska siffror räknat, vi fick 143 000 röster färre än i förra EU-valet. Min preliminära slutsats är att detta beror på flera samverkande faktorer, andra partier som i valets kärnfrågor gjorde vänsterpartiet till den ständiga tvåan:

en hel del socialdemokratiska EU-skeptiker som röstade på oss i förra valet gick tillbaka till (s) som i detta val hade ett EU-kritiskt förstanamn och antog en mer EU-kritisk profil.

många av våra väljare, framförallt yngre, lade sin röst på piratpartiet, av taktiska skäl eller av övertygelse. Återstår att se väljarrörelseanalyser, men jag skulle kunna tänka mig att åtminstone hälften av av (pp):s väljare var potentiella (v)-röster.

2,2% till (fi) är åtminstone 1,5% som borde varit vänsterpartister. Frustrationen och ilskan över hur jämställdheten gömts och glömts bort i valet fick nog många att bestämma sig för (fi) under sista dagarna.

Vi har kommit på andra plats även för de väljare som satt klimatfrågan högst, där har miljöpartiet varit det naturliga valet, Carl Schlyter har varit väldigt synlig och har högt och brett (välförtjänt) förtroende.

Jag tror alltså på flera delförklaringar snarare än ett enkelt svar på vänsterns katastrofval. Det vore dock helt fel att av valresultatet dra slutsatsen att vänsterpartiet bör släppa sitt EU-motstånd. Det är precis tvärtom. Försvaret av demokratin och folkstyret var en av få grenar där vi segrade i väljarnas jämförelser mellan partierna, ingen har varit tydligare där än vi, men vi var antagligen inte tydliga nog. Bättre protestmobilisering och en tydligare EU-motståndarprofil hade givit fler av dem som nu stannade hemma skäl att gå och rösta på oss. Vad vi kan behöva fundera över är hur vi formulerar EU-motståndet i positiva termer och tydliggör dess realism, det är en stor fråga som jag tänker återkomma till framöver.

5. Det är på samma vis fel att tolka miljöpartiets framgångar som ett tecken på att en försvagad EU-kritik vinner väljarnas stöd. Det kan röra sig om någon procentenhet där, men framförallt beror miljöpartiets framgång på att partiet tog tillbaka väljare från junilistan som ju närapå utraderades i valet (eftersom de varit osynliga i Bryssel). I valet 2004 var miljöpartiet det parti som tappade flest väljare till junilistan. Det andra huvudskälet är naturligtvis, som redan nämnts, klimatfrågan, där miljöpartiet uppfattas som det bästa valet - och också driver hårdast krav.

6. Den oväntade framgången för Feministiskt initiativ ger Gudrun Schyman ett case att köra vidare till riksdagsvalet. Det är på sätt och vis kul, för Gudrun, och det är bara att gratulera, men det kan komma att utgöra ett reellt problem för det rödgröna samarbetet och i praktiken vara till nackdel för den feministiska kampen som verkligen behöver ett regeringsskifte 2010. Ett (fi) som plockar 2-3% men inte kommer över riksdagsspärren kan vara den skillnad som räddar kvar alliansen vid makten nästa år, det kommer vi behöva förhålla oss till framöver.

7. Sverige håller ännu fascister och nationalister utanför såväl riksdag som EU-parlamentet. Det är mycket positivt. Samtidigt stärks fascistiska och nationalistiska partier i flera EU-länder, totalt sett var valet en stor framgång för Europas extremhöger. Genom Europaparlamentet får fascisterna, sverigedemokraternas systerpartier, därför ändå inflytande över vår politik. Kolla förresten in Expos valvakesändningar på Bambuser!

8. Den konservativa/kristdemokratiska gruppen (EPP) i parlamentet stärks. Det försämrar oddsen för att kommissionens nästa ordförande, som måste godkännas av parlamentet, kommer vara en mer sympatisk typ än Barosso. Socialdemokraternas löjliga valretorik om att genom Europeiska socialistframgångar i valet tvinga igenom en kommissionsordförande som går med på att öppna utstationeringsdirektivet till omförhandling för att skydda kollektivavtalen, kan därmed, precis som vi varnade för i valrörelsen, läggas på skräphögen som de fantasier de hela tiden var.

9. Till sist: Piratpartiet. Grattis, tamejfan. Ni har, på gott och ont, skrivit historia. Det är mäktigt.

Lite media: Henrik Brors, SvD, zzz orkar inte länka fler, nu ska jag sova. Imorgon ska det dras ut en tand på herr Berg.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-val, vänsterpartiet, miljöpartiet, piratpartiet, feministiskt initiativ, EU-motstånd


Uppdatering, lite andra analyser: EU går åt höger hos Jonas Sjöstedt, Klassröstandet ökar hos Peter Gustavsson Bättre en fågel i handen än tio i Bryssel hos Enn Kokk, Det progressiva USA, Några korta ord om EU-valet: vad vänstern borde lära av Piratpartiet hos Erik Svensson, Pirater kapar demokratin hos Badlands Hyena

Den goda stormakten i verkligheten

Fruktansvärd arkitektur har de också, Kommissionen.
Jag skrev en kolumn i veckans Flamman om de ekonomiska partnerskapsavtal som EU just nu förhandlar om bilateralt med en rad utvecklingsländer i Afrika, Latinamerika och Asien. Det är en fråga jag har försökt lyfta så ofta det funnits utrymme i debatter under valrörelsen, men det är svårt att få igång en diskussion om något som nästan ingen känner till – än svårare då att tala om dess innehåll. Några solidaritetsrörelser försöker tappert väcka uppmärksamheten, men i riksdagen och i media diskuteras det mycket lite. I de länder som tvingas på avtalen finns däremot en stor diskussion och en stor opinion emot, som SVT rentav belyste en del av i veckans Korrespondenterna. Partnerländerna berörs direkt och på marken, med effekter som kan innebära skillnaden mellan överlevnad och död, utveckling av landsbygden eller tillväxt av slummen.

Korrespondenterna besökte Ghana där lokala tomatodlare slås ut av frihandelsvillkor som ger Europeiska tomatproducenter möjligheten att dumpa subventionerade tomatprodukter på världsmarknaden. Det är bara en av miljontals nedslagsbilder som illustrerar vad helt oreglerad – och därmed orättvis – frihandel innebär i praktiken.

Handelsavtal kan i grunden vara någonting positivt. Kommer två stater överens om att underlätta handel sinsemellan kan det bidra till utveckling för båda parter. Men det förutsätter att avtalen tar hänsyn till skillnader i ekonomisk styrka och industriell mognad.

Så är inte de handelsavtal EU söker genomdriva utformade. De utgår istället helt från det Europeiska näringslivets intressen. Francisco Contreras, vänsterpartist och ordförande för Latinamerikagrupperna beskriver det såhär:

”Ordet frihandel ger felaktigt en illusion om att det skulle handla om rättvisa spelregler. Men EU subventionerar jordbruk och indirekt även industri med enorma belopp. Europeiska företag har en väl fungerande infrastruktur att falla tillbaka på, och ett par sekel av industrialisering bakom sig till skillnad från många utvecklingsländer. Det historiska försprånget och skillnaderna i förutsättningar går inte att bestrida. Det kan liknas vid ett parti schack där den ena spelaren ännu saknar drottning, löpare, springare och torn”

I valrörelsen jamsar nu politiker från alliansparterna om EU som ”den goda stormakten”. Till exempel vill centerpartisten Abir Al-Sahlani att EU ska visa ”vad mjuk makt kan åstadkomma” genom att ”tala för global frihandel, där utvecklingsländerna får möjlighet att bygga upp sin ekonomin genom att exportera de produkter där de verkligen är konkurrenskraftiga.”

Det låter bra, vore bra om det var så unionen agerade. Men i verkligheten har det aldrig existerat någonting sådant som en ”god” stormakt. En stormakt kan vara mer eller mindre hårdför i att genomdriva sina intressen, men den har ickedesto mindre egenintressen som den bevakar, som alla stater, från en position där den tornar sig högt över sina motparter och sin omgivning. De ekonomiska partnerskapsavtalen är ett typiskt exempel på hur god den goda stormakten verkligen är när det kommer till kritan.

Bakgrunden till EPA:sen är en oro bland Europeiska storföretag för att tappa mark i världshandeln gentemot amerikanska konkurrenter, då USA, sedan WTO-förhandlingarna brutit samman, gått vidare med bilaterala frihandelsavtal.

Genom den europeiska arbetsgivarorganisationen BusinessEurope drev storföretagen kommissionen framför sig i utarbetandet av strategidokumentet ”Global Europe”, som är ett tillägg till Lissabonstrategin.

BusinessEuropes önskemål var att partnerskapsavtalen skulle utformas som strikta handelsavtal, utan att bland in några andra hänsynstaganden, t ex biståndslöften som varit en del av unionens tidigare handelsöverenskommelser. ”That will ensure the EU approaches commercial negotiations with as strong a hand as possible” ansåg BusinessEurope. En ambition som Kommissionen fullt ut har tillmötesgått.

Kommissionen tog fram strategin i broderligt samförstånd med BusinessEurope, en process vars perversa intimitet belyses väl av Corporate Europe Observatory i rapporten Global Europe: an open door policy for business lobbyists at DG trade (som jag tidigare nämnt här), där det också blir tydligt hur inga andra organisationer, fackförbund, miljrörelser, solidaritetsorganisationer etc, fick motsvarande möjligheter till påverkan eller insyn i skeendet. Istället vände sig kommissionen direkt och enbart till näringslivet med begäran om synpunkter ”in particular with respect to ensuring that commercial interests were fully served and the cost to pay in terms of market access of any other objective” som kommissionens förhandlare uttryckte saken.

Resultatet av den intima fraterniseringen långt ovanför demokratisk insyn eller möjlighet till påverkan, har blivit ett rent beställningsjobb. Alla vackra fraser om samarbeten för ömsesidig utveckling och den strävan efter att integrera utvecklingsperspektivet i alla beslutsområden, som bland annat formuleras i Sveriges officiella Politik för Globala Utveckling (PGU), är som bortblåsta när det kom till det hårda och krassa tillgodoseendet av näringslivets ekonomiska intressen.

Vad innebär då avtalen i praktiken för ”andra sidan”? I stark sammanfattning, som jag skriver i kolumnen, söker EU förhindra partnerländerna att skydda framväxande industrier, avreglereringar av tjänstesektorer – offentliga sektorn – föreskrivs och påtvingas, och det mesta av statliga import- och exportrestriktioner och rörelseutrymmet för att svagare länder ska få skydda sig med nya sådana avvecklas. EU framtvingar hårdare upphovsrättsregler, med mera.

Att handels- och exportregleringar är verktyg som vi själva använt för vår utveckling påminner Afrikagrupperna om i en rapport (PDF):

”I diskussioner om hur snabbt liberalisering av marknader ska ske och vad som gynnar utveckling, är det viktigt att komma ihåg hur de regioner som har haft en god utveckling, exempelvis Europa, USA och Östasien, gjorde. Gemensamt för dem är att alla delvis har öppnat sina marknader. Men de har även använt en mix av tullar, kvoter och investeringsincitament för att styra marknaden på ett sätt som lett till ökade intäkter för staten, ökadvinst för inhemska företag och som stimulerat utveckling. Det handlar alltså inte om att förespråka protektionism, att stänga gränser, utan att verka för att fattiga länder har verktygen för att utveckla en handel med omvärlden som leder till utveckling.”

En del vill mena att ett starkt EU kan balansera USA. Men Global Europe-strategin genomsyras snarare av en ängslig tävlan med USA om globala marknadsandelar. En utgångspunkt som snarare än ”balans” innebär att EU:s internationella roll blir vad som kan beskrivas som en ekonomisk-handelspolitisk kapprustning, där den gemensamma måltavlan för både USA och EU är fattiga länder i Latinamerika och Afrika.

Flera organisationer, framförallt fackförbund, har varnat för att det här tävlingsperspektivet kan innebära att konsekvenserna av Global Europe kan bli lika brutala på hemmaplan, inom EU:s gränser. Här spelar två nyckelbegrepp en central roll: ”better regulations” och ”regulatory convergence”. I kommissionens och näringslivets tolkning innebär ”better regulations” att alla regleringar som unionen eller medlemsstater vill införa skall stämmas av mot regler på motsvarande område i konkurrerande handelsblock för att inte lägga en ”särskild börda” på Europeiska företag. Det är bättre regleringar. ”Regulatory convergence” innebär att regelverket successivt skall utvecklas för att kovergera i riktning mot det amerikanska. BusinessEurope lyfte särskilt upp ”the overly burdensome REACH legislation” och EU:s klimatpaket som två områden där ”regulatory convergence” med USA var att önska för att stärka Europas konkurrenskraft.

Hemlighetsmakeriet är som redan nämnts det grundläggande problem som gjort att handelsavtalen och underligande strategin blivit så perversa. EU-kommissionen som driver förhandlingarna för EU:s räkning är förtegen och raporterar till parlamentet och rådet bakom stängda dörrar. Det här förhållandet placerar oerhört stor makt i händerna på tjänstemännen, medan de folkvaldas möjligheter att påverka innehållet är mycket små.

Ett förhållande som på inget sätt är otypiskt i den goda supermakten, såsom den ser ut i verkligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-val, Global Europe, EPA, Latinamerikagrupperna, Afrikagrupperna, Latinamerika, Afrika, handel, utveckling

Yes In My Vind

Yimby GBG har ställt några frågor till västsvenska EU-kandidater om vår syn på stadsbyggande, EU, bostadsbrist, rivningen av södra Gårda och framtidens Göteborg. Svaren finns här.

Jag noterar att centerpartiet vill lösa bostadsbristen genom att

"utnyttja vindslägenheter och andra utrymmen bättre för studenter och andra som känner att de ibland kan tänka sig att kompromissa på komfort"

Verkligen offensivt! Bostadsbristen vore så gott som historia med lite borgerligt styre.

Hela landet ska supa!

Noterar hos Federley att centerpartiet i valrörelsens sluttamp hårdprioriterar för att nå ut till sina kärnväljare. Räcker inte dagens och fredagens mobilisering av toppolitiker till Stureplan till för att övertyga varenda liten daytrader om nödvändigheten av att rösta bäver, så blir det mer festligt imorgon, tjofaderej, då slänger Fredrik in en spritfest sponsrad av Smirnoff.

Fast nu är jag en tråkig nymoralist här vid mitt betonggråa tangentbord. Som Fredrik själv säger: "I Sverige är vad jag vet sprit lagligt. De flesta gillar dessutom sprit."

Så kom inte här och påstå att folk inte gillar sprit! Det kommer bli kanon det här.

Mer på temat Glad, förvirrad och farlig center: Var är Lena Ek när hon är i Bryssel och Stockholm? hos Ali Esbati.

Ek, lögner och ett videoklipp

Det råder inga tvivel om att det snart kommer bli verklighet av med en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU – den målsättningen är klart uttryckt i Lissabonfördraget. En del partier vill gärna ge sken av att det inte behöver innebära någonting alls, även om det råkar vara en flyktingpolitik vi ska dela med Italien, där nyfasicstiska regeringsmedlemmar talar om att skjuta romer, och Frankrike, där president Sarkozy kallar invandrarungdomar för ”slödder”.

I ett reportage i Rapport idag påstod centerpartiets Lena Ek att en gemensam flyktingpolitik inte hindrar Sverige från att ha en mer ”generös”(*) lagstiftning:

”Absolut. Det här handlar om att höja ribban underifrån.”

Svaret svävar fritt i en lustig fantasivärld. I samma program klargör folkrättsprofessorn Greger Noll vad som verkligen gäller:

”Om målsättningen i Lissabonfördraget kommer att uppfyllas, då kommer vi ha en enhetlig lagstiftning som inte tillåter en enskild medlemsstat att ha en lagstiftning som är mindre restriktiv än andra medlemsstater.”

Och så blir det naturligtvis, hela poängen med en gemensam politik är att det skall vara lika både ”uppåt” och ”neråt”. Redan den harmonisering som skett idag, på ”frivillig” basis, har inneburit att det blivit svårare för enskilda medlemsländer att utveckla en mer generös flyktingpolitik. Inte för att vi ännu så länge är förbjudna att göra det utan för att det anses osolidariskt mot andra EU-länder om ett enskilt medlemsland släpper in stora mängder flyktingar som sedan tar sig vidare ut i unionen. De minimiregler som infördes i EU:s flyktingdirektiv, har därför redan idag i praktiken skapat en konvergens nedåt.

Antingen vet inte Lena Ek och Mona Sahlin, som i reportage påstod samma sak, vad de talar om – eller så föredrar de att ljuga tittarna rakt upp i ansiktet. Jag vet inte riktigt vad som är värst.

(*) Begreppet ”generös flyktingpolitik” är egentligen inte alls bra. Flyktingmottagande handlar inte om generositet utan om att uppfylla ett ansvar vi ålagts enligt Genèvekonventionen. Därtill beror de flesta flyktingströmmar på en orättvis världsordning och på krig som vi antingen deltar i aktivt eller exporterar vapen till. Vi har alltså en skyldighet, traktaktsmässig såväl som moralisk, att ta emot flyende.

Piratpartiet är slutet på början

I höstas kände jag en stor bubblande optimism kring det politiska samtalets och det fria nätets framtid. Delvis berodde detta kanske på mina personliga omständigheter då jag under hösten arbetade med ett internetprojekt på stadskansliet i Göteborg. Följer man, som jag gjorde då, regelbundet Joakim Jardenberg, Kevin Kelly och Michael Wesch fylls man lätt av en sådan optimism: de sociala medierna framstår som en oslagbar urkraft, en kraft som oundvikligen kommer bryta ner den gamla tidens hierarkier. Det är självklart – tyckte jag då – att det breddade deltagande och den växande transparens som utvecklingen av kommunikationstekniken har möjliggjort, i synnerhet under de senaste tre-fyra åren, kommer att innebära en grundläggande demokratisering och förändring av samhället. Kollaborativa kunskapsprocesser som Wikipedia, Wikileaks, OSM, demokratitjänster som MySociety, Meetup, CommentOnThis, Debategraph osv. Det kan inte stoppas.

Som en sumering av min dåvarande optimism höll jag ett föredrag om sociala medier framförallt för anställda runt om i Göteborgs stad, som närmast var lite av en frälsningsvision. Jag skrev i oktober på min andra blogg:

”Det är fascinerande att från en horisont 2008 läsa mediekritik formulerad för bara åtta år sedan. Så mörkt allt tedde sig då, så mycket ljusare det ter sig idag. [...] förutsättningarna för en repressiv användning av medierna har försämras från år till år i takt med att distributions- och produktionsmonopolen faller.”

I många diskussioner har jag under det senaste året avfärdat dem som uttalat farhågor om de tilltagande försöken att reglera, inskränka och övervaka nättrafiken. Jag har menat att visst kommer ”de” försöka med sådant, men de kommer inte att kunna segra. I en annan postning vid piratebayrättegångens inledning skrev jag:

”Upphovsrätten så som vi känner den från dess 1900-talsform kommer förvisso inte resa sig upp i elfte timmen och få nytt liv. Den är idag lika faktiskt ointressant som väderkvarnen i ångpannornas tidsålder och som ångpannan i elturbinens.”

I samma post varnade jag visserligen för att det fria nätets motståndare har ”så många processer i rörelse åt fel håll att inte ens svärmar av sociala medier kan rå på dom” men samtidigt trodde jag inte riktigt på den varningen själv. Klart att multituden kommer segra, tyckte jag. Då.

Successivt har jag börjat återvända till en tidigare insikt om att det nog inte kommer bli riktigt så enkelt. Av två skäl:

- För det första har jag blivit mer medveten om tyngden hos de krafter som verkar för att inskränka demokratin. Deras strukturella övertag på EU-nivå är större än jag ens vågat föreställa mig – det är en sådan där faktor man hinner glömma bort mellan EU-valen; vi har i stora stycken redan överlåtit den definierande makten till en nivå där demokratins fiender kan föra fram sina intressen i terräng som är helt optimal för dem – men oländig för oss andra. En terräng som innebär att hur stora folkmajoriteter vi än mobiliserar, hur många bloggbävningar som än skakar marken, så är beslutskastellet i det närmaste ointagligt. Folkligt motstånd är inte en del av beslutsekvationen i Bryssel, det är en del av maskinens koncept att den rullar på ändå. Telekompaketet är ett exempel på det förhållandet, vilket jag återkommer till längre fram i posten.

- För det andra har jag tagit mig tid att läsa mer av Lawrence Lessig och har övertygats om att tekniken inte alls per automatik behöver medföra någon automatisk demokratisering. Tvärtom. Nätets arkitektur är i allra högsta grad ännu ett öppet slagfält där olika lag-, kod- och teknikmässiga vägval påverkar vilken interaktion som är möjlig – och vilket samhälle som kan skapas ur det.

Framväxten av ett parti som helt orienterar i Internetdimensionen är både fascinerande och på många sätt uppmuntrande för framtiden. Det belyser också i hur hög grad den här frågan inte alls handlar om självklarheter. Även om alla partier – och framförallt nu alla EU-kandidater – idag tävlar om att framställa sig som det fria nätets vänner, så är detta både otillräckligt och i många fall inte annat än en valimage. En pose som kommer överges då den ställs mot andra intressen som hotas av ett öppet och fritt Internet och de omvälvande förändringar som ligger i dess förlängning.

Det återstår att se om Piratpartiet är ett lämpligt verktyg för att föra kampen, klart är att det inte är ett tillräckligt verktyg. Vill partiet inte bara fäktas mot symptomen utan också gå till botten med dess orsaker kommer de tvingas välja sida i den äldre konflikten mellan höger och vänster.

En bit upp i den här posten skrev jag: ”visst kommer de försöka”.

Vilka är egentligen de? Vilka är det som står på andra sidan?

Det är inte Antipiratbyrån, Kulturdepartementet eller Hans Wallmark, det är inte Stockholms tingsrätt eller EU-kommissionen. De är allihop legoknektar, men bakom dem finns ett annat intresse.

Vi måste sträcka oss bakåt och ta till ett marxistiskt begrepp för att få syn på dom: das kapital.

Demokratin har aldrig genomförts mer än halvvägs. Att kontrollera kapital har under hela 1900-talet inneburit en möjlighet att utöva massiv makt och köpa sig politiskt inflytande. Det sker genom kontroll av arbetet, genom lobbyister och genom direkta röstköp men framförallt genom att kontrollera media. I massmediernas tidsålder har media varit porten till verkligheten, att se, förstå och påverka, att sätta agendan, att förvrida perceptionen. När nu media håller på att ändra karaktär från massmedia till mikromedia och sociala medier så rör sig också kapitalet för att behålla kontrollen.


Vi står därför inte främst inför en kulturstrid och inte heller en generationsstrid, vi står inför en strid mellan olika intressen.

Piratpartiets framväxt representerar slutet på början på den striden. Med framväxten av Internetålderns första renodlade nätfrågeparti, 25 år efter att William Gibson skrev Neuromancer, är det nu uppenbart att den konflikt som cyberpunkförfattarna varnade för kommer att vara vår ständiga följeslagare under de kommande decennierna.

Internet var en fredad zon så länge som klasskonflikten inte huvudsakligen utkämpades här utan på de ”gamla” arenorna. Den frigörande end-to-end-arkitekturen växte fram i en tillfällig ficka av förbiseende. Idag är det undantaget över, välkomna till klasskampen 2.0! När nu 90% av befolkningen använder Internet mer än en timme per dag, när ungdomar läser bloggar oftare än de läser tidningar, när nätets fundamentala arkitektur byggs av vinstoptimerande kommersiella aktörer – inte glada entusaister, då blir detta den nya huvudarenan för en gammal konflikt som påverkar alla aspekter av samhällslivet. Därmed har insatserna höjts, väsentligen.

För en sak är säker, även om det är en gammal kamp som återuppstår på nätet så är det inte en gammal trött och föråldrad industri som leder kampen mot det fria Internet, det är kapitalintressen som är mäktigare än någonsin förr, som har allt att förlora på en urholkad upphovsrätt och nedrivna medieoligopol och allt att vinna på ett Internet som kan användas för att konstruera sociogram, ett Internet som kan styckas, packeteras och säljas i lämpliga portioner, där vi i första hand är målgruppsplacerade konsumenter och inte fria medborgare. När deras intressen sammanfaller med en paranoid och förvirrad statsmakts föreställningar om behov av övervakning och kontroll, så att lagstiftningsmakten och kodmakarna marscherar i armkrok, då blir resultatet en rent livsfarlig brygd.

Om nu piratpartiets perspektiv är otillräckligt därför att det saknar en förståelse för den bakomliggande konflikten (och flirtandet med borgerliga liberaler talar för att den blinda fläcken kommer bestå, värdeliberaler har alltid varit sina egna objektiva intressens värsta fiender) så är det dessvärre inte bättre bevänt med vänstern, som i motsvarande mån saknar en vision för nätets framtid. Och en vision behövs – det räcker inte med att vara för fri fildelning och emot FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet, ACTA och vad helst som dyker upp för dumheter, vilket vi naturligtvis är. Framförallt behöver vi en idé om vad nätets rum ska vara, vilket liv ska det möjliggöra, vilka regler ska egentligen gälla? Vilken är vår vision? Detta är i allra högsta grad ”up for grabs” – nätet formas genom närvaro eller avsaknad av politik.

Här har Lawrence Lessig lämnat sitt stora pedagogiska bidrag till förståelsen av vad som krävs för att vinna framtidens frihet idag. Att slåss för ett ”fritt och oreglerat Internet” är helt otillräckligt, säger Lessig. Nätet, lämnat åt sig självt kommer inte uppfylla våra förhoppningar om frihet, tvärtom, lämnat åt sig självt kommer det snarare bli ett perfekt verktyg för kontroll:

“Control. Not necessarily control by government, and not necessarily control to some evil, fascist end. But the argument of this book is that the invisible hand of cyberspace is building an architecture that is quite the opposite of its architecture at its birth. This invisible hand, pushed by government and by commerce, is constructing an architecture that will perfect control and make highly efficient regulation possible.”

Lessig konstaterar att ”det fria nätet” idag i själva verket är reglerat av den osynliga handens snickeriverksamhet. ”Kod är lag”, den som lägger koden skriver i praktisk bemärkelse spelreglerna för hur vi kan interagera och kommunicera:

“We can build, or architect, or code cyberspace to protect values that we believe are fundamental. Or we can build, or architect, or code cyberspace to allow those values to disappear. There is no middle ground. There is no choice that does not include some kind of building. Code is never found: it is only ever made, and only ever made by us. [...] The first generation of these architectures was built by a noncommercial sector – researchers and hackers, focused upon building a network. The second generation has been built by commerce. And the third, not yet off the drawing board, could well be the product of government. Which regulator do we prefer? Which regulators should be controlled? How does society exercise that control over entities that aim to control it?”

Hoten mot friheten på Internet kommer från flera håll. Statliga dataloggnings- och övervakningsintiativ är uppenbara hot, men världens största sociogrammaskin är privata Facebook – inte FRA:s superdator.

Nätet behöver därför ställas på en konstitutionell grund, med checks & balances en Bill of Rights och så vidare, skriver Lawrence Lessig från sin amerikanska horisont. Lösningen är inte att politiken drar sig tillbaka utan tvärtom att vi genom öppen debatt bestämmer vilka samhälleliga värden som nätet skall skydda och uppmuntra och ser till att de får ett fullgott skydd:

“Liberty in cyberspace will not come from the absence of the state. Liberty there, as anywhere will come from a state of a certain kind. We build a world where freedom can flourish not by removing from society any self-conscious control, but by setting it in a place where a particular kind of self-conscious control survives. We build liberty as our founders did, by setting society upon a certain constitution.”

Någonting i den riktningen har det trevats efter också i svensk debatt. Där det amerikanska perspektivet fokuserar på behovet av en ”konstitution” så är det istället allemansrätten som använts som metafor och idé i Sverige. Det är en bra metafor, även om den version som formulerats av Stefan Mårtensson i mitt tycke har en för ensidig slagsida åt att skydda mot myndighetsövervakning och skulle behöva kompletteras med motsvarigheten till den enskildes rättigheter i förhållande till privat markägorätt och privata intressen som finns i den ”gamla” allemansrätten. Dvs i praktiken upprättandet av digitala allmänningar som grundläge och inhägnader (mönsterskydd-, kopieringsskydd, slutna nätverk etc.) som ett undantag.


Diskussionen om nätets framtid är en central samhällsfråga, jag hoppas att det blir en valfråga 2010, ett av många skäl att sparka ut alliansregeringen från Rosenbad. Det stora problemet är dock att de här vägvalen i väsentliga delar har lämnat våra händer idag. Vi äger inte frågorna. Istället är det i EU-kommissionen de direktiv författas som formar framtidens Internet. Och det är genom hemligstämplade förhandlingar istället för i öppen debatt som nästa steg tas. Jag har tidigare skrivit om "Bodströmproblemet", hur dåliga idéer skalas upp till Europeisk nivå, förses med en superdopning och återvänder som ännu sämre idéer som måste genomföras i alla medlemsländer.

Christian Engström har skrivit en del om beslutsprocessernas oändliga intrikationer. Erik Josefsson har skrivit ännu mer (och dessutom väldigt roligt). I samband med Telekomomröstningen pekade Erik på de absurda konsekvenser som uppstår då politiken flyttats till EU-nivå men det politiska medvetandet inte hängt med:

”På de få timmar som återstår innan den avgörande omröstningen i europaparlamentet förväntas vi diskutera Internets framtid utan att egentligen veta vad en andrabehandling är, eller känna till vad begreppet "rådets gemensamma ståndpunkt" innebär. Priset för denna EU-analfabetism i Sverige och Europa är högt. När lagar stiftas för en halv miljard människor utan vare sig folklig förankring eller förståelse sjunker valdeltagandet och en känsla av hopplöshet sprider sig.”

Mot detta måste sättas, även om min bild är att det är ur hopplöst underläge, Internetionell solidaritet och rätt folk i Bryssel.

Några ord därför, tillslut, om Piratpartiet i EU-valet som avslutning på denna långa tirad. Jag hör som sagt till dom som tycker att Piratpartiets framväxt är i grunden positiv, även om jag ännu tvivlar på deras möjligheter att få ihop en sammanhängande nätpolitik med libertarianer i sina led. Det kanske kommer gå, jag vet inte. Christian Engström är en hyvens prick och allt jag sett av Amelia Andersdotter verkar grymt bra. Jag hoppas dock innerligt att ingen som hyser ett minimum av vänsterståndpunkter, som lönearbetar, är arbetslös eller vill rädda jorden från en klimatkatastrof får för sig att rösta på Piratpartiet i parlamentsvalet.

Vänsterpartiet står för 99% samma politik i synen på Internet och övervakning. Precis som Piratpartiets åsikter på många punkter ännu inte är färdigformulerade så är inte heller våra det, visserligen, men ingen behöver tvivla på att vi kommer landa i en politik för ett fritt Internet när vi väl får hela vår nätpolitik in i ett program. Det tar litet tid, det är en interndemokratisk process som måste leda dit.

Det finns dock en viktig skillnad mellan oss och Piratpartiet: vi har en politik i ytterligare några dimensioner. Alltför mycket står på spel i världen idag för att man ska kunna unna sig lyxen av att rösta på enfrågepartier.

Vänsterpartiet tar striden för fackliga rättigheter, för den offentliga sektorn och för välfärden, vi har en feministisk analys och klassanalys, vi kämpar mot EU:s militarisering och den orimliga asylpolitiken, vi belyser avdemokratiseringen, vi driver Sveriges bästa miljöpolitik, är ensamma att lyfta djurrättsfrågor... och framförallt: vi är Sveriges enda kvarvarande motståndare mot överstaten EU.

En röst på piratpartiet är därför en röst för en bättre internetpolitik, men samtidigt en röst för en sämre politik på alla de andra områden som vänsterpartiet driver. En röst på vänsterpartiet är en röst på både och. Det valet borde därför vara enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, FRA, IPRED, ACTA, digital allemansrätt, webb2.0, demokrati, EU, EU-valet, Bodströmsamhället,

Att gå i takt är inte att samarbeta

Avanti sätter fingret på pudelns kärna i filmen ovan. Det finns olika sorters samarbeten, en del som är till för att ge oss alla en möjlighet att mötas, lösa gemensamma problem, ha kul och växa, andra som är till för att ge någon annan – eller något annat – en möjlighet att växa på vår bekostnad. Den europeiska unionen är det senare. Det är, med ordförande Barossos ord, ”ett imperium”, som ur sina medlemsstaters jord suger den näring som låter det svälla till de historiska proportioner som dess anhängare anser att det bör ha: en plats i världsscenens mitt. Politiskt, ekonomiskt och snart även militärt.

Som moståndare till Barossos imperiebygge – ett bygge som handlar mer om inordning och underordning än om överenskommelser och ömsesidighet – får man då och då höra att man kanske är emot samarbeten över lag?

Det är naturligtvis precis tvärtom

Ända sedan människan reste sig från halvmedvetandets snårskog och spridde sig över planeten, har samarbetet stått för de flesta pinnarna i vår stege. Det som gjort människan så evolutionärt framgångsrik är inte den tvärställda tummen utan vår förmåga och strävan att samarbeta. Genom samarbeten kan vi lägga samman resurser och åstadkomma större resultat än vi kan uppnå enskilt. På så vis har vi från generation till generation klättrat uppåt på jättars axlar – andra människors arbete, arbete i samverkan, mot gemensamma mål.

I takt med att samhällets komplexitet har vuxit – genom att tidigare samarbeten burit frukt – har uppgiften att lösa samarbeten på allt större nivåer, med alltfler individer, förelagts oss. Ingen tidigare tidsålder har stått inför utmaningen att hitta fungerande former för samarbeten från gårdsnivå till global nivå med mer än 6,5 miljarder deltagare.

Idag är den uppgiften en nödvändighet, på dess framgångsrika lösning hänger vår överlevnad.

Men hur ska vi samarbeta? Två huvudvägar står mot varandra: en federativ och en konfederativ. Eller, något förenklat: överstatligt eller mellanstatligt.

Nationalstaterna är en realitet som varje resonemang om internationella samarbeten måste utgå från. Det är på nationalstatens nivå och fundament som den parlamentariska demokratin växte fram under 1900-talet – och det är fortfarande den nivå där demokratin utövas.

Tror man på demokratin som styrelseform är ett grundvillkor för alla fastare samarbeten som utvecklas på högre nivåer att de konstitueras på ett sådant vis att de inte urholkar demokratin.

Under 1900-talet hittade vi en form, våldsamt framtvingad ur historiska tillfälligheter och katastrofer, som ger en hyfsad bild av hur ett robust (men långt ifrån perfekt) globalt samarbete kan fungera utan att det behöver hota den demokrati som erövrats inom nationalstatens ramar: Förenta Nationerna.

FN är framförallt en plats för att prata, men redan som sådan har det ett oerhört värde. FN:s konferenser om allt från klimat till barns rättigheter till stadsbyggnad etablerar globala arenor där representanter från demokratins funktionella nivåer – nationalstater, lokalsamhällen och folkrörelser – kan mötas och utbyta perspektiv. Ibland rentav forma en mer eller mindre allmänt omfattad konsensus som får globalt genomslag utan att dess genomförande förutsätter några detaljerade centrala direktiv.

En av poängerna med Förenta Natiorena som konfederativt samarbete har varit att det i huvudsak inte har efterfrågats mer av deltagarna än att de respekterar andra deltagares rätt till självbestämmande. För varje konvention som arbetats fram har varje deltagande nationalstat haft valet att antingen skriva under eller stå utanför. Detta har naturligtvis medfört att FN och andra internationella organ har haft medlemsstater som befunnit sig på olika delar av skalan från diktaturer till demokratier. Detta kan man anse är en svaghet, men det är framförallt samarbetsformens stora styrka, för samtidigt som totalitära regimer givits möjligheten att delta i internationell samverkan så har även demokratierna givits fria möjligheter att utveckla sina politiska system. På så vis har det varit möjligt för många olika politiska (eko)system och många olika samhällen som hunnit olika långt på resan mot demokrati att parallellexistera och samtidigt hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem.

Med framväxten av den Europeiska unionen har vi ställts inför en annan sorts samarbete än den öppna form som FN är ett exempel på. EU är det enda mellanstatliga samarbete till vilket vi har överlåtit lagstiftningsmakt, alltså makten att föreskriva bestämmelser som måste genomföras av alla medlemsstater (och ibland bestämmelser i form av förordningar som direkt blir gällande lag).

Lagstiftningsmakten tillhör enligt regeringsformen det svenska folket. Det är en makt som vi lånar ut vart fjärde år till riksdagen. Och vart fjärde omförhandlas lånet, då har vi som medborgare möjlighet att utkräva ansvar för hur de valda representanterna brukat den makt de fått till låns. Detta är kärnan i demokratin: all offentlig makt utgår från folket, och det finns en direkt koppling mellan beslut och ansvarsutkrävande.

Då lagstiftningsmakt idag oåterkallelligen har flyttats till EU-nivå har riksdagen givit bort delar av den makt som de bara hade till låns. Lissabonfördraget innebär att när vi går till val 2010 röstar vi om en väsentligen mindre mängd offentlig makt än den vi lånade ut vid förra valet. Det rånet har varit möjligt att genomföra i skydd av den borgfred som Carl Tham beskrev i DN i fredags. En stor majoritet av riksdagens partier – med undantag för miljöpartiet och vänsterpartiet – har varit överrens om att inte tala om den maktöverföring som skett och sker.

Under Europas efterkrigshistoria har två olika vägar till samarbete stått mot varandra. Dels EU:s/EEC:s uttalat federativa och dels mängder av konfederativa samarbeten på olika områden som bildat ett överlappande lapptäcke där gränserna inte varit entydiga utan varierande – också det en poäng. Det bredaste Europeiska samarbetet är Europarådet som bevakar efterlevnaden av konventionen om de mänskliga rättigheterna. Här är alla Europas länder utom Vitryssland medlemmar, totalt 47 länder.

Söker vi samarbeten för gränsöverskridande problem finns det på varje område konfederativa strukturer på plats som redan används. De kunde användas mycket mer om inte allt fokus idag hade riktats mot den Enda Unionen.

Ett exempel. Av de sexton svenska miljömålen är fyra klart gränsöverskridande:

1. Begränsad klimatpåverkan
Här är det främsta verktyet FN:s klimatöverenskommelser, UNFCCC, eftersom frågan måste lösas på global nivå.

3. Bara naturlig försurning
Ett miljömål som behöver lösas både internationellt och regionalt. I regionen har den viktigaste rollen spelats framförallt inom det europeiska FN-organet UNECE – United Nations Economic Comission for Europe.

5. Skyddande ozonskikt
Det här är ett av de miljöproblem som vi i dagsläget har fått på rätt köl. För det kan vi tacka UNEP, United Nations Enviroment Programme och Montrealprotokollet från 1987, där 193 länder förbundit sig att minska sitt användande av CFC och haloner.

10. Hav i balans, levande kust och skärgård
Det viktigaste organet är HELCOM som i tre decennier varit verksamma baserat på Helsingforskonventionen med att förbättra tillståndet för Östersjön och samordna det gemensamma arbetet i länderna runt Östersjön. I HELCOM ingår även Ryssland ingår. Andra Östersjösamarbeten av betydelse för miljömålet är Barentsrådet och Nordiska Rådet.

Den konfederativa vägen är samarbetsmodellen för framtiden, den är flexibel och modern. Och den behöver inte heller bygga på nationalstater utan kan som modell appliceras på olika nivåer. Det vore inte alls orimligt att, som Lena Andersson raljerar över i DN, återföra mer självstyre till lägre nivåer idag. Carl Schlyter beskriver vad detta kan innebära i form av mer understatligt samarbete:

”Ett stort och växande antal folkrörelser och medborgargrupper åstadkommer – ofta i nära samarbete med lokala politiker – en alltmer dynamisk "understatlighet".

Tusentals kommuner i Nord och Syd har under de senaste decennierna upprättat vänortsavtal. Dessa fylls nu med alltmer konkret samarbete kring mänskliga rättigheter, klimatmål och kunskapsöverföring. I Holland och Kanada har delar av den statliga biståndsbudgeten kommunaliserats.

1991 bildades världskommunala miljöbyrån ICLEI och 2004 togs ytterligare ett betydande steg på vägen mot en "glokal värld" när ett slags Förenta Kommunerna bildas på ett möte i Paris. Organisationen har sitt säte i Barcelona och observatörsstatus i FN.”

Som Carl Schlyter påpekar i artikeln i ALBA så är en stor fördel med samarbeten på den här nivån att de blir mer jämlika, ingen av parterna kan utöva militär eller ekonomisk utpressning mot den andra:

”Dialog istället för konfrontation blir resultatet. Kanadensiska kommuner har kunnat demokratisera Kina underifrån genom direkta samarbeten med skolor och kommunledningar, en demokratisering som traditionell diplomati aldrig hade tillåtit.”

När vi skickar makt – och i synnerhet militär- och utrikespolitisk makt – uppåt i federativa strukturer blir resultatet det omvända: eliterna på toppen får resurser och svängrum de inte tidigare. Den stormakt som byggs genom EU får militära ambitioner och blir mer intresserad av att diktera sin vilja till sin omgivning än att tala med den som en jämlik partner.

Jag är EU-motståndare därför att jag värnar om demokratin. Jag är inte beredd att offra den direkta kopplingen mellan makt och ansvarsutkrävande och möjligheten för folket att påverka politiken till förmån för en union som inte ens är nödvändig – det finns andra sätt att samarbeta på, vi bör utveckla dom.

Andras åsikter om EU, EU-valet, demokrati

In och påverka

Antal ledamöter i EU-parlamentet
Sverige: 18
Forza Italia: 20

Superkoll

"Expressens medarbetare uppfattade mötet med kvinnan på bilden som att hon bekräftade att hon var Wanja Lundby-Wedin"

Expressens LO-bashing bakfyrar just när det började lukta blod. Trots att tidningens utsända fotograf och reporter applicerar hela sin allmänbildning så drevbeskjuts av misstag fel kvinna. Hedersmannen Thomas Mattsson "ber om ursäkt" i sin blogg men understryker samtidigt att drevet "måste fortsätta".

Strategin påminner om en annan ignorant och okunnig supermakt. Gammelmedias död kan inte komma en dag för tidigt.

Supertanker på drift

Eventuellt på ren automatik och definitivt i syfte att leda bort debatten från mer relevanta frågor har några borgerliga småpartier i valrörelsen för hundrade gången åter lyft kravet att köra över resultatet i EMU-omröstningen 2003 och mot folkviljan trycka in Sverige i den monetära unionen. Jag tänker inte ägna den frågan någon längre tid, mer än denna postning.

Kravet visar inte bara på ett förakt mot den demokratiska processen, det är dessutom ekonomiskt vansinnigt. Verkligheten är att varken euron som valuta eller den monetära unionen som politiskt projekt har varit mycket att hålla i handen under finanskrisstormen, det rakt motsatta gäller: Sverige och England som stått utanför har sedan starten haft en bättre ekonomisk utveckling, samtidigt som flera EMU-länder idag är på väg mot en regelrätt social katastrof.

De tunga besluten om politiska åtgärder har fattats i andra forum. Det var genom en samordnad global räntesänkning som börsraset tillfälligt hejdades. Beslut om stora bankräddningsaktioner fattades vid ett G8-möte i Paris. Och det var vid G20-mötet i London som de stora ekonomierna enades om nya regler för finansmarknaderna.

Man kan vara kritisk mot åtgärdernas innehåll, men de är vad som har vidtagits. Inte en enda av dem bär EMU:s stämpel. Istället har kommissionen och ECB in i det längsta hållit fast vid att nedgången blir relativt kortvarig och att inflationsbekämpningen bör vara den prioriterade uppgiften. I sin höstprognos i september ansåg ECB-chefen Jean-Claude Trichet alltjämt att inflationen var det stora problemet och manade till återhållsamma lönekrav. Kommissionens prognos var då att inflationen under 2009 skulle bli 2,5 %. Under mars och april i år har den istället hittills legat på 0,6 % - på gränsen till deflation.

Samtidigt som EMU-länderna bytte kurs med hastigheten hos en inlandsis – en tröghet som i propagandan beskrivs som ”stabilitet” – har andra agerat snabbare. Gordon Brown, premiärminister i England som står utanför euron, beslutade tidigt om stora stimulansåtgärder innehållande momssänkningar och engångsbidrag till barnfamiljer, låginkomsttagare och pensionärer.

De stimulanser som EU-länderna tillsist lyckades koordinera sig till vid toppmötet i december landar totalt sett enligt Bruegel på 0,87 % av BNP. Som följd av passiviteten och bristen på flexibilitet växer nu arbetslösheten i Euroländerna – det blir löntagarna som får stå för den samlade flexibiliteten när centralbanken och staten saknar förmåga att navigera och när medlemsstaterna genom stabilitetspakten bakbundit sig. Arbetslösheten i mars hade ökat med 4 miljoner personer jämfört med mars förra året, från 7,2 % till 8,9 % enligt Eurostat och BNP minskade under första kvartalet med 4,6% i EMU-länderna och 4,4 % i EU som helhet.

Hans W Tietmeyer, den tyska förbundsbankens chef beskrev i ett frispråkigt ögonblick EMU som en tryckkokare utan säkerhetsventiler. Genom att frånta medlemsstaterna möjligheter att bedriva både aktiv finanspolitik (stabilitespakten) och egen ränte- och valutapolitik så återstår endast att låta löntagarnas rättigheter ”kokas till mos”. Bakbundna av de yttre omständigheterna kan regeringarna inte stimulera ekonomin med andra verktyg än genom att driva ner lönerna för de lägst betalda och ”öka flexibiliteten” på arbetsmarkanden genom att försämra anställningstryggheten. De konsekvenserna är från början en del av själva syftet med valutaunionen, även om dess arkitekter kanske inte föreställde sig att temperaturen i tryckkokaren skulle stiga så snabbt som nu skett efter kapitalismens systemkrasch. I land efter land skapar detta en situation som är såväl politiskt som socialt katastrofal. Inte undra på att det blir skördetid för nyfascisterna.

Europas ekonomier är just flera ekonomier som befinner sig i olika faser. Medan Tyskland under många år brottats med att genomföra en strukturomvandling och hålla uppe en vikande tillväxt så har Irland och Spanien istället haft svårigheter att motverka en överhettning. Avsaknaden av ränteverktyget under högkonjunkturen har gjort att de sistnämnda dragits djupt in i bubblor som nu briserat med fasansfull kraft: arbetslösheten skjuter mot himlen i Spanien med 17 % arbetslösa i april, i Irland har nu diskussionen öppet börjat föras om det kan bli nödvändigt att lämna EMU för att klara ekonomin.

När krisen fördjupas så växer i accelererande takt skillnaderna i villkor och förutsättningar mellan EMU-länderna, vilket gör det än svårare för ECB att utforma en gemensam räntepolitik som passar hela Euroområdet. Obligationsräntorna i djupt skuldsatta Grekland, Italien och Irland har på bara ett år dramatiskt avvikit från Tysklands:
Minns hur Grekland skakades av upplopp i höstas. Borgerliga EMU-skeptikern Ambrose Evans-Pritchard på the Telegraph kopplade då Greklands kris till EMU-medlemsskapet:

”these riots are roughly what eurosceptics expected to see, at some point, at the periphery of the euro-zone as the slow-burn effects (excuse the pun) of Europe's monetary union begin to corrode the democratic legitimacy of governments.”

Vidare:

“EMU is inherently unworkable. It was launched before there had been real convergence of productivity growth rates, wage bargaining systems, legal practices, mortgage markets, etc, and without the fiscal transfers and debt union that makes monetary union work (badly, but on balance positively) in, say, the US, Canada, and Britain.”

Vi sa detta i folkomröstningen, idag bekräftas det av verkligheten: en gemensam valuta förutsätter en gemensam finanspolitik. När regioner utvecklas olika och de lokala styrmöjligheterna avskaffats måste omfattande stöd kunna fördelas genom unionens centrala budget för att kompensera den försvunna valuta- och ränteflexibiliteten på regional nivå. En sådan utveckling innebär dock att vi därmed lyfter den mest centrala delen av politiken – makten över budgeten – till unionsnivå, en utveckling som få i Sverige, vid sidan av folkpartiet, öppet önskar sig.

EMU-länderna har bundit upp sig till en supertanker som inte givits tillräcklig politisk styrförmåga. Men den politiska styrförmåga som tankern skulle behöva för att undvika att ränna rakt upp på kusten berövar medlemsstaterna deras kvarvarande självständighet. Valet, just nu, för EMU-länderna är inget att avundas.

Men deras val är också vårt val, för den politiska trovärdigheten för europrojektet är beroende av att integrationen fortgår och fördjupas. Det är skälet till varför EU:s ledarskap är så bekymrade över att konstitutionen och Lissabonfördraget fördröjts av folkligt motstånd i Frankrike, Holland och Irland. Frånvaron av tydliga signaler om att integrationen löper framåt sår tvivel om att tillräcklig politiska styrka inom rimlig tid kommer samlas till europeiska centralbanken och kommissionen för att föra valutaunionen intakt genom krisen och rädda de delar av EMU-områdets ekonomier som på grund av att de bakbundits slirat ner mot djupa depressionshål.

I grund och botten är EMU ett politiskt experiment som sjösattes och genomdrevs med politisk vilja som bränsle och av politiska skäl. Valutaunionen är, som Joschka Fischer uttryckte det 2001: “created to serve as a catalyst for federal integration”.

Utanför valutaunionen har Sverige en bevarad rörelsefrihet politiskt såväl som ekonomiskt som tjänat oss väl. Jag har tidigare tagit upp hur särskilt viktigt det varit i rådande internationella lågkonjunktur att den låga kronkursen subventionerat exportindustrin, och gjort det möjligt att upprätthålla export trots vikande internationell efterfrågan.

Att behålla den rörelsefriheten handlar inte om att plocka russinen ur kakan, som ett idiotiskt argument lyder, utan om att inte vara så osannolikt korkad att man frivilligt stänger in sig i ett politiskt experiment, en tryckkokare, en målsökande missil, samtidigt som alla mätare pekar på att den är på väg rakt mot en katastrof, som kommer slå hårdast mot löntagarna och den sociala tryggheten. Vi måste inte hoppa på alla dumma tåg som går.