Wild'n (not so) fresh

En salladsbar i Göteborg vägrar skriva under det kollektivavtal som andra företagare accepterat. Efter strandade förhandlingar, diskussioner och medlingsförsök vidtar HRF den normala, alltid beklagansvärda, åtgärden att försätta företaget i blockad. Borgerliga högeryttrar vädrar PR-möjligheter och kallar facket för ”maffia”. Konflikten är inne på sin andra vecka och vid det här laget välbekant för de flesta.

Några kommentarer.

De anställda på Wild'n Fresh sympatiserar med sin arbetgivare och inte med facket, de vill inte ha kollektivavtal, har det påpekats från höger. So what? Det är ingen ovanlig situation på småföretag, att de anställda solidariserar sig med sin chef. Det är lätt att sympatisera med den man arbetar nära, men i ärlighetens namn måste vi höja blicken lite. Det är inte för de anställda på Wild'n Fresh, i första hand, som kollektivavtal skall skrivas, utan för alla andra i branschen. Vilket är hela poängen med kollektivavtal – att förhindra villkorsdumpning och garantera konkurrensneutralitet.

Att Wild'n Fresh struntar i att teckna avtal drabbar de konkurrenter som spelar efter reglerna. Det här är restaurangbranschens stora problem, de som fuskar tvingar andra att göra likadant för att klara konkurrensen. Att facket gör sitt bästa för att hålla efter att kollektivavtal skrivs under av alla företagare är en service till de företag som spelar efter reglerna. Vad vore alternativet? Att HRF rycker på axlarna och säger att ”okej, du slipper, men alla andra måste”?

De anställda har bättre villkor än kollektivavtalet, har det sagts. Det är, påpekar HRF, inte sant. Men om det nu vore sant, vad skulle det innebära för dem att få ett kollektivavtal? Ja inte innebär det att lönen måste sänkas, kollektivavtalet reglerar en lägstanivå och garanterar att semesterlön och pensionsersättning inte glöms bort. Sådant som Wild’n Fresh faktiskt hade glömt. Det kommer som en sur efterräkning fyrtio år senare när pensionen skall räknas samman.

Det kan vara tungt att vara småföretagare. Konkurrensen är hård och priserna är ofta ganska pressade. Fastighetsägare tar hutlösa hyror för affärslokaler i innerstan, leverantörer höjer sina priser, konkurrenter tar in svart arbetskraft... Men att det är tufft kan inte innebära att man skall få strunta i de avtal som, i enlighet med den svenska modellen, reglerar arbetsmarknaden. Tillåter vi det så gör vi inte bara de enskilda företagarna utan oss alla en otjänst. Verksamheter som inte går ihop sig på de villkor som gäller för alla andra, är uppenbarligen inte rationella nog. Sverige har sagt nej till att hålla omoderna industrier under armarna med stödåtgärder. Detsamma måste gälla inom tjänstesektorn. Klarar man sig inte på de villkor som andra jobbar efter så får man hitta en annan nisch, organisera om verksamheten eller lägga ned.

Att HRF nu utvidgar konflikten och begär sympatiåtgärder är bra, den nuvarande blockaden är uppenbarligen verkningslös. Det måste till hårt mot hårt. Inte mot salladsbaren i första hand, men mot de politiska krafter som vill få konflikten till en Davids kamp mot Goliat, där facket spelar rollen som ond jätte.

Lönerna måste upp i Hotell- och Restaurangbranschen som präglas av usel anställningstrygghet, mycket svartarbete, arbete på obekväma tider och osäkra, direkt farliga arbetsplatser. Seriösa företagare pressas av de oseriösa som samtidigt har stora lönsamhetsmarginaler.

HRF är överlag ett svagt förbund som företräder en låglönegrupp. När de försöker ta strid för det som inom andra branscher är en självklarhet, kallas de för maffia av Fredrick Federley och Stureplanscentern. MUF hotar med att skicka avhuggna hästhuvuden och fisförnäm borgerlighet med för mycket fritid reser från hela sydsverige för att hetsäta sallad på Wild’n Fresh. De fackliga i strejkvästar i kylan utanför får ta emot mycket skit.

Allt faller väl in i en tradition som kan påminna den som hade glömt bort det att den nya arbetarregeringens partier inte har sina sympatier hos löntagarkollektivet. Littorin håller god min och låter högerflanken göra jobbet. En arbetsfördelning vi kommer få se mycket av framöver.

Läs även andra bloggar om: salladsbar, wild'n fresh, fackligt, federley, HRF, kollektivavtal, bl a Frihet & Framsteg & Pelaseyed.

Det handlar om makt

Gårdagens största ickenyhet var att Centrum för Rättvisa, under ledning av förre MUF-ordförande Gunnar Strömmer, i sin ”oberoende undersökning” kom fram till att Wild'n'Fresh på ”nio punkter av tio” gav sina anställda bättre villkor än kollektivavtalet. Eh, förvånande att ett beställningsjobb resulterar i just det resultat som beställdes.

Ali Esbati gör en genomgång av rapporten här och HRF gör en här. Båda är läsvärda.

När det gäller den tionde punkten, försäkringsskyddet, skriver Centrum för Rättvisa att restaurangen nu har ”åtgärdat saken genom att teckna samma försäkringspaket som ingår i kollektivavtalet.”

Som Malin Olsson på LO Ungbloggen konstaterar så är det med andra ord tack vare fackets blockad som ett mer heltäckande försäkringsavtal nu tecknats för de anställda på Wild’n’Fresh. Facklig kamp gör skillnad.

Advokat Toivo Öhman har tidigare på uppdrag av HRF gjort en annan genomgång och funnit att villkoren för de anställda på Wild’n’Fresh är sämre än kollektivavtalet. Det må egentligen vara hur det vill med den saken, för det är inte villkoren just här och nu som striden handlar om utan om löntagarnas – alla hotell- och restauranganställdas – möjligheter att kräva bra villkor på sina arbetplatser i framtiden. Snart inleds en avtalsrörelse där HRF:s mål, bland annat, är att förhandla fram en tusenlapps lönehöjning. Fackets – löntagarnas – förhandlingsstyrka är då beroende av organiseringsgraden och kollektivavtalens omfattning. Det handlar, som skrivits här tidigare, om makt.

Marcus Nilsson på bloggen Ge oss ett val sammanfattar det såhär:

”Det är fullkomligt ointressant på ett principiellt plan vad en salladsbars anställda har för villkor i detta nu (Centrum för rättvisa är således ute och cyklar). Dels för att ett nu hinner blir ett då långt innan bläcket torkar. Dels för att kollektivavtal är ett fenomen som rör arbetsmarknaden som helhet - det är inte för Wild’n'Fresh-anställda i första hand som avtal bör tecknas, utan för alla restauranganställda, dit också salladsbarens personal hör.

Varför verkar vänstern så rädd för att prata om makt?

Facket är ute efter att demonstrera och befästa sin makt, det är inte fult att erkänna. Eftersom alternativet är maktlöshet. Det handlar om makt. Punkt slut. Men först kapitalets makt. Och därefter alla försök att balansera den.”

Ja, det tål att upprepas att det handlar om en maktstrid och att den maktstriden berör alla som jobbar på ett lönearbete i Sverige. Det finns intressen - starkare intressen än den för all del högljudda stureplanscentern - som har mycket att vinna på att försvaga fackets förhandlingsstyrka. Som gärna vill driva på en sådan utveckling. Därför ringde Centrum för Rättvisa upp och erbjöd sig att finansiera advokatstudien åt Wild'n'Fresh. Salladsbaren i Göteborg är en framskjuten bricka i spelet om makten på arbetsmarknaden.

Alliansen har redan hunnit ta andra viktiga steg för minska den fackliga organiseringsgraden, som slopad avdragsrätt för fackavgiften, längre in på mandatperioden kommer ännu ett då medlemsskap i a-kassan blir obligatoriskt.

Just nu håller regeringen låg profil, onödigt att stöta sig med facken inför avtalsrörelsen, men vänta bara tills den är över... och studera sen en uppvisning i att hålla masken när Maud Olofsson och Littorin längre in på vårkanten ”tvingas beklaga” att Sverige förlorat Vaxholmsstriden i EG-domstolen. Det är precis vad de håller tummarna för. Sen blir det åka av.

Uppdatering: Tanken föll ur minnet när jag gjorde postningen igår, men ett tillägg: Att dyra och välrenomerade advokatbyrån Mannheimer Swartling på uppdrag av Centrum för Rättvisa gått in som expertpart för arbetsgivarsidan borde en gång för alla ta livet av den bild som etablerats av det stora elaka facket mot den lilla ensamma företagaren. Den är inte överensstämmande med verkligheten. Wild'n'Fresh har kapitalstarka supporters.

Andra bloggar om: Wild'n'fresh, facket, politik, arbetsmarknad

Utökad salladskonflikt

Facket. Foto: Kallskänken.

Blockaden mot Wild’n Fresh har utökats med sympatiåtgärder från Transport Avdelning 3 som blockerar sophämtningen i Saluhallen Briggen. Det är bra. En del har hävdat att facket därmed agerar oproportionerligt. Det är precis tvärtom. HRF har gått oerhört sakta fram med att utöka konflikten, gång på gång har man vänt sig till arbetsgivaren som vägrat kommunikation eller förhandling och nu sist sade nej till medlare.

Fackliga sympatiåtgärder är ett nödvändigt nästa steg i en sådan här konflikt och är själva kärnan i det fackliga solidaritetslöftet. Blockaden på gatan utanför salladsbaren har framförallt varit av symbolisk natur, nu kommer blockadåtgärder som har mer praktiskt och ekonomiskt kännbara effekter.

Den utökade blockaden drabbar alla företag med verksamhet i fastigheten. Därmed slår den mot företag som inte är inblandade. Det är beklagligt men också, dessvärre, oundvikligt. Alla företag i fastigheten är emellertid inte tredje part, en del av dem har valt att bistå Wild’n Fresh och har därmed gjort sig till parter i konflikten. Kallskänken skriver:

”Ägaren till restaurangen brevid har gått över och hjälpt till på Wild ´n fresh under lunchen, det pratas om att andra företag ska hjälpa henne med inköp av varor och det har skickats mail till Hotell och Restaurangfackets lokala ordförande om att 100 småföretagare i stan gått samman för att varje dag komma och stödäta hos henne.”

Det handlar inte om vanlig vänlighet när en företagare hjälper ett annat företag som är försatt i facklig blockad, det handlar om inblandning i och eskalering av en arbetsmarknadskonflikt. Därmed ska de också försättas i blockad.

För hungriga Göteborgare har HRF tagit fram en lista på andra ställen i Linnéstan med kollektivavtal. Rättvisemärkt.

Direkt från blockaden

Kallskänken rapporterar direkt från HRF-blockadens tredje vecka utanför Wild'n Fresh. Hon skriver:

"Rapporteringen i media har varit riktigt dålig. Arbetsgivaren (som för övrigt är utbildad journalist) utmålas som en ung, liten, stackars tjej som stora stygga facket är ute efter. Hon själv vill bara gör rätt för sig och försörja sin lilla, stackars ettåring. Dessutom hävdar hon att hennes anställda har det mycket bättre utan kollektivavtal.
Inget av detta är sant."

Angående föreställningen att facket inte borde ta strid för kollektivavtal på arbetsplatser där de inte själva har några medlemmar skriver hon:

"Självklart hade det bästa varit om vi hade haft medlemmar på Wild ´n Fresh men tyvärr ser restaurangbranschen ofta ut precis så här; de flesta företag ser ut som detta, med ett par extraanställda som kanske studerar och inte bryr sig eller som inte vågar kämpa ensamma. Och så alla vi som verkligen har det här som yrke, som ser hur de små arbetsplatserna utan kollektivavtal kan pressa våra löner. Det är fackets plikt att se till att alla arbetsplatser har avtal.
Även om vi har medlemmar där eller inte."

Läs mer här!

Äckliga facket?

Niklas Wykman mådde dåligt häromdagen när han fick syn på Byggnads reklamaffischer:

”Ärligt talat, man vill ju bara kräkas. På stora affischer sjunger de tvångets och hotens lovsång. Kollektivavtal för alla! Ingen ska få slippa, ingen ska få komma undan!”

Jag vill gärna tro att han, i sällskap med några andra högröstade Timbrokalvar är ganska ensam om att reagera sådär, men tyvärr känner jag mig inte helt säker. Som Anders Mildner konstaterade häromdagen så har medieklimatet ganska hastigt blivit tämligen frostigt för fackens del:

”medierna [har] på kort tid skapat en ny journalistisk verklighet: I Sverige 2007 blir småföretagar-David dagligen brutalt krossad av fackförenings-Goliat.”

Mildner kopplar situationen till att (s)-regeringen är ute ur leken som huvudopponent för den borgerliga pressen, facken har fått bli ny huvudfiende, allmän fackbashing råder. Det ligger mycket i den analysen, men tyvärr är nog opinionsförskjutningen mer djupgående än så.

HRF, som tillslut vann den faktiska striden om kollektivavtal, förlorade det än viktigare opinionskriget i konflikten med Wild'n'Fresh. Enligt en undersökning, som HRF själva beställde, tyckte 46% att facket gjorde fel som krävde kollektivavtal på salladsbaren, bara 41% tyckte att de gjorde rätt. I sin analys drar HRF en viktig slutsats:

”Vi måste bli bättre på att folk- och opinionsbilda om den svenska modellen och fackföreningarnas ansvar för att så många som möjligt omfattas av avtalets skydd.”

Ja just det, det som facket har glömt bort de senaste, säg, tjugo åren. Det är dags att vakna upp nu.

Det är inte borgerliga ledarskribenters glödande pennor eller enskilda bloggares kaffefläckiga tangentbord som förskjutit opinionen. Facket har, liksom arbetarrörelsen i stort, försatt sig i den här sitsen på egen hand, genom att glömma bort att folkbildning och opinionsbildning aldrig kan vila, att några bestående segrar aldrig är vunna. Bakgrunden, intressekonflikten, måste ständigt sättas in i nya sammanhang och förklaras för nya generationer.

Istället för att ta den uppgiften på allvar, och förstå att den är avgörande, har (s) och fack utgått från att den svenska modellen är en evig överenskommelse och att nya generationer av svenskar är genetiskt förprogrammerade till att gilla facket och med modersmjölken får kunskap om hur avtalsmodellen fungerar. Arbetarrörelsens politiska gren har avrustat sin mediekapacitet och den fackliga grenen har slutat folkbilda.

Under tiden har arbetsköparna inte legat på latsidan, utan påpassligt bevakat förändringarna i tiden och opinionsbildat – ja, rentav folkbildat. I två decennier har Svenskt Näringsliv varit ute på skolorna och ihärdigt nött in sin världsbild. På samma arena har facken varit i stort sett osynliga. Från gymnasiet kan jag inte påminna mig ett enda tillfälle då ett fackförbund informerade i korridorerna, än mindre arrangerade en temadag. Minst en gång om året var vi dock tvungna att gå på obligatorisk temadag signerad Svenskt Näringsliv. Det var Steget till Eget som senare blev Radar. Och förstås Ung Företagsamhet. Alla dessa flumhurtiga namn. Diverse tävlingar. Och sponsrade läromedel, gratistidningar... vi fick lära oss att den som vågade starta eget företag var en hjälte, att det var omodernt att arbeta på en och samma arbetsplats i mer än fem år.

Få elever var medvetna om att Svenskt Näringsliv är arbetsköparnas intresseorganisation. Många lärare var lika omedvetna. Skolan brydde sig inte om att tala om det.

På mitt gymnasieum var vi en liten grupp som varje år bråkade om att en motbild borde presenteras. Ett år kontaktade vi LO-facken i Jönköping för att få dem att ordna en egen temadag om arbetsrätt. Det stupade på ekonomin. Inte så att LO saknade pengar, men de hade inga budgetposter för att ordna temadagar för gymnasiet. Och ingen beredskap. Och de var upptagna med att förhandla.

Så står vi nu här. Med en majoritet som anser att HRF gjorde fel som försökte upprätthålla den svenska avtalsmodellen.

Utan insikt i det fackliga löftets betydelse för den som lever på att sälja sitt arbete, framstår resonemangen om ”negativ föreningsfrihet”, och ”det fria valet att stå utanför kollektivavtal” som högst rimliga för många ungdomar. För en generation som, utan att få ta del av några motbilder, matats med kampanjer om det individuella självförverkligandet, har upplägget som leverats av medierna i salladsbarskonflikten varit lätt att köpa. Och högern kan utan svårighet måla upp facket som en maktfullkomlig pamporganisation, för många av oss unga har aldrig ens kommit i kontakt med facket där vi gått mellan tidsbegränsade tillfälliganställningar eller studerat upp till 30.

Inte konstigt att facket åker på stryk gång på gång. Vill man komma tillbaka in i matchen får man på allvar börja organisera bredare löntagargrupper än de fastanställda. Och opinionsbilda, folkbilda. På fler arenor än arbetsplatserna. Det finns faktiskt inget alternativ.

Andra bloggar om: politik, fackligt, Wild'n'Fresh, HRF

Mer än en salladsbar på spel

Vi tar salladsbaren i Göteborg ett varv till. Ägarinnan har intervjuats i Metro (tipsar Elisabeth). En intervju som ganska väl sätter fingret på problemet med avtalslösa småföretag. Som Elisabeth skriver:

"Barägaren för också något märkligt resonemang om att avtalet inte är relevant för hennes anställda eftersom ingen av dem har barn och därför inte ska ha föräldrapenning. Nä, men tjena stolpskott - de kanske vill göra det såsmåningom och kanske då bör ha rätt till det, eller?"

Men baren är bara en bar. Konflikten handlar om mer än så, som den hätska stämningen i debatten visar. Det handlar om en högertrevare som sätter tonen för mandatperioden och den kommande avtalsrörelsen.

Vi har en delvis ny politisk situation när ett flertal riksdagsledamöter går in med hög svansföring för att politisera en lokal, normal, arbetsmarknadskonflikt. Att det är en ung tjej som är ägare till salladsbaren är av betydelse. Det är möjligt att en turkisk pizzeriaägare i Angered skulle rönt samma sympatier och lockat borgerligheten till Angered för att stödäta Calzone med extra oliver, men tillåt mig tvivla. Den 24-åriga tjejen i saluhallen passade helt enkelt perfekt för martyrrollen i pjäsen där facket skall spela rollen som Stora Stygga Vargen.

På många håll har konflikten också mycket riktigt beskrivits på ett perspektivlöst personligt plan. Kom igen! I en arbetsmarknadskonflikt måste man kunna se bortom rollbesättningen! Det är fullt möjligt att ägaren till salladsbaren är supertrevlig och välmenande. Det är till och med högst troligt eftersom de flesta människor, inklusive arbetsgivare och småföretagare, är trevliga. Men det är också helt irrellevant. Blockader av avtalslösa företag genomförs för att löntagarkollektivet skulle vara maktlöst om inte kollektivavtalssystemet försvarades. Om en enskild företagare tar skada är det tråkigt, men alternativet är att en hel löntagargrupp tar skada genom att kollektivavtalen undergrävs och det blir än svårare att vara fackligt aktiv och slåss för villkoren på andra arbetsplatser.

Historiskt har blockader inte behövts särskilt ofta därför att den svenska kollektivavtalsmodellen försvarats av båda parter. De senaste åren har Svenskt Näringsliv emellertid avskaffat sig själv som förhandlingsmotpart och strävat efter att decentralisera förhandlingarna till förbunden eller de enskilda arbetsplatserna. Intresset från arbetsgivarsidan för att slå vakt om avtalsmodellen har därmed minskat. De, inte facket, har brutit freden och bäddat för konflikten.

I ett sådant läge återstår för facket att ändå försöka driva igenom kollektivavtal med de medel som står till buds. Det är vad HRF gör i det här fallet.

Nå.

Som sagt, den politiska inblandningen är en högertrevare och någonting mycket oroväckande lurar i förlängningen. Om det är så som Daniel Färm på HRF säger, att ett flertal företag erbjudit sig att hjälpa till med leverenser för att störa andra fackförbunds sympatiåtgärder, då har situationen trappats upp flera steg med företag som agerar strejkbrytare, det handlar då om en konflikt som rör hela avtalsmodellen och LO centralt måste ta en strategi för att vinna både själva kraftmätningen och – inte minst – opinionsbildningen kring den. Jag hoppas att någon redan jobbar på det. Såhär långt har det varit ganska tunnsått med uttalanden från LO och socialdemokratin. Det kommer inte hålla, det är en viktig, och svår, pedagogisk uppgift att förklara blockadens orsaker och påminna om poängen med kollektivavtal.

Andra bloggar om: politik, wild'n fresh, kollektivavtal, facket, arbetsmarknad, hrf

Kategori: Arbetsmarknad

En modern idé: starka fackföreningar 9 oktober 2008

Gul kille 18 april 2007

Äckliga facket? 10 april 2007

Ingen utveckling utan högre löner24 februari 2007

Det handlar om makt 19 januari 2007

Utökad salladskonflikt 22 december

Tillfälliga arbeten dödar 22 december 2006

Tillfälliga jobb ingen väg framåt 19 december 2006

Direkt från blockaden 19 december 2006

Mer än en salladsbar på spel 16 december 2006

Wild'n (not so) fresh 13 december 2006