De värden som är våra

Denna morgon argumenteras det i DN på ledarplats för att Sverige ska gå med i NATO och på debattplats för att vi skall lämna "provinsialismen" och bli en pådrivande kraft för att "förstärka" EU. Underliggande i båda artiklarna och direkt uttalat i ledarspalten finns föreställningen om "gemensamma värden" som måste försvaras mot ett yttre hot. Scenen är dukad "från Kabul till Khartoum". Den väntar på svensk trupp.

Sveriges flirtande med NATO blir alltmer omaskerat. Vi är, som ÖB påpekat, idag mer NATO-interoperatibla än vad många av NATO-länderna själva är. Vi deltar regelbundet i NATO-övningar och i Afghanistan arbetar vi under ett renodlat NATO-kommando för att hålla rent på en obetydlig front i det amerikanska kriget mot världen.

Utvecklingen är smygande. Men från politiskt håll vågar ingen säga det rakt ut, förrän de en dag, när det tillslut blir en öppen diskussion om saken, kommer hävda att vi i i praktiken varit en del av NATO i flera år och att ett medlemsskap bara handlar om att bekräfta det som redan är ett faktum. Det gamla argumentet om att få sitta med vid bordet kommer då vevas upp i full spinn, liksom DN gjorde i dagens ledare, liksom skedde vid EMU-omröstningen.

Inför NATO-toppmötet i Riga lade Sverige och Finland ett gemensamt förslag på reformering av Parnerskap för fred, PFF, för att göra samarbetet mer "effektivt". I praktiken var det ett förslag som syftade till att omvandla PFF från ett NATO-knutet samarbete till en del av NATO. Ett inträde bakvägen alltså.

Om detta har det, överhuvudtaget, inte skrivits i svenska medier. I Finland fanns det en blänkare, men vi, vi lever i en saga. Från Helsingin Sanomat:

"The key goal of Finland and Sweden is to get more information at an earlier stage of NATO’s plans for crisis management operations, and to be involved at as early a stage as possible in preparations and in the assembly of forces linked with NATO-led operations.

The two countries also would like to have access to NATO’s classified intelligence information and to see NATO’s operational plans as early as possible.

Finland and Sweden also say that the partners should get more time than they now have for commenting on plans. According to the working paper, at least five working days would be needed.

The goal is to get Finnish and Swedish officers into all of NATO’s levels of command. Under the proposal, NATO should also allow officers of the partners into its headquarters and command systems as soon as a crisis management operation has started."

Samtidigt i Irak. På en annan front i kriget för att försvara "våra värden" spöar amerikanska soldater upp Irakiska barn. Sparkar dom mellan benen, slår dom i huvudet med gevärskolven. Det kunde varit ett ovanligt brutalt gängslagsmål, men det är det inte. Det är såhär våra värden försvaras:



Våra värden försvaras också genom att bestraffningsrätten delegerats direkt ut till soldaterna på gatan:



Våra värden, det är vår lekfullhet mitt i allvaret, vår förmåga att inte gå ner oss i grubblerier utan istället, som moderna människor, rycka på axlarna åt ett massmord och göra en medryckande musikvideo av det:



Andra bloggar om: politik, NATO, Irak, USA, Afghanistan, krig

Årets arbetarparti slår till igen

Många har skrivit om förra veckans mest absurda nyhet: moderaternas eftervalskampanj, där ”Sveriges bästa arbetare” skall utses och vinna en lunch med Sven-Otto Littorin. En enkel kille eller tjej ur populasen kommer få chansen att åka till Hufvudstaden och äta riktig mat innanför tullarna. Vicken grej!

Det mesta om ämnet är kanske sagt vid det här laget. Kerstin Berminges illustration är på pricken och Faktum tornerar väl att verkligheten överträffade dikten.

Men ändå, några funderingar. En ständigt pågående och nödvändig diskussion inom arbetarrörelsen (eh, alltså den riktiga arbetarrörelsen) är hur brett arbetarklassen bör definieras. Den marxistiska tolkningen är att arbetarklassen ska förstås i en strikt ekonomiskt betydelse, hit hör alla de som säljer sin arbetskraft, det vill säga lönearbetare av olika slag, med undantag för de som av materiella skäl har sina direkta lojaliteter hos kapitalägarna. Andra, snävare tolkningar, vill göra gällande att lönearbetarna är skiktade i flera nivåer, där den egentliga arbetarklassen stannar vid LO:s gränser, ungefär. En del gör än snävare definitioner än så. Utanför arbetarrörelsen vill man gärna låtsas som att arbetarklassen inte längre existerar som majoritetsklass:

”I våra samhällen utgör den nya medelklassen ca 70% av medborgarna. 20% utgörs av låginkomsttagare och fattiga medan 10% tillhör den rika delen”

Det sade Jacques Delors när han ännu var ordförande i EU-kommissionen.

Moderaternas kampanj är ett intressant, om än lite svårtolkat, inlägg i diskussionen. Men de verkar inte riktigt ha bestämt sig. I Svenska Dagbladet slår Per Schlingmann ett slag för en bredare klassdefinition, där arbetare är alla som ”arbetar och uppbär lön”:

”Vi menar att en arbetare i dag är en som arbetar och uppbär lön, och vill uppmuntra och synliggöra de människorna.”

På moderaternas hemsida, antyds det å andra sidan att arbetarklassen är ett smalt skikt som består några ”hundratusental” personer:

”Runt om i Sverige arbetar och sliter hundratusentals människor varje dag. Nu är det dags att uppmuntra åtminstone en av dem lite extra.”

Ska bli spännande att se var politbyrån i nya arbetarpartiet landar tillslut.

Juryn som skall utse Sveriges bästa arbetare väcker naturligtvis särskilt intresse. Den består av:

Jan Ericson, riksdagsledamot (m) och f.d. fackligt aktiv i SACO.

Per Schlingmann, partisekreterare (m).

Helena Riviére, riksdagsledamot (m), bokförläggare och skribent.

Ninni Markow, organisationskonsult och legitimerad psykolog.

Notera att de har lyckats hitta en facklig företrädare. En före detta visserligen. Från SACO! Så djupt folkligt.

Per Schlingmann är moderaternas ”kommunikationschef”, mannen bakom konceptet ”nya arbetarpartiet” och antagligen den idiot som kläckt den här vansinniga tävlingsidén. I en GP-intervju förra året formulerar Schlingmann den ambition som nu resulterat i tävlingen om folkets hjäte:

”Om vi kan möta väljare i mer otraditionella moderata miljöer vore det väldigt intressant för oss.”

Som kommunikationschef har Per Schlingmann varit uppmärksam på ”detaljer” som formar bilden av det nya ”arbetarpartiet”. I en artikel från Almedalen i somras slår han fast att talarstolar ska vara i plexiglas:

”Fredrik Reinfeldt hade en pulpet i genomskinlig plexi att luta sig mot.
- Det ska vara enkelt. Jag har aldrig förstått varför du ska ha en massa trä mellan dig och din publik. Du vill ju nåt ut, säger Per Schlingmann”

Helena Riviére är ”bokförläggare och skribent” på Den Nya Välfärden. Hon är ingen litterär gigant om man säger så, jobbar mer i Per Ahlmarks anda med återkommande genomsura attacker på bidragstagare och bidragsfuskare. Angående arbetares bristande framtidstro har hon följande att säga i en krönika:

”En annan fråga gällde folks tro på sin förmåga att förbättra för sig. Klättra socialt. Halva skaran av totalt 1 037 intervjuade trodde att de skulle stå kvar på samma nivå om fem år. Var fjärde egenföretagare trodde till och med att det skulle gå utför. Halva Sverige i åldrarna 16 år och äldre tycker sig alltså inte kunna påverka sina liv med egna insatser. Det är rätt deprimerande. Folk är så hårt inskruvade i staten att de inte ens tänker tanken att kunna arbeta sig upp med hederligt arbete. De går som oxar runt ett drivhjul i samma spår år efter år och det finns ingen väg ut.”

Men, lugn Helena Riviére kom in i riksdagen det här valet och förändring är på gång:

”Nu är jag riksdagsledamot för moderaterna och min uppgift är att göra Sverige till ett bättre land att leva i. För alla. Färdriktningen är klar: att strama åt och att UPPMUNTRA.”

Den sista juryledamoten, Ninni Markow jobbar med ”Coaching”, ”individuellt utformade karriär- eller utvecklingsprogram”. Hon är också väldigt duktig på ”emotionell kompetens”, och det kommer nog bli hennes roll i juryarbetet att vetenskapligt fastställa vem som är Sveriges bästa arbetare:

”Emotionell kompetens går att mäta - måtten är dynamiska vilket innebär att de förändras över tid och går att utveckla. Man kan dela in resultaten i 5 EQ-områden - och 15 olika förmågor.”

Avslutningsvis: Det här med lunchen är faktiskt himla smart. Moderaternas strategi inför valet gick ut på att, med deras egen formulering, ”vinna den centrala zonen”, att övertyga inflytelserika tyckare där "makten, rikedomen, kunskapen, kulturen och andligheten finns".

Sveriges bästa arbetare måste rimligen höra till den centrala zonen inom arbetarkollektivet. Sven-Otto får därför ett utmärkt tillfälle till att - vältalig, som alltid - övertyga denna ledande arbetare om Sanningen. Därmed får de in en fot bland arbetarna och som ringar på vattnet sprider sig, från den ledande arbetaren ut bland massorna, ryktet om arbetarnas nya parti. Och om den utsökta Kaviar och hummer som serveras på Operakällaren. För den som håller käften och överträffar kvoten.

Andra bloggar om: politik, moderaterna, årets arbetare, hybris, littorin

Oskrivna arkitekter

Arkitekter, svenska arkitekter, skriver väldigt lite. Kanske är de för upptagna med att rita och lägga anbud, projektleda och räkna... kanske har de lite för dåligt självförtroende för att våga skriva... jag vet inte, men skriver gör de inte särskilt mycket.

Det är ett problem. För avancerad diskussion om arkitekturen kan bara föras genom texter, tankar tvingas bli klarare när de måste formuleras i ord och fästas på pränt. Det räcker inte med tävlingsförslag.

Mycket av det som skrivs om arkitektur i Sverige skrivs inte av arkitekterna själva, utan av andra. Mycket av tänkandet, det tänkande som kopplar arkitekturens villkor till den tekniska utvecklingen, arkitekturens uppgifter till de sociala förhållandena och arkitekturens utmaningar till klimatkrisen, det tänkandet sker inte i första hand inom professionen. I alla fall sker det inte i text.

Därför var det roligt att läsa Ola Anderssons text om arkitekter och skrivande i senaste numret av Arkitekten. Ola Andersson har fått kritikerpriset 2006 för ”sitt lätta och flyhänta språk” som ”spridit arkitekturkritik och stadsbyggnadsdebatt till en bredare krets.” Men Ola Andersson är inte journalist, han är praktiserande arkitekt på A1 arkitekter, skriver gör han ”på helger och kvällar”. Det är en svidande elak och välskriven attack på de tysta arkitekterna:

”Att arkitekter skriver borde vara en självklarhet. Från Vitruvius till Rem Koolhaas har skrivandet varit en oundgänglig del av arkitekturen. Adolf Loos, Le Corbusier och Aldo Rossi, har ni hört talas om dem? Vet ni inte att både Gunnar Asplund och Ivar Tengbom på sin tid var redaktörer för tidskriften Arkitektur?

Bland Svenska arkitekter är förmågan att förklara vad arkitektur handlar om, och den därmed sammanhängande insikten om vad vi själva håller på med, satt på undantag. Svensk arkitektur domineras av stora ansiktslösa konsultföretag som på sin höjd i ett avlägset förflutet haft andra mål än att bli större. För framgångsrika arkitekter har förmågan att slå blå dunster i ögonen på beställare och allmänhet länge varit viktigare än förmågan att förklara vad vi egentligen håller på med. Ingen förväntar sig längre av oss något annat än svamlande konstnärstyper, glada försäljare med uppkavlade kavajärmar eller banala mystomtar.”

Visst finns det arkitekter som hellre skriver. Deras problem, å andra sidan, är många gånger att de bara skriver och att de gärna skriver i teoretiska eller interna diskussioner. De texter som vänder sig för att diskutera arkitektur med en bredare publik är få, som Claes Caldenby och Fredrik Nilsson noterar i förordet till antologin Om arkitektur:

”Vi har utgått från att använda befintliga texter och välja bland de allra bästa från äldsta tid till idag, av både svenskt och utländskt. De skulle vara tillgängliga och inte minst lockande. Kriteriet var inget mindre än både enkelhet och djup. Det visade sig inte så lätt och har också tagit sin tid. Det skrivs mycket om arkitektur, och tillsynes alltmer på senare år. Väldigt lite av detta tycks oss dock vara både enkelt och djupt. Ett problem är att så många arkitekturtexter är ideologiproduktion, ett pläderande för en bestämd estetik.”

Om arkitektur, utgiven under arkitekturåret 2001, var ett förtjänstfullt försök att popularisera samtalet om arkitekturen. Claes Caldenby hör till den skrivande skaran, tillsammans med Sten Gromark ger han årligen två kurser i essäskrivande för tredjeårsstudenterna på Chalmers. En nödvändig och mycket nyttig övning för en akademikergrupp som mest har hållit i pennan eller startat datorn för att skissa, cadda eller författa en kortare säljande text till en poster.

En början till att få arkitekturen i text kan vara att få kritikgenomgångarna, det mest fundamentala momentet i arkitektutbildningen, nerskrivna. Visst kan kritikgenomgångar vara vissna, men ibland, med rätt personer i kritikergruppen, glimmar de till och resulterar i fantastiska dialoger om allt från litteratur och historia till privatmoral och familjeliv. Allt det som, tillsammans, utgör arkitekturens essens bakom dess yta. Skamligt nog är dialogerna bortklingande i minnet redan när nästa genomgång börjar och orden är skrivna i vatten.

Michael Bierut skriver om dramatiken i några kritiksamtal som återgivits ordagrant i Retrospecta, årsbok på arkitekturskolan på Yale University. Bland kritikerrösterna hörs Kenneth Frampton, Peter Eisenman, Leon Krier, Charles Jencks, Frank Gehry och Zaha Hadid. Vid en av de återgivna kritikgenomgångarna sätter Kenneth Frampton huvudet på den så kallade spiken:

Kenneth Frampton: ...I could tell you to cut six more slots into this thing, and it wouldn't make a difference. It's a negative critique of the project, but it's also a critique of the whole god damn situation. You have to have a principle, otherwise you can not communicate anything to anybody. Why should I invest my money in this, as opposed to some other project? You have to have a reason; otherwise the architects don't even talk to the society. Don't you see that predicament? These computer renderings produce aesthetic effects very well, seamless, very seductive, but they are not about anything. They are delusions! They are mirages! I'm sorry, it's very aggressive to say this, but aren't we going to start talking? It's just ridiculous to say, "Ok -- individual interpretations," "So on and so forth." One has to talk about something fundamental, otherwise we're never going to talk about anything anymore.

Demitri Porphyrios: I'm not sure what you're talking about.

Frampton: I'm talking about the fact that there is a total degeneration...

Porphyrios: Do you want some coffee?

Frampton: No, I don't. Sorry, I don't...

Porphyrios: Look, look, look. This is a disgusting situation. It's not right to get upset...

Frampton: It's something to get upset about. We always have polite discussions; we have to sometimes get upset, because otherwise we just don't talk about the things that matter.

Frånvaron av ett samtal bland arkitekter om arkitekturens innehåll och uppgifter, göder den ytligt estetiserande arkitekturen. Ja, frånvaron av samtalet är rentav den estetiserade arkitekturens förutsättning, dess livsluft. Kvar finns bara bilder, mer eller mindre säljbara. These computer renderings produce aesthetic effects very well, seamless, very seductive, but they are not about anything. They are delusions!

Vad kan då uppstå om arkitekter börjar skriva mer? Ja, sker det med en seriös ansats, kan arkitekturens prioriteringar och värderingar börja ifrågasättas, kanske förskjutas. För praktiserande arkitekter är sällan lika nergångna vare sig i den ytlighet som konstrecensenter eller det akademiska teoretiserande som teoretiker vadar knädjupt i. Praktiserande arkitekter är mer förnuftiga och jordnära än deras rykte förespeglar.

Synd att de inte hörs särskilt ofta.

Andra bloggar om: arkitektur, skrivande

Google Earth och samhällsklasserna

Google Earth har sina fram- och baksidor. En berättigad oro för den personliga integriteten har uttryckts från dem som lever i zoner där Google släppt bilder med sådan upplösning att enskilda människor är urskiljbara.

På andra håll kan man se med lite mer tillförsikt på att vissa samhällsgrupper nu får sitt privatliv undergrävt. Tack vare Google Earth är tyranners, envåldshärskares och den förmögna överklassens möjligheter att gömma sina egendomar bakom murar inte längre lika stora.

Financial Times har en artikel om hur Google Earth blivit ett vapen för oppositionen på Bahrain:

“Since Bahrain’s government blocked the Google Earth website earlier this year for its intrusion into private homes and royal palaces, Googling their island kingdom has become a national pastime for many Bahrainis. When Google updated its images of Bahrain to higher definition, cyber-activists seized on the view it gave of estates and private islands belonging to the ruling al-Khalifa family to highlight the inequity of land distribution.”

Bahrain är en konstitutionell monarki, ett ö-rike i persiska viken, med knappt 700 000 invånare. Ojämlikheten är skriande:

“Opposition activists claim that 80 per cent of the island has been carved up between royals and other private landlords, while much of the rest of the population faces an acute housing shortage.”

Oppositionen på Bahrain har satt samman en PDF-fil med bilder tagna från Google Earth. Illustrationerna i den här postningen kommer från den filen. De säger, verkligen, mer än tusen ord.






En oppositionsledare, Mahmood al-Yousif, förklarar värdet av att använda Google Earth för att åskådliggöra den orättvisa fördelningen av land:

“Some of the palaces take up more space than three or four villages nearby and block access to the sea for fishermen. People knew this already. But they never saw it. All they saw were the surrounding walls,”

Det här är ett viktigt påpekande. För de välbesuttna har avstånd och åtskildhet blivit allt viktigare i upprätthållandet av ett klassamhälle. 1800-talets klasskillnader hade gud och bajonetterna till sitt försvar, men dagens klassamhälle, där marknadens osynliga hand är den verksamma resursallokeraren, kan inte köpa lika mycket legitimitet från gud och inte luta sig med samma tillförsikt mot polisiär eller militär makt. Därför drar sig överklassen undan, väljer att inte vifta alltför synligt med sin rikedom, lever hellre ut överflödet bakom skyddande murar, på tryggt avstånd från massan.



Avskildheten och den allmänna okunnigheten om överklassens verkliga levnadsvanor är en maktfaktor i sig. Murarna runt alla jordens Gated Commuities är lika mycket till för att dölja som för att skydda.

Så, när murarna rivs ned av ett demokratiskt – Orwellskt eller anti-Orwellskt? – öga från ovan, kan man inte annat än le åt utvecklingen. Det blir lite svårare att vara överklass igen. Det blir lite svårare att gömma sitt stinkande samvete bakom murar, det blir lite svårare att förneka att världen inte hänger ihop, att överflödet inte är den ena polen i ett i grunden barbariskt orättvist samhälle.




Samma Google Earthkampanj som varit ett verktyg för oppositionen på Bahrain kan användas på andra håll, inklusive i Sverige. Här finns visserligen inte samma pallatsanläggningar för kungafamiljens vänner som i Baharin, inte samma avgrundsdjupa löneskillnader. Men samtidigt har Sverige, vilket är mindre känt, Europas mest ekonomiskt segregrade städer, med knivsparka gränser mellan stadsdelar med olika inkomstnivåer. Och den svenska överklassen, hunsad som den är av den obarmhärtiga jantelagen, skattar sin avskildhet högt. Det ligger inte i majoritetens intresse att de får vara ifred med sin rikedom, för oss gäller det att göra den synlig.





Andra bloggar om: politik, Google Earth

Ubiquitous computing på Chalmers

IT-universitetet vid Chalmers ger varje år inom ramen för magisterprogrammet MDI/Interaktionsdesign en kurs i Ubiquitous Computing. För den som är ny inför begreppet kan kursbeskrivingen ge en ganska bra sammanfattning:

”Inom ubiquitous computing arbetar man med frågeställningar kring hur datorteknik kan byggas in i och bli en naturlig del avvardagsföremål och miljöer.”

”Allestädes närvarande datorer” skulle man också kunna översätta begreppet med. Processorer och RFID-etiketter integrerade i föremål vi använder i vardagen. Mark Weiser, UbiComps pionjär, beskriver det som motsatsen till virtuell verklighet: Istället för att simulera den ”verkliga” världen i den virtuella så förstärks funktioner i den verkliga världen med datorkraft.

Det här är mer än en angelägenhet för prylnördar, ubiquitous computing är det naturliga nästa steget efter persondatorrevolutionen. Och det kan komma att revolutionera vardagen och produktionen mer än persondatorn gjorde.

Jag har tidigare skrivit om BigBelly, de smarta papperskorgarna i USA som kombinerat solcellsteknik med mikrochips och internet och därigenom kunnat minska antalet tömningar med 70%. Där ligger framtiden. Och med tiden, när den typen av tids- och energibesparande lösningar slår igenom på alltfler områden, frigörs människors tid till kreativa och omvårdande tjänsteyrken.

Vi står inför en digital miljö- och välfärdsrevolution. Förutsatt, förstås, att politiska beslut inte istället gör tekniken till ett rent övervakningsredskap. Det kan också ske om utvecklingen och användningen inte diskuteras i offentligheten.

Chalmerskursen har nu givits i fyra års tid och producerat en hel del roliga idéer. Projekten och resultaten är övningsuppgifter och skall förstås ses som sådana. Det hindrar inte att det finns ett korn av utvecklingsbara och nyttiga applikationer i dem.

Förra året gjorde en av kursens grupper F.I.S.K, ett system för att visualisera stressnivån på en arbetsplats:

”Systemet består av sensorer på en individs kropp och vid dess säng, vilka registrerar relevant informationen vid arbets- och sömntid, en central server som bearbetar informationen och ett akvarium utrustat med styrbar luftpump och en glödlampa som visualiserar stressnivån. Bubblor som släpps ut med låg frekvens på ett pulserande sätt representerar en allmänt låg stressnivå och tvärtom. Syftet med detta projekt är att se till att de anställda är friska och att företagets totala arbete effektiviseras och optimeras.”

Gruppen Wake-Up Get Up har gjort en säng som hjälper sin ägare att sova och vakna bättre:

”Sängen är intelligent i avseendet att den kan avgöra vilken sömnfas den sovande befinner sig i, och anpassa väckningen efter det. Den har också en minnesfunktion som kan hjälpa användaren med sömnstörningar.”

Sängen har en integrerad lampa som sakta ökar i ljusstyrka, en förändring som liknar uppvakningen en sommarmorgon, då det är mycket lättare att komma upp ur sängen än mörka sommardagar.

ForceBlocks är ett ledredskap för barn som simulerar vilka krafter byggnadsdelar utsätts för:

"ForceBlocks är byggklossar, lika enkla att använda som traditionella klossar, innehållandes teknik som gör det möjligt att på dem visa krafter som en byggd konstruktion utsätts för."

Raggadish är en diskborste som skapar ny musik medan man diskar. Det ska vara roligt att göra de nödvändiga sysslorna:

"Detta projekt syftar till att göra det roligare att diska med hjälp av musik. Med en låt i bakgrunden och med hjälp av inbyggd teknik i diskborsten genereras ljud utifrån diskborstens rörelser. Olika rörelser genererar olika ljud liksom olika disk hämtar ljud från olika ljudbibliotek. Resultatet blev en diskborste som utöver sin vanliga funktionalitet dessutom ger användaren möjlighet att skapa musik och rytmer till sin valda låt."

En annan grupp har utvecklat en apparat som förmedlar en växts hälsotillstånd, om man nu inte kan se det genom att titta på plantan:

"Husdjur kan kommunicera sina behov och har möjligheter att ställa krav. Växter är också levande, men har inget påtagligt sätt att kommunicera sina behov. Det är allmänt accepterat att det är okej att döda en krukväxt, men inte att döda ett husdjur. Vi vill ge krukväxten en röst och en chans att säga ifrån."

PlantPower förmedlar plantans "upplevelser" genom lukt, ljus och ljud.

Sammantaget illustrerar de många roliga projekten från Chalmers UbiComp-kurs en central problematik: med modern teknik går oerhört mycket att åstadkomma. Den stora svårigheten är att komma på rätt användningsområden. Att tänka utanför boxen. Var behövs den här tekniken som bäst? Det finns, garanterat, mängder av verksamheter där ETT litet mikrochip eller EN liten kodsnutt skulle leda till en enorm förenkling för många människor. Och det finns mängder av användningsområden där de är ett småroligt men ganska onyttigt tillskott. Utvecklingen sker idag oftast inom det senare området.

Teknikprojekt tillkommer ofta genom idéstormande bland tekniker och designers, men de verkligt revolutionerande användningsområdena kommer dyka upp först när processen börjar i andra änden, när lantbrukare, daghemspersonal och bilbärgare får fundera över och formulera hur deras sysslor kan förenklas med mikrodatorers hjälp.

Andra bloggar om: teknik, Ubiquitous computing

Uppdaterat: mötesrummet

Folkets Hus och Parker har tillsammans med Claesson Koivisto Rune tagit fram ett nytt mötesrumskoncept, kallat Källan. Det är helt rätt tänkt. Det är dags att föreningslivet får en ordentlig uppdatering av sina möteslokaler. Både teknikutveckling och inredningsmöjligheter har utvecklats en hel del sedan det 50-70-tal då de flesta rummen fick sin nuvarande form. Det finns gott om möteslokaler som inte ens har möblerats om sedan de fick sin första uppställning med hästskobordet och skrivtavlan. För att inte tala om alla ruggiga gardiner. De tunga brun-beige-gula gardinerna som antagligen skrämt fler ungdomar från att bli föreningsaktiva än det faktum att tvångsintag av kaffe är ett inträdeskrav.

Ansatsen är därför både god och extremt intressant. Att man plockat in ett arkitektkontor för att göra jobbet är naturligtvis bra, jag hoppas att Claesson Koivisto Rune tagit uppgiften på tillräckligt stort ansvar för att gå på djupet och intervjua föreningsaktiva i olika åldrar och från olika sorters folkröreler om vilka behov de har innan de gjort sin design.


I pressmeddelandet beskrivs Källan såhär:

”I stället för att begränsas till det traditionella sittandet upprätt runt ett avlångt bord finns sköna stolar i olika utförande. En tjock heltäckande matta ger ett hemtrevligt intryck och för att stimulera samtalet har mycket kraft lagts på att få en behaglig ljudbild i rummet, bland annat genom en mjuk spaljé längs en av väggarna.”

Här – och när jag ser bilderna som ackompanjerar texten - blir jag lite orolig.

En förening är någonting helt annat än ett företag eller ett sällskap och därför måste mötesrummen också se annorlunda ut. En förening är dessutom, vilket jag undrar om Claesson Koivisto Rune beaktat ordentligt, något helt annat än en designbyrå. Ett föreningsmöte är inte en kreativ process, som ett samtal över ritborden på designfirman, ett föreningsmöte är en blandning av allvarligt beslutsfattande, socialt umgänge och en ständig demokratisk läroprocess där medlemmar med vitt skilda förutsättningar måste inkluderas och göras delaktiga.

Föreningsmötet navigeras, för att fungera demokratiskt, med formella regler – mötesteknik – men måste också kunna innehålla avslappnade sociala samtal. Det sociala samtalet får emellertid inte ta överhanden, då tappar föreningen i handlingskraft. Ballansen är svår, men några genom årtiondena väl inkörda hjälpmedel finns: det samlande mötesbordet är till exempel helt nödvändigt för att upprätthålla talarordningen och hålla uppmärksamheten hos alla riktad mot mötets innehåll.

"Vi har tagit det bästa från hemmet, som är den miljö vi känner oss mest avslappnade i, och överfört det till mötesrummet, berättar Mårten Claesson, arkitekt och formgivare och en av dem som arbetat fram Källans design."

Jag har suttit på många föreningsmöten både hemma hos medlemmar och i föreningslokaler. Min erfarenhet är att kvalitén på möten i föreningslokalen är flera magnituder bättre, själva lokalen får deltagarna att skärpa sig – och då är det inte oviktigt hur lokalen är möblerad. Känns den för mycket som ett hem, då försvinner en viktig bit av det som ger den seriösa auran till mötet. Källans ”sköna stolar i olika utförande” och ”tjocka heltäckande matta” är trevliga inslag – men de riskerar att göra rummet för hemlikt.


Därtill är det viktigt att en föreningslokal, även om den skall vara vacker, är ”robust”. En förening är som sagt inget företag, föreningen kan behöva göra ganska mycket märkliga saker i sin lokal som en bolagsstyrelse sällan gör. Föreningsliv är hands-on, praktiskt och konkret arbete. Sådant som att kopiera, vika och slicka igen stora postförsändelser, blanda klister eller målarfärg, snickra ihop grejer, ha storbak, trycka tröjor, räckna handkassor, mellanlagra loppisföremål med mera. Den måste tåla och stödja allt detta. Den får inte vara för designad och ”färdig” så att man inte vågar göra några ändringar och sätta sin egen föreningsprägel på den. Lokalen måste också vara lättstädad eftersom föreningar sällan har råd med städpersonal. Och det spills rätt mycket vid föreningsmöten. Har heltäckningsmattan tagit hänsyn till de många vätskor som passerar över bordet vid ett vanligt föreningsmöte? Kaffe, soppa, té, saft, mjölk välling, barnsspyor... Det är lite som att lägga en heltäckningsmatta i ett kök.

Med dessa invändningar gjorda är jag ändå nyfiken på att se Källan i verkligheten. Att man lagt särskild omsorg vid ljudbilden gläder mig, det är en ofta negligerad orsak till ojämlik delaktighet i föreningssamtalet. Källan är också utrustad med ny teknik, bland annat en AV-vägg bakom en glasskiva som man kan skriva på. En fantastiskt god idé. Bara den gamla hederliga OH-apparaten fortfarande går att köra mot någon vägg. Det är många duktiga föreläsare som aldrig kommer uppdatera sina OH-papper till Powerpoint.

Källan visades för första gången under FutureDesignDays i Stockholm 13-14 november, de första rummen kommer att invigas under februari 2007. Umeå Folkets Hus, Östersunds Folkets Hus och City Conference Centre i Stockholm är först ut, men tanken är att Källan så småningom ska sprida sig till andra Folkets Hus.

Andra bloggar om: arkitektur, folkets hus

Enpartistaten anfaller

Jag ger inte särskilt mycket för den "ansedda" tidningen Economist eller dess utredningsavdelning Economist Intelligence Unit, men nog är det lite anmärkningsvärt att Sverige utses till världens mest demokratiska land med snudd på toppbetyg? Jag menar, med tanke på att det hela året har tjatats om att vi praktiskt taget lever i en enpartistat? Ja, det är märkligt... men hade sossarna suttit kvar hade vi hamnat under Italien, bergis.

Efter Sverige kommer Island, Nederländerna, Norge, Danmark och Finland. USA kommer på 17:e plats men Economist har tillämpat en ganska formalistisk mätmetod. Jag skulle t ex vilja påstå att ett majoritetsvalsystem aldrig kan bli lika demokratiskt som ett proportionellt valsystem. Och stora kampanjkassor och media i händerna på ett fåtal kapitalister förvrider alltid den praktiskt möjliga demokratin i riktning mot en skendemokrati. Skalan är inte heller oviktig. En stor stat kan aldrig bli lika demokratisk som en liten i meningen att medborgarna har möjlighet att påverka och delta i den poltiska diskussionen.

Att utnämna Sverige till ”En nästan perfekt demokrati” säger för övrigt mer om The Economist och hur det ideologiska konsensus ligger idag än vad det säger om Sverige. Sist jag kollade hade vi fortfarande inte någon ekonomiskt demokrati, det som Wigforss kallade för ”demokratins andra steg”. Fram tills den dagen är vi, liksom alla andra kapitalistiska länder, ännu bara halvfärdiga demokratier, med politiska system som existerar på nåder och under överinseende av den ekonomiska makten där kapitalstyrka översätts i röststyrka.

Förresten: Var skulle EU placera sig i en sådan här undersökning? Ett system där tjänstemän (kommissionen) är de enda som har rätt att ta initativ till nya direktiv och där den ekonomiska politiken är fastslagen i grundlagen, kan knappast kallas demokratiskt.

Förresten II: Kanske var det den här undersökningen Jan Björklund reagerade på när han i förgår meddelade att det nu tio år gamla, globalt unika försöket med elevdemokrati avbryts utan att utvärderas. För mycket demokrati kan ju som bekant vara farligt. Och det är ju inte bra om folk får för sig när de går i skolan att de kan kräva att få vara med och bestämma på arbetsplatsen. Vad kan de då inte få för sig för dumheter senare i i livet?

Andra bloggar om: politik, demokrati, skolpolitik

Elevdemokrati hejdå.

Idag meddelade regeringen att ett av de senaste årens mest intressanta demokratiförsök skall läggas ned. Lokala Skolstyrelser med elevmajoritet – vackert men något felaktigt benämnt som ”elevstyrda gymnasier” i DN – skall försvinna.

Det är nu några år sedan vi tog striden på Erik Dahlbergsgymnasiet. Men jag tänker ibland på den, allt vi lärde oss, det självförtroende och de kunskaper som vi sedan hade med oss när vi efter skolan gick vidare åt olika håll i livet och fortsatte arbeta för demokrati var och en av oss på vårt sätt i olika organisationer med vitt skilda politiska mål. En del blev feminister och drog igång studiecirklar, en del blev moderater, en del blev studentkårspolitiker, en del hamnade i värnpliktsrådet, en del har engagerat sig i miljörörelsen… en del blev ingenting sådant alls, men erfarenheten har de ändå med sig och en dag går de med i hyresgästföreningen.

Erik Dahlbergsgymnasiet i Jönköping var en av de första skolorna i landet som ingick i försöket med Lokala Styrelser med elevmajoritet, en reform som grundade sig på en överenskommelse mellan (s), (v), (mp) och (c).

I teorin skulle alla viktiga beslut på skolan gå genom den lokala styrelsen. I praktiken var det helt beroende av gymnasiechefens goda vilja och elevernas intresse. Det insåg vi inte först, men vi lärde oss det efterhand när vi märkte att vi ofta ställdes inför fullbordade faktum eller ofullständiga mötesunderlag som vi inte hunnit sätta oss in i vid de beslutande sammanträdena. Det var då vi tog striden.

Vi lutade oss mot det faktum att vi hade majoritet i lokala skolstyrelsen. När vi var enade kunde vi inte bli överkörda.

Vi bråkade så att vi fick ett eget rum. Sedan bråkade vi så att vi fick en fast mötestid för elevrådet utan parallella schemaaktiviteter. Sedan bråkade vi så att vi fick en ordentlig budgetberedning i flera steg som vi faktiskt kunde påverka – och påverkade. Vi bråkade så att vi fick elevdemokratiska utbildningar finansierade. Vi bråkade så att vi kunde kopiera upp möteshandlingar och få ut till diskussion i klasserna.

Vad innebar den lokala skolstyrelsen? Vad innebar det att vi använde möjligheten att bråka? Ja, inte fick det skolan att braka samman och inte blev gymnasiechefen arbetslös, maktlös eller ansvarslös. Men hon (numera folkpartistisk ersättare i riksdagen) fick en aktiv förhandlingspart att mäta sig med. Hon var tvungen att motivera och tänka igenom sina beslut tydligare. Det var positivt också för henne.

För oss innebar det att vi kunde blockera en del direkta försämringar. Skolintendenten fick för sig att sätta upp övervakningskameror i korridorerna, genom att vi sade nej i lokala styrelsen kunde vi med stöd, enligt en elevomröstning, av 75 % av skolans elever, riva upp beslutet. En programflytt mellan husen som skulle skapa ett större avstånd mellan de olika programmen avslogs av elevmajoriteten. Och så vidare.

Framförallt var den lokala styrelsen en lektion i praktisk demokrati, mer nyttig än alla samhällskunskapslektioner tillsammans. Jag vet att det på en del skolor är ett litet gäng av lillgamla heltidspolitiker och blivande mellanchefer som engagerar sig i elevrådet. Så var det inte hos oss. Det var inte särskilt attraktivt att vara med i Lokala Styrelsen som glidare: Elevrepresentanterna i Lokala Styrelsen hade bundet mandat utifrån elevrådets beslut. Det var 40-50 personer på varje elevrådsmöte och mötena de handlade om relevanta saker, de innehöll verkliga, ofta hetsiga, skolpolitiska diskussioner. Därför att vi hade reell makt. Elevmajoriteten i Lokala Styrelsen innebar att det blev intressant för fler än diskussionsnissarna att gå med i elevrådet.

Den stora och ambitiösa Demokratiutredningen, där Bengt Göransson var ordförande, utvärderade tidigt de lokala styrelserna och lyfte fram skolans roll för att förstärka demokratin dels genom att släppa fram konkurrerande samhälls- och historieuppfattningar dels genom att skolan själv fungerade som en demokratisk arena som kunde tillåta oenighet:

"Eleverna måste få uppleva demokratin i praktiken."

(Demokratiutredningen SOU 2000:1 s.242)

I värsta fall, när de fungerar mindre bra, blir de lokala styrelserna rundningsmärken. I bästa fall blir de, som demokratiutredningen argumenterade för, praktiska demokratiskolor, verkliga maskiner för en skolutveckling i dialog mellan elever och skolledning. Ytterst hänger det på vilka verktyg som i övrigt ges eleverna för att göra allvar av elevinflytandet. Har man tillgång till eget mötesrum? Har man möjlighet att hålla stormöten för alla elever? Kan man kopiera upp handlingar? Vet man sina rättigheter? I Jönköping, där jag kommer från, kompletterades de lokala skolstyrelserna med en elevombudsman som bistod elevråden i praktiska och juridiska frågor.

Nu har den borgerliga regeringen beslutat att lägga ned försöket med lokala styrelser med elevmajoritet. ”Det blir fel princip. Eleverna ska ha inflytande i skolan, men de ska inte bestämma över sina rektorer och lärare.” säger skolkminister Jan Björklund

Det är djupt tragiskt. Försöket genomfördes aldrig fullt ut, eftersom verktygen för verkligt elevinflytande och organisering aldrig gavs. Det hade varit betydligt intressantare och vettigare om regeringen ville medverka till att ta nästa naturliga steg i ett samhälle som bygger på demokratin som grundtanke: en vidareutveckling och fördjupning av elevmakten.

Det blir allt tydligare var skåpet ska stå i Björklunds skola: det ska stå still och veta sin plats.

Andra bloggar om: politik, skolpolitik, skola, Jan Björklund, lokala styrelser, elevmajoritet, elevdemokrati

Nytt krismedvetande

Ansvar är ett användbart ord. Det kan användas för att brännmärka små systemkritiska partier som vill sitta i regering, utan att systemkritiken behöver bemötas i sak: ”ni är inte mogna att ta regeringsansvar”. Ansvar kan också användas som försvar för en politik som gynnar en liten elit. Stålbadspolitiken, Göran Perssons bantning av den offentliga sektorn var ett ”ekonomiskt ansvarstagande”.

Jomän, det har fungerat förr. Luthers skugga faller över oss alla. Ingen vill utpekas som oansvarig, vi vill alla visa oss vuxna och mogna att ta ansvar.

Rekord i ansvarstagande slog nog den socialdemokratiske tjänstemannen, tidigare statssekreteraren (82-88), Per Borg (?) igår på DN-debatt, då han argumenterade för att socialdemokraterna borde ta initativet till en blocköverskridande ”reformering” av socialförsäkringssystemen och vårdsektorn i linje med den som tidigare drabbat pensionerna. Det flitigt anförda kodordet var ökat ”medborgaransvar”, vilket, om vi lyfter på nyspråkets silkesridå, är detsamma som egenfinansiering. Ökad ojämlikhet, sänkta ersättningsnivåer i de kollektiva försäkringarna, försämrad välfärd…

Varför är då det nödvändigt med ökat medborgaransvar i socialförsäkringarna? Per Borg ger en bakgrundsbeskrivning:

”Den process som nu pågår för att reformera socialförsäkringarna är ett led i en långsiktig anpassning av svensk välfärdspolitik till en ny ekonomisk och social verklighet. Den anpassningen inleddes i skuggan av 1990-talskrisen. Då gavs politiken en ny inriktning. Ett ökande ansvar började läggas på medborgarna samtidigt som det offentliga engagemanget minskade. Beslutet om nytt pensionssystem innebar att det offentliga ansvaret för medporgarnas pensioner begränsades. Bostadsförsörjningen överlämnades till marknaden. Förmånsnivåerna i de offentliga försäkringssystemen sänktes.”

Låt mig påminnna: Per Borg är socialdemokrat. Socialdemokraterna, arbetarpartiet, bildades och har länge haft folkets stöd för att åstadkomma jämlikhet och omfördelning av resurser. Vägen dit har gått via offentliga transfereringar och generell välfärd. Den utveckling som Per Borg beskriver är just den utveckling som socialdemokraterna under hela sin existens har slagits emot. Men Per Borg är inte den sortens socialdemokrat som bryr sig om sekelgamla värderingar, ideologisk barlast, istället argumenterar han för att ”medborgaransvaret” måste öka:

”Denna omfördelning av ansvar har fortsatt och kommer att fortsätta. [...] Medborgarnas krav på välfärdssektorn ökar snabbare än vad som är möjligt att tillgodose genom offentliga insatser. Den konsumtion vi värderar högst – vård, omsorg och utbildning – består av tjänster som är särskilt kostsamma att producera, och vi har valt att finansiera dem med skatter. Det skapar ett ökande gap mellan krav och möjligheter. Önskar vi mer och bättre tjänster utan att förändra de offentliga systemen måste skatterna höjas.

Men möjligheten till höjda skatter är redan uttömd. Skatteinkomsternas andel av BNP har i stort sett varit oförändrad sedan 1980-talet. Det är skälet till att politiken gavs en inriktning mot ökat medborgarnasvar redan under 1990-talet.”

Vi är, som nation, rikare än någonsin. Ändå argumenterar Per Borg för att vi inte längre har råd med samma välfärd som förr. Men han säger inte att vi ska ha mindre vård, omsorg och utbildning, vad han säger är att de inte längre kan finanseras via skatten utan istället måste finansieras via privat sparande. Därför att ”möjligheten till höjda skatter redan är uttömd”.

Här har uppenbarligen privatiseringsdefaitisternas världsbild trummats in så väl att det räcker med en bisats för att avfärda den generella välfärdens väg som omöjlig. Och det är klart, tror man att skatten inte längre kan höjas så finns det inga alternativ till ökat ”medborgaransvar”.

Men visst sjutton kan skatterna höjas! Att skattens andel av BNP legat stilla sedan 1980-talet beror inte på en naturlag, det beror på att de ledande politikerna har hetat Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Ann Wibble, Göran Persson, Björn Rosengren och Per Nuder, personer som alla har trott på och underkastat sig en monetaristisk världsbild.

I takt med att industriproduktiviteten fortsätter att stiga och BNP växer med 2-3% årligen, kan skatternas andel av BNP öka utan att det privata konsumtionsutrymmet krymper.

Ett räkneexempel:

Värdet av en arbetad timme i privat sektor ökar från ett år till nästa från 100 kronor till 105 kronor. Samtidigt höjs skattekvoten från 45% första året till 46%.

Första året betalar vi alltså 45 kronor i skatt och har kvar 55 kronor i plånboken för privat konsumtion.

Andra året betalar vi, med den höjda skattesatsen, 48,3 kronor. Men kvar i plånboken har vi ändå 56,7 kronor. Alltså mer pengar än vad vi fick kvar året innan.

Skatterna inte bara kan höjas, de måste höjas om välfärdstjänsterna skall hänga med. Produktiviteten inom den alltmer automatiserade industrin ökar snabbare än inom vård, skola och omsorg som är tjänsteintensiva och omöjliga att effektivisera i samma utsträckning. Vård-skola-omsorg kommer därför fortsätta att bli relativt dyrare att producera. Men: det innebär inte att de blir dyrare, det innebär att de blir relativt dyrare. Därför att något annat blir billigare och billigare. Bit för bit frigörs resurser från industrin för att låta den offentliga och privata tjänstesektorn växa. Precis som en gång skedde från jordbruk till industri när jordbruket effektiviserades.

Per Borg gömmer sig bakom förment ekonomiska resonemang som implicerar en ”nödvändighet” att reformera ”de perversa” sjuk- och socialförsäkringar för att ”undvika en kris”.

Ärligare hade varit att säga som det är: framtidens sjuk- och socialförsäkringar kan, precis som gårdagens, ombesörjas antingen i privat eller offentlig regi. Valet av finansieringslösning är helt och hållet en fråga om värderingar och intressen. I arbetarklassens intresse ligger ett fortsatt stort offentligt engagemang, det är bara så vi kan få tillgång till vård på lika villkor. I överklassens intresse ligger möjligheten att minska det offentliga ansvarstagandet, för att kunna sänka skatterna och istället köpa sig privata särlösningar.

Ur detta val genereras två olika samhällstyper. Antingen ett samhälle där tillväxtens välstånd kommer en liten minoritet till del medan majoriteten får det sämre, eller ett samhälle där tillväxten växlas in i en generell välfärd som kommer alla till del via kollektiva försäkringslösningar.

Samma val stod vi inför i industrialismens barndom. I Sverige valde vi den gången, tack vare den tidens socialdemokrater, jämlikhetens väg och den svenska industrins framgångar blev en del i uppbyggandet av välfärdsstaten. Nu odlas sedan femton år ett nytt krismedvetande för att lägga om kursen och tvinga fram ett nygammalt klassamhälle.

I det krismedvetandet har ljusröda karriärsossar alltid spelat en avgörande roll. Per Borg faller väl in i den traditionen.

Och, med vittring på blod och framgång rusar andra pellejönsar fram för att understryka budskapet och dra de, givet problembeskrivningen, enda möjliga slutsatserna. Så byggs hegemoni för en sjuk politik.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, Per Borg, socialförsäkringar, generell välfärd

Husen gav rörelsen ett eget liv

Blomstermåla Folkets Hus

Ordenshuset, bygdegården och Folkparken är mer än bara byggnader, de är de hjärtkammare som pumpar folkrörelseblodet. De ger nytt syre åt rörelserna när medlemssiffrorna dalar och när deltagarna uteblir, de samlar rörelsernas historia och lagar såren efter konflikterna. Utan husen, de egna mötesrummen, hade arbetarrörelsen aldrig erövrat den politiska makten och aldrig förmått organisera de bildningsansträngningar som välte de högre klassernas utbildningsmonopol över ända. Utan Folkparkerna hade arbetarrörelsen haft oerhört mycket svårare att vinna ungdomen för socialismen och framtidens sak.

I en essä från 1991 skriver Bengt Göransson läsvärt om de egna husens betydelse för 1900-talets demokratirörelser. Eftersom texten inte finns på Internet, vad jag vet, följer här ett längre utdrag:

”I högtidstalen vid Folkets Hus jubileer brukar man hylla pionjärerna för att de såg till att inte bara de egna organisationerna utan också förenings- och kulturlivet i stort försågs med lokaler. Om man ska förstå vilken roll de folkliga samlingslokalerna verkligen spelat är det nog klokt att utgå från det snävare perspektivet: Vilken roll har lokalerna spelat för den egna rörelsen?

I en uppsats, som publicerades i skriften Inflytande på en tråd, utgiven år 1973 inom ramen för det projekt Idé på sikt som Frikyrkliga studieförbundet och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet drev tillsammans med försäkringsbolaget Ansvar, skriver Gunnar Nelker om sambandet mellan lokalägande och kontinuitet i folkrörelsearbetet. Han påpekar det anmärkningsvärda i att folkrörelserna i Sverige så mycket bättre än sina motsvarigheter i andra länder stått emot påfrestningarna, och att detta särskilt gäller nykterhetsrörelsen. Han konstaterar att den senare rörelsens egna lokaler – ordenshusen – inte haft några motsvarigheter utomlands, där nykterhetsrörelsen ofta varit sekundär i förhållande till exempelvis kristna samfund. Ordenshusen gav rörelsen ett eget liv. ”Var det egentligen ordenshusen mer än själva rörelserna som gav karaktär åt vårt tidigaste demokratiska genombrott?” frågar Nelker.

Frågan är berättigad och kan vidgas. Var och en som arbetat i en ideell förening vet att det alltemellanåt tar emot; idén lockar inte tillräckligt många och uppgivenheten lurar runt knuten. Den som i likhet med mig närmast vuxit upp i ett ordenshus – Godtemplargården i Älvsjö – vet att man i sådana stunder omedelbart ställs inför frågan: Vad gör vi med huset om vi lägger ned verksamheten? Tvånget att använda huset, att få in en och annan krona, har tvingat fram kontinuitet i arbetet.

Mot den bakgrunden är det intressant att jämföra med andra folkrörelser. Frikyrka, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse satsade nämligen var för sig från första stund på de egna lokalerna, och det är sannolikt därför de lyckats bestå över tiden på ett sätt som varit omöjligt annars.

Jag kände mig styrkt i min iakttagelse, när jag i en tidning läste ett närmast rörande reportage om Sveriges vid den tidpunkten minsta frikyrkoförsamling, två vid pass åttioåriga damer som kände ansvar för sitt missionshus. De hade inte många gudstjänster och möten om året men deras missionshus stod kvar och sände sitt budskap till omgivningen och den årliga auktionen gav några kronor till goda ändamål.

Folkets Husen och folkparkerna har således erbjudit en grund för ett praktiskt och konkret folkrörelsearbete.”

Utdrag ur essän ”Folkets hus och parker från August Palm till Bert Karlsson och Norrlandsoperan” publicerad i skriften Mötesplatser till lust och gagn i stad och bygd, publicerad av Vadstena Forum och Svensk Byggtjänst 1991.

Det är ord att ta fasta på från en person som varit med och som vet. Bengt Göransson är skolministern som fortsatte att jobba ideellt på ABF-huset i Stockholm två dagar i veckan också då han satt på ett av rikets tyngsta uppdrag. Skulle demokratin någon gång utveckla en egen religiös kanon, då har Bengt Göransson en given plats som möteslokalernas särskilda skyddshelgon.

Andra bloggar om: politik, Folkets Hus, bygdegårdar, Bengt Göransson

Upprörande!

Det finns visserligen ingen obligatorisk bostadskö, men det är ändå upprörande, menar vissa tidningar idag, att Göran Persson och Anitra Steen går förbi den kö som de inte behöver stå i.

Ja det är förstås beklämmande att Persson är så renons på arbetarrörelsevärderingar att han inte själv inser att han skadar partiet. Men det är knappast rimligt att media applicerar en särskild måttstock för Persson och Steen, när samtidigt omkring 10 000 andra fått hyreslägenheter i Stockholms stad via kanaler vid sidan av bostadskön under det gångna året. Att få lägenhet i Stockholms innerstad genom att vänta i den dimmunitiva kommunala bostadsförmedlingens kösystem är lika omöjligt som att försöka bli full på vatten. Man mår illa, men full blir man inte.

Lägenheten i Stockholms innerstad som Persson och Steen får tillgång till tillhör Wallenstam, där Erik Åsbrink och Marianne Nivert sitter i styrelsen. Vänskapstjänster? Ja det är klart. Och om detta kan inget sägas annat än att ja, så funkar det utan kö, nötskallar. Det är knappast en världshistoriskt unik händelse att ett lägenhet i Stockholm nu förmedlats via en informell kontakt. Och den nya regeringen bäddar för att det här förhållandet skall bestå genom att lägga ner den - av förra regeringen tillsatta - boutredning som föreslagit att bostadsköerna skall återupprättas.

Den ansats till kommunal bostadsförmedling som finns i Stockholm drivs i aktiebolagsform och skriver på sin hemsida, riktat till de fastighetsägare man ser som sina ”kunder”:

”Det är alltid du som bestämmer villkoren för vem som blir godkänd som hyresgäst hos dig. De sökande som vi föreslår ska motsvara de krav som du ställer på dina hyresgäster. Vårt mål är att du alltid skall vara nöjd med de hyresgäster vi presenterar!”

Nej, inte ens kön är en riktig kö längre. Mer liknar den ett semi-fascistiskt selektionssystem. Ehm, ja just det - marknad kallas det.

Andra bloggar om: politik, bostadspolitik, Persson, Steen

Le Familistère de Guise

Ljus & Luft – det var inte Le Corbusier eller funktionalisterna som uppfann de slagorden, strävan är äldre än så och formulerades redan i mitten på 1800-talet av en udda fransk industrialist, Jean-Baptiste André Godin (1817-1888) som gjorde sig en förmögenhet på gjutgärnskaminer.

Godin var utopist, inspirerad av Charles Fourier and Saint-Simon. Efter inblandning i det misslyckade försöket med att etablera det socialistiska idealsamhället La Réunion i Texas, påbörjade Godin bygget av bostäder för det växande antalet arbetare vid sin fabrik. Han kallade projektet för Le Familistère de Guise.

Familistären uppfördes i etapper under 1860-talet, med ett arkitektoniskt uttryck och en skala som hämtat inspiration från Versaille och en form inspirerad av Fouriers idé om Phalanstèrer. I huvudsak uppfördes de tre stora bostadsbyggnaderna i linje med den plan som utvecklats av Charles Fourier, en central huvudbyggnad och två flyglar:


Varje byggnad organiserades runt en stor glasad innergård som nåddes från varje lägenhet via ett system av balkonger. På innergårdarna arrangerades fester och uppträdanden. Dåtidens bourgoise fördömde miljön som både farlig och omoralisk, men Fourier hade argumenterat för, och övertygat Godin, att det avskilda hemmet var en miljö där kvinnor tvingades in i påtvingad exil och förtrycktes. Könsrollerna kunde bara brytas ner inom ramen för ett samhälle där människorna hade täta kontakter med varandra.


De kringbyggda innergårdarna i Le Familistère de Guise

De tre stora palatslika byggnaderna utrustades med varmvatten, vattentoaletter, bad och sopnedkast (långt innan HSB ”uppfann” sopnedkastet) och finurliga ventilationslösningar som gjorde dem mer luxuösa än de flesta av borgeousins bostäder. Lägenheterna, som uppläts på hyreskontrakt till de arbetande vid kaminfabriken, var jämfört med dåtidens arbetarbostäder rymliga: 40 kvadratmeter med möjlighet att expandera genom att slå ut ett hål i mellanväggarna till angränsande bostad.

Till komplexet hörde även en friliggande teater, skolor, daghem, stall, en stor park, odlingsgårdar, sjukstuga och en marknad.

Bygget pågick fram till Godins död och byggnaderna förblev därefter fram till 1968 i kollektiv förvaltning genom den arbetarstyrda stiftelse som upprättades i hans testamente.


Godin var en utopist, men mot slutet av sitt liv kunde han med rätta säga att hans visioner inte stannat på pappret:

“One can develop plans in books, but when it comes to putting them into practice one has to confront the contradictory desires of men. The rare attempts of social reform has so often met with failure that social reformers are dismissed as dreamers. Perhaps the same is said of me, but I have been a man of action, I have made my thoughts reality, I put them into practice before theorizing. I can not be accused therefore of remaining in the realm of utopia.“

Godin hör till samma skara världsförbättrare som skrivmaskinstillverkaren Adriano Olivetti, som också var engagerad i arbetarnas bostadsförhållanden. Gemensamt för dem båda var att de verkade i en tid innan välfärdsstaterna, då varje ansatts till social reform alltid skedde på ojämlika villkor, med den upplyste utopisten som reformens enväldige patriark. Jean-Baptiste André Godin ritade och lät bygga framsynta arbetarbostäder, men han styrde ner till minsta centimeter hur de skulle se ut. Det var ännu långt kvar till demokrati.

Det hindrar inte att det finns mycket att inspireras av i det tänkande som präglat utformningen av La Familistère. Och man kan undra om vi i våra atomiserade lägenheter med trappuppgångar som bara fungerar som passager, inte rentav har tagit ett steg tillbaka jämfört med vad som uppnåddes i Familistären: deras lägenheter vände sig mot ett gemensamt öppet rum. Vi bor i garderober. I synnerhet i vårt klimat vore Familistären en modell väl värd att utvekla, med en gemensam uppvärmd vinterträdgård för hela hyreshuset.

Ljusgården, arkitektskolan på Chalmers. En välanvänd mötesplats.

Förresten måste Ricardo Bofill ha varit i Familistären och hämtat inspiration innan han gjorde sin morbida horror-variant av arbetarklassens Versaille.

Som en överraskning sist i posten följer här en 30 minuters film om Le Familistère de Guise (funnen via Östermalmsgatan 26):


Andra bloggar om: arkitektur, politik, historia, frankrike, utopier

Långtidsarbetslöshet

Är inte det här märkligt, med våra rigida och stelbenta arbetsmarknadsregler, att Sverige bland 30 OECD-länder placerar sig på 8:e plats vad avser låg andel långtidsarbetslösa i förhållande till totala antalet arbetslösa?

Anställningstrygget antas ju fungera utestängande, det talas om att LAS hindrar långtidsarbetslösa att komma in på arbetsmarknaden, men de nordiska välfärdsstaterna placerar sig väl i tabellen med Norge på fjärde plats och Island på femte.

Fast teorin om att stark anställningsskydd permanentar utanförskap kan ju inte vara felaktig, så vi får väl anta att det är verkligheten det är fel på.

Tabell från OECD Employment Outlook 2005.

Kartor

Indiska subkontinenten upp och ned, inte så som man är van att se den. Och för första gången blir den, för mig, synlig utan mellanliggande förutfattade föreställningar om hur den ser ut. Kartan är lyft från den intressanta bloggen Strange Maps, som skriver:

"The island-nation of Sri Lanka (formerly known as Ceylon) dominates the top of the map - and suddenly seems more like the jewel in the crown of the subcontinent, less like an appendage of its larger neighbour India.

Bangladesh seems more like the sinkhole for some big rivers that it actually is, and India appears to have a vice-like grip on the Chinese territory of Tibet: the trans-Bangladeshi part of India doesn’t so much seem to be a drifting piece of territory as one half of the aforementioned vice."

Kartan kommer ursprungligen från veckotidskriften Himal och texten i kartan lyder:

"This map of South Asia may seem upside down to some, but that is because we are programmed to think of north as top of page. This rotation is an attempt by the editors of Himal (the only South Asian magazine) to reconceptualise ‘regionalism’ in a way that the focus is on the people rather than the nation-states. This requires nothing less than turning our minds downside-up."

Val av kartprojektion och orientering är politik. På de kartor som används i skolan ser Europa oproportionerligt stort ut medan Indien, Afrika och Kina är krympta. Som den här kartan visar ryms hela EU inom Brasilien:


Google Earth erbjuder för första gången möjligheten att verkligen se världen såsom den ser ut, utan projektionsförvräningnar. Men i Google Earth uppstår istället en perceptionsförskjutning av annat slag: medan en del amerikanska städer har en upplösning ner till 20 centimeter per pixel och upplösningen generellt är god i Europa, så består större delen av Afrika av satellitbilder med dålig upplösning. De andra förblir otydliga och osynliga.

En annan karta från Strange Maps, en europakarta som kontinenten kunde ha sett ut om kolonialmakter från Afrika delat upp den mellan sig med linjal och passare i ett rum laddat med cigarrer och whisky:


Rimliga gränsdragningar? Njae. Hade det skapat motsättningar? Ja. Hade Europa, med en sådan karta, sjunkit ner i decennier av olösliga konflikter när historiska kulturella sfärer skiljts åt och tvingats ihop med andra sfärer i konstgjorda politiska enheter? Högst troligt. Med raka pennstreck kan man söndra och härska.

Nu ska det sägas att karta ovan inte är så vansinnig som den europeiska uppdelningen av Afrika, den är faktiskt ritad från en helt annan utgångspunkt, av den österrikiske filosofen Leopold Kohr, som arbetade utifrån filosofin att "Whenever something is wrong, it is too big."

"As Kohr saw it, the problem with Europe’s geopolitical makeup was the fact that its states were not equal in size, allowing the ‘big ones’ to dominate the rest."

Leopold Kohr gjorde även en USA-karta så som den kunde ha sett ut á la vårt Europa med stater av varierande storlek:

"According to Kohr, the division into many states of roughly equal size is what made the USA strong as a nation. Should America be organised into states of unequal size, disaster would be bound to happen."

Appropå söndra och härska, en annan karta tagen från Strange Maps, ursprungligen koperiad från den amerikanska militärtidskriften Armed Forces Journal som skissar upp ett efterkrigsscenario för Mellanöstern, en balkanisering längs etniska skiljelinjer. Irak har sönderfallit i en shia-stat i söder, som tagit en ansenlig del av Irans och Saudiarbiens kuststräckor, ett Sunniirak utan kustlinje och ett kurdistan som även består av delar av Turkiet och Iran. Iran har i sin tur vuxit österut.


Som svar på amerikanska planer att rita om mellanöstern har en tävling i Turkiet resulterat i förslag på hur USA kunde ritas om, med samma sofisitikerade hänsynstaganden till lokala intressen, budskapet är “Easier drawn, than done”:




Tillsist, en satirisk kartbild av Europa ritad kring 1870 som i komedins form uttrycker nationella identiteter, relationer och spänningar:


Följ länken för större bilder och förklaring av den kartan.

Andra bloggar om: politik, kartor, Google Earth

Stephen Colbert sörjer demokraternas vinst

(Via Catandblog)

Tuffa tider

"Hjälp allergi!!!

jag är i aktivitetsgarantin och dom vill sätta mig på praktik på ett djurhem. Jag är svårt pälsallergisk och har läkarintyg. Ändå säger dom att ersättningen går förlorad om jag inte accepterar. Vad gör jag???????????"

Det löser sig säkert.

(Via En arbetslös dagbok)

Ett schysst glashus

Om Bonniers Konsthall tycker jag inte. Usch nej, inte Bonniers. Inte en konsthall. Inte glas. Jag satt i somras i en varm Swebus som passerade på Klarastrandsleden och tyckte illa om det jag såg.

Men den tog sig vid ett andra möte. På kvällen när glaskroppen skimrade mot berget av tegel och puts i de omgivande kvarteren. Kanske ändå att där fanns något.

Det är en byggnad utan hörn, ritad av Johan Celsing Arkitektkontor, som sedan några månader står färdig söder om Bonnierhuset i Stockholm. Det är också på många vis en extrem byggnad, med en form som anpassats konsekvent efter tomten och följer Torsgatans krökning. Det har givit upphov till ett ikonografiskt fotavtryck som används i konsthallens smått geniala grafiska profil.
Det är också Sveriges mest konsekvent genomförda glashus. Vi har inte så många andra renodlade glasbyggnader, där finns Whites stockholmskontor, Lärarhögskolan, ”Hulken”, i Malmö, Kista Science Tower och saluhallen i Helsingborg. Men de behandlar alla glaset på ett annat vis, genomgår inte samma underkastelse inför materialet. Uppnår därför inte samma totala genomsiktlighet. Bonniers konsthall kan man faktisk se rakt igenom.

Glas är livsfarligt för en konsthall. Ett modigt och vansinnigt val. Hur det fungerar på plats vet jag inte, men jag kommer att tänka på ett annat, faktiskt ganska likt, glashus, Oscar Niemeyers högkvarter för PCF vid Place du Colonel Fabien i Paris. Glasfasaderna gör byggnaden oanvändbar vissa varma dagar och därför har den försetts med tunga gardiner. Samma öde har drabbat glasspektaklet Bibliothèque nationale de France. Glas är svårt.


Det främsta problemet med konsthallen och glaset är kanske att den erbjuder för många utblickar, att den därmed står ivägen för sitt innehåll. Ett konstgalleri bör åstadkomma en så störningsfri fond som möjligt för konsten att presenteras i, annars blir det lätt såhär. Få konstverk trivs mot en rörig bakgrund. Ett skräckexempel är Daniel Libeskinds nya konstgalleri i Denver, en byggnad som ikoniserar arkitekten själv men sätter fälleben för konsten. När arkitekter får rita konsthallar och utställningslokaler tycks det finnas en överhängande risk, möjligen direkt proportionell mot deras egen stjärnglans, eller ego, att de gör en byggnad som skall stå där som ett spektakulärt konstverk i sig själv. Därmed bryter de mot en helig regel: konkurrera inte med huvudrollsinnehavaren. En konsthall bör vara som en nyhetsuppläsare: effektiv och neutral.

Men, Bonniers Konsthall: en schysst byggnad.


Andra bloggar om: arkitektur, bonniers konsthall