På direktiv från ovan

Sitter på tåget söderut. Som ofta kom vi iväg en halvtimme försenade efter strul med tågsetet. Bristen på stations- och ombordpersonal gjorde inte att informationen blev bättre. Det här är en organisation bantad till bristningsgränsen i sin jakt på att leverera vinst till sin ägare staten och idag berättar tidningarna att SJ-ledningen planerar att genomföra besparingar på motsvarande 15 procent av kostnaderna före 2010, ungefär 650 miljoner, ur en omsättning på omkring 8 miljarder. Detta trots att SJ levererar stabila vinster, senaste kvartalet +83 miljoner före skatt.

För någon vecka sedan rullade en följetong av skräckhistorier om att resa med SJ i DN, ett numera lika återkommande fenomen som vitsippor och flyttfåglar. Naturligtvis är många förbannade över att järnvägstrafiken inte fungerar, men vem ska man egentligen ställa till svars? Vem har fattat beslutet att ge SJ ett vinstmål istället för målet att med utgångspunkt från samhällsnyttan tillhandahålla den bästa tågtrafiken i världen? Vem hittade på dumheten att skilja SJ och Banverket så att kommunikationsproblem (Banverket sköter t ex de direkt vilseledande utropen på stationerna) är mer regel än undantag?

Går vi en liten bit uppåt hittar vi både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Men bortom det finns som i så många andra sammanhang ett EU-direktiv, i detta fall direktiv 91/440/EEC som kräver följande av medlemsstaterna:

”För att göra järnvägstransporterna effektiva och konkurrenskraftiga i jämförelse med andra transportsätt skall medlemsstaterna garantera att järnvägsföretag får en status som oberoende operatörer som handlar på ett marknadsorienterat sätt och anpassar sig till marknadens behov.”

”Framtida utveckling och effektiv drift av järnvägssystemet kan underlättas om en åtskillnad görs mellan transportverksamheten och förvaltningen av infrastrukturen. I denna situation är det nödvändigt att driva dessa två verksamheter var för sig och ha separat redovisning för dem.”

Där har vi den, den uppifrån dikterade högerpolitiken som oberoende av färgen på den majoritet vi väljer i riksdagsvalen tvingar oss att genomföra en given politik som pekar i riktning mot marknadsavregleringar och kommersiell drift av allt mellan himmel och jord. SJAB är idag ett fullt ut kommersiellt företag, som sätter lönsamheten framför resenärerna och samhällsnyttan, precis som ett företag som i första hand ser till bokslutet har i uppdrag att göra. Det antas på ideologiska grunder att detta ska göra ”järnvägstransporterna effektiva och konkurrenskraftiga i jämförelse med andra transportsätt”. Det är den religiösa övertygelsen. Verkligheten är någonting helt annat.

Barnstad

Bild från Björn Nilsson
Häromdagen skrev ett antal debattörer på GP:s debattsida om hur stadsnära natur och mellanrumsområden som används av barn successivt försvinner i våra städer. Jag håller helt med om grundkritiken i artikeln. Barn använder många gånger ytor och områden i staden som andra grupper knappt ens ser, än mindre är medvetna om har en användning. I skogen bakom mitt hus finns till exempel en värld som jag sällan är i men som används desto mer av områdets barn när de smiter ut från den vuxna kontrollapparaten och in i ett äventyr.

Då och då upprepas uppmaningar liknande den i GP att tänka efter en gång till innan de här ytorna planeras bort, men ändå förmår världen av viktiga vuxna som gillar stora varuhus och lite yngre vuxna som gillar små caféer inte att ta in att barns ytbehov är ett legitimt intresse som måste respekteras i en stad. Istället kan det låta som då Torsten Malmberg, chef för strategiska avdelningen på Stockholms stadsbyggnadskontor, kommenterade frågan om barns lekytor innerstan för något år sedan:

”Barnfamiljerna gör också ett val när de bosätter sig mitt i staden, man har ett eget ansvar.”

Felet i det här perspektivet är att staden inte är ett livsstilsval, den är ett historiskt faktum och en nödvändighet – alla måste kunna leva i den. Vi bor i städer därför att det är här som ekonomin och jobben finns idag, så ser de samhälleliga omständigheterna ut.

Problemet är att barn som grupp saknar möjligheter att formera sig till ett intresse i stadsbyggnadsdebatten och få påverkan på de politiska prioriteringarna. Oftast sätts istället barns stadsrumsintressen på undantag och körs över andra intressen som kan betala och prata för sig. Här är den parlamentariska demokratin i dess nuvarande form lika oförmögen att uppnå jämlik representativitet som konsumentmaktstanken – där vi påverkar genom våra plånboksval – är.

De grönytor och mellanrum som debattörerna i GP vill försvara är bara en av de barnkvalitéer som är hotade idag. En annan är miljonprogrammets trafikseparerade stadsdelar som faktiskt är svårövertäffade när det gäller innehåll av trygga och generösa lekytor för barn, nära husen. I korstågen mot Scaftmodellens baksidor finns det en risk att man samtidigt gör sig av med dess positiva bitar. För trafiksepareringen är i sig ingen dålig tanke. Det dåliga, som ingen gillar, är placeringen av stora trafikleder som asfaltsfilament mellan stadsdelarna, det som dödar stadens sammanhang.

Hursomhelst. När jag läste GP kom jag att tänka på den skuggbudget som vänsterpartiet i Stockholm lade i höstas, med 101 krav ur barnens perspektiv: ”Barnens lilla röda”. Det är 101 viktiga och kloka punkter som genomgående är hotade då offentliga sektorn nu skall ”fokusera på kärnan” som det numera heter från moderatalliansen. Några punkter med särskild koppling till barnens plats i stadens planering:

5. Budgeten för år 2010 ska ha en barnbilaga som tydligt anger hur budgeten påverkar barns liv i staden.

10. Barn och unga ska få yttra sig före beslut i frågor om stadsmiljö och andra frågor som rör deras vardag.

15. Inrätta ”Rådet till skydd för Stockholms barn” som granskar alla nya planärenden.

16. Inför en ”lekplatsnorm” - barns behov av en bra lekmiljö ska tillgodoses även i högt exploaterad stadsmiljö.

19. Heltäckande cykelbanenät så att barn aldrig riskerar att hamna i trafiken.

63. Inga tillstånd ska ges för att starta skolor utan skolgårdar.

Den typen av satsningar gör den här typen av utspel lika överflödiga som de är löjliga. Det vore skönt.

Äntligen ut ur otäcka klubben

I startgroparna.
Idag är det bara Sverige, Kuba och Nordkorea som har apoteksmonopol, skriver GP efter att ha faktakollat på Flashback. OMG! Därmed är naturligtvis argumentation i sakfrågan överflödig. För i en sådan skara vill ju ingen vara. Finns det inte rentav anledning att frukta internationell isolering om det blev allmänt känt att vi i denna fråga så länge gått i armkrok med den efterblivna ondskans axelmakt Nordkorea? Ja, jag har hört det.

Men nu ska Sverige äntligen bryta sig ur den kommunistreglerade läkemedelsförsörjningen. På tisdag levereras regeringens proposition för hur den tidigare beslutade frigörelsen ska fungera och från och med den 1 juli ska den nya apotekslagen - och apoteksmarknaden - träda i kraft.

Idag finns i Sverige c:a 900 statliga apotek med 13 000 anställda, varav 650 ska säljas ut till företagare. Enligt GP är ”några” av dessa företagare internationella kedjor. Oklart vad det innebär, men de kommer ju knappast från Kuba i alla fall, hö hö. Nå, det blir en trevlig överraskning.

Avreglering och marknadsutsättning är rätt och riktigt eftersom Nordkorea och Kuba har apoteksmonopol. Känn ingen oro! Vi kan alla tryggt lita på att ICA-Stig, som förresten igår syntes ivrigt sysselsatt med att paketera om utgången köttfärs, kommer att sköta läkemedelsdistributionen och rådgivningen med den äran. Det skulle inte förvåna om försäljningen av läkemedel rentav ökar. Och det kan ju enbart vara bra!

Daniela Rohlén, apotekschef på apoteket Stenbocken i Tuve berättar för GP att hon drömmer om att göra något annorlunda av sitt apotek, ”ett kvartersapotek med stamkunder där man kan utveckla personlig service och kontakten med besökarna.” Hon vill vara noga med etiken och ”driva apoteket på sitt eget sätt”.

Det låter mycket lovvärt, engagerat, bra. Ett givet affischnamn för de småskaliga och socialt ansvarstagande handlare som skall prägla den nya apoteksmarknaden efter avregleringen.

Förutom att det inte är så det att kommer att se ut, på riktigt.

Daniela Rohlén konstaterar själv att det är svårt att få bra lönsamhet på ett litet apotek – i synnerhet om alla receptfria läkemedel, som är apotekens verkliga kassakor, samtidigt kan säljas i vanliga butiker. Mycket snart kommer den nya marknaden, liksom alla marknader i den moderna kapitalismen, konsolideras kring ett fåtal stora rationellt drivna kedjor. Redan i dag har Sveriges Farmacevtförbund startat bolaget Farmacevtföretagarna för att bygga upp en kedja på 100-200 apotek ”i stil med Ica”. En butikskedja ger en trygghet för de enskilda företagarna och en bättre ekonomi med gemensamma inköp, distribution, IT-tjänster och juridisk hjälp förklarar Carin Svensson på blivande Farmacevtföretagarna.

Alltså precis vad det statliga apotekssystemet tillhandahåller idag.
Så varför avskaffar vi då monopolet, om vi ska ersätta det med privata oligopol?

Det återkommande argumentet från regeringen och högern är att avregleringen är en fråga om tillgänglighet. Om bara driften och ägandet blir privat så kommer myspysiga, kompetenta och etiskt hängivna apotek dyka upp över hela landet som roliga svampar ur jorden.

Cecilia Bernsten ordförande i Sveriges farmacevtförbund (och blivande företagare kanske?) och Kenneth Johansson (c) skriver i en gemensam artikel i GP att:

”En mångfald av olika apotek gör det möjligt för människor att få den service som den enskilde behöver. […] Att kunna välja vilket apotek man vill köpa sina läkemedel på. Att kunna välja den farmacevt som man upplever ger den bästa servicen borde vara en grundläggande rättighet för alla, oberoende av var man bor”

Glesbygdens apoteksverksamhet kommer blomstra efter avregleringen. Som efter alla avregleringar, för om det är något man med säkerhet kan säga så är det att avreglerade marknader alltid gynnar glesbygden. Eftersom detta är så allmänt känt vore det löjligt att hänvisa till någon källa, men den som tvivlar kan ju göra som GP och kolla fakta på Flashback.

Nu finns det visserligen redan sedan gammalt 840 apoteksombud i glesbygdskommuner som kompletterar det statliga apotekssystemets 900 apotek. Tycker man att bredden och öppettiderna borde förbättras ytterligare går det enkelt att ge statliga Apoteket i uppdrag att öppna fler apotek med längre öppettider, påpekade Ylva Johansson i februari.

I samma artikel påpekar Ylva Johansson att apoteket är en del av det svenska sjukvårdsssystemet - inte detaljvaruhandeln - och enligt EU och OECD ett av de mest kostnadseffektiva systemen i världen för distribution av läkemedel.

Hm. Jaja. Må så vara. Men tänk på Nordkorea! Det har det inte så kul där inte.

Jag har tidigare skrivit om apoteksavregleringen här (PDF) och här.

Att hålla i minnet

"For the first time, Europe has a shared Constitution. This pact is the point of no-return. Europe is becoming an irreversible project, irrevocable after the ratification of this treaty."
Jean-Pierre Raffarin, Frankrikes preminärminister 2004

"[Lissabonfördraget] är i grunden samma förslag som konstitutionen. [...] Det finns både fördelar och nackdelar med folkomröstning [om Lissabonfördraget], men det används som ett slagträ i debatten, kanske mest av dem som vill döda frågan [...] Fördelarna är att man tvingas att informera, men nackdelarna är att man kan tycka att det är det svåraste och trubbigaste instrumentet för en demokratisk process om en så komplex fråga. Det är inte säkert att det är det mest demokratiska."
Margot Wallström, EU-kommissionens vice ordförande 2007

“We decide on something, leave it lying around and wait and see what happens. If no one kicks up a fuss, because most people don’t know what has been decided, we continue step by step until there is no turning back.”
Jean-Claude Juncker, Luxemburgs premiärminister 2004

Favorit i repris

Grävde i arkivet och hittade en varning som fortfarande äger sin giltighet:

"Europafrågan får inte bli ytterligare ett exempel på socialdemokratisk anpassningspolitk där vi först säger nej och sedan passivt, efter hand, accepterar borgerliga förslag och, i detta fall, säger ja till EG-medlemsskap för att ”bevisa” vår flexibilitet."

Detta skrivet av Anna Lindh dåvarande ordförande i SSU, i en artikel i den utmärkta tidningen Tvärdrag 1990. Tvärdrags senaste nummer handlar förresten om krisstrategier för arbetarrörelsen och den offentliga sektorn. Daniel Suhonen och Jens Lundberg citerar i inledningsartikeln SAPs partiprogram från 1975:

”Trots utvecklingen mot en välfärdsstat bevarar samhället många av kapitalismens ursprungliga drag. Detta tar sig uttryck i en ojämn fördelning av inkomster och förmögenheter och i en koncentration av ekonomisk makt. Beslut som påverkar hela landets utveckling och enskilda medborgares livsvillkor fattas av ett fåtal på grundval av kapitalismens vinstprinciper.”

Och konstaterar:

"Den ekonomiska demokratin har sedan löntagarfondernas haveri legat i bakvattnet. När nu kapitalismen genomgår en av sina kriser och den borgerliga regeringen sitter bredvid och applåderar måste arbetarrörelsen återta det intellektuella initiativet."

Fear and Loathing med Anders och Björn

Hökmark lanserar ny teori om internationell handel

Ingen människa i världen bör missa Alliansfritt Sveriges Hunter S. Thompson-inspirerade rapportering från moderaternas kommunala rikskonferens i helgen.

Moderaterna har sällan varit vackrare än här. Läs från början! Läs allt! (det är inte så långt) Välorganiserat verkar det ha varit också, eloge till arrangörerna. Enda frågetecknet är varför tankesmedjan Limbo saknades bland bokborden.

[UPPDATERING 21:55] Schlingy takes it away med en finfin beskrivning av Lars Werner och en sedelpress som tydligen står i källaren på 84:an, vilket ingen på partikansliet någonsin har talat om för mig :-(

In och förändra – lycka till, verkligen.

Man kan få intrycket då man lyssnar på politiker av olika format och färg, att bland alla ståndpunkter man kan inta till EU så är allt rimligt utom att önska ett svenskt utträde.

Miljöpartiet gjorde i höstas en historisk dubbelsaltomortal och bestämde sig för att, med Zaida Catalans ord, ”säga ja till EU-samarbete helhjärtat”. Per Garthon som tidigare var en av EU-motståndarnas mest välargumenterade företrädare har numera övergått till att istället för utträde förorda att EU ”tar avstånd från USA-kommersialismen” och övergår till franska som officiellt förstaspråk. Mycket progressivt och omvälvande.

Att tidigare EU-motståndare efter 10-15 års medlemskap överger sitt motstånd och inordnar sig under fanorna är ett scenario som upprepat sig i flera EU-länder. Och det är kanske inte så underligt egentligen, för det är en lockande position att vara ”kritiker” istället för tydlig motståndare. Man tror sig därigenom kunna både ha kakan och äta den.

Men det märkliga med de tidigare motståndarnas omsvängning i Sverige är att det sker samtidigt som EU tar stora kliv i riktning mot en allt mer antidemokratisk superstat, med en grundlagsfäst marknadsliberal högerpolitik och en farlig militarisering. Det sker precis samtidigt som vi blivit förnekade rätten att genom folkomröstning godkänna den framtid som planeras åt oss och EU:s utveckling i Lissabonfördraget. Det sker i skuggan av att folken i Frankrike, Holland och Irland blivit grundligt överkörda efter att de dristat sig till att önska en annan kurs för unionen.

Frågan blir därför: om de tidigare EU-motståndarna, numera ”kritikerna”, menar allvar med att innifrån förändra systemet i demokratisk och rödgrön riktning, hur i hela friden tänker ni er då att det ska gå till?

Ge mig en konkret handlingsplan för hur ni skall förmå att fylla upp det strukturella demokratiunderskottet i EU och ersätta de icke-demokratiska institutionerna med demokratiska institutioner. Inte bara en vision om hur det borde se ut och fungera, det kan jag också se framför mig, utan HUR tror ni att ni skulle lyckas göra EU till någonting helt annat än vad det faktiskt är i den här reellt existerande verkligheten?

Bristen på demokrati i EU är inte ett olycksfall i arbetet, det är inte en brist som successivt jobbas bort. Det är en del av projektets själva idé. Det var inte av misstag som den exklusiva initiativrätten till nya lagar placerades i den helt tjänstemannastyrda kommissionen, det var – uttryckligen – för att skydda projektet från demokratins nycker. Det är inte en slump att EG-domstolen är en av världens mäktigaste och mest aktivistiska konstitutionsdomstolar. Det är inte ett LITET problem att Bryssel idag är den mest lobbyisttäta staden näst efter Washington DC, med 15 000 heltidslobbyister som glider in och ut ur institutionernas maskineri så regelmässigt att de beskrivs som ett smörjmedel. Eller att kommissionen hämtar sin omvärldsbild från 1200 expertgrupper med företrädare för särintressen, där majoriteten är hemliga. Det är inte en bagatell att allt färre röstar i valet till EU-parlamentet, vars själva funktionssätt gör att de flesta beslut blir till dåliga kompromisser. Det är, för er som kritiker, inte ett litet hinder att 85% av parlamentarikerna är anhängare av ett mäktigare EU.

Och framförallt: fördragens makt är inte att leka med. Och fördragen är tydliga: Det är inte Ert EU idag. Det är inte folkens Europa.

Demokratin är ett sårbart bygge. På nationalstatens grund har vi fått bara så mycket demokrati som vi lyckats vinna genom politisk kamp. Och ni är beredda att sätta de landvinningarna på spel – vilket ju sker genom den successiva maktöverföringen till överstatlig nivå – för diffusa förhoppningar om att EU en dag skall bli mer demokratiskt?

Tillåt mig att anse att ni är lite flummiga.

Om nu ett hus har byggts på fel grund, är det alls värt att satsa på det? Eller om det rentav är byggt på fel plats, det kan man ju inte göra så mycket åt överhuvudtaget. Det viktiga är läget, läget, läget som mäklare brukar säga. Om ni uppriktigt granskar läget för Europeiska Unionen vad har ni att säga om möjligheterna att göra någonting bra av det?

Min slutsats av läget är klar: vi har mycket större möjligheter att bo bra om vi lämnar den här kåken och startar på ny kula, på rätt plats, på rätt grund. Ni kan försöka flytta obetydliga mellanväggar i er överdimensionerade kyliga betongbunker byggd med föråldrad teknik i förhoppning om att det ska bli någonting annat än vad det är, jag föredrar att istället gå ihop med några vänner och bygga ett lagom stort passivhus med öppen planlösning och massor av utsikt. Ett generöst hus med många gästsängar där folk kan komma och gå som dom vill istället för att vänta vid en säkerhetskontroll i porten. Ett hus som inte försöker skugga ut grannarna utan tvärtom inordnar sig i omgivningens skala, med fullt av upptrampade stigar ut i omgivningen.

Jag har rentav kollat upp en bra plats där huset skulle kunna ligga. Vid en sjö som kallas Östersjön, i ett landskap som heter Världen.

Bäst av allt? Det är inte Sarkozy, Barosso och Berlusconi som ger bygglov. Det gör vi själva.

Läs även på andra håll om EU, demokrati, miljöpartiet, EU-valet, EU-parlamentet

Bilden i toppen är gjord av de den fantastiske Tuomas Korpi

Sköna köer

Köer utanför vallokal i Johannesburg, Sydafrika.

Jag blir alltid knäsvag av sådana här bilder. Både därför att de är ett mått på hur långt vi har kommit, men också därför att de visar hur långt vi har kvar. En fungerande demokrati förutsätter både tålamod och vilja. Man måste orka stå i den där kön för att få lägga sin röst, sitt abstrakta bidrag till en långsiktig förändring, en trög process. För att orka det måste man också urskilja att det, någonstans, har en mening, kan ge ett resultat.

Sydafrika har tagit sig långt från Apartheid, men fattigdomen som omger den lilla röstlokalen finns kvar oförändrad. Därför har Sydafrika lika lång bit kvar. Det är vreden över de orättvisorna, klassamhället och nyliberalismen, som fört Jacob Zuma och ANC till storseger.


Sedd genom det obligatoriska filtret av självrättfärdig perceptionsförvrängning som presenteras i de stora svenska medierna blir situationen svår att begripa. De obligatoriska skräckvisionerna målas upp istället för förståelse av de sociala mekanismerna och den politiska dynamik som skeendet genererar.

Det är svårt att säga vare sig det ena eller andra om Zumas person och framtidsambitioner. Det återstår att se - och man bör hålla i minnet att ANC är mer än sin partiordförande. Bloggen organisk intellektuell sätter åtminstone medierapporteringen i viss kontrast:

"När rapporteringen om Sydafrika är så tydligt ideologiskt kan det vara intressant att se hur en personlighet som t.ex. den tidigare Sydafrikanske och tillika fredspristagaren Nelson Mandela förhåller sig till den så kritiserade politiske ledaren Zuma.

Mandela ger nämligen Zuma sitt fulla stöd. Stödet lär inte grunda sig på att även Zuma i likhet med Mandela fick sitta i apartheidregimens fängelser. Utan lär grunda sig på att han bor där samt följer och förstår den Sydafrikanska politiken."

Klart är att ANC:s skärpta socialistiska program är ett viktigt steg bort från den ideologiska och dyra borgfred som kampen mot Apartheid innebar. Under de sexton år som gått sedan befrielsen från Apartheid har klassbaserade politiska konflikter mellan ett socialistiskt och nyliberalt program avhandlats inom partiet snarare än i öppna val, det har varit dåligt för Sydafrika, som under Mbeki följt en nyliberal väg utan att några alternativ givits.

Här är ett annat val, i världens största demokrati med 714 miljoner röstberättigade.

Och snart är det vår tur att rösta till Europaparlamentet. Men på något vis är det svårt att uppbåda engagemang eller glöd för valet till Europaparlamentet. Varför? Kanske av den enkla anledningen att det är ett parlament vi aldrig slagits för, det har aldrig tvingats fram underifrån i kamp för vår överlevnad och värdighet, utan det har hittats på ovanifrån för att legitimera EU-systemets överlevnad och väldighet.

EU-parlamentet är det smink som EU-maskinen måste bära för att inte framstå som fullkomligt illegitim i demokratins tidevarv. Icke desto mindre måste vi gå och rösta, naturligtvis. Vi lämnar inte walk over.

Katedralen i Bryssel - fel svar på fel fråga

De kommande två veckorna står slutstriden i EU-parlamentet om Telekompaketet och nu pågår självmobilisering, folkbildning och självorganisering av nätaktivister och motkrafter på Internet för att förhindra att direktivet blir farligt i en sådan omfattning att det innebär ett direkt hot mot nätneutraliteten. Det hör definitivt till ovanligheterna med en så omfattande och dynamisk folklig mobilisering kring ett (i det här fallet fem) EU-direktiv.

Däremot hör det inte till ovanligheterna att EU antar dåliga direktiv. Tvärtom, de rullas ut i en strid ström och de har omfattande påverkan på politiken och utvecklingen i medlemsstaterna. Kommissionen själva uppskattar att 80% av lagstiftningen i medlemsstaterna idag är direkt eller indirekt kopplad till EU-direktiv, förordningar och beslut.

Alltsomoftast maler maskinen i Bryssel på ganska ostört med sitt lagstiftningsarbete. Med maskinen avses här inte enbart eller ens främst EU-parlamentet, rådet och EU-kommissionen, utan hela den hybridiserade makten av lobbyister, advokater, karriärbyråkrater och – med en kvot på kanske 1 på 50 – en och annan folkvald politiker. Det är en maskin som saknar de historiska och folkrörelseförankrade parlamentens spärrar mot påverkan från särintressen. Istället står maskinen så vidöppen mot särintressena att Margot Wallströms son, uppvuxen innesluten i maktkroppen ogenerat och oreflekterat beskriver PR-byråerna som Bryssels ”smörjmedel” och politikens ”remissinstanser”.

Maskinen är sålunda till hälften privat och till hälften styrd genom kodifierade regler, som kompileras i Kommissionen och EG-domstolen, två tjänstemannainstitutioner som är verksamma långt bortom folklig insyn eller debatt.

Maskinen rör sig mot ett enda överordnat mål, att bygga, som det hette i EEC-fördraget 1957, ”an ever closer union”- en allt tätare union. Direktiven och förordningarna är redskap i det projektet. Genom lagstiftningen harmonieras successivt ländernas politiska system och samhällsmodeller till – är tanken – en gemensam, perfekt modell.

Likt ett svart hål (och härmed antyds givetvis inga andra likheter!) absorberar EU nya beslutsbefogenheter från medlemsstaterna genom att fördrag läggs till fördrag. Det senaste i raden – Lissabonfördraget – är särskilt djävulskt eftersom det rymmer möjligheten att utan behov av nya fördrag genom beslut i rådet utöka EU:s befogenheter till nya politikområden.

Men varför är då ett ”allt tätare” EU problematiskt? Är inte en Europeisk integration i grunden av godo, även om det förekommer lite demokratiska underskott i själva processen? Behöver vi inte mer samarbete?

Jo, samarbete behöver vi massor av.

Men vi behöver inte EU. EU står rentav ivägen för verkliga samarbeten.

Det är här vi möter vad vi kan kalla för Bodströmproblemet.

Vi hade för några år sedan en justitieminister i Sverige – vila i frid må hans alldeles för många dagar i Rosenbad – som gick fullkomligt bananas i paranoida föreställningar om att vårt harmlösa lilla konungarike utgjorde nästa måltavla för det världsomspännande skäggnätverket Al Qaida. För att skydda fosterlandet mot detta överhängande hot behövde staten ges möjligheten att bedriva hemlig massavlyssning och lagra uppgifter om vem som ringer till vem.

Lite lätt överdrivet. Väldigt dumt. Men sånt kan hända den bästa när man tvingats genomlida för många powerpointpresentationer från Försvarshögskolan.

Själva Bodströmproblemet uppstod då Bodström driven av sina inre skäggsyner tog initiativet till och var pådrivande för att få igenom sin lagstiftning på Europeisk nivå, där den togs emot med öppna armar. För det visade sig lustigt nog att Bodströms idéer var precis vad många andra Skäggskådare i andra länder önskade sig, och nu fann de varandra på EU-nivå, och vips så hade de gjort ett Europeiskt direktiv av en dålig svensk idé, som vi sedan fick tillbaka för tvångsimplementering i riksdagen. Bara att svälja och ta emot.

Detta är Bodströmproblemet: genom EU multipliceras styrkan och spridningen i de dumheter som kommer ovanifrån. Maskinen skalar upp dumma påhitt från eliten i ett medlemsland eller ett inflytelserikt särintresse till en Europeisk skala så att idiotin faller över alla Europas folk istället för att dess spridning förblir begränsad till den enskilde Bodströmarens gränser. Unionen avlägsnar de brandcellsgränser / vattentäta skott, vad du vill kalla det, som gränserna mellan nationalstaternas politiska system historiskt har varit. En form av skydd mot att demokrati-, klass- och folkfientliga ovanifrånidéer genomdrivs i större regional skala där inga vägar ut återstår, inga utsidor finns kvar.

Men EU kan väl användas till att sprida bra saker också?! Visst. Kanske. Men BEHÖVER vi EU för att sprida bra idéer? Bra politiska projekt som dyker upp i ett land sprider sig till andra genom det goda exemplet, de behöver inga direktiv eller förordningar för att slå rot på fler håll. De sprider sig genom att de innebär en direkt fördel (som Danmarks framgångsrika vindkraftssatsning) eller genom att de är moraliskt övertygande (som mänskliga rättigheter) eller genom att de är politiskt attraktiva, som fri hälsovård och fri utbildning som åter diskuteras – med hänvisning till den svenska modellen – i USA. Progressiva idéer segrar utan behov av tunga och fjärmade politiska harmoniseringsmaskiner. De segrar genom internationell solidaritet och när de segrar genomförs de via processer som är betydligt närmare kopplade till folkinflytande och debatt i respektive land. Det är inte folken som behöver EU, det är toppen.

Till skillnad från vid implementeringen av direktiv från EU finns det dessutom en fullständig frihet för varje land som att anammar en idé att göra anpassningar efter sin specifika politiska, kulturella och historiska situation. De där justeringarna vid genomförandet är viktiga, för de innebär att vi istället för en ensam variant av ett politiskt vägval/lagstiftning kan få tio olika varianter. Kaos? Tvärtom, det är så samhällsbygget utvecklas, genom att vi prövar olika vägar framåt.

För att åter ta en analogi från datorvärlden handlar detta om de många förgreningar som kan uppstå vid utvecklingen av en programvara baserad på öppen källkod. Förgreningar som ytterst innebär att rikedomen, kreativiteten och mångfalden blir större.

Missförstå mig nu rätt. Jag tror inte att nationalstaterna är slutstadiet i människans utveckling.

Men de ligger bra mycket närmare än supernationalstaten, superstaten.

Mångfalden av vägar och kulturer är Europas stora historiska styrka - det som gjort vår kontinent fantastisk och vacker. Under 1700-talet sneglade revolutionärerna i Frankrike på den svenska frihetstidens liberala friheter och sade till sina landsmän att om man kan göra sådär i det lilla bondelandet i periferin så borde vi kunna göra så här med. På det viset har Europas länder korsbefruktat och influerat varandra, inte genom att ingå i ett och samma rike – även om många mindre sympatiska och farliga härskare hyst sådana drömmar – utan genom att utbyta erfarenheter, respektera skillnader och följa varandras exempel.

Europa har historiskt slitits mellan stormaktsdrömmar, drivna av en uppblåst självbild, och en upplyst och ödmjuk förståelse av sin plats i världen. EU representerar de gamla stormaktsdrömmarnas utlopp i vår tid, men det är i grunden en överspelad tanke vars bästa tid har varit. Superstatstanken representerar den stelbenta och hopplöst inadaptiva katedralmodellen.

EU är fel svar på ett problem som inte finns. Och av den anledningen är det ett historiskt felsteg att idag stänga in den dynamiska mångfalden som folkens Europa representerar i ett enda politiskt system, åtkomligt och hjälpligt överskådligt endast när det betraktas högt från ovan.

Vi måste tänka större än så idag. Det är hela världen som gäller om vi ska lösa de globala kriserna: fattigdomen, utbildningen, miljön. Och hela världen kan inte förenas i ett politiskt system, kan inte och bör inte välja en lösning. Istället för att försöka klämma in alla i en mall som inte passar någon bör vi – precis som på Internet – fokusera på att utveckla protokollen som underlättar (den inter-nationella) kommunikationen och utbytet och värna om möjligheterna för världens folk att välja sin egen väg utifrån sina förutsättningar och viljor.

De självstyrande grekiska stadsstaterna åstadkom mer i fråga om kreativa tankar på 200 år än det 1000-åriga romerska riket.

Rikedomen och framtiden växer ur fria folks val och samarbete.
Inte ur direktiv från katedralens katakomber.


Intressant på annat håll: Smarta analogier om kopieringsmaskiner och fildelning hos 1 är inte ett stort tal. Kan man bevisa att vi dras mot jämlikhet? hos Björn Nilsson. SAP eller Pirat? Hjärtat brinner i dom djävlarna! hos Anders Widén.

Läs mer om EU, Telekompaketet, Bodström, Bodströmsamhället, demokrati, politik, EU-valet, Datalagringsdirektivet, Övervakning

Bilden i toppen var Kölner Dom i Cologne, fotograferad 10 maj 1945.

Inget fantasiland

För ett tag sedan bloggade jag om EU:s aningen märkliga länkningsregler på webbplatsen Europa. Det är enligt regelverket inte tillåtet att skapa länkar från externa sidor utan att först skicka ett mail och fråga om lov, länkar måste se ut på ett visst sätt etc etc. Som kommunikationsstrategi betraktat kändes det lite kontraproduktivt, men så är kanske inte målet att kommunicera utan att meddela.

Mat och Politik följde upp och mailade om just detta och ställde några frågor:

"3. Do you think that someone with the intent to present the information as their own will report their linking to the webmaster of EUROPA?

4. Do you think it is a good strategy, regarding the EU public relations, to try to impose rules for hypertext linking on the citizens, without any legal support?"

Svaret från kommissionens webbmaster Dimitris Politis är fantastiskt:

“We do not leave in fantasy land.”

Hehe.

"We know and understand that abuses in the internet are frequent and that many third parties do often what they like.
This does not mean that we cannot put our (reasonable in my opinion) own rights and conditions online. As I said in most cases, people are very nice about it and abide.
After all, I imagine that you as a law-abiding citizen would do the same.

[…]

I personally do not see any problem with asking permission to add a link to an organisation, it is a short email much smaller actually than your last email.”

Plötsligt faller bitarna på plats. De lever kanske inte i ett fantasiland men väl i en helt annan tidsålder. Och de förväxlar uppenbarligen konversationsverktyget Internet med någonting annat, kabel-TV kanske? De har inte förstått hur nätet fungerar, följaktligen VET DE INTE VAD DE GÖR.

Telekompaketet, EU, Internet.

Nationalnedfall

Jag är som många andra frustrerad – men inte det minsta förvånad – över att alliansregeringen inte agerar för att motverka krisens effekter på den svenska ekonomin. Det finns som jag nämnt tidigare välbeprövade och fungerande recept mot både cykliska och extraordinära kriser och lågkonjunkturer: lösningen stavas aktiv konjukturpolitik. Ekonomi är inte en främmande naturkraft, den kan styras och hanteras genom politiska handlingar och val. Men istället för att agera snabbt och kraftfullt mumlar finansministern om att ”inte drabbas av aktivitetspanik" och aviserar endast minimala satsningar som kommer alldeles för sent för att göra skillnad. Överlag gör regeringen nästan ingenting.

Passiviteten kommer att bli mycket kostsam för Sverige. Exakt hur kostsam är vad jag vill försöka illustrera i den här artikeln. Nu får vi se om jag ror de här räkneexemplen i land på ett någorlunda pedagogiskt – och sakligt korrekt – vis. Eftersom jag inte själv är nationalekonom har jag sneddat förbi en del komplikationer, men kom då gärna med synpunkter och invändningar i kommentarerna.

Diagrammet ovan är från vårbudgeten. Regeringen gör här bedömningen att den direkta recessionen mätt som BNP-fall kommer bli djup men relativt kortvarig. Från 2010 kommer vi att ha en svagt positiv tillväxt igen om man får tro Borg. Konjunkturinstutet och många andra gör samma bedömning (mot den bakgrunden blir borgarnas påståenden om att vi måste spara och ”hålla igen” för att förbereda oss för ”ett långdistanslopp” (se tidigare post och riksdagens budgetdebatt) rätt ihåliga). Men givetvis är prognoserna i nuläget mycket osäkra.

Vad är den samhällsekonomiska kostnaden för det inplanerade tappet på 4% av BNP under 2009 och runt nolltillväxt under 2010? Vi kan göra en uppskattning genom att ställa vårbudgetens scenario bredvid ett alternativscenario. Låt oss därför för resonemangets skull tänka oss att det finns en stimulanspolitisk åtgärd som innebär att BNP 2009 kan stanna runt nolltillväxt istället för det tapp som nu planeras, alltså 4 procentenheter bättre än regeringens prognos och därefter vända till positiv tillväxt på 2% av BNP redan 2010, alltså 2 procentenheter bättre än regeringens prognos. Diagrammet nedan visar förändringen och den ackumulerade skillnaden i BNP till år 2012 mellan ett sådant scenario, här kallat ”offentlig expansion” och vårbudgeten, i fasta priser:

Y-axel: Bruttonationalprodukt miljarder kronor.

2012 är mellanskillnaden i produktionsvärde 230 miljarder mellan alliansens Sverige och ett förnuftigt stimulerat Sverige. Ackumulerat över perioden 09-12 rör det sig om en skillnad på 760 miljarder.

Vad skulle det kosta för statskassan att vidta stimulansåtgärder som på detta sätt häver BNP-fallet och täpper igen konjukturhålet tills ekonomin kan ånga på för egen maskin igen? Skillnaden mellan nolltillväxt och ett tapp på 4 procentenheter är ungefär 120 miljarder under 2009 och skillnaden nästa år mellan 2 procents tillväxt och 0 är ungefär 60 miljarder. Detta är storleken av det produktionsbortfall som måste kompenseras genom stimulanser. Men för att ta i med stor marginal låt oss säga 250 miljarder i engångsstimulanser över två år.

Är detta ett rimligt antagande? Konjunkturinstutet utvärderar i sin senaste rapport regeringens nu aviserade skattesänkningar och utgiftshöjningar på 8 miljarder under 2009 och ytterligare 50 miljarder 2010. KI gör bedömningen att de här stimulanserna leder till att BNP-nivån 2010 blir 1,4 procentenheter högre än vad som annars varit fallet. En utgiftsökning/skattesänkning på 40 miljarder antas här ge en BNP-ökning på 1%. Det är relationen även om man naturligtvis bör vara försiktig med att extrapolera den rakt av eftersom den direkta stimulanseffekten beror på vilken typ av åtgärder det är som vidtas. Vi återkommer till det om en liten stund.

För att genomföra åtgärderna måste finansministern låna upp 250 miljarder, varav merparten, c:a 160 miljarder, i rasande takt bör skickas ut till satsningar så snart som möjligt under innevarande år. Ökningen av statsskulden ger staten en räntekostnad som beroende på upplåningsteknik kan variera, men uppskattat: 8 mdr år ett och 12,5 de därpå följande åren, tills amortering är klar 2013, dvs ackumulerat 45 mdr. Vi skjuter dock samtidigt samhällsekonomin som helhet till en betydligt bättre position 2012 än utan motsvarande åtgärder, med följden att vi samtidigt får en betydligt bättre utveckling för skatteintäkterna. I diagrammet nedan illustreras skillnaden i skatteintäkter mellan de två scenariona, med oförändrad skattesats:

Y-axel: skatteinkomster i mdr kronor, x-axel: skatter och avgifter i procent av BNP för respektive år med start 2009, procent i enlighet med vårbudgeten.

Skillnaden i inkomster för offentliga sektorn minus räntekostnader för upplåningen blir +53 miljarder 2009, + 69 miljarder 2010, +87 mdr 2011 och +89 mdr 2012. Ackumulerat blir differensen av stimulanspaketet c:a 300 mdr i skatteinkomster för offentliga sektorn under perioden jämfört med vårbudgeten.

Med andra ord finansierar BNP-tillväxten i sig själv hela stimulanspaketet redan under de första fyra åren utan att några skattehöjningar är nödvändiga. Låter det som magi? Betänk då att vi i vårt alternativscenario haft ungefär sjuhundra miljoner fler arbetade timmar än i regeringens prognos. Egentligen är detta en mycket konservativ beräkning, eftersom jag inte räknar några multiplikatoreffekter av stimulansåtgärderna.

När stimulanspaketet är helt amorterat 2014 kan löntagarna dela på 250 miljarder mer – i fasta priser – per år än med regeringens nuvarande politik. Den skillnaden är priset vi får betala – i just den här jämförelsen – för regeringens passivitet.

Poängen med detta sifferdribblande är denna: man behöver inte vara brinnande keynesian för att se fördelarna med en politik som snabbt är på fötter och häver ett BNP-fall och en som med berått mod låter BNP sjunka som en sten under ett år och stagnera året därpå. En lågkonjunktur som inte möts med en aktiv konjunkturpolitik resulterar mycket fort i ett strukturellt brott i tillväxten som över tiden ackumuleras till ett än större glapp. Så ligger till exempel den hemmasnickrade svenska lågkonjunkturen under tre år på 90-talet ensamt bakom hela det svenska ”placeringsraset” i den så kallade ”välståndsligan”. Lustigt nog var det högern som satt vid makten den gången också.

Så hur bör då ett stimulanspaket på 250 miljarder vara utformat för att ge maximal utdelning i samhällsekonomin?

Det är egentligen först här som vägvalet blir till ett ideologiskt dito. En strikt borgerlig politik kan följa en del - riktiga och viktiga - standardvägar som sänkta konsumentavgifter och förbättrad kreditgivning, men därefter står den handfallen inför en kris som innebär en generell nedgång i den privata konsumtionen och efterfrågan. För vänstern är det däremot inga konstigheter att i dagens läge använda den offentliga sektorn och transfereringssystemen som verktyg. För oss är det inte ideologiskt förbjudet att låta den gemensamt ägda delen av ekonomin växa. Vi går inte runt med himmelsblåa skygglappar.

Stimulanserna bör ske dels genom inkomstförstärkningar till de med lägst inkomster, det ger mest direkta effekter på konsumtionen, men framförallt med fokus på omfattande och i tiden avgränsade investeringar för att snabbt och på bred front möta det privata efterfrågeraset. Enligt Keynes (och Krugman) kan stimulansåtgärderna visserligen bestå av i stort sett vad som helst, penningfyllda flaskor nergrävda i kolgruvor tillexempel. Men vi har en annan mycket allvarligare kris som samtidigt hänger över världen idag, en katastrofal klimatomsvägning, där fortsatt passivitet kostar ännu mycket mer. Vi borde därför, som Naturskyddsföreningen föreslår, ta möjligheten att genom stora stimulansåtgärder sätta fart mot ett hållbart samhälle. Som man gör i Kina, USA och Sydkorea.

Ett stort ”klimatstimulanspaket” kan handla om till exempel:

- Ett omfattande investeringsstödprogram för att ställa om svensk energiförsörjning till hållbara energislag.

- Kraftigt utbyggda ROT-avdrag för energieffektiviseringar i byggnader.

- Omställningsstöd till bilindustrin förenat med mycket hårda utsläpps- och hållbarhetsmål, svensk bilindustri skall bygga nollemissionsbilar inom fem år.

- Storsatning på utbyggnad av regional järnvägstrafik och kollektivtrafik, höghastighetsjärnväg och mer finförgrenat godsnät.

- Miljonprogramslyft för att göra svenska miljonprogrammet till världens mest hållbara boendeområden. Eller som vi skulle säga i Göteborg, Miljonprogrammet ska bli Miljönprogrammet.

Utöver de här ”klimatstimulanserna” bör åtgärder som ger mer direkta tillskott till hushållens efterfrågan genomföras. Absolut mest verkningsfullt är höjningar av ersättningar till de med lägst inkomster. Till exempel höjda studiebidrag med 1000 kronor i månaden, höjda grundavdrag och höjda lägstalöner i kommunsektorn, en kraftig uppräkning av de generella statsbidragen till kommunerna är nödvändig.

Poängen här är inte att säga att vi faktiskt har råd att satsa på välfärden och klimatomställning. Poängen är att vi alla blir rikare om vi gör det. Just nu, mitt i krisen. DET är att ta ansvar.

Avslutningsvis: Missa inte Ett Hjärta RÖTTs fenomenala bevakning av regeringens misslyckanden.

Major Fuck Up resulterar i ökat omvandlingstryck

Ehrm. Jag råkade radera halva blogger-temat under eftermiddagen utan att ha en sparad version att återgå till. Det är i klantighetsgrad i paritet med att av misstag formatera hårddisken när planen var att tina en minestronesoppa (har jag dock aldrig gjort). Och det är nästan lika amatörmässigt som att som regering passivt åse hur en extern kris slår igenom i svensk massarbetslöshet.

I valet mellan att lägga mig ner i ruinerna av min blogg och domna bort eller att ta kampen för att stanna kvar på nätet (de ska inte få besegra mig, mina egna misstag!) valde jag att tillsist uppdatera mig till nya Blogger istället, så nu har Approximation fått lita nya kläder. Och lite widgets och grejer, det var på tiden. Något wordpressande eller dylikt blir det dock inte, jag stannar kvar på den här adressen. Blogger4Life! Eller tills nästa krasch.

Åh ja, hela min länklista försvann också. Jag har naturligtvis en kopia från google cache men tänkte avvakta lite med att lägga in länkarna igen tills jag kommit fram till om detta är ett lämpligt tillfälle (en så kallad "kris") att vidta obekväma åtgärder och renodla länkandet lite.

Nu var det ju inte det här jag skulle göra idag.

Inte kärnverksamhet

Vart tredje träd i Stockholm sköts så dåligt att det riskerar att dö enligt Björn Embrén, trädansvarig på trafikkontoret, som beskriver värdet av stadsträden:

"Det är en drift som är viktig på lång sikt. Gatuträden förbättrar miljön, tar hand om föroreningar och gör att temperaturen inte stiger för mycket i staden."

I Stockholm finns omkring 30 000 träd, utgifterna för trädskötsel i en stad brukar ligga på 300 kronor per träd men ligger i Stockholm i år på omkring 100 enligt Embrén, som anser att trafikkontoret behöver mer pengar till skötseln.

Denna begäran (som låter mycket förnuftig) AVSLÅS. Tillhör inte kärnan. Tack för det alliansen.

Telekompaketering

Ibland händer mycket på en gång och jag har under den gångna veckan vid sidan av annat arbete haft mitt uppmärksamhetsfokus riktat på regeringens medvetna bottenkörning av den svenska ekonomin.

Samtidigt rullar ett annat stort och farligt lokomotiv på åt fel håll i Bryssel. Visserligen har den fantastiska demokratirörelse som vuxit fram under senare tid kastat sig direkt från Pirate Bay och IPRED in i kampen för att få med tillägg som kan göra Telekompaket till ett lite mindre hot mot nätneutraliteten – och därmed informationsfriheten - men det är verkligen i behandlingens elfte timme.

Slaget handlar i grunden – som så många andra strider idag - om synen på Internet som fenomen och informationsfriheten som princip och här blottläggs tre ting:

1) För det första att direktiv som tröskas i Bryssels glaskorridorer under trycket av industrilobbyister och särintressen och genom avståndet till folk och verklighet, mycket enkelt kan glida från rimliga till tokiga under sin behandling. Telekomdirektivet är inte ensamt om att komma ut ur apparaten som ett fullfjädrat beställningsjobb, det stora kemikaliedirektivet REACH är ett annat exempel.

2) För det andra att samhället ännu befinner sig i ett mycket yrvaket tillstånd inför Internets betydelse som vital och helt central infrastruktur för demokrati och yttrandefrihet – en grundläggande mänsklig rättighet helt enkelt. Ännu saknas den typ av juridiska safeguards som etablerats för tryck- och yttrandefriheten och brevhemligheten, i brist på det kan ett direktiv som skulle reglera konkurrensen mellan ISP:s istället användas för att begränsa tillträdet till Internet, precis som upphovsrättsindustrins lobbying i Sverige och terroristjakten kan leda till privatpoliskårer och grova intrång i peronsliga integriteten.

3) För det tredje att det finns kommersiella och politiska krafter som inte tvekar att utnyttja frånvaron av etablerade skydd för medborgarnas tillgång till och anonymitet på Internet och nu hastigt rör sig på många fronter för att sortera in det där stökiga, brusande och oregerliga nätet i ett mer kontrollerbart och ofarligt fack – gärna ungefär som kabel-TV. Välpacketerat och helt odynamiskt.

Telekompaketet rapporteras och diskuteras i industriutskottet ITRE-utskottet precis nu, ikväll, därefter är sista datum för ändringsförslag den 29 april och den slutgiltiga omröstningen i EU-parlamentet – som inte ensamt äger frågan utan delar den med ministerrådet – sker den 5 maj.

Angående det ändringsförslag - 138:an - som just nu diskuterats flitigast vill jag återkomma i en annan postnig, eftersom det inte är helt enkelt hur man skall förhålla sig även om man är starkt emot Telekompaketet i dess nuvarande form.

Telekompaketet.se är en bra startplats för mer information även om det ännu saknas snabba uppdateringar där, annars finns på engelska Blackouteurope.eu och La Quadrature du Net. Piratpartiet.se har som alltid mycket uppdaterad information.

Men framförallt vill jag pusha för den duktige Erik Josefsson som står på vänsterpartiets lista till Europaparlamentet. Kring Telekompaketet har Erik arbetat tillsammans med Eva-Britt Svensson för att lägga flera viktiga ändringsförslag, men hans erfarenhet sträcker sig betydligt längre tillbaka än så. Vill man ha en kunnig och stridbar person i parlamentet som kan ta kampen kring friheten på Internet så finns det ingen bättre på svenska EU-listor – piratpartiets inkluderad - än Erik Josefsson.

Läs:
Anohito: Vad är nätneutralitet?
Isobel: Ett stillsamt avskaffande av den europeiska demokratin
Johannes Forsberg: Rädda nätet
Ola Larsmo"EU:s telekompaket rör vår demokrati."
Lisa Magnusson: Talibanlag hotar Internet,
Oscar Swartz: Alla mot regeringen - rädda nätet
Daniel Risberg: Telekompaketet och tillägg 138,
Karl Sigrid: Tillägg 138: Regeringen borde lyssna på Hökmark
Och naturligtvis enpersonsmaskinerna: Christopher Kullenberg, Henrik Alexandersson, Anaïs, Farmorgun och Opassande.

[DN] [SvD]

Diktatur

” Hövligt hälsande är en sak. Men Obama verkade inte bara sträcka fram handen utan öppna hela famnen för Chávez, som kallat Obamas företrädare George W Bush för ”djävulen” och gjort sig känd för en USA-fientlig inställning. I kombination med Obamaadministrationens nya, försonliga attityd gentemot den kubanska regimen sänder det dubbla signaler om hur diktaturer ska behandlas.” (Lisa Bjurwald på ledarsidan i Dagens DN)

Diktatur enligt Dagens Nyheters Storsvenska Ordbok: 1 att bli vald och omvald i fria och allmänna val. 2 att kalla mannen som bär ansvaret för det här för djävulen.

Relaterat: Tyranni

Tyranni

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
Baracknophobia - Obey
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Slussportarna stängs

Helt otroligt! Jag är mållös. Men så kan det visst gå när politiska kommittéer ska besluta om arkitektur.

Jag hinner inte skriva så mycket eller så analytiskt (och har dessutom lovat att inte skriva någonting alls om arkitektur eller stadsplanering under denna vår, hrm) men måste bara få reagera eftersom det kryper i kroppen av olust över det här beslutet...

Exploateringsnämnden Stockholms stad har nu bestämt sig för vilket förslag som skall bearbetas vidare i kampen om Slussens nya utformning. Vi pratar om en av Sveriges mest centrala platser, en nationell angelägenhet, ett ställe att formulera Stockholms identitet i det nya århundradet kopplat till både dess 1900-talshistoria och dess äldre historia.

Den politiska majoriteten har funderat länge och noga (får vi verkligen hoppas) och sedan landat för Norman Fosters förslag. Det arkitektoniskt och stadsrumsmässigt i särklass minst intressanta av de fem förslagen. Kanske rentav ett av de sämsta förslag till Slussens framtid som överhuvudtaget presenterats under det senaste decenniets många vändor.

Dessutom det presentationsmässigt mest taffligt genomförda förslaget, med illustrationsbilder där människorna – mycket förrädiskt – varierar i höjd från tre äpplen höga smurfar jämte tre-till fyra meter höga cykloper.

Förslaget dömdes ut tidigare i våras i New York Times Architecture Review med några träffande formuleringar:

Mr. Foster’s entry also disappoints. It is dominated by a pedestrian bridge that corkscrews up over the lake before connecting to a big public plaza. The bridge would take forever to cross while presenting nothing special in terms of visual experience. The plaza, roughly the proportions of London’s Trafalgar Square, is framed by pretentious pseudotraditional buildings that are meant to blend into the surrounding context but only diminish it. A series of generic bridges for cars, pedestrians and bicycles are equally unimaginative.

Det är ett okänsligt och okunnigt genomfört förslag. Stadsmuséet, det historiska Södra Stadshuset ritat av Tessin d.ä. från 1600-talet vill Foster utsätta för en svårbegriplig tilltäppning. Den soldränkta promenaden längs söders vattenbryn är placerad på ett sätt som i realiteten ger ett ogynnsamt solläge, för att snabbt bara nämna två ting. Men ingen av de här delarna gav intrycket av att vara särskilt genomarbetade. Istället hade Fosters förslag ett visuellt epicentrum, en essens som gjorde det omedelbart urskiljbart, en bro som svingade sig över vattnet och halvvägs ut återvände till den söderkaj den kom ifrån. Det var en konstig och dum idé, men det var ändå förslagets centrala idé.

Den är nu struken.

Stockholms stad vill alltså köpa in ett förslag där man ersatt förslagets kärna och accepterat dess illa bearbetade periferi. Varför inte bara beställa ett vitt papper och rita upp era generiska bilbroar och kringbyggda blockkvarter med små caféer i markplanet istället för att låtsas köpa in ett förslag från ett berömt arkitektkontor?

Det ”känns väldigt skandinaviskt” säger kd:s gruppledare Ewa Samuelsson och jag kan bara instämma. Det här känns som ett typisk svenskt resultat – i dess sämsta bemärkelse – en karaktärlös, usel och feg kompromis. På vägen har man avvisat alla möjligheter att använda platsen till någonting intressant, att omvandla den gordiska transportknuten till en urban infrastruktur för stadsliv som i BIG:s förslag, att skapa nya typologier av offentliga rum som accentuerar stadens relation till broarna och vattnet som i Jean Nouvels och Mia Häggs förslag... och mängder av andra tidigare presenterade möjligheter.

Allt detta vill den politiska majoriteten lägga på hyllan för att satsa på någonting som inte ens Norman Foster själv kan vara nöjd med att hans kontor gjort sig skyldigt till. Alla dessa förlorade möjligheter i stadens hjärta svider alldeles särskilt med tanke på att Slussen, som sagt, inte är en plats vilken som helst utan den punkt där Stockholms, ja hela Sveriges, övergång i den moderna tiden har formulerats – och skulle kunna återformuleras.

På Newsmill skriver Lotta Edholm (fp) lite mer om kommittébeslutet och menar att det vinnande förslaget har valts bland annat därför att det visar ”stor hänsyn till platsens kulturhistoriska värden och den omgivande stadsmiljön.”

Det är ju rent bull. Om det är något som byggnaderna vid den föreslagna strandpromenaden på söder inte gör så är det att fasta på den omgivande stadsmiljön. Det är svårt urskilja vad de överhuvudtaget vill vara, byggnaderna är rätt slött photoshopade och kvarteren som sådana helt intetsägande, men de ansluter varken till Stockholms traditionella vattenbrynsarkitektur i norrvänt läge eller den modernistiska dramatik som dominerar runt Slussen på södersidan idag, särskilt accentuerad i KF-huset. Utan goda argument skall Katarinahissen ersättas med ett Lisebergs-tefat (som politikerna dock verkar ha revererterat tillbaka till Katarinahissen i sin presentation av det bearbetade förslaget, som också rymmer en del andra illa analyserade förändringar av det från början dåliga förslaget).

”Någon ytterligare arkitekttävling blir det inte” förklarar Sten Nordin myndigt och därmed är kompromissen som skickar Slussen till anonymitetens skymningsland fastslagen. Låt mig avsluta med att inför dessa tråkiga omständigheter citera Slussen-arkitekten framför andra Tage-William Olsson anno 1935:

”Enligt den grundsyn på stadsbyggandets problem, som jag för min del accepterat och för vars riktighet eller felaktighet ett bättre vittne än Slussombyggnaden icke torde stå att uppleta, är kompromissen den största fara, som hotar icke blott våra storstäders estetiska, kulturhistoriska- och affektionsvärden utan även deras utveckling till funktionsdugliga arbetsverktyg i kulturutvecklingens tjänst.”

Handlar om arkitektur, stockholm, slussen, alliansen

Andra som kommenterar: Yimby, Ola Andersson, Peder Alton, Lars Epstein, Anders Svensson

Schabbel inbakat i babbel

Segelbåten får sin förklaring för den som orkar läsa hela texten.

Borg har fått mycket gratis som finansminister. Trots det kommer han att lyckas ställa till det rejält och han kommer att skylla allt som går fel på yttre omständigheter. Det är en fin gammal borgerlig tradition och han är ju en sådan, en Borgare. Det må vara hans föräldrars fel, men det förpliktigar.

Till finansministerns gratischanser hör efterkrigshistoriens fetaste budgetöverskott. Det fick han till skänks från socialdemokrater som gått vilse i finansdepartementets korridorer och inbillade sig att det är viktigare att staten är överdrivet rik än att alla har meningsfull sysselsättning. En villfarelse som hjälpte alliansen att vinna valet 2006. Borg har spenderat överskottet väl: skattesänkningar för de som har jobb med över 80 miljarder. Ändå har det inte pressat ned arbetslösheten mer än marginellt (med vänliga beräkningar hade jobbskatteavdraget innan krisen slog till givit 85 000 nya jobb, alltså var kostnaden för staten ungefär 800 000 kronor per jobb, mer om det hos Aron Etzler).

För det andra ärvde Borg en arbetsmarknad understödd av offentliga trygghetssystem som trots stora nedrustningar fortfarande håller en relativt hög standard jämfört med de amerikanska bråddjupen av otrygghet, vilket innebär att svenska konsumenter i kristid inte behöver vara lika försiktiga som amerikanska. Det arvet hanterade han genom att kraftigt minska anslutningsgraden till a-kassorna och försämra ersättningarna, lagom till att konjunkturen vände nedåt och trygghetssystem verkligen behövdes.

För det tredje övertog han en fri och flytande krona. Vad det har inneburit för att hålla igång svensk exportindustri trots krisen får vi närmast dagliga exempel på. I förra veckans Fokus illustrerade Anders Jonsson med några enkla räkneexempel hur kronfallet stöttat ekonomin:

"Även om vi håller oss till en försiktig beräkning och antar att kronans försvagning ligger på tio procent så betyder det att svensk varu- och tjänsteexports konkurrenskraft stärkts med mer än 150 miljarder. Enbart varuexporten har gynnats med cirka 100 miljarder.

Svenska företag kan därmed öka sina vinster, eller sänka sina priser för att sälja mer. Brutto motsvarar kronförsvagningen en sänkning av arbetsgivaravgifterna med 12-13 procent för exportnäringen, alltså nära nog en halvering.

Tar man beräkningen ett steg till och räknar statens nettokostnad för att sänka arbetsgivaravgifter blir effekten dubbelt så stor. Brutto kostar en procents sänkning enligt finansdepartementet drygt tolv miljarder 2009. Men netto anges den långsiktiga kostnaden till knappt sju miljarder, eftersom de offentliga arbetsgivaravgifterna är ett nollsummespel.

Räknat på det sättet motsvarar devalveringen av kronan sänkta arbetsgivaravgifter med drygt 20 procent. [min fetstil]”

Nu har efterfrågan utomlands sjunkit dramatiskt, vilket gör att svensk exportindustri ändå får svårt att sälja sina varor. Men då världsmarknaden krymper är den försvagade kronan en extra stor tillgång då svenska varor ställs mot varor från andra exportnationer. Häromdagen rapporterade Ekot från Finland, vars skogsindustri instängd i EMU fått svårigheter att konkurrera med svensk skogsexport:

Den låga kronkursen påverkar finländsk skogsindustri mycket kraftigt. Även om priset på timmer går ner i Finland så mycket som 20 procent är det fortfarande billigare att köpa råvaran i Sverige.

Alla dessa lyckliga omständigheter fick Borg till skänks. Och om han redan har schablat bort (eller avverkat, beroende på hur man ser det) de första två så har han ändå den tredje kvar och den ensam har hitills, krisen till trots, räddat Sverige från de värsta tvärinbromsningarna av industriproduktionen.

Därför kunde han kosta på sig att inte göra någonting särskilt i vårbudgeten och knappt ens säga någonting i riksdagens talarstol under gårdagens – för övrigt stentrista – budgetdebatt.

Att finansdepartementets egna prognoser nu pekar på en exploderande massarbetslöshet bemötte Borg i debatten med att kallt konstatera att eftersom krisen är global så kan den svenska regeringen inte göra så mycket för att dämpa konsumtionsfallet eller hålla uppe sysselsättningen. Den regering som vann valet 2006 på löften om att minska arbetslösheten påstår nu alltså att den saknar verktyg för att göra vad den i valet lovade att göra. Eller annorlunda uttryckt: att de verktyg man gick till val med bara fungerar när solen skiner. Paraplyförsäljaren som sålde paraplyet kunde ju ha berättat att det bara är tjänligt när det inte regnar.

Visst är krisen global, men det innebär inte att regeringen därmed har frikort för att inte göra vad som är möjligt för att mildra dess effekter på sysselsättningen och välfärden i Sverige. Det innebär inte att det är tillåtet för finansministern att rulla tummar medan besparingskraven rullar in i skolorna och drabbar en ny generation ungdomar. Att krisen är global innebär inte att arbetslösheten måste öka. Vi lärde oss aktiv konjunkturpolitik på 30-talet, vi vet att det finns ett alternativ till passivitet.

Borg tycker om att måla upp ekonomin som ett naturfenomen helt bortom all möjlighet till påverkan. Han är bra på väderliknelser, det får man ge honom. Annars tycktes den nya given i gårdagens debatt vara att prata sport. Det sades upprepade gånger att vi måste ”spara på krafterna” eftersom krisen, som Stefan Ättefall formulerade det, kan bli till ”ett långdistanslopp”.

Spara krafter, det kan låta bondförnuftigt, för krisen är verkligen mer än en liten svacka, det är en systemkrasch och den kommer att dra ut på tiden. Kapitalismen har drabbats av en global bluescreen och måste göra en komplicerad omstart. (Egentligen borde hela operativsystemet bytas ut, vi är några stycken som har tjatat om det sedan omkring 1848.)

Men för att hushålla med resurser och spara på krafter på rätt sätt så måste vi förstå vilken sorts lopp vi deltar i. Den som tävlar i en regatta (alltså, ett segelbåtsrace) kan inte ”spara vind” till senare i loppet genom att hissa färre segel i loppats första halva. Och det är snarare en segeltävling än ett maratonlopp vi befinner oss i. Att i nuvarande läge låta bli att öka upplåningen för att därigenom kunna absorbera friställda som strömmar över från privata sektorn i offentlig verksamhet, innebär inte att vi sparar resurser till senare, inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Begränsar man sig till att enbart titta på statskassan så kan det se ut som om man hushållar genom att låta folk gå arbetslösa, men det är ett otillräckligt synsätt, ingen ansvarsfull regering får se enbart till statskassan utan måste betrakta utvecklingen i samhällsekonomin som helhet, det är deras uppdrag.

Och regeringens uppgift i en lågkonjunktur är att spendera statskassan för att hålla uppe efterfrågan. Det är att hissa alla segel för att fånga den lilla vind som finns kvar när den internationella konjunkturen går in i stiltje. Saknar staten uppbyggda buffertmedel får skuldsättningen växa istället. Det är inget problem så länge som den underliggande ekonomin är sund och det därmed finns en möjlighet att betala av på den ackumulerade statsskulden i nästa högkonjunktur. I en aktiv konjunkturpolitik är det statens roll i lågkonjunkturen att ta över individernas skuldsättning då konsumenter och företag i en lågkonjunktur - och i synnerhet i en lågkonjunktur åsamkad av en finanskrasch - inte vågar skuldsätta sig, inte vågar investera och konsumera.

Den privata sektorn har saktat in idag på grund av att löntagarna sparar sina slantar hellre än att handla och företagen inte vågar satsa när det varken finns några säkra kunder eller riskvilligt investeringskapital.

Den offentliga sektorn behöver inte brottas med sådana psykologiska brydderier, den kan konsumera och investera för glatta livet om den får en politisk order om att konsumera och investera för glatta livet.

En expansion av den offentliga sektorn genom kloka och välbehövliga investeringar i infrastrukturutveckling, miljöomställning, lokalrenoveringar, miljonprogramslyft, ökad personaltäthet, höjda lägstalöner, verksamhetsutveckling med mera, är ett sätt att få igång både offentlig och privat konsumtion igen. Ur den offentliga konsumtionen växer beställningar som ger näringslivet nya uppdrag: hos konsult- och byggbolagen, materialinköp, konferensbokningar, resor, och så vidare.

Det här är elementärt. Regeringen vet det. Kanske med vissa undantag.

Men som jag skrev i föregående inlägg så finns det ett politiskt skäl till att regeringen inte väljer den här vägen. En expanderad offentlig konsumtion, hur ekonomiskt klokt det än vore, är nämligen det värsta de kan tänka sig. Det är rentav äckligare än facket. Det strider inte bara mot allt de tror på och brinner för (som sänkta skatter åt människor med tvåhundra par skor och arméer av i lämplig utsträckning desperata och tjänstevilliga skoputsare för att hålla lädret glänsande), det vore dessutom att missa världens chans att låta krisen göra det obekväma jobbet med att krympa den gemensamt ägda sektorn (läs de länkade artiklarna - budskapet är närmast löjligt koordinerat).

Det kommer göra ont för arbetarklassen i några år. Men det är ju i arbetarklassen det gör ont, så who cares? Det går att skylla på internationella väderfenomen och veva lite sportliknelser och lita på att journalisterna fortsätter att inte göra sitt jobb. Så kan regeringen komma undan med det.

Därför, även om Borgarna ställer till det den här gången också finns chansen att de trots allt blir återvalda 2010. För även om de är dåliga för Sverige så är de i alla fall hejare på PR.

Och det är, dessvärre, det som räknas.

[DN] [SvD]

Det här var lite om ekonomi, regeringen, finanskrisen, Anders Borg, vårbudgeten, arbetslöshet