Ni nu ny skola skola diskutera

Omprövningens tid råder inom socialdemokratin. Genom rådslag skall de frågor som det tidigare arbetarpartiet förlorade valet på utvärderas. Det är bra, det är nödvändigt och det tyder på en viss sjukdomsinsikt. I Almedalen presenterades rådslaget kring skolan. I medierapporteringen och via de borgerliga partiledarnas kommentarer lät det nästan som om rådslagsmaterialet utgick från Björklunds problemformuleringar.

Det var oroväckande, men riktigt så illa är det nu inte om man tittar i själva underlaget. Istället har materialet intressanta och öppna ingångar från flera håll, men fokus i själva frågeställningarna ligger på de aspekter av skolan som lyftes av borgerligheten i valet.

Det är nu inte så konstigt, eftersom många av de problem som alliansen, och framförallt folkpartiet, pekade på inte är illusioriska. De finns där. Den svenska skolan har under de senaste femton åren blivit alltmindre likvärdig, stora grupper av elever mår allt sämre och många lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper. Folkpartiets förklaring till problemen är däremot ett skrattretande påhitt av paranoia, med Jan Björklunds ord:

”Problemen som vi ser i den svenska skolan idag är en följd av det ideologiskifte som skedde på 1970-talet till följd av den kulturradikala vänstervågen. Följden blev att man tog bort alla regler och krav i jämlikhetens namn [...] 68-vänstern (1)” har ”brutit ner hela lärarauktoriteten i Sverige (2)”

Dessvärre har den här bisarra problembeskrivningen, att svensk skola befinner sig i ett anarkistiskt upplösningstillstånd till följd av ett överdrivet jämlikhetsideal, bitit sig fast och fått brett genomslag, eftersom socialdemokraterna så länge varit oförmögna att bemöta den. Ett bemötande hade nämligen förutsatt ett underkännande av den egna politikens misslyckande. Inte den politik man förde 1970 utan den man fört i modern tid. Eller snarare: den politik man inte fört.

Vem minns Ingegerd Wärnerson?

För verkligheten är att socialdemokraterna inte gjort mycket alls för grund- och gymnasieskolan under de senaste 15 åren, samtidigt som samhället har förändrats. En rad färglösa socialdemokratiska skolministrar har avlöst varandra, den ene blekare än den andre, ingen av dem har haft några minnesvärda idéer eller ambitioner. De har alla utan att bjuda något motstånd förvaltat en mängd destruktiva skolreformer de ärvde eller kom överrens om med den förra borgerliga regeringen: kommunaliseringen, skolpengen, den ouppföljda övergången till målstyrning och friskolereformen.

Vem minns Ylva Johansson?

Alltmedan det fria skolvalet har accelererat segregerationen och en explosion av privata skolor har gjort det allt svårare att upprätthålla en likvärdig och kompensatorisk offentlig skola, har (s) suttit med armarna i kors och låtit allt det ske. Samtidigt har nittiotalskrisen och en historiskt stor invandring av ungdomar med livstrauman i färskt minne skapat nya problem i skolorna, men (s) har också där gjort ingenting, struntat i att tillföra tillräckligt med resurser för elevvård, arbetsmiljö och specialpedagoger eller för den del att lönemässigt kompensera lärarna för deras allt mer komplexa pedagogiska uppdrag.

Vem minns Ibrahim Baylan?

Vad man därför kan begära av socialdemokraternas rådslag om skolan, om de verkligen vill genomföra en omprövning och inte bara tänker sig en inövad akt av konstlad ödmjukhet och därefter fortsatt idékapitulation, det är följande:

1) Erkänn att nittiotalskrisen slog igenom i skolan och att en fullständig återställare aldrig har ägt rum. Antalet lärare må vara tillbaka på tidigare nivåer, men klasserna idag är större, specialpedagoger och sidoresurser har försvunnit samtidigt som skolans uppdrag blivit mer komplext. Gymnasiet har tagit emot en generation som gått i en grundskola som hårdbantats.

2) Erkänn, och ta konsekvenserna av, att friskolereformen skapat en ohållbar situation, att den kommunala skolans möjligheter att planera långsiktigt eller skapa arbetsro snabbt närmar sig minimum med en ständig osäkerhet kring nästa läsårs resursunderlag och en tilltagande segregation där ”lönsamma” elever försvinner till privatskolor.

3) Erkänn att urholkningen av undervisningstimmar har blivit en smygbesparing och att målstyrningen inte har följts upp ordentligt.

4) Erkänn att ni har låtit läraryrket proletariseras och att statusen i en lärarexamen har urholkats av att skolor gör en regel av att anställa obehöriga lärare.

Klarar (s) av att erkänna detta, (verkar det jobbigt kan det räcka med bara några av punkterna), så har man en fullgod och riktig motbild mot den nuvarande regeringens absurda problembeskrivning om jämlikhet som ett problem och nya lärarbefogenheter, ordningsbetyg, fler betyg och nationella prov som lösningen.

Vem kan glömma Jan Björklund?

Då kan ni också med nytt förtroende visa att Björklunds disciplinskola inte är en lösning utan ett steg tillbaka, en anpassning och en kapitulation, samt att alternativet är att, med tillskjutna resurser, istället ta ett nytt kliv framåt i arbetet med att skapa världens mest demokratiska och jämlika skola. Inte av ideologiska skäl, för ni gillar jämlikhet, utan för att det är den mest effektiva pedagogiken och det bästa sättet att återställa arbetsro, ordning och kvalité i skolan.

Andra bloggar om: skola, skolpolitik, folkpartiet, socialdemokraterna, friskolor

Säkert

Världens bästa kärnkraft, sedan tidigare hundraprocentigt säker, tar ånyo ett revolutionerande kliv framåt med ett banbrytande nytt säkerhetstänk.

Den nya reformen kommer, enligt en samstämmig kör av kärnsäkerhetsexperter och bilskolelärare att öka säkerheten vid svenska reaktorer till minst 105%.

Annorstädes, på helt andra teman, blandade länktips: Patrik Svensson om en klass som rört sig, David Report om Gilles Belleys vrålsnygga elaccessoarer, Monocle små underverk i vardagen, Pelle Rödin: Kårobligatoriet må försvinna, men rörelserna ska försvaras, Hanin Shakrah om att vara en palestinier med särskilda rättigheter och om Moshes hundar. OLPC News bevakar förtjänstfullt kritiskt allt om årets mest spännande teknik/demokrati/utbildningsförsök

Byggbrigad 2007

En gubbe (ja, han ovan) på västgötaslätten tänkte en dag att det var väl sjutton att de som väntar på bussen måste stå ute i blåst, regn och rusk. Så han bestämde sig för att göra någonting åt saken. Med sin moped, en liten dragvagn och ett egensinnigt jävlar anamma av ett slag man inte hittar hos många, gav han sig ut för att ställa saken till rätta. I socknen runt Kinnarp söder om Falköping har han under flera års tid uppfört rejäla väntstugor åt kollektivtrafikens resenärer. Han har byggt på tvärs mot hur det vanligtvis går till i den kommunala apparaten, med återvunnet virke, egen tid och egna besparingar.

Varje väntstuga bär spår av det kunnande han förvärvade under sina år som byggnadssnickare på SJ. Varje väntstuga är ett uttryck för en människa som tyckte det var lika bra att använda sin energi för att göra något konkret, åt andra. Gubben heter Emanuel, idag är han omkring de åttio, och nu behöver han vår hjälp, för väntstugorna måste rustas upp.

25-28 juli adopterar Byggbrigaden, med stöd av Västtrafik och Falköpings kommun, väntstugan utanför skolan vid Frökind i Kinnarp för att genomföra en upprustning och uppdatering. Huset har slitits av användandet genom åren, och behöver repareras här och där, målas om och få en ny interiör.

Vi kommer genomföra den interiöra upprustningen utifrån ett 50-talstema. Elvis, Marilyn Monroe, sputnik, rekordår, rock, vinyl och amazonbilar, men i modern tappning.

Ny interiörplan, första skiss

En grundtanke vi hade då vi för två år sedan startade Byggbrigaden var att sprida vardagliga praktiska kunskaper och slå ett slag för att snickeri och byggande inte blir ett reservat blott för en mansdominerad Ernst/Timell-kultur i ena änden och NCC/Skanska i andra änden.

Det ligger ett demokratiskt värde och en källa till personlig styrka i att kunna påverka och omforma i sin vardag. Att inte behöva ringa en hantverkare eller skicka tillbaka en maskin varje gång någonting gått sönder, att inte vara beroende av storskaliga system som levererar färdiga lösningar (allt från kataloghus till datorns operativsytstem), att kunna göra det själv. I takt med att vår förmåga att hantera även de enklaste svårigheter som ligger bortom vår specialkompetens, minskar, blir vi också de facto mer ofria, mer beroende.

Samtidigt som det inte går att låta bli att beundra informations- och industrisamhällets multiplikatorkraft och tjusas av systemens intelligenta skönhet, samt emellanåt glädjas åt den extra ryggrad av stöd de innebär, måste man också vara medveten om det tekniskt avancerade samhällets inneboende problem. Ett av dem handlar om svårigheten att kombinera systemen med flexibilitet och bevarad kunskap på lokal nivå. Bland annat så att människor som Emanuel får möjlighet att förverkliga sina drömmar, men också för allas vår skull: för att det ligger i människans natur att skapa.

Tanken är inte unik. I sammanhanget, bekanta er gärna med Otto von Busch som är inne på liknande spår och utforskar metoder för att ”hacka de industriella produktionssystemen”. Annars, kolla in på sidan och anmäl dig om det låter intressant.

Andra bloggar om: byggande, Byggbrigaden, Västergötland, Kinnarp

Väntande klädda i järnvitriol

Längst ut på en av uddarna söder om Kungsbacka ligger Vassbäck, ett sommarstugeområde som byggdes ut på 30-50-talet efter att den semesterlagstiftning introducerades som gjorde det möjligt för bredare grupper av stadsbor att lämna den smutsiga och larmande staden någon vecka varje år. Sommarhusen, i tidens anda kallade sportstugor, byggdes först i almogestil men blev under 40-50-talen allt enklare och mer odetaljerade. Sakliga, skulle den tidens arkitekter ha beskrivit dom som.

Medan Onsalahalvön, knuten till Göteborg via den gamla Säröbanan, präglas av stora kaptensgårdar och överklassens dignande sommarnöjen – de har sin charm – växte Vassbäck fram som arbetarklassens retreat.

Med tiden har de flesta husen omvandlats till helårsboenden och i ärlighetens namn tappat mycket av sin enkla karaktär. Nya fasadmaterial, höjda tak, tillbyggnader, carports. Inte sällan dessutom nya, mer förmögna, ägare. Men det finns undantag. Jag har lyckan att som sommarpraktik arbeta med ett arkitekturprogram för ett område som fortfarande, och tack vare de boendes medvetna vård, har kvar mycket av det lågmälda och enkla.

Det tar ett tag innan man får syn på det. I sluttningen på utsidan av höjdryggen ner mot havet där Hallands ådrade granitoider går i dagen. Små hus, omgivna av vindpinad ek och oxel, inbäddade i ljungmattor och naturmark och försedda med dämpade gråa träfasader. Utan tydliga tomtavgränsningar, med stigar ovanpå berghällen, flacka tak och små takutsprång, inga utsmyckningar.

I söder tecknar Ringhals fyra betongkuber ett teknikoptimistiskt avtryck mot horisonten. Ut på fjärden rakt mot väster ligger fyrön Nidingen. Över det gråa och till synes eviga Kattegatt hänger molnryggarna, ofta tunga och hotfulla.

Här. Ödmjuka inför naturelementen och platsen. Inväntande någonting okänt, klädda i järnvitriol.

Jag har tidigare skrivit om den innehållsrika kustbebyggelsen i Bohusläns fiskelägen. Här är det återigen bebygelse vid kusten det handlar om, men med en annan karaktär, vuxen ur andra förutsättningar. Men också här finns många bottnar, detaljer, som upptäcks av den som har tid att dröja.

Att bygga hus på berg är inte tekniskt svårt, utmaningen ligger i att avhålla sig från att spränga. Längs de svenska kusterna är urbergsryggen söndersprängd varhelst det finns bebyggelse, det är resultatet av billig dynamit och en oförmåga att anpassa sig till platsen, en vilja, från byggare och kommunala förvaltningar, att göra likadant överallt, alltid lägga avlopp och vatten på samma vis. Men här ligger husen ovanpå oförstört urberg.

Det enkla är ibland bäst. Här är det precis så. Brädlappar som bildar anspråkslösa fönsterfoder:
Trästaket av reglar och brädor, utan utsmyckningar som avgränsning till trädäcken:
Och trädäck som ligger ovanpå och omgiven av växtligheten, i övrigt inga hårdgjorda ytor:
Kallmurar med sten från platsen som löper på tvärs mot höjdlinjerna:
Även ett eternithus bland de andra bergsgråa utgör en vacker funktionalistisk poäng, här i nära samspråk med naturen:
Få fasadmaterial är lika beständiga och vädertåliga som eternit. Ett lysande material som så länge det får sitta på plats är ofarligt, även om många idag byter eller klär in det eftersom plattorna är fula. Ja, det är de ju faktiskt, oftast, livlösa. Men i det här korrugerade eternittaket, ovanpå en låg byggnadskropp inklädd med grå brädläkt, hade materialet fått patina och en kulör som passar perfekt till platsen.
Precis som i Bruno Mathssons sommarhus i Frösakull, visar det sig, att på rätt plats, med rätt behandling, kan material som annars uppfattas som billiga eller fula komma till sin rätt.

Det finns många poänger med den genomtänkta enkelheten. Den är ofta mer ekologiskt och socialt hållbar än det komplicerade, utstuderade, överbroderade eller bara nyrikt flådiga. Men det gäller att våga hålla det enkelt. I ett läge som det här, med en utsikt värd flera miljoner kronor, skulle få exploatörer våga bygga såhär idag. De undantag som finns kvar måste därför skyddas, men man kan även, som jag tjatat om tidigare, fundera över om det inte behövs en ny rörelse för att återta kustlägena från marknadsprissättningen och, på t ex kommunala arrenden, återstarta ett enkelt sommarhusbyggande. Det kunde då kanske se ut ungefär som här.

Tänk om omarbetningen av PBL kunde öppna för det: att strandskyddet kan upphävas till förmån för viss typ av enkel bebyggelse på kommunal arrendemark, i lag skyddad mot överexploatering. På det sättet kunde kustlinjerna förbli öppna för alla att nå, samtidigt som fler än de mest förmögna (åter) kan skaffa hus med utsikt över havsytan. Det vore en folkhälsoinsats så god som någon.

Andra bloggar om: arkitektur

Frida J Metso om grundtrygghet

Häromdagen gjorde CUF:s nya förbundsordförande Magnus Andersson ett desperat försök att profilera sig som hårding tillsammans med landstingsrådet Gustav Andersson på DN Debatt: ersätt inkomstbortsfallsprincipen med minimal grundtrygghet och låt var och en som kan lösa privata försäkringar utöver det, skriver de två friska unga herrarna.

Tufft, verkligen. Hårt. Annie Johansson tyckte i alla fall att det var genialiskt, eftersom det "går bäst ihop med ett plattskattsystem."

Husomhelst. Idag sågar Frida J Metso det nygamla förslaget. Det är vackert, och liberalt, i ordets historiska mening:

"Varför vill CUF bort från försäkringstanken och hålla sig till privat sparande? Anledningen till att vi har soc.för.säkr är ju för att sprida riskerna: Vi vet att alla inte har samma förutsättningar, att vi inte kan styra, planera eller åtgärda allt och vi vill ha ett samhälle där människor inte blir ojämlika för att de har vissa gener eller otur. Det man kan hantera - visst. Men vem kan planera för att insjukna? Rycker Magnus på axlarna åt den som gång på gång är sjuk och därför snabbt tömmer det av Magnus skissade välfärdskontot. Och om nu Magnus inser att hans grundtrygghet inte räcker för de flesta människor (låter det inte som om alla helt enkelt ska få försörjningsstöd?) och att de flesta kommer vilja komplettera - inser han inte att det då leder till privata försäkringar (det är ju det som händer reda, när taken slår som de gör) som också medföljer olika premier för olika människor - kanske till och med leder till människor som inte ens får en försäkring för att de har för dåliga förutsättningar. Är det jämlikhet?"

Läs hela artikeln hos Frida J Metso!

Det bräckliga

Det var i fredags, klockan var tre på eftermiddagen när det svartnade för ögonen och började ringa i huvudet. Plötsligt försvinner marken under hennes fötter. Hon faller.

Akutmottagningen på Östra Sjukhuset är överbelastad och det tar sex timmar innan hon rullas in från korridoren till ett eget rum. Hon har hjärnskakning, minnesförlust och ställer samma fråga igen och igen. Hon är törstig men får inte dricka något, hon har ont i huvudet och kräks, hon fryser. Hon har fortfarande inte fått träffa en läkare. Vet inte varför hon är här, vet inte vad som har hänt, om hon någonsin kommer härifrån.

Framåt morgonen kommer en läkare, klämmer, grymtar. Skickar henne till röntgen och sen upp till avdelning. När hon vaknar dagen efter är huvudet klart igen och minnet börjar komma tillbaka, efter två dagar för observation skrivs hon ut.

Nu finns det mycket jag skulle vilja säga om hur vården fungerade och inte fungerade och om den i sammanhanget lilla, men inte oviktiga, kränkning som det innebär att det ligger biblar vid sängarna på offentliga skattefinansierade sjukhus.

Men vi sparar det. För den överväldigande och överhängande känslan som ännu dröjer sig kvar efter att förra veckan slutade i en liten katastrof, är upplevelsen av bräcklighet. Det går så fort att tappa fotfästet. Det är bara ett steg åt fel håll, ett ögonblicks bristande uppmärksamhet, ett uns av otur, som skiljer oss från olyckan. Den kan drabba vem som helst, när som helst.

Dagen efter att hon föll intervjuas en ung arkitekt i DN. Han säger att ”folkhemstanken står för omsorg om de mindre bemedlade men också för en inskränkning i individens frihet”. Jag vet inte varför jag blir förbannad när jag läser just den raden, hursomhelst har han fel i båda leden.

Folkhemmet, den reformistiska socialismen, var inte till för ”de mindre bemedlade”, skulle inte, som en vanlig nutida missuppfattning lyder ”hjälpa de svaga”. Tvärtom, folkhemmet byggde på insikten om att det överhuvudtaget inte finns någonting sådant som starka och svaga människor. Den svage är inte någon annan. Den svage är vem som helst. Den svage är du själv när du hamnar utanför den miljö du är vana att navigera i, när du står utan ditt nätverk, utan ditt språk.

Folkhemmet var ett projekt för att vidga det gemensamma rum där vi alla blir starkare. Med folkhemsbygget växte det utrymme där vi kunde röra oss tryggt och fritt, omgivna av understödjande nätverk och infrastrukturer. I fredags mötte vi det rummets yttre gränser när vi föll utanför vår egen vana miljö. Plötsligt försvarslösa, svaga, fullkomligt beroende. Vården var överbelastad just den kvällen, men den fanns där och räddade oss, henne, mig.

Rationellt.
Folkhemstanken innebär inte heller, som den unge arkitekten påstod ”en inskränkning i individens frihet”. Inte mer än vad verkligheten som sådan innebär att den individuella friheten alltid är försedd med begränsningar. Socialismen förordar inskränkningar av vissa typer av individuella friheter för att istället garantera andra friheter. Strandskyddet och allemansrätten är begränsningar i markägarens äganderätt, men innebär en frihet för den stora majoriteten att ha tillgång till vattenlinjen och naturen, till exempel. Den reformistiska socialismen och dess konkreta överväganden i folhemsbygget är det största och mest framgångsrika frigörelseprojektet i människans historia. Få människor har större frihet att forma sina liv än välfärdsstatens barn. Ett nyfött barn idag kommer i 95 fall av 100 leva längre, friskare och friare än vad adeln gjorde för 150 år sedan.

Utsikt från rum 18, avdelning 357, Östra Sjukhuset.

När alla andra samhälleliga minnesbilder som motiverar socialismens nödvändighet och varnar för det snäva konkurrenssamhällets konsekvenser, är för långt bort för att återkallas i tid, kan åtminstone den kroppsliga erfarenheten av vår bräcklighet tjäna som påminnelse om varför ett samhälle byggt på samarbete och omsorg är att föredra framför kapitalism: det är den enda samhällstyp som erkänner att alla behöver hjälp. Den som var starkast på jorden blir plötsligt svag när kroppen brister, vännerna sviker, hjärnan tröttnar, börsen faller, huset brinner eller ett rattfyllo tappar ratten. Socialismen kan man behöva när som helst, när man minst anar det.