Spräng de svarta lådorna

I veckan öppnade Archileaks.se - en site som ska hjälpa arkitekter att dela filer och kunskaper med varandra. Det goda initiativet kommer från OkiDoki, som lagt ner mycket tid på att utveckla idén. Förhoppningen är nu att andra ska ta vid och bära projektet vidare... kanske är det en liten revolution på gång? Det vore välbehövligt. Jag skrev en text till Archileaks om nödvändigheten av en förändrad arkitektroll. Den version som publicerades är kortad, jag lägger därför här upp den i sin långa form.

Om man får tro George Bernard Shaw så är alla yrken sammansvärjningar mot lekmännen. En av skråväsendets historiska uppgifter har varit att gå vakt runt yrkeshemligheterna och på så sätt upprätthålla efterfrågan för yrkets utövare och – samtidigt – avståndet till utmanarna bland amatörerna. Detta genom att hålla amatörerna utanför, genom att upprätta en kunskapsgradient mellan skråets insida och utsida.

Denna ”överlevnadsstrategi” har varit central också för arkitekterna, en yrkeskår som genom hela 1900-talets massdemokratiska projekt har burit med sig skråets självbild: Vi, de utvalda, som i rakt nedstigande led från de stora mästarna förvaltar den hemliga kunskapen om rummets formala organisering. Även om det släktskapet endast undantagsvis är synligt i det vi faktiskt arbetar med och åstadkommer.

I arkitekternas fall är det kanske även så att arkitektskrået har fungerat som en sammansvärjning mot arkitekturen.

Arkitektur är nämligen lika lite som idrott något som kan överlåtas åt de professionella utövarna. Alla människor behöver arkitektur, på samma vis som alla människor behöver motion. Att skapa och att uppskatta arkitektur, att i en medveten och reflexiv process vara delaktig i en värld av mänskliga ting, hör till våra mest grundläggande behov. Från legotornen och sandslotten till Sim City och Minecraft – våra barnlekar och våra fritidssysslor vittnar om att många människor har en arkitekt i sig.

Den överväldigande mängden av den byggnadsmassa som tynger planeten har ritats och byggts av ”amatörer”. Av icke-arkitekter. Det är kategorier som byggmästare, snickare, ingenjörer, bönder, egnahemsbyggare och hemlösa, som i sitt formgivningsarbete lutat sig mot historiska och lokala traditioner, mönsterritningar, platsens tillgängliga material och diskussioner med grannen.

Så har det kommit att existera två arkitekturer.

En som ritats och utförts av ickearkitekterna. Vi kan unna oss att vara lite populistiska och kalla den för ett ”folkets byggande”. För det har handlat om just byggande. Ickearkitekternas verk har i sin egen tid sällan tillerkänts rätten att räknas som arkitektur.

Och så den arkitektur som Arkitekterna har stått för. En smal del av den totala mängden, men desto mer avbildad och kanoniserad. Alltsomoftast beställd av och representerande den ekonomiska, politiska eller religiösa makten.

De två arkitekturerna har båda handlat om att gestalta och uppföra funktionella byggnader, men i övrigt har de representerat två olika förhållningssätt.

Folkets byggande har successivt förfinat de former som varit möjliga att åstadkomma genom småskaliga arbetsinsatser och med lokala byggnadsmaterial. Detta byggande har, för att använda Habermas terminologi, stått med båda fötterna i livsvärldens moralsystem och nödvändigheter.

Samtidigt har Arkitekturen (med stort A) i allt högre grad varit en del av systemvärlden. Alltså den livssfär där ekonomiska och byråkratiska system, snarare än livsvärldens moral och direkta kommunikation mellan människor, styr över val, prioriteringar och utvecklingsvägar.

Arkitekturen har under 1900-talet kommit att brukas som ett av statsbyråkratins och marknadens främsta verktyg för att ”rationalisera” människors vardag efter systemvärldens krav. De storskaliga byggprojekten inom ramen för 1900-talets folkhemsbygge kan i linje med detta ses som ett viktigt steg i systemvärldens kolonisering av livsvärlden. Bostaden och bostadsområdet blev under denna epok ett fält för de horder av experter som under 1900-talet trädde in i det tidigare skråväsendets positioner. Arkitekterna blev en av de expertgrupper som ansvarade för att inordna bostaden och staden i det moderna projektets rationaliseringssträvan.

Så trängde systemvärldens Arkitektur under 1900-talet steg för steg undan livsvärldens arkitektur, som förpassades till ett smalt stråk i utkanten av det stora samhällsbygget. Förändringen är synlig också i hur arkitekterna som yrkesgrupp expanderade i antal under 1900-talet. Byggandet professionaliserades.

Vilka är då idag de stora skillnaderna mellan systemvärldens och livsvärldens arkitektursyner, mellan de professionella Arkitekterna och amatörerna? Och hur påverkar det arkitekturen?

En grundläggande skillnad (som Catharina Sternudd ger exempel på i avhandlingen ”Bilder av småstaden”) ligger i hur vi talar om – och hur vi tänker kring – arkitektur.

”Vanligt folk” pratar om arkitektur med ord som utgår från den egna erfarenheten: man talar om det man ser och om hur man upplever det. Vad som är mysigt och vad som är trivsamt. Det är konkret och rakt på sak, utgår från människan som måttstock. Den estetiska upplevelsen är omedelbar och direkt.

Arkitekterna lär sig att istället tala om arkitektur på ett vis som närmast kan beskrivas som att inte tala om arkitektur. Detta är i linje med systemvärldens normer: yrkeskategorier som uppträder som systemets rationella experter övergår i sin expertroll till ett ”icke-kommunikativt instrumentellt förnuft”. Uttryckt genom en språklig metamorfos, som kan resultera i ett språk som i sin intighet gränsar till stumhet.

Thomas Hellquist myntade i en artikel i Arkitektur 2008 uttrycket formal autism som en benämning på ett tillstånd då arkitekterna ”håller fast vid en estetik och hävdar kvalitéer som gemene man inte längre ser eller förstår”. Det autistiska tillståndet präglas av ”inåtvändhet, svårighet att kommunicera, nedsatt språkförståelse, motstånd mot förändring och nya kunskaper och ett envetet sysslande med någon tankefigur eller rutin.”

Det är en bra beskrivning av arkitektkontorens slutna svarta lådor. Och av hela kårens oförmåga att rita och kommunicera prestigelöst, öppet och bullshitbefriat.

Den strimma av "folkets byggande" som finns kvar, understryker ytterligare arkitekternas autism. För amatörerna, som för sin del inte är fångade i en icke-kommunikativ pose, utbyter idéer och kunskaper precis så fritt och brett som tidens teknik tillåter. Ett exempel på detta är den stora mängden av mycket aktiva nätforum där husbyggare lägger ut tidiga ritningar, utvecklar och diskuterar olika lösningar och utformningsidéer, debatterar allt från tekniska och konstruktionsmässiga frågor till ren formgivning. Enbart det största svenska husforumet, byggahus.se har i skrivande stund omkring 1,4 miljoner inlägg.

Diskussion i golvforumet på Byggahus.se
För oss som till vardags arbetar med att rita hus finns det inga motsvarande kanaler för att opretentiöst och öppet pröva idéer, utbyta tips och erfarenheter, hjälpa andra arkitekter och samtidigt själv få hjälp att utveckla det egna tänkandet. På Arkitekturs blogg finns det närmaste vi kommer: ett kommentarsfält befolkat av en handfull kommentarsfältherrar som ordnat en olympiad i egocentrisk bitterhet.

Det moderna projektet ackompanjerades alltså av framväxten av nya expert- och yrkesgrupper som både byggde upp och mutade in ”sina” kunskapsfält. Att upprätthålla kontroll över ett kunskapsterritorium förutsatte att kliva in i en ickekommunikativ hållning: att i kraft av sin expertis ge besked, snarare än att föra diskussioner.

Arkitekterna hade mycket att vinna på att framstå som svarta lådor. På så vis kunde åtminstone en bit av föreställningen om arkitektens ointagliga formgivningsbegåvning bevaras, trots att yrkeskåren numerärt expanderade och breddades och samtidigt trängdes undan i en smalare del av den alltmer professionaliserade byggprocessen.

Men tiderna förändras. Och på område efter område har amatörerna slagit tillbaka. Många är nu de yrkeskategorier som i mötet med de nya orädda och superutrustade amatörerna har tvingats förändra sitt eget sätt att arbeta och kommunicera för att ha en chans att hänga med.

Med de nya verktyg som uppstått och de som snart kommer att se dagens ljus blir arkitektens gamla yrkeshemligheter allt mindre relevanta. Att göra ”professionella” visualiseringar av förslag är redan idag något som amatörer ofta gör bättre än arkitekterna själva. Att ta fram byggritningar kan automatiseras ur en 3d-modell. Vi går samma utveckling till mötes som journalistiken, då vem som helst med lättillgängliga publiceringsverktyg på internet kan starta sin egen tidning och nå masspridning.

Det är därför inte längre våra yrkeshemligheter som kommer att definiera vår yrkeskår, utan vår förmåga att röra oss i ljuset, vår förmåga att övertyga genom vår kunskap. För sanningen är att även om alla kan rita hus så krävs det en duktig arkitekt med ett tränat öga, ett associativt sinne och med lång erfarenhet av att lösa liknande problem, för att formulera ett svar på ett byggnadsprogram som är på samma gång funktionellt, ekonomiskt, rationellt och estetiskt övertygande.

I den nya tiden har vi allt att vinna på att spränga de svarta lådorna i branschen, släppa alla yrkeshemligheter fria och lära oss att istället övertyga och överleva genom vår kunskap. Det kommer göra att arkitekturen blir bättre, mer relevant och agil. Inte så autistisk.

Om det nu känns ovant att ta intryck av arkitekturens amatörer så kan inspiration lika gärna hämtas från en annan yrkesgrupp av experter som vuxit fram i den nya tiden: programmerare. För programmerarna har det dagliga erfarenhetsutbytet utanför kontorets siloanläggning blivit ett grundläggande arbetsverktyg. Delandet av kod, kopierandet av kod, frågor och svar kring problem med kod... programmerare är ett generöst släkte som både delar med sig av sina tillkortakommanden och hjälper sina konkurrenter att komma vidare. Det för tillfället största, helt öppna, programmerarforumet Stack Overflow har över 14 miljoner inlägg och fungerar som en enorm resursbank som gör hela branschen mer framgångsrik och produktiv. Här görs ingen åtskillnad mellan amatörer och proffs, hög eller låg, kunskapsbanken står lika öppen för alla och byggs upp av alla. Det är kunskapen som räknas, men även: att ställa välformulerade och begåvade frågor. På Github.com, med över 1 miljon programmerare som medlemmar, samlas i dagsläget cirka 3 miljoner öppna kodprojekt.

Det är ingen självklarhet att programmerarna blivit såhär pigga på att dela med sig. Länge trodde även programvaruföretagen att hemlighetsmakande och tjuvhållande på kod var nyckeln till framgång. Men allt det förändrades när den öppna källkodsrörelsen dök upp med den inställning som Eric S Raymond döpte till ”Linus lag” efter Linus Torvalds, organisatören bakom Linux: ”given enough eyeballs, all bugs are shallow.”

Ju fler som tittar på en bit kod, desto fler buggar kommer grävas fram och lösas. Därför är det så effektivt att tidigt dela med sig av sin kod: det gör att den blir bättre.

Den krassa erfarenheten av mötet med Linux arméer av betatestare och tusentals kodutvecklare har lärt programvarubranschen att det svarta lådorna inte har en chans i en tävling mot de ”öppna bazarerna”.

Vi arkitekter har en tyngre historisk identitet att göra upp med, men snart kommer vi upptäcka att vår bransch har många likheter med programmerarnas värld och att också vi har allt att vinna på att öppna upp, dela med oss och kommunicera mer. Inte bara kan vi då få en arkitektur som utvecklas snabbare, där fler buggar upptäcks i tid, där fler möjligheter blottläggs i ett tidigt skede – vi kan även få självförtroendet och förmågan att ta en större plats och ledande roll i byggprocessen.

Det behövs en liten revolution. Archileaks är ett steg på den vägen genom att uppmuntra kontor att dela den information som behövs för att driva ett arkitektföretag. Nästa steg är att våga visa upp en plan innan den är ”färdig”. Kollaborera för att göra resultaten bättre. Sluta rädas plagiat och kopiering. Lära sig säga till konkurrenten: jag vet inte här, men jag tror att du kan ha ett smart förslag?

En resursfråga

I sista stund upphävde Europadomstolen igår tillfälligt utvisningsbeslutet för 91-åriga Ganna Chyzhesk som hjärtsjuk, dement skulle utvisas ensam till Ukraina.

Fredrik Reinfeldt, som även är mycket omtyckt av två barn och som, utan en tanke på att det kan se bra ut i pressen, har engagerat sig i att återbörda en försvunnen nalle, erkänner för Aftonbladets reporter att det är ”svårt att inte i hjärtat känna med henne och med hennes anhöriga”.

Men även om det ”känns i hjärtat” på vår store rorsman så är det viktigt att inte lyssna för mycket åt det hållet, utan att tvärtom behålla förmågan att betrakta frågan strikt objektivt.

Detta är Fredrik Reinfeldts paradgren. Att inte se de tusentals enskilda fallen, utan helheten. Om nu Ganna Chyzhesk ska få stanna i Sverige så är det viktigt att inse, menar statsministern, att ”då får annat stå tillbaka”. För det är, trots allt, "en resursfråga”:

”Om vi ska låta människor som lever under fattigare förhållanden och har anhöriga i Sverige komma hit, då tycker jag vi ska vara medvetna om att det kommer att ställa ökade anspråk på offentliga resurser. Då får annat stå tillbaka, då blir det mindre till skolan och mindre till sjukvården. ”

Det fanns tidigare en möjlighet - ”sista länken” - för äldre personer som saknar anhöriga i sina hemländer att söka uppehållstillstånd i Sverige, förutsatt att de har anhöriga här. Den möjligheten försvann 1997 när lagen ändrades. Och det är därför Ganna Chyzhesk ska utvisas, trots att hon inte har någon som kan ta hand om henne i Ukraina, trots att hennes yngre släktingar lever här. Hon är helt enkelt för sjuk och för gammal för att få vara kvar i ett av världens rikaste länder, hon är en ekonomisk belastning. Migrationsminister Tobias Billström avvisar bestämt alla tankar på att åter öppna för möjligheten att tillåta anhöriginvandring för sjuka och äldre, med just denna argumentation:

”Nej det är uteslutet. Skälen för varför vi ändrade lagen 1997 var starka. De som är äldre kan inte delta på arbetsmarknaden och de kommer dra på den medicinska vården och andra kostnader. Man måste våga prata om ekonomin”

Migrationsministern säger detta utan darr på stämman, utan att rodna eller ursäkta sig.

Jag har svårt att hitta några andra ord för den här inställningen än ondska.

Vi har alltså en regering som efter att ha sänkt inkomstskatterna med över 80 miljarder hävdar att vi inte har resurser för att göra det som är moraliskt anständigt.

En regering som hävdar att även om det ”känns i hjärtat” så är det nödvändigt att stänga gränserna för hjärtsjuka dementa som vill bo de sista åren med sina anhöriga i Sverige, för vad vore alternativet? Tar vi emot människor som ”inte kan delta på arbetsmarknaden” då kan vi behöva avskaffa det femtioåttonde jobbskatteavdraget!

Fast, nej, det där sista är inte vad regeringen säger. Det skulle låta så omänskligt.

Reinfeldt pratar överhuvudtaget inte om jobbskatteavdragen i det här sammanhanget. Istället målar han upp en annan motsättning där Ganna Chyzhesk hotar skolan och sjukvården genom att ”ställa ökade anspråk på offentliga resurser.” Det är ett klassiskt sverigedemokratiskt resonemang som statsministern nu har gjort till sitt.

Den moraliskt anständiga hållningen inför Ganna Chyzhesks situation hade varit att konstatera att lagen uppenbarligen skadar människor och att vi därför har ett ansvar som medmänniskor att se till att den skyndsamt ändras.

Och det är inför jobbskatteavdragen, inte inför anhöriginvandring av ensamma äldre, som frågan borde ställas, vid varje enskild budget som riksdagen antar: har vi verkligen råd med det här? Har vi råd med att fortsätta ge medelklassen de här presenterna?

Givet att vi faktiskt har en akut miljö- och klimatkris, att alla inte får den sjukvård och omsorg de behöver, att fattigdomen och klyftorna växer, att barnadödligheten inte är utrotad, att barn och ungdomar berövas chanserna till en meningsfull fritid, att vi har tusentals hemlösa på våra gator, att vi utvisar dementa och hjärtsjuka till en säker död... givet alla de nödvändiga och akuta utgifter och reformer som måste stå tillbaka för att upprätthålla skattegåvorna till de som redan har mer än de behöver. Är det inte helt enkelt en väldigt oansvarig politik?

För att inte säga komplett och fullständigt hjärtlös.

Läs mer: Stefan Lindborg, Annarkia

Fuskdrevet

Bilden ovan föreställer det hyreshus i Stockholms ytterstad, där Juholt har sin lyxbostad tillsammans med sin stormrika sambo. En riktigt vräkigt kåk, som synes. Hur kan han!? Skattebetalarna rasar!

I detta nu faller mediedrevet mot socialdemokraternas partiledare i småbitar. Av anklagelserna om medvetet bidragsfuskande finns egentligen inte mycket kvar sedan det klarlagts att riksdagen inte har några tydliga bestämmelser om vilken ersättning ledamöter får ta ut när de delar lägenhet med en sambo, att olika ledamöter gjort på olika vis (en del har ansökt om full ersättning, andra om halv) och att Juholt i sin ansökan om hyresersättning har lämnat klar och tydlig information om att även hans sambo är skriven i lägenheten.

Eftersom riktiga uppgifter har lämnats i god tro är det enligt varje rimlig myndighetsordning förvaltningens uppgift att pröva om full ersättning ska utgå. Om för mycket ersättning skulle utbetalas efter att riktiga uppgifter har lämnats är det förvaltningen som har begått ett misstag.

Därtill har den information om ”regelverkets tillämpning” på riksdagens hemsida som flera medier hänvisat till igår och idag, tillkommit först i början på denna veckan. I en cachad version av samma sida från juni står det ingenting överhuvudtaget om att annan ersättning ska gälla då bostaden delas med en annan person. (Röda Berget har lagt upp skärmdumparna här). Riksdagförvaltningen valde alltså att lägga till just den informationen den 10 oktober, efter att drevet om Juholts ”fuskande” dragit igång. Varför kan man ju fundera över.

I Sydsvenskan konstaterar Marianne Bjernbäck, enhetschef på riksdagens ledamotsservice att riksdagen inte har någon grund för att kräva tillbaka pengar från Juholt för någonting (detta oaktat att han ändå valt att betala tillbaka hela den utbetalade hyresersättningen i samma stund som det uppstod oklarheter om hur stor den borde vara).

Den troligaste förklaringen till varför Juholt ansökt om mer i ersättning för sin arbetsbostad i stockholm än vad ”regelverkets tillämpning” avser, är inte lika spännande som drevets fantasier - men om man tänker efter ungefär en halv sekund betydligt troligare.

Det är, som Anne-Marie Lindgren skriver ”högst sannolikt att Juholt, som suttit i riksdagen sedan 1994 och en god del av den tiden haft sin familj i Oskarshamn (dvs. bott ensam i sin riksdagsbetalda Stockholmsbostad), rutinmässigt skickade in den gamla vanliga ansökan om hyresersättning. Utan att slås av tanken att hans nya samborelation betydde att den frågan hamnade i ett annat läge.”

Det är tunt, tunt, tunt i den här stormens öga.

Sedan i fredags förra veckan har inga medier kunnat presentera någonting som pekar på att Juholt begått ett medvetet brott mot ett juridiskt klart regelverk. Men det har inte hindrat dem från att spinna historien vidare kring rykten från ”interna källor” som serverat föda för rubriker där samma spiksoppa kokats allt tunnare, allt äckligare. Så skanderar exempelvis Aftonbladet just i detta nu som toppnyheter, under den ödmjuka vinjetten ”Juholts bostadsfusk”:

- ”Lögnerna som kan fälla Juholt” (artikeln återger rena spekulationer)
- ”Juholt svek partikamraterna” (en spinnoff på temat ”Han är rakt igenom ond!”)
- ”Valberedningen varnades för Juholt” (en spinnoff på temat ”han är komplett gaaaalen!”)

Detta samma dag som Juholt verbalt och politiskt har ÄGT sina motståndare i talarstolen i riksdagens partiledardebatt. Om politiken säger Aftonbladet... knappt ett ord.

Vi har sett mediedrevet gå förr, dess dynamik är vid det här laget välkänd. Den påminner om vad som sker på en skolgård när ett barn har fastnat i mobbarnas sökljus och en illasinnad ryktesspridning drar igång. Snart är det fritt fram att hitta på vilka lögner som helst om offret och alla är beredda att tro på dom utan eftertanke. Man har ju redan hört så mycket annat skit om henne, så varför skulle inte detta också vara sant?

Skillnaden mellan skolgårdens mobbning och mediernas är att journalisterna får bra betalt för sitt värv. Och att det är vuxna människor. Fast om det senare råder visst tvivel.

Efter kvällstidningarnas obefintligt underbyggda rubriker följer kommentariatets ”analyser”. I spaltkilometrar av tyckande och gissande verkställs domen, etableras bilden, faller bilan. Utan eget ansvar.

När sanningen tillslut hinner ikapp och, något försynt justerar krönikörernas felskrivna protokoll, så har den brölande lögnen redan fått ett tillräckligt stort försprång för att socialdemokraterna och Håkan Juholt för lång tid framöver ska vara förhindrade att nå ut med ett politiskt budskap.

Skadan kommer ta lång tid att reparera. Det återstår att se om Håkan Juholt någonsin kommer kunna slå sig igenom den medialt konstruerade bilden. Mona Sahlin gjorde det aldrig. Lars Ohly gjorde det inte heller.

Två frågor är nu akuta att diskutera för arbetarrörelsen.

Den första gäller mediestrategi.

För det här är inget nytt. Det kommer hända igen. Och igen. Drev och politiska narrativ kan bara brytas genom att effektiv moteld anlägges på samma nivå som dreven konstrueras. Det går inte att blockera en borgerlig berättelse genom att skicka pressmeddelanden. Oavsett hur många sanningar de innehåller. Det enda som funkar är att kontrollera egna medier som bryter mobbningsmönstret, som inte spelar med i narrativet, förhåller sig kritiskt och berättar den andra versionen.

Den andra frågan att diskutera, främst för socialdemokraterna, är vilken jävla oordning som ska tolereras i ett parti? Det är uppenbart att socialdemokraterna har svåra interna motsättningar med personer eller grupperingar som inte tvekar att plantera historier i medierna för att fälla sina motståndare för att förändra partiet i den riktning man önskar eller vinna egna positioner.

Aftonbladets huvudfeeder sedan i lördags har varit en ”intern källa” som matat tidningen med anonyma "uppgifter" som inte kan beläggas. I skrivande stund hänvisar både Aftonbladet och Svd till”en tung S-källa” som anonymt insinuerar att Juholt har ett bagage fyllt av lik: ”Jag varnade själv valberedningen för hans slarv, och att allt inte stod rätt till.” Trevligt. VARFÖR känns det viktigt för dig som socialdemokrat att prata om det just nu?

Att hantera ett fientligt mediedrev är svårt i alla lägen. Men det är i princip omöjligt om man samtidigt har kamrater i partiet som inte tvekar att hugga till i ryggen. Det påminner inte så lite om metoderna i SSU när de interna striderna var som störst.

Om det är samma personer som är inblandade den här gången också eller om det bara är djupt okamratliga beteenden som satt sig i väggarna, kan man bara spekulera i.

Och spekulerar hejvilt gör ju pressen så gärna.

Som bloggare har jag däremot ett publicistiskt ansvar att inte slänga ur mig vilka grundlösa anklagelser som helst, så jag nöjer mig med att länka en påminnelse om ett ännu olöst problem som någon kanske borde ta tag i.

UPPDATERING:
Läs också Viktor Tullgren: Storyn om Juholts fusk är en medialögn

Drivbänkar för ett värderingsskifte

Varje grupp av människor är beroende av ett moralsystem för att strukturera relationerna mellan individer och mellan individerna och gruppen. Detta moralsystem kan kodifieras i religiösa teser, i juridiska lagar, i ideologier, eller som dogmer – grundläggande trossatser – internaliserade i vår mentala bild av verkligheten. Genom moralsystemet regleras vad som är accepterade och oacceptabla beteenden. Vad som är rätt och fel.

Våra moraluppfattningar och värderingar utgör en viktig del av det fundament som vår föreställning om oss själva som förnuftiga varelser – i motsats till tokiga – vilar på.

När en människas moraluppfattning kommer i konflikt med omgivningens hamnar hon i en position av självtvivel. Är det jag som är galen eller är det alla andra? Att befinna sig i tvivlet är obehagligt och påfrestande och det leder människorna till att successivt justera sina moraluppfattningar för att sammanfalla med omgivningens.

Vårt moralsystem befinner sig sålunda alltid i rörelse, i många riktningar samtidigt. Det justeras dialektiskt som en konsekvens av förändrade materiella och institutionella omständigheter och i mötet med andra moralsystem.

Det finns en inbyggd tröghet i dessa förändringar som följer av att människor är mer benägna att hålla fast vid sina en gång anammade dogmer än att överpröva dem. I regel vill vi inte behöva justera vår uppfattning om rätt och fel, sant och falskt, och vi föredrar att fortsätta tro och anse detsamma som vi gjorde igår.

Men när omslagen mellan två moraluppfattningar väl inträffar, kan det ske desto mer dramatiskt. En laddning har byggts upp mellan det dominerande moralsystemet och den faktiska verklighetens omständigheter. Laddningen utlöses plötsligt och i det ögonblicket kan man ställa sig mitt i flödet och närmast känna skälvningen i jorden när skiftet sker och massorna av människor sätter sig i ett nytt läge under solen. I det ögonblicket öppnas en tillfällig spricka i våra normalt sett stabila värderingar. Ett ”intellektuellt interregnum” för att tala med Comte, som möjliggör övergången från en dogm till en annan. I skiftet kan poler byta plats med varandra: en dygd, som måttfullhet, kan ersättas med sin direkta motsats, frosseri. Ödmjukhet övergår i narcisism. Moralism ersätts med hedonism. Eller, som revolutionsåret 1968: lydnadens ideal upphör att vara ett ideal och ersätts med ordervägran och kritisk reflektion. Eller flum, som major Björklund skulle kalla det.

Kvar efter den kollektiva moralbävningen står alla de som är oförmögna eller ovilliga att justera sina värderingar. Beroende på perspektiv: de ståndaktiga eller de dogmatiska. De hamnar efterhand alltmer på tvärs mot de nya värderingarna, och finner sig med tiden alltmer övertygade om att världen har blivit galen. Vilket den kanske har. Eller är det bara du som är galen?

Moral är föränderlig, men det innebär inte att den är rakt av utbytbar. Det spelar roll vad vi tror på för vilka vi faktiskt är och hur världen runt om oss ser ut. Som individer kan våra värderingar göra oss mer eller mindre väl rustade för att hantera olika situationer då vår ställning utmanas. Och som samhälle kan vårt moralsystem göra oss mer eller mindre lämpat att framgångsrikt möta en kris, hantera en förändring, anpassa oss till nya omständigheter.

Det är väl känt att vi idag står inför en kris av gigantiska proportioner. Inte bara som samhälle, utan även som art och som ekosystem. Den här krisen beror på att vi människor under de senaste seklerna har lagt oss till med konsumtionsvanor som bygger på att vi i rask takt förbrukar planetens sparade medel och kastar ut avfallet från festen i biosfären och atmosfären. Klimatförändring, artdöd och ödeläggelse av sårbara ekosystem är några av våra dåliga vanors direkta konsekvenser.

Det diskuteras för fullt vilka materiella förändringar som krävs för att möta krisen och mota katastrofen. Hur vi kan lägga om vår produktion, vår cirkulation, vår konsumtion, våra mest invanda dåliga vanor? Hur, hur?

Trots allt som sägs om allt som måste göras och allt som ännu hurtigare påstås om allt som görs, så fortsätter utvecklingen åt fel håll. I det klimatmedvetna och ”duktiga” Sverige ökar vi vår klimatpåverkan genom import, trots att vi berömmer oss om att minska CO2-utsläppen inom landets gränser. Och världen som helhet accelererar fortfarande mot avgrunden.

Frågan är om vi, givet det dominerande moralsystem, de föreställningar om vad som är rätt och rimligt respektive fel och orimligt, som vuxit fram under senkapitalismen, alls har förmågan att genomföra de nödvändiga förändringarna.

Mycket talar för att vi inte har det. Att marknadsekonomins grundläggande värderingar, och de värderingar vi internaliserat i vår världsbild då vi blivit marknadsvarelser, befinner sig i olöslig konflikt med de åtgärder och omprioriteringar vi måste genomföra om vi ska ställa om till en globalt rättvis hållbarhet.

Marx beskriver i Kapitalet hur penningekonomins framväxt i grunden förändrade inte bara människornas sociala strukturer utan lika mycket de mentala strukturerna. Människornas syn på sig själva och världen.

Enligt Marx förutsätter den moderna penningekonomin för sin funktionalitet en kvasireligiös tro på papperspengar och krediter. Hamnar detta trossystem i gungning, om det uppstår tvivel om pengarnas verkliga värde, då är krisen snart ett faktum. Som Georg Simmel skriver i The Philosophy of money, det är "[b]ara i ett stabilt och välordnat samhälle, som ger ömsesidigt beskydd och framgångsrikt bemästrar en rad inre och yttre hot mot ordningen, som ett så känsligt och lättförstörbart material som papper kan förvandlas till [pengar]" (citerad av David Harvey).

Att upprätthålla tron på - de abstrakta och komplett påhittade - symbolerna för kapital och krediter är därför den mest grundläggande uppgiften för centralbankerna under kapitalismen. När det misslyckas blir det finanskris och depression.

Och så länge det fungerar gör charaden det istället desto svårare för oss att urskilja det konkreta bortom det abstrakta. Skillnaden mellan faktiska resurser och symboliska resurser.

Jag vill mena att vi måste utmana även andra idag dominerande värderingar och föreställningar som är inkompatibla med en globalt rättvis hållbarhet:

1. Uppfattningen att valfrihet och privat äganderätt är grundläggande rättigheter som inte får begränsas. Föreställningen driver fram ett ohållbart resursutnyttjande och ett privat slöseri med begränsade resurser.

2. Uppfattningen att ojämlikhet är något "naturligt" / oundvikligt / önskvärt. Ett synsätt som innebär att krogmomsen kan sänkas samtidigt som fattigdomen består.

3. Uppfattningen att marknadsefterfrågan är en acceptabel metod för fördelning av begränsade resurser. Innebärande att rika och mäktiga kan köpa sig förbi resursknappheter och köer och kan bromsa omställningar till en hållbar resursanvändning.

4. Uppfattningen att politikens uppgift är att överlåta åt individerna att individuellt lösa våra kollektiva problem. Innebärande att demokratin ställer sig på sidlinjen när det behövs planering och en aktiv politik för att möta klimatkrisen.

5. Uppfattningen att det alltid är rätt och riktigt att jobba mer och konsumera mer medan det är fel att begränsa konsumtionsmöjligheter eller minska antalet arbetade timmar. Innebärande att vi gasar mot avgrunden och är oförmögna att bryta oss ur vårt konsumtionsberoende.

Att driva en linje i strid med allmänt vedertagna värderingar och trossystem är lika obekvämt för en politiker eller ett parti som det är för en individ. I regel har det inte heller några utsikter att bli särskilt framgångsrikt.

Därför föredrar partier som vet om att de inte är i takt med väljarnas värderingar i en fråga att ligga lågt och "invänta att tiden blir mogen". Ofta till priset av att partiet istället anpassar sin egen verklighetsbild till de dominerande föreställningarna. Se exempelvis miljöpartiets rörelse från tillväxtkritik till föreställningen om en grön tillväxt.

Hur går det då egentligen till när "tiden blir mogen"? Och vilka möjligheter har politiken att driva på värderingsskiften? Att "göra" tiden mogen.

Vi konstaterade inledningsvis att värderingar förändras i mötet med olika materiella och institutionella omständigheter (bas) och i mötet med andra moralsystem.

Ett exempel på detta är de två fundamentalt olika moralsystem som växer ur de olika konkreta produktionsförhållandena i privat- och offentlig sektor. För att hårddra och idealisera en aning:

Den privata sektorns uppdrag är att öka den privata vinsten. Människorna, kunderna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär internt, det är ett egenintresse.

För den offentliga sektorn är uppdraget att öka människors välbefinnande. Pengarna, de gemensamma resurserna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär externt, det är ett allmänintresse.

Denna skillnad i mål och medel genererar också skillnader i värderingar och moral. I privat sektor är slöseri, stor firmabil och ett flott kontor, ett tecken på framgång. I offentlig sektor är slöseri (”med skattepengar!”) något fult. I privat sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att byta ut. I offentlig sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att ha kvar. Och så vidare.

I en blandekonomi som vår existerar de två produktionsformerna – samhälleligt och privat, till allmän nytta och till egennytta – sida vid sida. Men de influerar / koloniserar ständigt varandra. Summan av dessa influenser (och andra) drar våra kollektiva värderingar i en eller annan riktning.

Under den socialdemokratiska epoken växte den offentliga sektorn och med det växte även det totala inflytandet från dess institutionella värderingar. Långt in i privat sektor kunde moralisk-politiska övertygelser om jämlikhet och ”rättvis fördelning” – på direkt kollisionskurs med marknadskapitalismens ideal – slå rot.

Idag råder det omvända förhållandet. Den offentliga sektorn, den allmänna nyttan, är genom politiska beslut nedrustad och tillbakapressad och tömd på självförtroende. Näringslivet går ideologisk och moralisk bärsärkagång. Frossar i sin egen spegelbild och tapetserar städerna med sin verklighetsbeskrivning och människosyn.

Även stat och kommun leker butik och företag. Knäböjer inför den främsta av tidens dogmer, valfriheten, och övergår till att fördela välfärd efter efterfrågan, inte efter behov. Den offentliga sektorns förvirrade ledarskap tar till sig det privata sättet att mäta effektivitet i termer av intern avkastning och anammar samma inställning till de anställda: som en utbytbar kostnad.

Så förskjuts våra värderingar, ett moralsystem övergår i ett annat. Svensken har blivit egoist.

I Kent Wernes bok Du sköna nya hem om ombildningarna av allmännyttan till bostäder i Stockholm återges ett antal nedslående vittnesmål om hur detta värderingsskifte kan ta sig konkret uttryck på individnivå i ett socialdemokratiskt land:

"Vi är positivt inställda till allmännyttan och tycker i princip inte att det är bra att allt mer övergår i privat ägo. Men det är klart att det kan vara en bra investering att vara med i detta sammanhang. Allting handlar om pengar nuförtiden."

"Många handlar nog som vi, röstar ja för att det var en god investering, trots att vi politiskt är emot utförsäljningen av allmännyttan."

Så växer den borgerliga moralens flexibla gråzon där vad som är rätt och fel alltid är underordnat om det genom att "vara smart" i rätt läge går att tjäna en slant extra. Även om så sker på andras bekostnad.

De borgerliga i Stockholm har varit mycket duktiga på att förändra det institutionella ramverket för att åstadkomma ett nytt materiellt egenintresse som leder vidare till värderingsförändringar. Det har i valen givit en stabil borgerlig majoritet i Stockholm, eftersom befolkningen helt enkelt fått stabilt borgerliga värderingar.

Ska vi ha någon chans att genomföra omställningen till en globalt rättvis hållbarhet behövs, på samma vis, ett grundläggande värderingsskifte. Åt andra hållet.

Nyckeln till det skiftet är att i bred skala upprätta institutionella relationer och materiella omständigheter där andra moralsystem kan växa. Drivbänkar för jämlikhetens moral, på samma vis som bostadsrättsmarknaden och shoppinggalleriorna, kvartalsboksluten och stämpelklockorna är drivbänkar där marknadskapitalismens värderingar sås, odlas och skördas.

Det handlar om platser och sfärer där människornas relationer struktureras efter en annan logik än vårt marknadsvärde, där privat överflöd ersätts av offentlig lyx, där egennytta ger plats åt allmän nytta.

Lär av borgarna. Kasta dom sedan i kompostkorgarna.

Det politiska reformutrymmet

Politiken är full av ord som lanseras och brukas för att tvinga in debatten i specifika riktningar, leda åhörarnas associationer och definiera den verklighetsbild motdebattörerna förhåller sig till. Den som lyckas få motståndaren att använda de begrepp man själv väljer, har redan halva slaget vunnet.

I EU och EMU-omröstningarna var ja-sidan oerhört mån om att debatterna skulle handla om ”Europa” och ”euron” hellre än att prata om EU och EMU. Europa är ju trevligt och euron låter som något ganska lättillgängligt, glatt och fräscht, medan EU och EMU låter mer som två hotfulla och svårgenomträngliga byråkratiska konstruktioner. Att det faktiskt var just EU och EMU – inte europa och euron - som folkomröstningarna handlade om hindrade inte ja-sidan från att med dårars envishet bruka de flummigare begreppen i alla sammanhang de kom åt. Det var inget som de enskilda företrädarna själva hittade på, valet av ord var en centralt fastlagd strategi.

Jag minns hur förbannad jag blev när nått nöt på televisionen i byline-texten i en debatt 1994 kallade nej-debattören för ”Representant för Nej till Europa”. Jag minns också att ilskan snart övergick i en känsla av förtvivlan. För det fanns inget kvar för nej-sidan kvar att göra, i det ögonblicket var det tydligt hur långt ja-sidan hade fått debatten till sin spelplan genom att styra valet av ord.

Under alliansens fem år har samma känsla av att vi har förlorat slaget om språket återkommit många gånger, när inte bara journalister utan även oppositionen oreflekterat använder de ord som regeringens propagandaminister vill att vi ska använda.

Ett sådant ord som i pervers utsträckning har präglat årets budgetrapportering är begreppet reformutrymme. Inte bara den fromme finansministern Anders Borg talar ständigt om reformutrymmet, hela regeringen inklusive jordbruksminister Eskil Erlandsson har unisont plötsligt blivit synnerligen förtjusta i använda ordet i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och även, av strategiskt obegripliga skäl, socialdemokraternas ekonomiskpolitiske snubbe Tommy Waidelich, som svassar regeringen tätt i hälarna.

Jag roade mig med att genom mediearkivet undersöka hur användningen av ordet reformutrymme har förändrats mellan 1998-2011. För att rensa bort påverkan av ett utbyggt arkivunderlag jämförde jag med några andra vanliga ord i den politiska debatten. Resultatet var förvånansvärt tydligt.

Under alliansregeringens tid har begreppet reformutrymme hårdlanserats i debatten och från och med förra året (för övrigt samma år som den fördelningspolitiska bilagan försvann från budgeten), har användningen fullkomligt exploderat. Hittills i år har det förekommit 70 gånger fler mediereferenser till reformutrymme än under hela 2005. Användningen av de ideologiskt neutrala orden ”Sverige” och ”budget” har som jämförelse under samma period ökat 2,3 gånger i mediearkivet.

Visste man inte bättre skulle man kunna få för sig att det handlar om en mycket medveten politisk lansering.

Så vart leder den? Begreppet reformutrymme är oerhört praktiskt för den som vill undvika att riskdagens budgetdebatt handlar om vilka satsningar och prioriteringar vi som samhälle ska göra med de resurser vi totalt sett förfogar över, och istället vill stängsla in budgetdebatten i ett litet hörn där den accepterar en på förhand given kvot mellan privat och offentlig konsumtion, där själva kvoten – egentligen själva kärnfrågan - är som utesluten från debatt. Begreppet reformutrymme används på så vis för att definiera ett specifikt debattutrymme.

Gör vi ett besök i verkligheten existerar det på det hela taget inte något sådant som ett givet maximalt utrymme för reformer, det finns inget rum som den matematiskt lagde finansministern ”räknar sig fram till” och därefter presenterar för folket, som vore det en nationalekonomisk väderobservation.

Det är den bild finansen och regeringen vill ge av reformutrymmet: något man upptäcker snarare än själv definierar.

Det är rent nys, det är bara ideologi.

Vill politiken så kan den skattefinansierade sektorn på egen hand öka sitt reformutrymme genom att öka sina skatteintäkter eller sin upplåning. På samma vis som alliansregeringen genom skattesänkningar har omfördelat resurser från gemensamma nyttigheter till privat konsumtion, och därigenom krympt ”reformutrymmet” med en cirka 200 miljarder per år, kan samma rum i debatten öppnas igen genom att vi tar tag i den grundläggande diskussionen: vad ska vi egentligen använda samhällets totala överflöd till? Ska det plöjas ner i stora bilar, vräkiga hus och extra semesterresor åt de som redan har, eller i grön omställning, bra löner, välfärd och ett liv i värdighet åt alla?

Lite personligt

Det går en del tid mellan inläggen på den här bloggen. Det går ett halvår. Jag lägger krutet på andra håll. Titt som tätt lovar jag mig själv att återuppta skrivandet men saker kommer emellan, det skjuts upp. Avståndet mellan bloggförfattaren och bloggen växer därför. Vi känner inte riktigt igen varandra längre.

Fast jag tror att det finns grejer kvar att säga. Så kanske kan vi börja med att småprata lite, låtsas som att vi inte riktigt är här på allvar ännu? Vad har hänt sen sist?

Jag har gift mig med Lina. ÄNTLIGEN. Efter tio år tillsammans. Haft livets mest fantastiska fest, med alla de bästa vänner man kan önska sig samlade på en plats, två magiska dygn. Dansat mig svettig med min brud till röjiga Halkan Balkan och därefter dragit iväg på romantisk bröllopsresa på Reeperbahn.

Jag har bytt jobb. Från Mondo FRS i Stockholm till inobi i Göteborg. Med det följer ett skifte i arbetsfokus i riktning mot mer av sociala analyser. På inobi kommer jag att jobba mycket med arkitekturens samhälleliga dimensioner. Vad det innebär i praktiken kommer det bli mer om framöver på bloggen. Se det som ett löfte.

Jag har varit med och fixat en två veckors sommarbrigad i Uppsala, renoverat upp ett nedgånget gammalt timmerhus i Hågaby till ett samlingsrum för allmänheten. Rapport och bilder från brigaden finns att ladda ner här.

Ser ut som jag haft det rätt gött i bloggens frånvaro. Vad som händer framöver får framtiden utvisa. Hur skulle det annars gå till?

Krisen i Fukushima

Foto: The big picture
I spåren efter den massiva jordbävningen i Japan har den kritiska situationen på kärnkraftverken Fukushima Daiichi och Fukushima Daini hamnat i fokus för uppmärksamheten. I skrivande stund är utgången osäker, det kommer olika besked om vad som egentligen händer via olika kanaler, motstridiga tolkningar görs av situationens allvar. Den officiella informationens pålitlighet begränsas genom att filtreras genom skikt av corporate bullshit , samtidigt som många medier i glädjen över att kunna göra dramatiska löpsedlar om ett "exploderande" kärnkraftverk gärna drar på lite extra.

Förhoppningsvis håller reaktorinneslutningarna och förhoppningsvis blir det ingen härdsmälta och ett större utsläpp av radioaktiva partiklar den här gången.

Hur krisen än slutar så reser händelseutvecklingen några viktiga frågor. Lena Sommestad ställer en av dom. Är det verkligen rimligt, frågar hon, att vi gör oss beroende av energikällor som bygger på ”att ett samhälle kan upprätthålla fullständig kontroll under alla förhållanden?”

Det är en mycket berättigad fråga. För precis det grundantagandet – att fullständig kontroll går att upprätthålla - ligger i botten av beslutet att tillåta kommersiell kärnteknologi. Kärnkraften förutsätter fullständig kontroll, både i den interna driften och i förhållande till en mängd externa faktorer. I händelse av att kontrollen till följd av någon ”extraordinär händelse” brister så blir den "säkra" kärnkraften i ett slag istället oerhört osäker och framtiden för hela landsdelar, städer och länder prövas plötsligt på slumpens knivsegg.

Kärnkraften bygger, på samma vis som massbilismen och industrisamhället, på en synvilla. En rumslig- och tidsmässig närsynthet som gör det svårare att urskilja systemets egentliga fullständiga beroendeförhållanden och livscykelrisker. Ur ett individuellt perspektiv, i vår del av världen och i vår tid, ser det lätt ut som om tillvarons normaltillstånd består av fungerande försörjningssystem och en social-, ekonomisk och politisk stabilitet. Häftiga disruptiva störningar kallar vi för ”katastrofer”. De betraktas, på samma vis som ekonomiska depressioner, som extraordinära händelser. Egentligen händer de nästan inte.

Men ur ett lite längre och lite vidare perspektiv är det precis tvärtom. Katastroferna är en del av de långa cyklernas vardag, och det är för de långa cyklernas verklighet vi måste designa våra försörjningssystem.

Vi måste lära oss att se katastrofer som någonting normalt. Det är Japanerna ovanligt duktiga på. Det finns med största säkerhet inget samhälle på denna jord som är mer välrustat och utsatt för jordbävningar än det japanska. Stat och kommuner har detaljerade katastrofplaner, varje företag och varje familj har en skyldighet att utbilda sig och vara förberedda. Allt från byggnader till järnvägar – och kärnkraftverk – är designade för att klara av att marken de står på rör på sig med jämna mellanrum. Och med lite längre mellanrum skakar betydligt häftigare än annars. Inget land är bättre rustat att hantera en jordbävning än vad Japan är.

Trots det. Trots att systemen ska vara designade för att klara hundraårsjordbävningen, så fallerar kärnkraftens säkerhetssystem, också här, i världens mest katastrofberedda land. Kärnkraftverken i Japan är utformade för att klara en jordbävning på 8,2 på Richterskalan, men den jordbävning som slog till i helgen klockade in på 9. Nästan 10 gånger starkare än utgångspunkten i konstruktörernas extremscenario.

När kraftverken stängdes av automatiskt och den externa strömförsörjningen bröts blev kylningen av restvärmen beroende av reservsystem, dieselpumpar som efter ett tag slutade fungera. Det är oklart om de slutade fungera av samma skäl som motsvarande reservpumpar på Forsmark (ett konstruktionsfel) eller, som den officiella informationen gör gällande, när tsunamin slog till. En tsunamin som var större än vad kraftverket var utformat för att klara.

Kärnkraftsanhängarna är ute och försöker gjuta olja på vågorna. ”Något liknande är inte möjligt i Sverige.” skriver till exempel kärnkraftsanhängaren Niklas Lindgren på sin blogg.

Är det verkligen så? Kan omfattande och plötsliga störningar med effekter på flera samhällsnivåer bara inträffa i andra länder?

Risken för att vi drabbas av just en våldsam jordbävning är naturligtvis försumbar, men det finns många andra typer av katastrofer som kan dra bort den stabila grunden för ett kärnkraftverk. Osedvanligt våldsamma stormar, skogsbränder, kraftiga översvämningar, stigande havsnivåer, tsunamis, meteoritnedslag, krig, ekonomiska sammanbrott, datorvirus eller människovirus, jumbojets som kommer ur kurs eller kanske bara en kortslutning i ett ställverk och ett felaktigt installerat underfrekvensskyd.

Det finns nog även katastrofsituationer som vi inte kan föreställa oss idag därför att vi ännu inte har ställts inför dem. Det ligger i det oväntades natur att det är, just, oväntat. Vi lever individuellt och kollektivt med risken för att katastroferna kan och för eller senare kommer att inträffa. Vi behöver inte ägna hela våra liv åt att oroa oss för dom.

Det specifika problemet med kärnkraften, dock, är att det är en energikälla som fungerar väldigt dåligt tillsammans med katastrofer. Som rentav, vilket situationen i japan nu ger ett exempel på, förstärker och förlänger katastrofens effekter.

De städer som tsunamin slog sönder kommer att kunna ersättas med nya inom några år, men efter ett omfattande radioaktivt utsläpp från Fukushima skulle ingenting kunna återuppbyggas inom en radie av flera mil eller mer på hundratals år. Skulle en sådan händelse inträffa och vinden ligger åt fel håll så kan hela Tokyoregionen bli obeboelig för decennier framöver. Som Sommestad skriver: ett ”ögonblick av katastrof [...] skapar decennier av lidande.”

Det är den risk som kärnkraften placerar i vågskålen: att multiplicera konsekvenserna av en katastrof, sträcka ut dem i tiden och rummet. Kärnkraften minskar den sociala resiliensen, dvs samhällets förmåga att återhämta sig efter en katastrof. Det är, om vi bara förmår urskilja att katastrofer är någonting normalt, ett synnerligen dåligt säkerhetstänkande.

Kärnkraften har också andra problem i krisens ögonblick. I japan står nu 10 reaktorer avstängda (utöver de schemalagt avstängda) därför att en ofarlig drift av dem inte kan säkerställas. Detta stora beroende av ett fåtal single points of failure innebär att Japan drabbas av energibrist just när energin behövs som allra mest.

En distribuerad och småskalig energiproduktion har inte samma sårbarhet. Lokal sol och vindenergi kan istället omedelbart bidra till återuppbyggnaden, oberoende av långväga leveranser och oberoende av transnationella el- eller gasledningsförbindelser.

Stockholmscenterpartisten Per Ankarström tycker att det är fel av ”vänstern” att i nuläget diskutera kärnkraftens problem, utifrån den potentiella härdsmältan på Fukusihma., ”Det finns säkert skäl för en energipolitisk aspekt av naturkatastrofen i Japan men den är knappast nu.” anser Ankarström. Nej, kärnkraften är uppenbarligen aldrig aktuell att diskutera, vare sig i samband med olyckor eller i perioderna mellan olyckorna.

Men Ankarström missar det egentliga sammanhanget. Det är inte kärnkraftsmotståndarna som placerar ett kärnkraftverk i hjärtat av den internationella uppmärksamheten istället för fokus på de katastrofräddningsinsatser som ännu kan göras. Det är kärnkraftverket självt som står för det numret.

Istället för att tillåta civilsamhället och myndigheterna att helt fokusera på att rädda ännu överlevande jordbävningsoffer, bedriva traumabehandling och påbörja städning och återuppbyggnad, så tvingar krisen på Fukushima fram en evakuering av ytterligare 200 000 personer, samtidigt som hundratusentals människor i regionen utanför evakueringsområdet försöker att fly bort från ett potentiellt utsläpp. Kärnkraftverkets driftproblem blir ett problem för hela omvärlden.

Vi kan idag inte göra något åt naturkatastrofen, annat än att ställa upp med det stöd som Japanska myndigheter efterfrågar (hittills har katastrofhjälp från Sverige avböjts, med hänvisning till koordineringssvårigheterna).

Vad vi däremot kan göra är att fundera över hur man kan undvika att en motsvarande situation uppkommer igen, och hur vi undviker att den uppstår här.

Varför, kan man till exempel fråga sig, har Japanerna byggt 54 reaktorer i en av planetens mest seismologiskt aktiva zoner? Förklaringen är att landet, i likhet med alla industrialiserade nationer, sitter fast i ett djupt energimissbruk. Japan har gjort sig beroende av en hög energianvändning, trots att landet har mycket begränsade inhemska energitillgångar.

Det är dags att inse att det helt enkelt inte är möjligt att upprätthålla en hög energianvändning baserad på att vi tar stora risker eller skjuter kostnader över till framtiden, ekosystemen eller till fattigare regioner. Det är både riskabelt, orättvist och ohållbart.

I en framtid där oljepriset fortsätter att stiga och kärnkraften avslöjats som alltför osäker, måste Japan på allvar nu ta tag i sin energiomställning; rejäl energibesparing, samt omställning till lokala, småskaliga och förnyelsebara energikällor.

Först då är landet ordentligt förberett för nästa stora jordbävning.

Det artificiella perspektivet

Häromdagen dristade sig Staffan Laestadius, professor i industriell omvandling vid KTH till att påpeka att vi kanske inte bör hurra alltför mycket över den ekonomiska tillväxten så länge som varje procentenhets BNP-ökning också resulterar i en ökning av CO2-utsläppen. Laestedius konstaterade i korthet:

1) Att den ekonomiska tillväxten sedan tvåhundra år är direkt beroende av fossila bränslen.

2) Att vi av (väl kända) miljöskäl måste minska användningen av fossila bränslen drastiskt.

3) Att vi dessvärre saknar billiga energikällor som gör det möjligt att upprätthålla ett industriellt högenergisamhälle utan fossila bränslen.

Detta leder till slutsatsen att de politiska målsättningarna om en hög tillväxt och en minskad miljöpåverkan för närvarande är oförenliga. Och eftersom en minskning av miljöbelastningen – i synnerhet, men inte enbart utsläppen av växthusgaser - är nödvändig för att vi alls ska överleva så måste istället tillväxtmålet omdefinieras och omförhandlas. I riktning mot en lägre tillväxt eller mot en tillväxt med ett annat innehåll föreslår Laestedius försiktigtvis och avslutar med några förslag som drar åt det håll som brukar benämnas ekologisk modernisering, en tankeskola som säger att vi nog ändå kan investera oss ur resurskrisen genom satsningar på ny teknik och ”grön tillväxt”.

Denna ganska milda tillväxtkritik är allt som behövs för att fylla artikelns kommentarsfält med inlägg av typen ”Laestedius är en undergångsprofet”. Och någonstans i Timbrohusets katakomber börjar en ilsken larmklocka ringa. En automatisk elektrisk chock väcker en projektledare som genast skriver en replik till försvar för den rena och obefläckade tillväxten, tillväxten höjd över varje smutsigt tvivel.

Utan att bemöda sig om att kommentera de naturvetenskapliga omständigheter Laestedius lyfter, upprörs Lydiah Wålsten, ansvarig på Timbro för området ”tillväxt, miljö, konsumtion” över hans användning av ordet ”måste”. Laestedius har nämligen haft fräckheten att skriva saker som att ”På mindre än 50 år måste vi substantiellt reducera kolförbränningen” och ”Produktivitetsökningen måste ske på andra villkor än hittills”. Om detta anser Wålsten:

”Det blir alltid väldigt många ”måste” i de texter som tillväxtkritiker såsom Laestadius författar. Syftet med “måstet” är att skapa en känsla av handlingskraft, där ingen ska kunna ifrågasätta budskapet som framförs. Problemet är att utopiska ”måsten” inte sällan betyder att politiken tar sig utrymme på fria, skapande människors bekostnad.”

Nej, det får inte finnas några måsten som ”artificiellt hindrar kreativiteten” och ”bromsar tillväxten” skriver Wålsten. Istället måste ekonomin tillåtas öka (eller för att citera vad Svenskt Näringsliv skrev precis häromdagen: ”Företagsklimatet måste förbättras, konkurrensutsättning av offentlig verksamhet måste förändras och entreprenörskapet i skolan måste öka”).

Det är särskilt intressant att Wålsten använder just begreppen ”artificiell” (konstgjord, onaturlig) och ”utopisk” (overklig, orealistisk) i sitt försvar för en fortsatt ekonomisk tillväxt.

För vad är egentligen det ekonomiska kretsloppet om inte ett fullständigt artificiellt rum, med lagar konstruerade och påhittade av människan? Lagar som kan utvärderas och – om de inte fyller sitt syfte – skrivas om av människan. Vi är så totalt omgivna av och inneslutna i detta rum att vi tenderar att glömma bort att det inte är av naturen givet, utan av människor skapat.

Det ekonomiska rummet omges i sin tur av ett större rum – det ekologiska sammanhanget – som i motsats till det ekonomiska kretsloppet inte är konstruerat av människan, utan tvärtom i ordets fundamentala bemärkelse, som antonym till artificiell, är naturligt. Ett rum vars väggar sätter bestämda ramar för det inre artificiella rummets expansion. Ett rum vars grundläggande lagar – som termodynamiken – inte kan skrivas om.

Man kan naturligtvis önska att naturlagarna skulle kunna skrivas om. Om man inte är lagd åt det naturvetenskapliga hållet kan man t ex hänge sig åt fantasier om att entropiprincipen skulle kunna kastas om i motsatt riktning om vi bara låter den ekonomiska ”kreativiteten” och ”vår dröm om att slippa begravas och lämna allt vi älskat bakom oss” ”driva tillväxten”. Man kan fantisera om sådant. Jag gjorde det ofta som liten när jag skulle somna. Och Timbro gör det uppenbarligen på arbetstid. Men jag skulle nog vilja hävda att man då hänger sig åt utopier. Eller ännu värre: totalt bänga och oansvariga fantasier.

Den centrala tesen i Wålstens resonemang är annars den klassiskt panglossianska: Tillväxt är ”en förutsättning för god miljö”. Och om tillväxten nu råkar skapa en del problem så kan de problemen bara lösas med mera tillväxt. Som bevisning för denna tes anför Wålsten följande observation:

”idag ligger de tio mest förorenade städerna i Kina, Indien, Zimbabwe och Peru. Fattiga har vare sig resurser eller makt att vårda sitt närområde.”

Det kan verka närmast skrattretande idiotiskt att låtsas som att makt och resurser inte alltid är en relativ egenskap. Men näringslivets intresseorganisationer har kastat fram just detta argument så länge som miljöfrågor har diskuterats och som svar på varje ansats till nyansering av tillväxtmålen. I början på 90-talet betalade Arbetsgivarföreningen dåvarande docenten i nationalekonomi, Marian Radetzki, för att skriva boken Tillväxt och miljö i vilken Radetzki på samma vis upplyser läsaren om att den ”värsta miljöförstöringen finns ... i de fattiga och inte de rika länderna”. Radetzki urskiljer att ”basmaterialintensiva” aktiviteter i rikare länder i stor utsträckning har ersatts av serviceaktiviteter, och drar av detta slutsatsen att det finns ”ett obegränsat utrymme för en uthållig tillväxt.”

Alf Hornborg har sprättat upp Radetzkis resonemang jäms med bokryggen i artikeln Ymnighetshorn eller nollsummespel? (Socialistisk debatt 34 ):

”En central skillnad är uppenbarligen Radetzkis antagande att en ekonomisk aktivitet och dess miljöeffekter sammanfaller geografiskt. Om miljön är förhållandevis god där tillväxten är hög (och vice versa) drar han slutsatsen att tillväxt minskar miljöbelastningen, istället för (eller kanske utan att hysa några betänkligheter inför?) den lika tänkbara tolkningen att tillväxtens miljöeffekter har förskjutits till andra delar av världssystemet. […]

När Radetzki hävdar att det finns ett positivt samband mellan ekonomisk tillväxt och miljökvalitet måste man fråga sig hur detta samband egentligen ser ut. Handlar det om att tillväxt upplöser miljöproblemen som sådana (och inte bara lokalt) eller att den förskjuter dem till fattigare områden? Hela tiden infinner sig den avgörande frågan ”var?” Var förbättras miljökvaliteten? Var uppstår möjligheter att konstruera artificiella mikromiljöer som minskar slitaget på den lokala miljön och var hämtas naturresurserna för att bygga dessa miljöer. Var kan landskapet återgå till naturtillståndet, och var görs resursuttagen som avlastar dessa landskap?”

Hittills har aldrig den tillväxt skådats som minskar samhällets miljöbelastning och användning av naturresurser. Rikare länder – och rikare människor - släpper ut avsevärt mer koldioxid per invånare och förbrukar mångdubbelt mer av de (begränsade) naturresurserna än vad fattigare folk gör.

Detta samtidigt som vi – naturligtvis – i takt med växande relativ rikedom värnar vår närmiljö just genom att utlokalisera de verksamheter som förstör närmiljön till fattigare områden. Vi ökar vår miljöpåverkan men skjuter över effekterna på de fattigare.

En försämrad närmiljö för de fattiga har i själva verket under hela industrialismen varit en förutsättning för en bättre närmiljö och snabbare resor - tids- och rumsvinster - för de rika. Industrialismens fundamentala förutsättning är ett världshandelssystem som möjliggör en koncentration av naturresurser och en exploatering av periferins miljöutrymme.

Ett ganska typiskt exempel på hur sambandet i regel ser ut lyfts i den här artikeln om några av elbilens baksidor. Vi kan (i viss mån) minska våra lokala avgasutsläpp till priset av att förstöra Bolivias vildmark. Det ser ut som utveckling på våra gator, men på andra sidan klotet ser det mer ut som total destruktion.

Om ekonomin i de rikaste länderna fortsätter att växa så som de politiska målen siktar mot, och vi därigenom kan fortsätta att upprätthålla ett relativt ekonomiskt övertag gentemot fattigare länder, så kommer bytesförhållandena i världshandeln fortsätta att gälla till vår fördel. Vi kommer att kunna fortsätta att överexploatera deras naturresurser och förskjuta vår miljöbelastning till deras närmiljö. Detta samtidigt som vi överskrider den totala resursbasen än hastigare och priset för de livsnödvändiga basresurserna, som livsmedel, skjuter allt snabbare i höjden. Inte allvarligt kännbart för medelsvensken, inledningsvis, men akut kännbart för världens miljarder fattiga.

Om Lydiah Wålsten och Timbro nu verkligen menar allvar med att värna om villkoren för världens fattiga, borde de därför istället ansluta sig till målet att minska konsumtionen bland dem som har det bäst ställt, bland världssystemets vinnare. Och därigenom möjliggöra en rättvisare fördelning av det begränsade globala miljöutrymmet.

Men, det ska erkännas, att det skulle ske, det är en ren utopi.

Brigadekonomi

Foto: Camilo Pozo

Jag har varit med och drivit organisationen Byggbrigaden i fem år nu. Under hela vår existens har vi hämtat inspiration från liknande projekt runt om i landet och i världen. Vi har också i vår tur inspirerat andra. Ibland har vi blivit uppringda av någon som hört talas om oss och på den vägen har en ny brigadaktivitet, ett nytt bygge, kommit till stånd. Det är spännande och oändligt stimulerande, eftersom få saker i livet går upp mot att i ett demokratiskt sammanhang arbeta tillsammans med andra, i synnerhet om arbetets mål är att åstadkomma konkreta allmännyttiga strukturer.

Vi var på kulturhuset Kontrapunkt i Malmö och byggde under några veckor förra året. Ett projekt som började just med ett sådant telefonsamtal, någon som hade hört talas om Byggbrigaden.

Nu har föreningen Kontrakultur, som driver kulturhuset Kontrapunkt, startat en egen permanent byggbrigad: Kontrabygg. Den är helt obereonde från organisationen Byggbrigaden, utrustad med snyggt informationsmaterial och, som allt Kontrapunkt gör, grymt ambitiösa planer.

Den nya brigaden startar med inspiration från projektet i höstas. Och precis den växelverkan är en kärna i brigadtanken. Nu kommer vi i vår tur att inspireras och sporras av Kontrabygg. Vi delar redan en del maskin- och verktygsresurser. Brigaderna är produktionsorganisationer utan marknad, benchmarking utan konkurrens, en ekonomi byggd på självorganiserade gemenskaper, inspiration och samarbeten.

Brigaderna skapar reella ekonomiska resurser. Vore kulturhuset Kontrapunkt ett företag så skulle det idag vara värt miljoner. Bara under sommarbrigaden byggde vi in värden för mellan en halv och en miljon, om man nu skulle få för sig att försöka värdera den brigaden med en monetär måttstock.

Men varför skulle man det? Det främsta värdet från det bygget var inte ekonomiskt, utan socialt. Det var upplevelsen, den delade erfarenheten, minnena, de nya kunskaperna. Och bruksvärdet i de nya lokalerna, den infrastruktur som brigaden bidrog till att skapa för det sociala föreningslivet i Malmö. Det verkliga värdet var den kvarhängande inspirationen, som idag har resulterat i att Kontrabygg sett dagens ljus.

Såhär kan en produktiv ekonomi också vara organiserad. I brigadekonomin behövs inget privat ägande, inget vinstintresse och inga beordrande chefer. Arbetet i brigaderna föds inte ur tvång utan ur längtan efter att få utföra meningsfulla sysslor. För i grund och botten är vi det arbetande djuret, att få arbeta är ett av människans mest fundamentala behov. Ett behov som det ekonomiska systemet stängslat in och exploaterat, belagt med ockupationer.

I marknadssamhället erkänns idag bara en legitim drivkraft för arbetet: vinst. Och därför får ungdomarna på Ung Företagsamhet lära sig att deras idéer måste kunna omvandlas till affärsidéer för att de ska kunna genomföras. Innovativa tankar som inte kan omsättas i affärsmodeller sorteras bort.

Men se, det finns ingen affärsidé i brigadbyggandet. Ändå skapar brigaderna reella ekonomiska värden. Och samma observation är giltig för vilket open sourceprojekt som helst: demokrati, delaktighet och gemenskap är fullgoda och mycket produktiva ekonomiska drivkrafter. Wikipedia hade värderats till flera miljarder dollar om det varit ett företag. Det hade sett bra ut i tillväxtstatistiken, men hade det gjort världen bättre? Hade det gjort Wikipedia bättre?

* * *
För övrigt pågår just nu planeringen för årets sommarbrigad i Byggbrigadens regi. Den kommer att äga rum i Uppsala mellan 11-23 juli. Och vi kommer liksom föregående år att samarbeta med Kvarnby folkhögskola och Vänsterns akademi. Det blir därmed en studiemedelsberättigad sommarkurs för den som vill passa på att få lite mer teoretiskt kött på benen. Mer information på hemsidan inom kort.

Bilder i posten från Kontrabyggs byggstart 19/2 2011. Fotograf: Camilo Pozo.

Ägoismens patetik

Det privat ägandet är både den ideologiska och strategiska nyckeln till den borgerliga politiken och sällan har det uttryckts mer innerligt än av Reinfeldt själv, då han i DN igår kommenterade det faktum att Stockholm under borgerligt styre, i samma takt som allmännyttan i innerstaden ombildats till bostadsrätter, har blivit kraftigt mer ekonomiskt och socioekonomiskt segregerat. Statsministerns korta svar på detta allvarliga samhällsproblem är att helt enkelt inte se det som ett problem, eftersom:

”Det har funnits en efterfrågan från fler att äga sin bostad och den har varit rätt att bejaka”

Samtidigt som denna ”efterfrågan” på att ”äga sin bostad” (eller om man vill uttrycka det lite mindre insmickrande: chansen att göra en arbetsfrivinst på 1-3 miljoner på en bostad från den avvecklade allmännyttan) enligt statministern alltså har varit ”rätt att bejaka”, så vore det fel av politiken att bejaka den stora efterfrågan som finns på fler hyresrätter i innerstaden, eftersom hyresrätten enligt Reinfeldt per definition inte kan fungera i centrala Stockholm:

”Alla som varit i närheten av Stockholms innerstad vet att hyresrätten som idé inte funkar där. Hyresrätten ska man lämna över till nästa hyresgäst, men i realiteten har det blivit en svart marknad.”

Lustigt kan man tycka, hur politiker väljer sina argument ibland. När det handlade om avdraget för hushållsnära tjänster så löd argumentationen att den stora svarta marknaden med dylika tjänster bara kunde försvinna om området skattesubventionerades, men när det kommer till hyresrätten kan eventuell svarthandel bara försvinna genom att hyresrätten som sådan utplånas.

Omfattningen på handel med hyresrättskontrakt kan diskuteras, min bild är att de flesta hyresvärdar är mycket måna om att bekämpa den, men det ska inte förnekas att den finns. Dess existens är ett uttryck för två ting.

Dels att det finns en efterfrågan på hyresrätter i goda kommunikationslägen som kraftigt överstiger utbudet, vilket i sin tur är ett resultat både av att många hyresrätter under de senaste åren har försvunnit från marknaden genom ombildningar, och av en fullkomligt otillräcklig nyproduktion. En aktiv bostadspolitik med ett ökat bostadsbyggande kunde råda bot på det.

Dels att det finns faktorer som hämmar cirkulationen på förstahandskontrakt, faktorer som får folk att behålla sina kontrakt efter avflyttning och t ex ta risken med olovlig andrahandsuthyrning. Mycket tyder på att detta beror på att det idag har etablerats en utbredd förväntan på fortsatta ombildningar av Stockholms hyresrätter till bostadsrätter. Alla vet att numera kan ett hyresrättskontrakt endera dagen plötsligt kan vara värt en eller två miljoner. Vips. Till skänks från samhället, poststämplat alliansen. Klart man håller i sitt kontrakt då. Det står ju ”allianslotteriet” skrivet i stora bokstäver över det. Lotteriet där alla som deltar vinner och alla som inte deltar är med och betalar.

Reinfeldts påstående att hyresrätten till sin natur inte skulle kunna fungera i Stockholms innerstad är alltså, i sig, fullkomligt nonsens.

Så, vad är det då egentligen som får moderatledaren att reagera med sådan uppenbar avsmak mot tanken på fler hyresrätter i innerstan?

Jag tror att det handlar om två saker.

Det första är en simpel politisk ekvation, materiell aritmetik. Alla stockholmspolitiker har gjort den. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter är ett av de främsta taktiska stödjebenen i permanentandet av en borgerligt sinnad befolkning i Stockholms stad. Både alliansen och oppositionen vet att den som har stora banklån och/eller sitter på en privategendom större än genomsnittet, får andra materiella och ekonomiska intressen - och tenderar att rösta mer konservativt och borgerligt. Alliansen har genom utförsäljningen av den gemensamt ägda allmännyttan och (en i högsta grad planerad) bostadsbrist, medvetet och aktivt omprogrammerat det ekonomiska egenintresset hos de röstberättigade i Stockholms stad. De socioekonomiska kartorna har ritats om. Antingen har befolkningen helt enkelt bytts ut, som på söder, eller så har den fått sina egenintressen grundligt förskjutna genom att över en natt lyftas upp till bostadsmiljonärernas skara.

En större andel hyresrätter skulle kullkasta den strategin, det vore inte så taktiskt. De borgerliga partierna kommer därför aldrig medverka till att öka andelen hyresrätter i kommunen. Det gör de inte i någon kommun. Har hittills aldrig skett.

Det här är ett gammalt dilemma och jag avundas inte socialdemokraterna och vänsterpartiet i Stockholms stad utmaningen att försöka vinna tillbaka stadshuset. Det kan hända att det visar sig att det helt enkelt inte är möjligt med rådande socioekonomiska sammansättning i staden, lika lite som vi någonsin kan vinna Danderyd eller Lidingö. Det kan behövas en eller två vänsterregeringar som ställer mycket tydliga och konsekventa krav på den kommunala bostadsförsörjningen innan Stockholm åter kan bli en contested ground.

Hursomhelst. Det är det ena. Ren taktik. Vilket Reinfeldt eller andra allianspolitiker naturligtvis aldrig skulle erkänna högt eller på svenska.

Reinfeldts andra stora problem med tanken på en ökad andel hyresrätter i innerstan är egentligen mycket mer intressant, för här öppnar sig ett litet titthål in i statministerns hjärna, och hur världen verkar se ut där inne. Reinfeldt svarar, när journalisten Lasse Granestand undrar om det inte ska finnas några hyresrätter alls kvar i innerstaden:

”Hyresrätten har absolut ett värde för dem som inte har ett insatskapital.”

I statsministerns värld kan hyresrätten alltså ”absolut ha ett värde" för den som av ekonomiska skäl inte kan köpa sin egen lägenhet. Då, men bara då.

Detta är inget annat än social housing, särskilda bostäder, i särskilda områden, för de fattiga. Hyresrätten, tycker Reinfedlt, är en upplåtelseform som är till för folk i ”Skärholmen och på Järvafältet”, för att tillämpa chiefens egen mycket statsmannamässiga red lining av mandatperiodens utsedda utanförskapsområden.

Social Housing, hus för de fattiga, är bostadspolitikens motsvarighet till välfärdspolitikens riktade fattigstöd. Motsatsen om man så vill, till en generell välfärdspolitik.

Social Housing är vanligt i många anglosaxiska länder som inte har en utvecklad allmännytta. I Sverige har vi inte social housing, vi valde istället, politiskt och medvetet, att bygga ut en allmännytta som håller hög klass och är till för oss alla, inte bara som en nödlösning ”för dem som inte har ett insatskapital”. Vi som vuxit upp eller tillbringat en lång del av våra liv i hyresrätter hos kommunala bostadsbolag - min färd går via Vätterhem, Karlskronahem, MKB och Poseidon - ser den klara poängen med hyresrätten i den generella välfärdens form. Det är en fantastisk idé, vars bästa tid dessutom ännu inte har infallit.

För egen del kan jag konstatera att hyresrätten aldrig har varit mitt andrahandsval, det är den upplåtelseform jag föredrar, även om jag teoretiskt skulle kunna köpa en lägenhet. Jag är glad att slippa bli livegen hos banken och fjättrad vid ränteutvecklingens koppel, eller korrumperad av vinster som min lägenhet ska jobba ihop åt mig genom att rida på prisökningar som essentiellt sett baseras på andra människors nöd.

Hyresrätten är ett bekymmersfritt boende. Kompetent förvaltat av duktiga och ambitiösa bostadsbolag, med hög standard, flexibelt att flytta från och flexibelt att flytta till. Och med en förutsägbar utveckling av boendekostnaden, tack vare att alla hyresgäster förhandlar om hyran gemensamt.

Det här perspektivet är statsministern helt främmande.

Jag tror det är så enkelt: för en fullblodsmoderat – och boy, är Reinfeldt en blå fullblodare – är idén att ickeägande kan vara att föredra framför ägande totalt befängd. Jag kunde lika gärna ha bett om en tallrik gul snö till frukost.

Tanken på växande privategendomar fyller fullblodsmoderaten med en varm go känsla, medan gemensamt ägande för moderaten är någonting vämjeligt, grått och meningslöst. Tanken att människor kan leva ett helt liv utan att nervöst sträva efter att samla på sig tillhörigheter, kapital, fastigheter, fyller fullblodsmoderaten med fasa. Det borde inte vara möjligt. Därför verkar Reinfeldt så snudd på äcklad i intervjun: hyresrätter smutsar ner moderaternas vackra innerstadstavla. Förstår verkligen inte journalisten detta? Vi kan inte ha folk utan ambitioner, folk som går runt och inte äger i innerstan!

Privategendomens främjande i alla lägen, det är punkten där en verklig moderat aldrig tvekat att lämna politisk taktik bakom sig för sin övertygelses skull. För synen på det privata ägandet handlar just om en innerlig övertygelse, det som (vid sidan av MUF:s spritfester) fick moderaterna att ge sig in i politiken från första början. Privategendomen som ideologi, som plikt och skyldighet. Som religion.

Det hela är lite sjukt, men samtidigt gulligt. Fast på ett perverst vis. Som när regeringen uppvaktade kronprinsessan med en platt-TV, det hade de fyra partiledarna kommit fram till var en symboliskt lämplig present till en person som redan har allt. En stoooor platt-TV. Jätteplatt. Senaste plattheten. Och jättedyr. DEN ska Vickan få. För att visa att vi bryr oss. Gulligt.

Ett av problemen med den här böjelsen är att alliansen inte är ensamma om den. Tvärtom. Kapitalismen har gjort privategendomens religion – ägoismen – till en global sjuka. Och det är ett trossystem som är både korkat, vidskepligt och till råga på allt håller på att ta livet av hela planeten. I globala skala innebär ägoismen ett privat överflöd och privat resursslöseri parallellt med offentlig fattigdom och ständigt otillräckliga medel till det som verkligen behöver göras.

Ägoismen är fem personer som var och en sitter på varsin ingrediens till en tårta. De blänger misstänksamt på varandra och alla vaktar på sin ingrediens. Ingen tårta blir någonsin gjord, för det skulle förutsätta att alla först släppte ifrån sig sina ingredienser till det gemensamma tårtprojektet. Den tanken fyller ägoisterna med skräck. Sakta surnar grädden och ruttnar äggen under dem, medan de turas om att gnälla på den offentliganställde bagaren: du kan ju ingenting, kan inte ens göra en tårta, va? Vi avvecklar dig, din sopa.

Ägoismen är villaägarens swimmingpool som står oanvänd under 98 % av tiden. 1 % av tiden plaskar poolägaren några crawltag från kant till kant, 0,5% av tiden är den full av löv och 0,5 % av tiden rengörs den av den RUT-finansierade poolskötaren. En offentlig bassäng, å andra sidan, byggd med många villaägares, och andras, gemensamma skattepengar, kan med de sammanlagda gemensamma medlen göras stor nog för att man ska kunna motionssimma meningsfullt i den. Och beläggningsgraden understiger aldrig 60 %. Det är resurseffektivt.

Det hela är, milt uttryckt, inte särskilt komplicerat. Trots det är den rådande politiken inriktad på att ge villaägaren diverse avdrag (borgerligt ord för bidrag när bidraget går till borgare) så att han kan anlägga sig en privat swimmingpool, vilket bekostas genom att lägga ner den gemensamma offentliga bassängen. Det är ju en jättedum politik. Slösaktig. Ekologiskt ohållbar.

Lika korkad som ägoismen är, lika smart är det med gemensamt ägande och allmänna nyttigheter för den stora majoriteten av oss. Även för dem som idag svärmats till att se sig själva som ”medelklass”.

Ta allemansrätten. Ingen i Sverige behöver äga en strandtomt för att en het sommardag kunna simma ut ensam i en svalkande skogsjö. Idag garanterar allemansrätten och strandskyddet den friheten och möjligheten åt var och en av oss. Utan att vi behöver äga något. Vi behöver inte ta ett miljonlån på banken för att kunna köpa en ostörd bit strand för vilken vi får ensamrätten utskriven på ett papper, och genom vilken vi samtidigt, för att själva komma fram till stranden, begränsar alla andras tillträde.

Hade vi inte haft en allemansrätt skulle det istället ha funnits en enastående efterfrågan på strandtomter i Sverige. Drömmer du också om att bada i en riktig sjö? Nu har du chansen att köpa en EGEN bit strand! Mäklarna hade fått mängder av extra jobb. En ny marknad. Tillväxt! Och Reinfeldt hade kunnat avskaffa strandskyddet med hänvisning till att ”det har funnits en efterfrågan från fler att äga en bit strand och den har varit rätt att bejaka.” Statistiken hade därefter talat sitt tydliga språk: under den senaste mandatperioden har mängder av svenskar kunnat förverkliga drömmen om en egen bit strand. Sverige har blivit ett folk av strandägare. Tack alliansen, ni gör oss rika! Eller? Är det något vi har missat?

Ah, vi har blivit ägda.

Andra: Storstad, Daniel Swedin, Johannes Åsberg,