Kortare arbetstid för fler kreativa företag

För några veckor sedan presenterade Företagarna resultatet av en undersökning genomförd bland småföretagare med minst en anställd. Respondenterna fick ranka småföretagsvänliga förslag från riksdagspartierna. Resultatet blev, möjligen lite överraskande för en del, att reformförslag från miljöpartiet och vänsterpartiet hamnade överst. Emil Berg har skrivit mer om det här.

Det är inte en helt ovanlig vanföreställning att vänstern skulle vara emot företagande – och därmed även mot småföretagare. Jag antar att vi delvis har oss själva att skylla, eftersom vi lägger vårt mesta krut i debatten på att lyfta fram den offentliga sektorn, och gärna talar om behovet av att satsa mer på kommuner och landsting. En helt riktig och nödvändig politisk prioritering – det finns alldeles för dålig förståelse för den gemensamma sektorns betydelse bland alla andra partier. Somliga har rentav gått bort sig i en föreställning om att den är tärande, att den på det stora hela är en belastning som lever som en parasit på det privata. Det är naturligtvis heltokigt. Ekonomi är ett kretslopp, såväl offentlig och privatägd verksamhet skapar resurser genom att omvandla arbetstimmar i ett produktionsresultat som kan användas av andra aktörer i kretsloppet. Resurserna kan komma i form av vägar, sjukvård, kunskap, säkerhet & trygghet från den offentliga sektorn eller datorer, snittblommor, diskmaskiner och sexleksaker från den privata. Formerna varierar, men nyttiga resurser som utgör insatsvaror i andra tjänster, höjer vårt välbefinannde och ökar vår lycka, skapas i både privat och offentlig verksamhet.

Men – småföretagarfientliga är nu alltså inte vänsterpartiet, även om vi talar mer om den offentliga sektorn än om de små företagen. Själv är jag småföretagare sedan många år, jag uppskattar känslan av att driva ett långsiktigt eget projekt och även att fakturera för de jobb jag gör. Det är, när det går bra, en go känsla.

Men låt oss försöka ge begreppet småföretagande lite fler nyanser. Diskussionen blir märklig när den inte når bortom att vara ”för eller mot småföretagande”, ungefär som om vi talade om att vara för eller mot energiproduktion. Att vi behöver energi är alla överens om, frågan är vilka energislag produktionen ska bestå av. Och på samma vis förhåller det sig med företagande. Inte ja eller nej till företag, utan vilken sorts småföretagande är det vi vill ha i samhället? Småföretagare är lika lite som fastanställda en homogen grupp och småföretag kan sinsemellan ha lika varierande ”näringsvärde” som en rejäl allsidig middag jämfört med en påse ostbågar.

Jag driver företag huvudsakligen därför att det är stimulerande. Jag är inte tvungen att driva mitt företag för att överleva, jag har under åren haft min huvudinkomst från antingen studiemedel eller anställningar. Men företagandet är ett sätt att få utlopp för idéer. I sanningens namn genererar de flesta idéer och det mesta jag gör inga inkomster alls till firman. Ibland för att ingen vill betala för dom, ibland för att jag inte vill ta betalt för dom. Under perioder har dock företaget ofrivilligt kommit att bli min enda inkomstkälla. Det har varit perioder då karaktären i arbetet förändrats, för min del har en stor del av lusten försvunnit ur företagandet och nödvändigheten gått in i dess plats.

Småföretagande kan vara att få förverkliga en dröm, följa en idé hela vägen. Driva ett café man brinner för, utveckla en uppfinning eller en lösning. Men småföretagande kan lika ofta vara en sista utväg, ett försök att helt enkelt få in lite inkomster för att täcka de nödvändiga utgifterna. Alltså inte något man egentligen väljer för att man ”vill stå på egna ben”, utan något man förvisas till. Då är småföretagandet inte en frihet, utan ett tvång förklätt till frihet.

I fattigare länder och länder med mindre offentlig sektor är detta i mycket högre utsträckning en direkt realtitet för en stor del av befolkningen – det formella och ofta informella företagandet är helt enkelt det enda sättet att överleva. En ganska typisk småföretagare i Kenya, Ecuador, Vietnam, sitter vid en dammig vägkant från tidig morgon till sen kväll och säljer under dagen ett tiotal små varor med en förtjänst på ungefär 10-30 kronor. Det är varken en produktiv sysselsättning eller en rationell lösning för resursdistribution. Denna företagare är bunden till sin improduktiva syssla av nödvändighetens fjätrar och berövas samtidigt möjligheten att använda sin tid till någonting annat –som utbildning.

Småföretagande kan vara produktivt och utvecklande, men oftare är det – i ett globalt perspektiv – väldigt lågproduktivt och okreativt. ”Näringsvärdet” är väldigt lågt. Småföretagandet gör inte den enskilde alert och entrepenöriell utan istället trött och passiv.

Min syn på småföretagandets framtida roll i samhället är denna: vi bör skapa ett samhälle där det är möjligt för alla att driva den typ av fri verksamhet som ett småföretag kan vara ett exempel på, det vill säga en verksamhet som byggs upp av en eller flera engagerade personer kring en idé eller vision. Den kan vara vinstgivande, men ska inte behöva vara det. Samtidigt måste vi komma bort från ett samhälle där många tvingas vara företagare därför att det inte finns några andra jobb att få och där vi ständigt uppmanas att välja företagande som huvudsaklig väg till sysselsättning, där osäkerheten i företagarens inkomstsituation romantiseras.

Hur uppnår man då en situation där företagande är en möjlighet för alla istället för ett tvång eller en religion vi pådyvlas? För mig är socialismen ett sätt att genom kollektiv samverkan befria individen ur den kollektiva individualismen. I ett samhälle organiserat på sådan grund är arbete en mänsklig rättighet, alla är garanterade en god inkomst och ett meningsfullt, produktivt och nyttigt jobb. Vi delar på jobben, räcker de inte till sänker vi arbetstiden. Överlag strävar vi, som arbetarrörelsen alltid har gjort, efter att växla in successiva produktivitetshöjningar i arbetstidsförkortningar, det vill säga frigöra en större del av arbetsdagen åt vars- och ens egna drömmar, fria val och skapande.

Att så långt som det är möjligt befria människor från det påtvingade arbetet – det ”nödvändiga arbetet” – för att därigenom göra oss tillgängliga i högre mån för ”det uppriktiga arbetet”, det arbete vi själva väljer av lust, övertygelse och engagemang, det arbete där vi gör det bästa jobbet, där vi är som mest kreativa – det är samhällsekonomiskt lönsamt.

Kanske kan man rentav sätta likhetstecken mellan samhällsutveckling och ett befriande av människor från tvunget arbete till förmån för uppriktigt arbete.

På det här sättet, genom att garantera ett fast jobb åt alla, men successivt minska den påtvingade arbetstiden, kan vi få fler verkligt produktiva och nyttiga företag. Ur den fria tiden spirar de största idéerna. Vi är sällan som mest kreativa under våra schemalagda arbeteten och sällan i situationer då vi är socialt pressade. Att vara befriad från schemats och nödvändighetens tvång däremot innebär att man har ett rum där man kan låta tankarna omkombineras och söka sig till positioner som inte är påförhand givna. I fritidens fria rum kan man ställa friare frågor, vandra över bredare fält av inspiration och kunskap, låta discipliner korsbefruktas och pröva idéer man bär på. Det är vad Google tagit fasta på i sin berömda 20%-regel; de anställda (inom vissa avdelningar) får förvalta en femtedel av sin tid till vad de själva vill, till egna projekt. Flera av Googles största produkter, som Gmail, har utvecklats på den fria femtedelen.

Det är likaledes den fria tiden i mellanrummen mellan det påtvingade arbetet som är huvudbränslet för internetålderns mäktigaste underverk, Wikipedia, och för de hundratals liknande projekt som bygger på samverkan mellan ideellt engagerade deltagare (t ex OpenStreetMap). Ge oss mer fritid och vi bygger fler underverk. Och även om många inte växlar in sin fria tid i annat än att hänga med vänner, barn och familj – vilket väl för all del ändå råkar vara meningen med livet – räcker det som Clay Shirky träffsäkert illustrerat, med att en mycket liten del av de fria timmarna investeras i kreativa projekt för att resultatet ska bli enastående:

So if you take Wikipedia as a kind of unit, all of Wikipedia, the whole project--every page, every edit, every talk page, every line of code, in every language that Wikipedia exists in--that represents something like the cumulation of 100 million hours of human thought. [...] And television watching? Two hundred billion hours, in the U.S. alone, every year. Put another way, now that we have a unit, that's 2,000 Wikipedia projects a year spent watching television. Or put still another way, in the U.S., we spend 100 million hours every weekend, just watching the ads. This is a pretty big surplus. People asking, "Where do they find the time?" when they're looking at things like Wikipedia don't understand how tiny that entire project is, as a carve-out of this asset that's finally being dragged into what Tim calls an architecture of participation.

Clay Shirky talar om fritiden som ett "kognitivt överskott". Hans poäng är att det här överskottet representerar en oerhörd tillgång som nu i och med nätets framväxande verktyg och kultur för deltagande och medskapande i allt högre utsträckning kan börja växlas in i distribuerad kreativitet.

Samma grundläggande samband mellan fritid och utveckling framträder i ett längre historiskt perspektiv. Det var först då människan började skapa ett tillräckligt överskott för att successivt lyfta allt större grupper ur den direkta uppgiften att klara matförsörjningen, som civilisationerna kunde växa fram, utveckla alltmer avancerad konst, teknik och vetenskap. Varje stort kliv mot en högre kollektiv förädlingsnivå har varit nära kopplat till produktivitetshöjningar i basproduktionen – jordbruket, industrin – som frigjort arbetstimmar.

Framsteg och ett allmänt uppsving av kreativt skapande följer dock inte med automatik på produktivetshöjningar. I ett samhälle med svag välfärd och svaga fackförbund blir den frigjorda arbetskraften istället ett arbetslöst proletariat – synligt som nödtvugna småföretagare och daglönearbetare. I sådana fall ger produktivitetshöjningarna högre vinster till kapitalägarna, men befolkningen som helhet blir fattigare. Det är just vad som skett i USA där medelamerikanen idag måste arbeta många timmar mer än man gjorde för trettio år sedan för att upprätthålla en likvärdig välfärdsnivå, trots att landet som helhet är mycket rikare och produktiviteten per timme är mycket högre.

Den stat som idag bäst förmår ge sina medborgare tid och infrastruktur för eget kreativt skapande står bäst rustad att möta det 21 århundradet offensivt. I ett sådant landskap kommer innovationer växa som ingenannanstans. En del av dem kommer ta formen av småföretag som ibland växer till större företag, det är bra. Lika ofta kommer innovationerna ta form i skepnaden av öppna samarbeten, kooperativ, personliga eruptioner, eller andra lösningar och det är precis lika bra. Det är inte företagandet som sådant som är det centrala, utan det värde som skapas när kreativiteten får blomma ut.