Inget fantasiland

För ett tag sedan bloggade jag om EU:s aningen märkliga länkningsregler på webbplatsen Europa. Det är enligt regelverket inte tillåtet att skapa länkar från externa sidor utan att först skicka ett mail och fråga om lov, länkar måste se ut på ett visst sätt etc etc. Som kommunikationsstrategi betraktat kändes det lite kontraproduktivt, men så är kanske inte målet att kommunicera utan att meddela.

Mat och Politik följde upp och mailade om just detta och ställde några frågor:

"3. Do you think that someone with the intent to present the information as their own will report their linking to the webmaster of EUROPA?

4. Do you think it is a good strategy, regarding the EU public relations, to try to impose rules for hypertext linking on the citizens, without any legal support?"

Svaret från kommissionens webbmaster Dimitris Politis är fantastiskt:

“We do not leave in fantasy land.”

Hehe.

"We know and understand that abuses in the internet are frequent and that many third parties do often what they like.
This does not mean that we cannot put our (reasonable in my opinion) own rights and conditions online. As I said in most cases, people are very nice about it and abide.
After all, I imagine that you as a law-abiding citizen would do the same.

[…]

I personally do not see any problem with asking permission to add a link to an organisation, it is a short email much smaller actually than your last email.”

Plötsligt faller bitarna på plats. De lever kanske inte i ett fantasiland men väl i en helt annan tidsålder. Och de förväxlar uppenbarligen konversationsverktyget Internet med någonting annat, kabel-TV kanske? De har inte förstått hur nätet fungerar, följaktligen VET DE INTE VAD DE GÖR.

Telekompaketet, EU, Internet.

Nationalnedfall

Jag är som många andra frustrerad – men inte det minsta förvånad – över att alliansregeringen inte agerar för att motverka krisens effekter på den svenska ekonomin. Det finns som jag nämnt tidigare välbeprövade och fungerande recept mot både cykliska och extraordinära kriser och lågkonjunkturer: lösningen stavas aktiv konjukturpolitik. Ekonomi är inte en främmande naturkraft, den kan styras och hanteras genom politiska handlingar och val. Men istället för att agera snabbt och kraftfullt mumlar finansministern om att ”inte drabbas av aktivitetspanik" och aviserar endast minimala satsningar som kommer alldeles för sent för att göra skillnad. Överlag gör regeringen nästan ingenting.

Passiviteten kommer att bli mycket kostsam för Sverige. Exakt hur kostsam är vad jag vill försöka illustrera i den här artikeln. Nu får vi se om jag ror de här räkneexemplen i land på ett någorlunda pedagogiskt – och sakligt korrekt – vis. Eftersom jag inte själv är nationalekonom har jag sneddat förbi en del komplikationer, men kom då gärna med synpunkter och invändningar i kommentarerna.

Diagrammet ovan är från vårbudgeten. Regeringen gör här bedömningen att den direkta recessionen mätt som BNP-fall kommer bli djup men relativt kortvarig. Från 2010 kommer vi att ha en svagt positiv tillväxt igen om man får tro Borg. Konjunkturinstutet och många andra gör samma bedömning (mot den bakgrunden blir borgarnas påståenden om att vi måste spara och ”hålla igen” för att förbereda oss för ”ett långdistanslopp” (se tidigare post och riksdagens budgetdebatt) rätt ihåliga). Men givetvis är prognoserna i nuläget mycket osäkra.

Vad är den samhällsekonomiska kostnaden för det inplanerade tappet på 4% av BNP under 2009 och runt nolltillväxt under 2010? Vi kan göra en uppskattning genom att ställa vårbudgetens scenario bredvid ett alternativscenario. Låt oss därför för resonemangets skull tänka oss att det finns en stimulanspolitisk åtgärd som innebär att BNP 2009 kan stanna runt nolltillväxt istället för det tapp som nu planeras, alltså 4 procentenheter bättre än regeringens prognos och därefter vända till positiv tillväxt på 2% av BNP redan 2010, alltså 2 procentenheter bättre än regeringens prognos. Diagrammet nedan visar förändringen och den ackumulerade skillnaden i BNP till år 2012 mellan ett sådant scenario, här kallat ”offentlig expansion” och vårbudgeten, i fasta priser:

Y-axel: Bruttonationalprodukt miljarder kronor.

2012 är mellanskillnaden i produktionsvärde 230 miljarder mellan alliansens Sverige och ett förnuftigt stimulerat Sverige. Ackumulerat över perioden 09-12 rör det sig om en skillnad på 760 miljarder.

Vad skulle det kosta för statskassan att vidta stimulansåtgärder som på detta sätt häver BNP-fallet och täpper igen konjukturhålet tills ekonomin kan ånga på för egen maskin igen? Skillnaden mellan nolltillväxt och ett tapp på 4 procentenheter är ungefär 120 miljarder under 2009 och skillnaden nästa år mellan 2 procents tillväxt och 0 är ungefär 60 miljarder. Detta är storleken av det produktionsbortfall som måste kompenseras genom stimulanser. Men för att ta i med stor marginal låt oss säga 250 miljarder i engångsstimulanser över två år.

Är detta ett rimligt antagande? Konjunkturinstutet utvärderar i sin senaste rapport regeringens nu aviserade skattesänkningar och utgiftshöjningar på 8 miljarder under 2009 och ytterligare 50 miljarder 2010. KI gör bedömningen att de här stimulanserna leder till att BNP-nivån 2010 blir 1,4 procentenheter högre än vad som annars varit fallet. En utgiftsökning/skattesänkning på 40 miljarder antas här ge en BNP-ökning på 1%. Det är relationen även om man naturligtvis bör vara försiktig med att extrapolera den rakt av eftersom den direkta stimulanseffekten beror på vilken typ av åtgärder det är som vidtas. Vi återkommer till det om en liten stund.

För att genomföra åtgärderna måste finansministern låna upp 250 miljarder, varav merparten, c:a 160 miljarder, i rasande takt bör skickas ut till satsningar så snart som möjligt under innevarande år. Ökningen av statsskulden ger staten en räntekostnad som beroende på upplåningsteknik kan variera, men uppskattat: 8 mdr år ett och 12,5 de därpå följande åren, tills amortering är klar 2013, dvs ackumulerat 45 mdr. Vi skjuter dock samtidigt samhällsekonomin som helhet till en betydligt bättre position 2012 än utan motsvarande åtgärder, med följden att vi samtidigt får en betydligt bättre utveckling för skatteintäkterna. I diagrammet nedan illustreras skillnaden i skatteintäkter mellan de två scenariona, med oförändrad skattesats:

Y-axel: skatteinkomster i mdr kronor, x-axel: skatter och avgifter i procent av BNP för respektive år med start 2009, procent i enlighet med vårbudgeten.

Skillnaden i inkomster för offentliga sektorn minus räntekostnader för upplåningen blir +53 miljarder 2009, + 69 miljarder 2010, +87 mdr 2011 och +89 mdr 2012. Ackumulerat blir differensen av stimulanspaketet c:a 300 mdr i skatteinkomster för offentliga sektorn under perioden jämfört med vårbudgeten.

Med andra ord finansierar BNP-tillväxten i sig själv hela stimulanspaketet redan under de första fyra åren utan att några skattehöjningar är nödvändiga. Låter det som magi? Betänk då att vi i vårt alternativscenario haft ungefär sjuhundra miljoner fler arbetade timmar än i regeringens prognos. Egentligen är detta en mycket konservativ beräkning, eftersom jag inte räknar några multiplikatoreffekter av stimulansåtgärderna.

När stimulanspaketet är helt amorterat 2014 kan löntagarna dela på 250 miljarder mer – i fasta priser – per år än med regeringens nuvarande politik. Den skillnaden är priset vi får betala – i just den här jämförelsen – för regeringens passivitet.

Poängen med detta sifferdribblande är denna: man behöver inte vara brinnande keynesian för att se fördelarna med en politik som snabbt är på fötter och häver ett BNP-fall och en som med berått mod låter BNP sjunka som en sten under ett år och stagnera året därpå. En lågkonjunktur som inte möts med en aktiv konjunkturpolitik resulterar mycket fort i ett strukturellt brott i tillväxten som över tiden ackumuleras till ett än större glapp. Så ligger till exempel den hemmasnickrade svenska lågkonjunkturen under tre år på 90-talet ensamt bakom hela det svenska ”placeringsraset” i den så kallade ”välståndsligan”. Lustigt nog var det högern som satt vid makten den gången också.

Så hur bör då ett stimulanspaket på 250 miljarder vara utformat för att ge maximal utdelning i samhällsekonomin?

Det är egentligen först här som vägvalet blir till ett ideologiskt dito. En strikt borgerlig politik kan följa en del - riktiga och viktiga - standardvägar som sänkta konsumentavgifter och förbättrad kreditgivning, men därefter står den handfallen inför en kris som innebär en generell nedgång i den privata konsumtionen och efterfrågan. För vänstern är det däremot inga konstigheter att i dagens läge använda den offentliga sektorn och transfereringssystemen som verktyg. För oss är det inte ideologiskt förbjudet att låta den gemensamt ägda delen av ekonomin växa. Vi går inte runt med himmelsblåa skygglappar.

Stimulanserna bör ske dels genom inkomstförstärkningar till de med lägst inkomster, det ger mest direkta effekter på konsumtionen, men framförallt med fokus på omfattande och i tiden avgränsade investeringar för att snabbt och på bred front möta det privata efterfrågeraset. Enligt Keynes (och Krugman) kan stimulansåtgärderna visserligen bestå av i stort sett vad som helst, penningfyllda flaskor nergrävda i kolgruvor tillexempel. Men vi har en annan mycket allvarligare kris som samtidigt hänger över världen idag, en katastrofal klimatomsvägning, där fortsatt passivitet kostar ännu mycket mer. Vi borde därför, som Naturskyddsföreningen föreslår, ta möjligheten att genom stora stimulansåtgärder sätta fart mot ett hållbart samhälle. Som man gör i Kina, USA och Sydkorea.

Ett stort ”klimatstimulanspaket” kan handla om till exempel:

- Ett omfattande investeringsstödprogram för att ställa om svensk energiförsörjning till hållbara energislag.

- Kraftigt utbyggda ROT-avdrag för energieffektiviseringar i byggnader.

- Omställningsstöd till bilindustrin förenat med mycket hårda utsläpps- och hållbarhetsmål, svensk bilindustri skall bygga nollemissionsbilar inom fem år.

- Storsatning på utbyggnad av regional järnvägstrafik och kollektivtrafik, höghastighetsjärnväg och mer finförgrenat godsnät.

- Miljonprogramslyft för att göra svenska miljonprogrammet till världens mest hållbara boendeområden. Eller som vi skulle säga i Göteborg, Miljonprogrammet ska bli Miljönprogrammet.

Utöver de här ”klimatstimulanserna” bör åtgärder som ger mer direkta tillskott till hushållens efterfrågan genomföras. Absolut mest verkningsfullt är höjningar av ersättningar till de med lägst inkomster. Till exempel höjda studiebidrag med 1000 kronor i månaden, höjda grundavdrag och höjda lägstalöner i kommunsektorn, en kraftig uppräkning av de generella statsbidragen till kommunerna är nödvändig.

Poängen här är inte att säga att vi faktiskt har råd att satsa på välfärden och klimatomställning. Poängen är att vi alla blir rikare om vi gör det. Just nu, mitt i krisen. DET är att ta ansvar.

Avslutningsvis: Missa inte Ett Hjärta RÖTTs fenomenala bevakning av regeringens misslyckanden.

Major Fuck Up resulterar i ökat omvandlingstryck

Ehrm. Jag råkade radera halva blogger-temat under eftermiddagen utan att ha en sparad version att återgå till. Det är i klantighetsgrad i paritet med att av misstag formatera hårddisken när planen var att tina en minestronesoppa (har jag dock aldrig gjort). Och det är nästan lika amatörmässigt som att som regering passivt åse hur en extern kris slår igenom i svensk massarbetslöshet.

I valet mellan att lägga mig ner i ruinerna av min blogg och domna bort eller att ta kampen för att stanna kvar på nätet (de ska inte få besegra mig, mina egna misstag!) valde jag att tillsist uppdatera mig till nya Blogger istället, så nu har Approximation fått lita nya kläder. Och lite widgets och grejer, det var på tiden. Något wordpressande eller dylikt blir det dock inte, jag stannar kvar på den här adressen. Blogger4Life! Eller tills nästa krasch.

Åh ja, hela min länklista försvann också. Jag har naturligtvis en kopia från google cache men tänkte avvakta lite med att lägga in länkarna igen tills jag kommit fram till om detta är ett lämpligt tillfälle (en så kallad "kris") att vidta obekväma åtgärder och renodla länkandet lite.

Nu var det ju inte det här jag skulle göra idag.

Inte kärnverksamhet

Vart tredje träd i Stockholm sköts så dåligt att det riskerar att dö enligt Björn Embrén, trädansvarig på trafikkontoret, som beskriver värdet av stadsträden:

"Det är en drift som är viktig på lång sikt. Gatuträden förbättrar miljön, tar hand om föroreningar och gör att temperaturen inte stiger för mycket i staden."

I Stockholm finns omkring 30 000 träd, utgifterna för trädskötsel i en stad brukar ligga på 300 kronor per träd men ligger i Stockholm i år på omkring 100 enligt Embrén, som anser att trafikkontoret behöver mer pengar till skötseln.

Denna begäran (som låter mycket förnuftig) AVSLÅS. Tillhör inte kärnan. Tack för det alliansen.

Telekompaketering

Ibland händer mycket på en gång och jag har under den gångna veckan vid sidan av annat arbete haft mitt uppmärksamhetsfokus riktat på regeringens medvetna bottenkörning av den svenska ekonomin.

Samtidigt rullar ett annat stort och farligt lokomotiv på åt fel håll i Bryssel. Visserligen har den fantastiska demokratirörelse som vuxit fram under senare tid kastat sig direkt från Pirate Bay och IPRED in i kampen för att få med tillägg som kan göra Telekompaket till ett lite mindre hot mot nätneutraliteten – och därmed informationsfriheten - men det är verkligen i behandlingens elfte timme.

Slaget handlar i grunden – som så många andra strider idag - om synen på Internet som fenomen och informationsfriheten som princip och här blottläggs tre ting:

1) För det första att direktiv som tröskas i Bryssels glaskorridorer under trycket av industrilobbyister och särintressen och genom avståndet till folk och verklighet, mycket enkelt kan glida från rimliga till tokiga under sin behandling. Telekomdirektivet är inte ensamt om att komma ut ur apparaten som ett fullfjädrat beställningsjobb, det stora kemikaliedirektivet REACH är ett annat exempel.

2) För det andra att samhället ännu befinner sig i ett mycket yrvaket tillstånd inför Internets betydelse som vital och helt central infrastruktur för demokrati och yttrandefrihet – en grundläggande mänsklig rättighet helt enkelt. Ännu saknas den typ av juridiska safeguards som etablerats för tryck- och yttrandefriheten och brevhemligheten, i brist på det kan ett direktiv som skulle reglera konkurrensen mellan ISP:s istället användas för att begränsa tillträdet till Internet, precis som upphovsrättsindustrins lobbying i Sverige och terroristjakten kan leda till privatpoliskårer och grova intrång i peronsliga integriteten.

3) För det tredje att det finns kommersiella och politiska krafter som inte tvekar att utnyttja frånvaron av etablerade skydd för medborgarnas tillgång till och anonymitet på Internet och nu hastigt rör sig på många fronter för att sortera in det där stökiga, brusande och oregerliga nätet i ett mer kontrollerbart och ofarligt fack – gärna ungefär som kabel-TV. Välpacketerat och helt odynamiskt.

Telekompaketet rapporteras och diskuteras i industriutskottet ITRE-utskottet precis nu, ikväll, därefter är sista datum för ändringsförslag den 29 april och den slutgiltiga omröstningen i EU-parlamentet – som inte ensamt äger frågan utan delar den med ministerrådet – sker den 5 maj.

Angående det ändringsförslag - 138:an - som just nu diskuterats flitigast vill jag återkomma i en annan postnig, eftersom det inte är helt enkelt hur man skall förhålla sig även om man är starkt emot Telekompaketet i dess nuvarande form.

Telekompaketet.se är en bra startplats för mer information även om det ännu saknas snabba uppdateringar där, annars finns på engelska Blackouteurope.eu och La Quadrature du Net. Piratpartiet.se har som alltid mycket uppdaterad information.

Men framförallt vill jag pusha för den duktige Erik Josefsson som står på vänsterpartiets lista till Europaparlamentet. Kring Telekompaketet har Erik arbetat tillsammans med Eva-Britt Svensson för att lägga flera viktiga ändringsförslag, men hans erfarenhet sträcker sig betydligt längre tillbaka än så. Vill man ha en kunnig och stridbar person i parlamentet som kan ta kampen kring friheten på Internet så finns det ingen bättre på svenska EU-listor – piratpartiets inkluderad - än Erik Josefsson.

Läs:
Anohito: Vad är nätneutralitet?
Isobel: Ett stillsamt avskaffande av den europeiska demokratin
Johannes Forsberg: Rädda nätet
Ola Larsmo"EU:s telekompaket rör vår demokrati."
Lisa Magnusson: Talibanlag hotar Internet,
Oscar Swartz: Alla mot regeringen - rädda nätet
Daniel Risberg: Telekompaketet och tillägg 138,
Karl Sigrid: Tillägg 138: Regeringen borde lyssna på Hökmark
Och naturligtvis enpersonsmaskinerna: Christopher Kullenberg, Henrik Alexandersson, Anaïs, Farmorgun och Opassande.

[DN] [SvD]

Diktatur

” Hövligt hälsande är en sak. Men Obama verkade inte bara sträcka fram handen utan öppna hela famnen för Chávez, som kallat Obamas företrädare George W Bush för ”djävulen” och gjort sig känd för en USA-fientlig inställning. I kombination med Obamaadministrationens nya, försonliga attityd gentemot den kubanska regimen sänder det dubbla signaler om hur diktaturer ska behandlas.” (Lisa Bjurwald på ledarsidan i Dagens DN)

Diktatur enligt Dagens Nyheters Storsvenska Ordbok: 1 att bli vald och omvald i fria och allmänna val. 2 att kalla mannen som bär ansvaret för det här för djävulen.

Relaterat: Tyranni

Tyranni

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
Baracknophobia - Obey
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Slussportarna stängs

Helt otroligt! Jag är mållös. Men så kan det visst gå när politiska kommittéer ska besluta om arkitektur.

Jag hinner inte skriva så mycket eller så analytiskt (och har dessutom lovat att inte skriva någonting alls om arkitektur eller stadsplanering under denna vår, hrm) men måste bara få reagera eftersom det kryper i kroppen av olust över det här beslutet...

Exploateringsnämnden Stockholms stad har nu bestämt sig för vilket förslag som skall bearbetas vidare i kampen om Slussens nya utformning. Vi pratar om en av Sveriges mest centrala platser, en nationell angelägenhet, ett ställe att formulera Stockholms identitet i det nya århundradet kopplat till både dess 1900-talshistoria och dess äldre historia.

Den politiska majoriteten har funderat länge och noga (får vi verkligen hoppas) och sedan landat för Norman Fosters förslag. Det arkitektoniskt och stadsrumsmässigt i särklass minst intressanta av de fem förslagen. Kanske rentav ett av de sämsta förslag till Slussens framtid som överhuvudtaget presenterats under det senaste decenniets många vändor.

Dessutom det presentationsmässigt mest taffligt genomförda förslaget, med illustrationsbilder där människorna – mycket förrädiskt – varierar i höjd från tre äpplen höga smurfar jämte tre-till fyra meter höga cykloper.

Förslaget dömdes ut tidigare i våras i New York Times Architecture Review med några träffande formuleringar:

Mr. Foster’s entry also disappoints. It is dominated by a pedestrian bridge that corkscrews up over the lake before connecting to a big public plaza. The bridge would take forever to cross while presenting nothing special in terms of visual experience. The plaza, roughly the proportions of London’s Trafalgar Square, is framed by pretentious pseudotraditional buildings that are meant to blend into the surrounding context but only diminish it. A series of generic bridges for cars, pedestrians and bicycles are equally unimaginative.

Det är ett okänsligt och okunnigt genomfört förslag. Stadsmuséet, det historiska Södra Stadshuset ritat av Tessin d.ä. från 1600-talet vill Foster utsätta för en svårbegriplig tilltäppning. Den soldränkta promenaden längs söders vattenbryn är placerad på ett sätt som i realiteten ger ett ogynnsamt solläge, för att snabbt bara nämna två ting. Men ingen av de här delarna gav intrycket av att vara särskilt genomarbetade. Istället hade Fosters förslag ett visuellt epicentrum, en essens som gjorde det omedelbart urskiljbart, en bro som svingade sig över vattnet och halvvägs ut återvände till den söderkaj den kom ifrån. Det var en konstig och dum idé, men det var ändå förslagets centrala idé.

Den är nu struken.

Stockholms stad vill alltså köpa in ett förslag där man ersatt förslagets kärna och accepterat dess illa bearbetade periferi. Varför inte bara beställa ett vitt papper och rita upp era generiska bilbroar och kringbyggda blockkvarter med små caféer i markplanet istället för att låtsas köpa in ett förslag från ett berömt arkitektkontor?

Det ”känns väldigt skandinaviskt” säger kd:s gruppledare Ewa Samuelsson och jag kan bara instämma. Det här känns som ett typisk svenskt resultat – i dess sämsta bemärkelse – en karaktärlös, usel och feg kompromis. På vägen har man avvisat alla möjligheter att använda platsen till någonting intressant, att omvandla den gordiska transportknuten till en urban infrastruktur för stadsliv som i BIG:s förslag, att skapa nya typologier av offentliga rum som accentuerar stadens relation till broarna och vattnet som i Jean Nouvels och Mia Häggs förslag... och mängder av andra tidigare presenterade möjligheter.

Allt detta vill den politiska majoriteten lägga på hyllan för att satsa på någonting som inte ens Norman Foster själv kan vara nöjd med att hans kontor gjort sig skyldigt till. Alla dessa förlorade möjligheter i stadens hjärta svider alldeles särskilt med tanke på att Slussen, som sagt, inte är en plats vilken som helst utan den punkt där Stockholms, ja hela Sveriges, övergång i den moderna tiden har formulerats – och skulle kunna återformuleras.

På Newsmill skriver Lotta Edholm (fp) lite mer om kommittébeslutet och menar att det vinnande förslaget har valts bland annat därför att det visar ”stor hänsyn till platsens kulturhistoriska värden och den omgivande stadsmiljön.”

Det är ju rent bull. Om det är något som byggnaderna vid den föreslagna strandpromenaden på söder inte gör så är det att fasta på den omgivande stadsmiljön. Det är svårt urskilja vad de överhuvudtaget vill vara, byggnaderna är rätt slött photoshopade och kvarteren som sådana helt intetsägande, men de ansluter varken till Stockholms traditionella vattenbrynsarkitektur i norrvänt läge eller den modernistiska dramatik som dominerar runt Slussen på södersidan idag, särskilt accentuerad i KF-huset. Utan goda argument skall Katarinahissen ersättas med ett Lisebergs-tefat (som politikerna dock verkar ha revererterat tillbaka till Katarinahissen i sin presentation av det bearbetade förslaget, som också rymmer en del andra illa analyserade förändringar av det från början dåliga förslaget).

”Någon ytterligare arkitekttävling blir det inte” förklarar Sten Nordin myndigt och därmed är kompromissen som skickar Slussen till anonymitetens skymningsland fastslagen. Låt mig avsluta med att inför dessa tråkiga omständigheter citera Slussen-arkitekten framför andra Tage-William Olsson anno 1935:

”Enligt den grundsyn på stadsbyggandets problem, som jag för min del accepterat och för vars riktighet eller felaktighet ett bättre vittne än Slussombyggnaden icke torde stå att uppleta, är kompromissen den största fara, som hotar icke blott våra storstäders estetiska, kulturhistoriska- och affektionsvärden utan även deras utveckling till funktionsdugliga arbetsverktyg i kulturutvecklingens tjänst.”

Handlar om arkitektur, stockholm, slussen, alliansen

Andra som kommenterar: Yimby, Ola Andersson, Peder Alton, Lars Epstein, Anders Svensson

Schabbel inbakat i babbel

Segelbåten får sin förklaring för den som orkar läsa hela texten.

Borg har fått mycket gratis som finansminister. Trots det kommer han att lyckas ställa till det rejält och han kommer att skylla allt som går fel på yttre omständigheter. Det är en fin gammal borgerlig tradition och han är ju en sådan, en Borgare. Det må vara hans föräldrars fel, men det förpliktigar.

Till finansministerns gratischanser hör efterkrigshistoriens fetaste budgetöverskott. Det fick han till skänks från socialdemokrater som gått vilse i finansdepartementets korridorer och inbillade sig att det är viktigare att staten är överdrivet rik än att alla har meningsfull sysselsättning. En villfarelse som hjälpte alliansen att vinna valet 2006. Borg har spenderat överskottet väl: skattesänkningar för de som har jobb med över 80 miljarder. Ändå har det inte pressat ned arbetslösheten mer än marginellt (med vänliga beräkningar hade jobbskatteavdraget innan krisen slog till givit 85 000 nya jobb, alltså var kostnaden för staten ungefär 800 000 kronor per jobb, mer om det hos Aron Etzler).

För det andra ärvde Borg en arbetsmarknad understödd av offentliga trygghetssystem som trots stora nedrustningar fortfarande håller en relativt hög standard jämfört med de amerikanska bråddjupen av otrygghet, vilket innebär att svenska konsumenter i kristid inte behöver vara lika försiktiga som amerikanska. Det arvet hanterade han genom att kraftigt minska anslutningsgraden till a-kassorna och försämra ersättningarna, lagom till att konjunkturen vände nedåt och trygghetssystem verkligen behövdes.

För det tredje övertog han en fri och flytande krona. Vad det har inneburit för att hålla igång svensk exportindustri trots krisen får vi närmast dagliga exempel på. I förra veckans Fokus illustrerade Anders Jonsson med några enkla räkneexempel hur kronfallet stöttat ekonomin:

"Även om vi håller oss till en försiktig beräkning och antar att kronans försvagning ligger på tio procent så betyder det att svensk varu- och tjänsteexports konkurrenskraft stärkts med mer än 150 miljarder. Enbart varuexporten har gynnats med cirka 100 miljarder.

Svenska företag kan därmed öka sina vinster, eller sänka sina priser för att sälja mer. Brutto motsvarar kronförsvagningen en sänkning av arbetsgivaravgifterna med 12-13 procent för exportnäringen, alltså nära nog en halvering.

Tar man beräkningen ett steg till och räknar statens nettokostnad för att sänka arbetsgivaravgifter blir effekten dubbelt så stor. Brutto kostar en procents sänkning enligt finansdepartementet drygt tolv miljarder 2009. Men netto anges den långsiktiga kostnaden till knappt sju miljarder, eftersom de offentliga arbetsgivaravgifterna är ett nollsummespel.

Räknat på det sättet motsvarar devalveringen av kronan sänkta arbetsgivaravgifter med drygt 20 procent. [min fetstil]”

Nu har efterfrågan utomlands sjunkit dramatiskt, vilket gör att svensk exportindustri ändå får svårt att sälja sina varor. Men då världsmarknaden krymper är den försvagade kronan en extra stor tillgång då svenska varor ställs mot varor från andra exportnationer. Häromdagen rapporterade Ekot från Finland, vars skogsindustri instängd i EMU fått svårigheter att konkurrera med svensk skogsexport:

Den låga kronkursen påverkar finländsk skogsindustri mycket kraftigt. Även om priset på timmer går ner i Finland så mycket som 20 procent är det fortfarande billigare att köpa råvaran i Sverige.

Alla dessa lyckliga omständigheter fick Borg till skänks. Och om han redan har schablat bort (eller avverkat, beroende på hur man ser det) de första två så har han ändå den tredje kvar och den ensam har hitills, krisen till trots, räddat Sverige från de värsta tvärinbromsningarna av industriproduktionen.

Därför kunde han kosta på sig att inte göra någonting särskilt i vårbudgeten och knappt ens säga någonting i riksdagens talarstol under gårdagens – för övrigt stentrista – budgetdebatt.

Att finansdepartementets egna prognoser nu pekar på en exploderande massarbetslöshet bemötte Borg i debatten med att kallt konstatera att eftersom krisen är global så kan den svenska regeringen inte göra så mycket för att dämpa konsumtionsfallet eller hålla uppe sysselsättningen. Den regering som vann valet 2006 på löften om att minska arbetslösheten påstår nu alltså att den saknar verktyg för att göra vad den i valet lovade att göra. Eller annorlunda uttryckt: att de verktyg man gick till val med bara fungerar när solen skiner. Paraplyförsäljaren som sålde paraplyet kunde ju ha berättat att det bara är tjänligt när det inte regnar.

Visst är krisen global, men det innebär inte att regeringen därmed har frikort för att inte göra vad som är möjligt för att mildra dess effekter på sysselsättningen och välfärden i Sverige. Det innebär inte att det är tillåtet för finansministern att rulla tummar medan besparingskraven rullar in i skolorna och drabbar en ny generation ungdomar. Att krisen är global innebär inte att arbetslösheten måste öka. Vi lärde oss aktiv konjunkturpolitik på 30-talet, vi vet att det finns ett alternativ till passivitet.

Borg tycker om att måla upp ekonomin som ett naturfenomen helt bortom all möjlighet till påverkan. Han är bra på väderliknelser, det får man ge honom. Annars tycktes den nya given i gårdagens debatt vara att prata sport. Det sades upprepade gånger att vi måste ”spara på krafterna” eftersom krisen, som Stefan Ättefall formulerade det, kan bli till ”ett långdistanslopp”.

Spara krafter, det kan låta bondförnuftigt, för krisen är verkligen mer än en liten svacka, det är en systemkrasch och den kommer att dra ut på tiden. Kapitalismen har drabbats av en global bluescreen och måste göra en komplicerad omstart. (Egentligen borde hela operativsystemet bytas ut, vi är några stycken som har tjatat om det sedan omkring 1848.)

Men för att hushålla med resurser och spara på krafter på rätt sätt så måste vi förstå vilken sorts lopp vi deltar i. Den som tävlar i en regatta (alltså, ett segelbåtsrace) kan inte ”spara vind” till senare i loppet genom att hissa färre segel i loppats första halva. Och det är snarare en segeltävling än ett maratonlopp vi befinner oss i. Att i nuvarande läge låta bli att öka upplåningen för att därigenom kunna absorbera friställda som strömmar över från privata sektorn i offentlig verksamhet, innebär inte att vi sparar resurser till senare, inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Begränsar man sig till att enbart titta på statskassan så kan det se ut som om man hushållar genom att låta folk gå arbetslösa, men det är ett otillräckligt synsätt, ingen ansvarsfull regering får se enbart till statskassan utan måste betrakta utvecklingen i samhällsekonomin som helhet, det är deras uppdrag.

Och regeringens uppgift i en lågkonjunktur är att spendera statskassan för att hålla uppe efterfrågan. Det är att hissa alla segel för att fånga den lilla vind som finns kvar när den internationella konjunkturen går in i stiltje. Saknar staten uppbyggda buffertmedel får skuldsättningen växa istället. Det är inget problem så länge som den underliggande ekonomin är sund och det därmed finns en möjlighet att betala av på den ackumulerade statsskulden i nästa högkonjunktur. I en aktiv konjunkturpolitik är det statens roll i lågkonjunkturen att ta över individernas skuldsättning då konsumenter och företag i en lågkonjunktur - och i synnerhet i en lågkonjunktur åsamkad av en finanskrasch - inte vågar skuldsätta sig, inte vågar investera och konsumera.

Den privata sektorn har saktat in idag på grund av att löntagarna sparar sina slantar hellre än att handla och företagen inte vågar satsa när det varken finns några säkra kunder eller riskvilligt investeringskapital.

Den offentliga sektorn behöver inte brottas med sådana psykologiska brydderier, den kan konsumera och investera för glatta livet om den får en politisk order om att konsumera och investera för glatta livet.

En expansion av den offentliga sektorn genom kloka och välbehövliga investeringar i infrastrukturutveckling, miljöomställning, lokalrenoveringar, miljonprogramslyft, ökad personaltäthet, höjda lägstalöner, verksamhetsutveckling med mera, är ett sätt att få igång både offentlig och privat konsumtion igen. Ur den offentliga konsumtionen växer beställningar som ger näringslivet nya uppdrag: hos konsult- och byggbolagen, materialinköp, konferensbokningar, resor, och så vidare.

Det här är elementärt. Regeringen vet det. Kanske med vissa undantag.

Men som jag skrev i föregående inlägg så finns det ett politiskt skäl till att regeringen inte väljer den här vägen. En expanderad offentlig konsumtion, hur ekonomiskt klokt det än vore, är nämligen det värsta de kan tänka sig. Det är rentav äckligare än facket. Det strider inte bara mot allt de tror på och brinner för (som sänkta skatter åt människor med tvåhundra par skor och arméer av i lämplig utsträckning desperata och tjänstevilliga skoputsare för att hålla lädret glänsande), det vore dessutom att missa världens chans att låta krisen göra det obekväma jobbet med att krympa den gemensamt ägda sektorn (läs de länkade artiklarna - budskapet är närmast löjligt koordinerat).

Det kommer göra ont för arbetarklassen i några år. Men det är ju i arbetarklassen det gör ont, så who cares? Det går att skylla på internationella väderfenomen och veva lite sportliknelser och lita på att journalisterna fortsätter att inte göra sitt jobb. Så kan regeringen komma undan med det.

Därför, även om Borgarna ställer till det den här gången också finns chansen att de trots allt blir återvalda 2010. För även om de är dåliga för Sverige så är de i alla fall hejare på PR.

Och det är, dessvärre, det som räknas.

[DN] [SvD]

Det här var lite om ekonomi, regeringen, finanskrisen, Anders Borg, vårbudgeten, arbetslöshet

Krispotential

Jag skriver ledarkolumn i veckans Flamman. Författad innan vårproppen presenterades men den gjorde ju ingen direkt skillnad i sak, budgeten innehöll inget nytt utom lite varmluft.

Det är centralt att förstå att regeringen inte sitter stilla och låter kommunernas ekonomi gå i putten för att den är inkompetent (vilket den i och för sig kan vara ändå) utan för att den regerar ideologiskt. Krisen erbjuder en möjlighet för högern att låta ekonomin fullborda det jobb som 90-talets stålbad lämnade ofärdigt: ett permanent krympande av den gemensamma sektorns omfattning och åtaganden. Jag citerar mig själv:

”Man ska inte vara naiv och påstå att kommunerna kan glida igenom den här krisen utan att det märks” manar Stefan Attefall. Eller annorlunda uttryckt: det ska märkas i offentliga sektorn att det är kris, annars rinner den ju förbi till ingen nytta.

Bakom regeringens ovilja att släppa till finns en krass kalkyl. En kris är, som Milton Friedman lärde oss, en möjlighet att åstadkomma omfattande förändringar som till vardags är politiskt svåra att genomdriva. [...] Nu tvingas kommunerna fokusera på den verksamhet som enligt lag skall tillhandahållas, betonar Maud Olofsson. Ja, det är av lag och nöd tvunget. Men en sådan ”fokusering” på ”kärnverksamheten” innebär samtidigt att allt däromkring, som forskning och verksamhetsutveckling, demokratisatsningar, ungdoms- och elevvårdsprojekt, upprustningar av lokaler och stadsmiljöer, lönehöjningar med mera, åker in i frysboxen. Kvaliteten sjunker, stressen ökar och allmänheten möter en allt sämre fungerande offentlig verksamhet.

En dåligt fungerande och bantad offentlig sektor bildar sedan ammunition för de privatiseringskampanjer som levereras i nästa steg. Vi känner igen mönstret, vi har mött det förr.

För vänstern är det viktigt att vi i denna situation inte nöjer oss med att kompensera kommuner och landsting för bortfallet i skatteinkomster och de växande kostnaderna för försörjningsstöd - vi bör framförallt ta ställning för att i nuläget expandera den offentliga sektorn:

Inga andra stimulansåtgärder ger bättre utdelning per krona än ökningar av den offentliga konsumtionen på kommunal- och landstingsnivå. Skall kostnaden för regeringens politiska vägval göras synligt så måste den andra vägen formuleras klart och tydligt.

En expanderande offentlig sektor gör det möjligt att absorbera överutbudet av arbetskraft från det privata näringslivet, mota arbetslösheten i porten och hålla uppe lönerna, samtidigt som välfärden utvecklas.

Där står alltså valet idag. Krisen dukar upp en spelplan för förändring och högern söker genomdriva sina förändringar genom att sitta still och prata väder och moralisera om dygnsrytm. Det löjlet måste ut i ljuset och bemötas.

Om tidigare budgetar på bloggen:
En stålblå budget, regeringens höstbudget 06.
En skarp vänsterbudget, vänsterns budgetmotion hösten 06.
En ansvarsfull statsbudget, regeringens vårbudget 07
En helt annan väg, vänsterns budgetmotion hösten 07.

Andra om vårbudgeten, finanskrisen, regeringen, Anders Borg