Alliansen lyfte in Sverigedemokraterna

Det satt långt inne, men till sist blev det ett normalt europeiskt land av Sverige också. Vi har nu, i likhet med alltför många andra länder i EU ett etablerat rasistiskt extremhögerparti i parlamentet. Den rödgröna valvind som kändes i ryggen den sista veckan räckte inte, de underliggande förskjutningarna var för stora.

Nu kommer det analyseras och diskuteras hur fan det här gick till egentligen. Det kommer framkastas att ”de etablerade partierna” borde ha ”tagit debatten” med Sverigedemokraterna, trots att just den debatten togs så ofta – och samtidigt så slött – att (sd) gång på gång serverades gratis reklamtid. Det kommer talas om ”människorna ute i landet” som är ”rädda för förändring”, det kommer ojas och pustas och bres på med darrande stämmor om de humanistiska värden som vi ”gemensamt” måste försvara.

Naturligtvis måste vi det. Men vi måste också utan skygglappar urskilja sambanden här, de som borgerligheten kommer göra allt för att skjuta i från sig: att den den borgerliga valsegern och Sverigedemokraternas framgångar utgör delar av samma paket, samma valvind, samma skifte. Det hänger ihop – det ena gav det andra.

Sverige har hållit rasister och fascister utanför riskdagen, samtidigt som vi haft en, med nordiska mått mätt, generös invandringspolitik, tack vare att vi har hållit ihop landet. De socialdemokratiska regeringarna har haft sina stora bister, men de har inte, som denna alliansregering, aktivt slagit sönder trygghetssystemen, genomfört sociala nedrustningar, slagit in medvetna och avsedda kilar mellan landsdelar, stadsdelar och inkomstgrupper.... Och i Sverige har fackföreningarna hållit uppe sin organisationsgrad och byggt ideologiska värn mot rasisterna på varje arbetsplats.

Alla de konkreta politiska omständigheter som gjort att extremhögern kunnat hållas på mattan, har alliansen brutit med. Och därigenom berett marken för extremhögerns intåg. Det är samma utveckling vi fått i andra europeiska länder, i fotspåren på högerstyren som aktivt låtit klyftor växa och slagit mot det gemensamma. Där nyliberaler dansar samlas nyfascismens råttor i hörnen.

Så alla ni som är upprörda över att Sverigedemokraterna nu sitter i riksdagen och samtidigt själva lade er röst på allianspartier: suck it up. Detta är en del av paketet med att Sverige ska bli mer likt andra länder. Detta är den nedrustade välfärdsstatens bruna omslagspapper. Ni födde detta monster.

Läs också: Aron Etzler, Daniel Poohl, Simon Bank. Och, gör som Lars Ohly, förvägra rasisterna möjligheten att tvätta sig rumsrena:

Värmen i valet

Den här bloggen har varit tyst rakt igenom århundradets viktigaste valrörelse – jag ber om ursäkt för det, om nu någon bryr sig. Det har inte handlat om att det inte funnits någonting att skriva om. Jag har bara, helt enkelt, inte vetat var man ska börja. Inte orkat resonera, jag har bara velat skrika, ibland gråta, helst vända ryggen till hela den politiska floden av roterande skitsnack.

Fyra år av alliansstyre har förändrat Sverige. Många förändringar, som privatiseringarna av våra gemensamma infrastrukturer, som den nya skolplanen och fållorna i den nya gymnasieskolan, är i praktiken oerhört svåra att återställa. Det kommer att ta tid, allt kommer inte att gå. Under de här fyra åren har resurser kanaliserats från nödvändiga välfärdsbehov till lyxkonsumtion för de som redan har mer än de behöver. Regeringen har genomfört en skattepolitik som lett till kraftigt minskad och till och med omvänd progressivitet i beskattningen. Och sen slagen mot trygghetssystemen, kärnan i den generella välfärdens löfte att människovärdet aldrig någonsin ska läggas på en våg eftersom det är en konstant och inte en variabel. Angreppen mot sjuka och arbetslösa har, naturligtvis, inte egentligen varit förvånande, de bär fanatismens märke, men de har genomförts så kallhjärtat att det varit förlamande att se. Om man inte haft energin att hålla sig förbannad.

Med förändringarna har följt ett förändrat klimat. I medierna, i opinionen, i relationerna mellan människor. Den övergripande politiska diskursen tränger så på djupet in i våra liv. Det har därför varit direkt obehagligt att uppleva hur en klok bok om något så självklart som jämlikhetens betydelse under detta fjärde alliansår har mötts av mediala hån och burop, hur mytbildningen om en svulst av passiva bidragstagare har etablerats som en sanning. Hur ombildningarna av hyresrätter odlat fram en klass av nyrika klippare med hål stora som utbroderade märklarannonser i sina hjärtan.

Allt detta har gjort Sverige till ett mer patetiskt land. Rikt, kallt, gnidigt, osolidariskt – otäckt.

Alliansen vann valet 2006 genom att spela på en allmänt upplevd frustration över den socialdemokratiska regeringens avstannade ambitioner. En permanentat hög arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, etnisk och social segregation som växte från år till år, sjukskrivna som inte fick rehabilitering utan istället lämnades utan hjälp att komma tillbaka... Mot alla dessa misslyckanden fanns en skarp kritik från vänster, men den kritiken var politiskt marginaliserad och vänsterpartiet led också förtroendemässigt av att ha stöttat flera dåliga socialdemokratiska budgetar.

Det var inte helt orimligt att socialdemokraterna förlorade 2006. Det var både logiskt och begripligt.

Mer obegripligt (fastän, återigen, medialt logiskt) är det att alliansen kan vinna i år, när det verkliga innehållet i det nya arbetarpartiets politik borde har gjorts synligt för var och en. När arbetslösheten har stigit från 6,1 till 8%, när var tredje arbetslös är långtidsarbetslös, när en halv miljon drivits ut ur arbetslöshetsförsäkringen, när andelen arbetslösa under fattigdomsgränsen nästan dubblerats, när skattesänkningarna givit den rikaste procenten lika mycket som den fattigaste fjärdedelen, när klyftorna mellan skolor i olika områden har exploderat, när löneskillnaderna mellan kvinnor och män har vuxit, när anställningsskydden gröpts ur och stressen i arbetslivet ökat, när antalet anställda i välfärdssektorn minskat med över 30000, Att alliansen varit i ledning mot en sådan bakgrund kan bara betyda en sak: att vi är rökta, att klimatet förändrats för mycket, att vår politik inte kan ta stöd mot en delad världsbild. Och denna bloggare har därför, frustrerad, ägnat sig åt roligare ting än lönlös pennfäktning mot ointagliga fort.

Men den sista veckan har något hänt.

Enligt den borgerliga attackplanen skulle alla de mindre smickrande baksidorna av de omvända klassreformerna och den ekonomiska politikens misslyckanden ligga nerbäddade oåtkomliga under tätt packade lager av medial dynga och metadebatter om Mona Sahlins osossigt fina väska, samt debatter om debatten om Sahlins väska. I början av hösten verkade de ha lyckats trycka ner även den explosiva frågan om det omänskliga sjukförsäkringshaveriet. Men i veckan sprack jorden äntligen upp och misslyckandet fick sina subjekt som krävde svar: de "enskilda fallen" presenterade sig.

Regeringen flyr undan till positionen att ”inte kommentera enskilda fall”. Och undviker därmed såväl diskussion som ansvarstagande för systemförändringarnas konsekvenser. Undanflykten är inte så värst klädsam med tanke på att regeringspartiernas företrädare tidigare inte tvekat att kommentera enskilda fall och ge sig på enskilda utförsäkrade när det passat dem själva bättre.

Alliansens plan var att slippa den här diskussionen och istället ägna sista veckan åt att prata direkt till väljarnas plånböcker. Precis som i tidigare samhälleliga vägval, som vid EMU-omröstningen 2003, menar högern/ja-sidan att detta borde vara väljarnas främsta, och i grund och botten enda, intresse.

Men precis som vid EMU-valet höjer sig den breda väljarkåren över det snäva plånboksintresse valstrategerna skjutit in sig på och frågar, i elfte timmen: vad i helvete håller ni på med?

Så har det känts den här veckan. Om det räcker hela vägen får vi se ikväll, men åtminstone så har de verkliga frågorna kommit tillbaka. De som regeringen försökte hålla undan. De som handlar om människan, om banden av kärlek och omtanke mellan människor som aldrig träffats, som inte känner varandra men som lever i samma ögonblick och erkänner att detta innebär att vi har ett ansvar för varandras liv. Och om den funktionella solidariteten, insikten att vår frihet blir större, inte mindre av att vi löser saker tillsammans och i samarbete, istället för och en för sig.

Och även om alliansen skulle vinna idag, valdagen år 2010, så har den rödgröna valrörelsen, entusiasmen, glädjen, raseriet, ilskan, glöden, hoppet, musiken och tårarna visat att de stålblåa fyra alliansåren har format en mäktig opposition till försvar för den historiskt oöverträffade idén om det solidariska välfärdssamhället. Den vackraste tanke vi någonsin tänkt.

Skulle vi förlora idag så har den moderna välfärdsstaten trots allt under dessa veckor av skärpt kamp vunnit en rörelse som kommer vara omöjlig att besegra 2014 och dessförinnan kommer bjuda tungt motstånd i fyra år. Men självklart vinner vi ikväll. För under den sista valveckan vände vinden. Mona Sahlin har varit enastående och knivskarp de senaste dagarna. Sverige får sin första kvinnliga statsminister ikväll. Och en rödgrön regering för hela Sverige.

Maktens avstånd och avståndens makt

Imorgon är Wikileaks grundare Julian Assange i Sverige på inbjudan av Broderskapsrörelsen. Wikileaks har gått i bräschen för en strategi som är helt nödvändig för att möta och balansera den svällande och alltmer potenta övervakningsapparaten - undervakning.

Undervakning är en nödvändig konsekvens av kommunikationsteknikens utveckling. Motståndet mot övervakningen ter sig alltmer utsiktslöst (därmed dock inte poänglöst), men övervakningen kan i någon mån balanseras av multitudens mängd av ögon och öron. Den transparens som makten förvägrar oss kan, återigen: i någon mån, framtvingas genom att vi samarbetar om att läcka och tillgängliggöra hemlig information.

Julian Assanges gärning har i detta avseende varit flerfaldig: Wikileaks fungerar som en infrastruktur både för att läcka farlig information "säkert" och för att göra informationen tillgänglig och lättåtkomlig för media och för en bred allmänhet. Därtill har Wikileaks medverkat i framväxten av en kultur där läckage av hemlig information ses som en demokratisk dygd och omskrivs i media som segrar för demokratin. Wikileaks har drivit de traditionella medierna framför sig.

Bland det material som Wikileaks publicerat finns mycket som avslöjat makten med byxorna nere i olika pinsamma positioner. Till de mest plågsamma, om än samtidigt minst förvånande, läckorna hör den film från Irakkriget som publicerades i våras. Från en upphöjd position i en helikopter skjuter amerikanska soldater med vardagsrutinens likgiltighet ihjäl folk på Bagdads gator. Det är en film som med brännande klarhet illustrerade de två psykologiska mekanismer en modern krigsmaskin vilar på: både att framställa ”fienden” som ickemänniskor, och att genom en process av antifiering beröva fienden sina mänskliga drag. De amerikanska soldaterna i helikoptern skjuter inte på människor, de jagar lustigt sprattlande myror. Dödandet blir ju mycket lättare så.


Ännu ett steg renare och enklare har mördarens jobb gjorts i det moderna kriget genom de robotiserade drönarplan som pendlar fram och tillbaka över Afghanistan med sin last av död och skräck, styrda av soldater som sitter i luftkonditionerade rum på andra sidan planeten. Det brukar sägas att kriget berövar även mördaren hens mänsklighet. Men om kriget gör det så gör det moderna kriget också någonting annat med dem som dödar från en upphöjd position, det gudifierar. Soldaten som hunsas av sina befäl, som vantrivs i sin familj och är orolig för sina bolån, blir till en gud vid drönarterminalens joystick. Där väger hen livet självt i sin hand, avgör dess värde. Och är samtidigt själv odödlig.

Denna fysiska separation är samma strategi som makten begagnar sig av på område efter område i en värld där övervakning och undervakning bryts mot varandra; makten söker sig till alltmer upphöjda positioner, där multitudens ögon och nävar är färre, där tillträdet trots tidens rörlighet kan begräsas. Att vinna slaget i städernas gränder har Pentagon för länge sedan gett upp – men terror från robotplan kan bedrivas uthålligt utan risk för egna förluster. När gerillakrigföring och undervakning vinner framgångar upprättar makten nya avstånd som återigen gör den överlägsen och onåbar.

Avståndet och avskildheten resulterar i nya asymmetrier som befäster hierarkier och stärker kontrollen. Därför handlar också slaget om demokratin idag om just detta, vare sig det sker inom informationens eller det fysiska rummets domäner: att krympa avståndet, upphäva separationen. Minst lika viktigt som slaget om den personliga integriteten är idag striden om den ömsesidiga transparensen och tillgängligheten.

Tack till Robert för filmtipset!

Den andra kärnkraftsomröstningen

Jag försökte lyssna på riksdagsdebatten om kärnkraftspropositionen idag, men hade oturen att sätta på mitt i ett anförande från Andreas - Bagdad Bob - Carlgren. Det är, som noterats förr på denna blogg, en direkt plågsam upplevelse att höra vår miljöminister tala, ity att det är den oförblomerade och nakna opportunismen som flödar ur hans mun. Kanske är det på grund av att Carlgren framstår som så naiv och godhjärtad som hans opportunism blir så påträngande uppenbar. Carlgren, som en gång byggde sin karriär på att kritisera den storskaliga centralismen, är idag inget annat än ett tomt skal som moderater och folkpartister gång på gång fyller med sina mest teknofila fantasier.

Det blev ett ja och det var väntat. 174 röster för och 172 emot. De rödgröna röstade nej (och därmed för en omställning till förnyelsebara energislag) medan allianspartierna röstade ja till ny kärnkraft (och därmed mot en konsekvent omställning till förnyelsebara energislag).

Den gamle kärnkraftsmotståndaren Sven Bergström (c) brottades med samvetskval under våren, lika rörande som en gång Fredrik Federley i FRA-frågan, men gjorde tillsist slarvsylta av samvetet och satte en tragisk punkt för sin sista riksdagsperiod med ett skamlöst dagtingande i sin egen viktigaste fråga.

Samtidigt stod två andra centerpartister idag för vad som måste ha varit några av riksdagsperiodens mest rakryggade ageranden. Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren valde att följa sin egen hjärna – och samtidigt sitt eget partis vallöfte att inte öppna för ny kärnkraft – och röstade mot propositionen. All heder till dom. Så agerar politiker som förtjänar allmänhetens förtroende.

När det gäller argumenten i sakfrågan har Lasse Karlsson drivit en mycket initierad bevakning på bloggen Dagbok mot Atomkraft. Jag hoppas att den fortsätter att leva vidare, för frågan är trots allt inte slutgiltigt avgjord ännu. De rödgröna har i klara ordalag lovat att riva upp lagen efter en valseger, och de borgerliga väljare som förstår energivägvalets betydelse för samhällsutvecklingen bör därför allvarligt överväga hur deras intressen bäst förvaltas i valet. Kanske också fundera på vad flera centerpartister själva har varit inne på under senare tid, att det som centerpartiet skulle må bäst av nu är att trilla ur riksdagen en period, åka på kurort och få hela den galna bäversjukan urblåst ur partikroppen och hitta sin ideologi igen. Om det är möjligt längre.

Jag stängde i alla fall av när Carlgren vred ut och in på sig och cyklade istället en tur i landskapen öster om Göteborg. I dalgången ut mot Partille mullrar trafiken på E20, som en aldrig upphörande våldsutövning från en annan föråldrad idé om utveckling, som liksom kärnkraften kräver och förutsätter att omgivningen anpassar sig efter dess behov. Men så fort man kommit över höjderna söder om motorvägen dör oljudet bort och Sävedalen öppnar sig med folkhemsområde efter folkhemsområde ner mot Delsjöreservatet i söder. En enstaka buss passerar, förskolegrupper på vandring längs nätverket av gång- och cykelvägar. Successivt bryts skalan ned och människokroppens egen gestalt träder fram mellan husen där asfalten blivit en rityta för färgkritor och bandyklubborna ligger hastigt slängda över sömniga parkeringsplatser. Sen står skogen i söder med det stora naturområdet som är en egen stad myllrande av liv tätt intill människornas stad. På varje våning i varje bladhus i skogsstaden vibrerar miljontals små kraftverk som via optimerade processer omvandlar energin i solljuset till lagrade potentialer i kolhydratkedjor. Då och då rasslar vinden genom kraftverksmosaiken och ljudet säger att allt är bra och precis som det ska. Maskinen fungerar ypperligt – och den är inte farlig för någon. Där råder fritt tillträde.

Den är en gåva vi inte har vett att uppskatta – eftersom vi ständigt är mer upptagna med att blicka in mot vår egen trubbiga teknik än att lära oss att läsa de fenomenala ritningar som ligger utlagda strax därbortom.

Kärnkraftsbeslutet innebär ett ställningstagande för den gråa vägen, för en energimässig monokultur. En tekniklösning på tvärs mot livets egen logik. Och ännu en gång: en missad möjlighet.

En del äldre texter om kärnkraftsfrågan på bloggen: En stad utan kärnkraft, Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?, Bort från Mainframe, Reaktorreaktionärernas revansch, Tjernobyl, Kraftindustrin smutskastar, Om det här är världens säkraste kärnkraft...

Sommarens byggbrigad

I sommar är jag med och organiserar Byggbrigadens sommarkurs i Malmö, som härmed utannonseras även via denna blogg.

Upplägget för i år är lite annorlunda jämfört med tidigare brigader eftersom vi denna gång samarrangerar med Kvarnby Folkhögskola. Kursen blir därmed studiemedelsberättigad och spänner över hela sju veckor (21 juni - 31 juli) varav de sista 2 veckorna (19-31 juli) är byggveckor (dvs "traditionell" byggbrigad) och de första fem veckorna är självstudier på distans. För distanstiden har vi tagit fram ett välfyllt kompendium.

Kring de två byggveckorna samarbetar vi även med kulturhuset Kontrapunkt i Malmö. Vid sidan av byggaktiviteter, inredningsarbete mm så blir det studiebesök och några riktigt grymma föreläsare som presenteras separat längre fram.

Deltagande står öppet för alla, men antagningen sker först till kvarn då antalet deltagarplatser är begränsat. Inga förkunskaper krävs, endast att vilja delta i ett vettigt byggprojekt tillsammans med andra. Anmälningsformulär finns på sommarbrigad2010.se och ytterligare en del information på Byggbrigadens sida.

På jakt efter illustration till inlägget hittade jag några gamla pressklipp från byggbrigaden i Sävsjö 06 (bilden i första klippet är dock "pressmaterial" från den allra första brigaden i Jönköping 2004):

Massakerns första offer

I slutändan kommer det inte spela någon roll vad som egentligen hände ombord på Mavi Marmara i Freedom Flotilla för en vecka sedan. Bara för de solidaritetsarbetare och människorättsaktivister som dog och skottskadades, de som var där i stridens hetta, var det som skedde ombord på fartyget på riktigt.

För oss andra är istället det som bilderna påstår hände mer verkligt och mer påtagligt. “Verkligheten är vad man kan få folk att tro att den är. Reality is what you can make people believe.” I veckan har ett frenetiskt byggande av en verklighetsbeskrivning pågått för att sopa igen spåren efter ännu en av den Israeliska militärmaktens våldseruptioner. Efter morden: propagandan. Som så många gånger förr.

Det vi måste förhålla oss till nu – inte neutralt, utan med aktiva motbilder – är denna verklighetskonstruktion.

Men vi kan också studera den, som forskarna vid Surtseys utbrott 1963 kunde studera hur det faktiskt går till när landmassor höjer sig. Vi kan i realtid följa hur kaskader av desinformation kastas upp för att sedan koagulera till fast berg på vilket andra uppkastningar faller ned och stelnar, formar en konkret materia av fårade lögner. Att det luktar vätesulfid är kanske ingen slump.

Så vad är det vi ser hända idag? Vad säger bilderna?

Jag kommer att tänka på kuvöserna i Kuwaitkriget. Rykten gjorde gällande att Irakiska soldater ryckt ut 300 barn ur sina kuvöser och slängt dem direkt på soptippen. Monster. George Bush den gamle återgav ryktet två gånger i sin argumentation för ett upptrappat krig. Ett år efter Kuwaitkriget avslöjades det att kuvöserna hittats på av reklamfirman Hill & Knowlton på uppdrag av Kuwatiska Informationsministeriet. Men då spelade det inte längre någon roll.

Hans Isaksson, filmkritikern, skrev för tio år sedan om kuvöserna i sin recension av Wag the Dog. Hans Isaksson är nog den som borde skriva om Mavi Marmaramasakern idag och om hur medierna hanterat sitt fina uppdrag att rapportera objektivt om sanningen i dess efterspel.

Istället för en kritisk granskning av de uppenbara brott som en statlig piratarmé rent objektivt har begått mot medborgare från en mängd länder (9-16 dödade, 48 skottskadade, bordning på internationellt vatten), så är detta korta klipp vad som tillåtits diktera dagordningen den senaste veckan:



Varje normalbegåvad person bör kunna ställa sig några tämligen enkla kontrollfrågor inför denna sekvens. Till exempel: varför är videon klippt just här? Varför visas inte sekunderna före? Vad är det vi inte får se som inträffar sekunderna efteråt? Det är inte direkt så att minnet tagit slut i IDF:s rullande inspelningsutrustning efter 40 sekunders inspelning eller att man kom ihåg att sätta på inspelningen först mitt i pågående strid - snarare är det så att IDF har ett mycket begränsat intresse av att visa mer än just dessa korta utsnitt, eftersom övriga sekvenser visar en annan verklighet än den man vill konstruera.

Det enda som de korta klippen egentligen säger oss är alltså att av flera timmars skeende före, under och efter dödsskjutningarna så har IDF lyckats finna totalt ungefär en minut som har bedömts duga i propagandasyfte. Det är ett kort ögonblick från den uppenbart kaotiska och panikartade situationen på däck, då aktivisterna förtvivlat försöker hålla kommandosoldaterna från båten, som skulle kunna tolkas som att IDF:s tungt beväpnade kommandosoldater befinner sig i underläge. Mot en motståndare rustad med platststolar och träpinnar (enligt Israels första uttalanden rörde det sig om skjutvapen och knivar, detta har senare, som många andra uppgifter i all tysthet reviderats).

Att personer som riksdagskvinnan Annelie Enochson tacksamt sväljer betet är väl knappast ägnat att förvåna någon, men att stora mediekanaler sprider desinformationen med samma aningslöshet är svårare att acceptera.

Det mest journalistiskt ansvarsfulla hade varit att helt enkelt avstå från att visa IDF:s beskurna sekvenser tills det beslagtagna journalistiska materialet – och alla de fängslade journalisterna från båtarna – släpptes fritt och allt inspelat material gjordes tillgängligt på lika villkor. Detta är rent av nödvändigt om inte en dagordning och verklighetsbeskrivning byggd på den ena sidans påståenden och propagandalögner skall etableras och slå rot. Varje journalist borde hålla detta enkla i minnet: Om man ger en lögn 24 timmars försprång hinner sanningen aldrig ikapp. Några som aldrig glömmer potentialen i det är IDF:s spinndoktorer.

Det finns en enkel förklaring till varför medierna gång efter gång i krigssituationer agerar så oansvarigt och direkt lögnaktigt, trots att de påstår sig bedriva objektiv sanningsförmedling. Det är marknadslogiken. En ordning som Lars Isaksson beskrivit mycket träffsäkert:

”[Vi måste inse] att nyheter inte bara har ett sanningsvärde, utan också ett nyhetsvärde. Detta nyhetsvärde är ett marknadsvärde som bara i sista hand beror av att det existerar en sanning. Detta skall realiseras på en marknad i stark konkurrens med andra nyheter. Nyhetsvärdet förflyktigas mycket snabbt om det inte realiseras. […] Beträffande den källkritik journalistens etik ålägger honom att utföra måste den energi som härvid kan investeras ses i relation till behovet av att snabbt föra nyheten till torgs innan den slokar som två veckor gammal sallad och får motsvarande marknadsvärde.”

Att agera journalistiskt ansvarsfullt och inte sprida den Israeliska propagandanspinnen har ett högt marknadsmässigt pris. Det innebär att stå utan smaskiga bilder att visa medan övriga mediekanaler rullar de dramatiska klippen varv efter varv. Det innebär tittare som zappar till dramatiken i konkurrerande kanaler där ”nyheterna” förmedlas rykande färska.

Detta är precis den medielogik som varje smart krigspropagandaorganisation spelar på.

Genom att monopolisera informationsflödet från Mavi Marmaramassakern och begränsa tillgången till dramatiskt bildmaterial till ett fåtal filmer och foton, har Israelerna förmått, tvingat, de marknadsopererande medierna att gång efter gång cirkulera och ge spridning åt just deras verklighetsbeskrivning.

Den gryniga, lämpligt tillskurna och nerklippta filmsekvensen försedd med auktoritativa bildtexter har idag blivit ett av krigspropagandans främsta vapen. ”Det vi ser här är en…” ”Ni får ta vårt ord på att den här bilden föreställer en…” Och så vidare. Om bilderna verkligen föreställer vad som påstås att de föreställer är ofta omöjligt att avgöra eftersom det fordrar en professorstitel i pixeltydande plus en förmåga att fantisera helt skamlöst.

Minns Colin Powells uppvisning i FN när USA skulle köpa legitimitet inför senaste Irakkriget, med ett ”underrättelsematerial” bestående av idel otydbara satellitbilder. Nog tyckte de flesta av oss att det var direkt löjeväckande ihåligt, men medierna spred det precis lika troget som nu, försett med braskande rubriker och sensationsingresser.

Marknadslogiken föreskrev det.

Efteråt visade det sig att bilderna var precis vad de såg ut att vara: resultatet av några PR-snubbars fria fantasier och spekulationer, hade ingenting med verkligheten att göra.

Men också den gången fick de flagranta lögnerna så stort försprång att sanningen aldrig hann ikapp.

Dessvärre är inte heller Public Service, som verkar på samma mediemarknad, undantaget från medielogiken. Ett mer miserabelt journalistiskt hantverk än Lennart Perssons ”intervju” med Mattias Gardell i Aktuellstudion förra veckan (3/6) får man leta efter. En vacker dag kan inslaget kanske användas för att låta journaliststudenter räkna hur många fel man kan begå som journalist och intervjuare.

Persson låter här det starkt vinklade materialet från en krigsmakt som i samma ögonblick håller hundratals av hans egna journalistkollegor, inklusive deras journalistiska material, i olagligt förvar, ligga till grund för ett korsförhör mot en svensk medborgare och känd människorättsaktivist som nyss överlevt en massaker, en kidnappning och ett folkrättsvidrigt frihetsberövande. Persson köper också, utan tillstymmelse till reflektion, inte bara bildmaterialet utan även Israelernas bildtexter och formuleringar. ”Metallpåkar”. ”Lynchmobb”. Såg du det med egna ögon Mattias? Va? Va?
Men frågan är, var tror du att du har sett, Lennart.

Det var en pinsam uppvisning i inkompetens från Aktuelltredaktionens sida. Men dessvärre var det långtifrån en isolerad händelse.

De propagandamässiga rökraketerna och den välpreparerade splitterbomben av förvirrande och motstridiga ”factbits” har släppts över medierapporteringen och etablerat en djupt kaotisk dagordning. När motbilderna tillslut kommer fram så framstår redan verkligheten som en enda kacklande svärm av ”åsikter som står mot åsikter”,”motstridiga uppgifter”, ”olika vinklar” från ”två sidor” där det ”finns oklara gråzoner”. Det passar Israel som hand i handske. I några månader kan därefter en tynande skara engagerade träta om vad som egentligen hände ombord på Mavi Marmara och ”vem som började” medan den stora allmänheten redan intresserat sig för andra frågor, med de klippta sekvenserna med de ”aggressiva aktivisterna” som främsta kvardröjande minne från hela massakern.

Samtidigt finns det utan tvivel glasklara svar till vad som faktiskt skedde i det material som både aktivisterna själva och Israelerna har dokumenterat. Men de svaren har antingen förstörts eller gömts undan av den Israeliska krigsmakten. Och genom en än mer fantastisk akt av mord på sanningen kan det bli Israel självt som får till uppgift att ”undersöka” och bestämma vad som hände.

Från Aktuelltredaktionens håll antyddes det att Lennart Perssons kamikazeattack på sin egen heder skulle syfta till att uppnå en ”balanserad rapportering”. Logiken tycks vara att då Aktuellt tidigare i veckan tvingats rapportera att Israel skjutit ihjäl mellan 9-16 personer och opinionsspalterna (många, dock långt ifrån alla) riktat stark kritik mot Israels brott i hela två dagar efter illdåden så var det nu tvunget att, i ”balansens” namn, låta de mördande piraternas desinformation diktera dagordningen. Det är en märklig syn på hur objektivitet uppnås.

Dagarna efter Aktuelltreportaget fortsatte glidningen. Felaktiga uppgifter, spekulationer och direkta lögner producerade av IDF:s mediebyrå återgavs i alla de stora medierna med ett minimum av källkritik. Korrigeringar, i den mån de alls meddelas, spelar en mer nedtonad roll då lögnerna redan har etablerats.

En särskilt väl förberedd front var det intensiva misstänkliggörandet av några av de organisationer som deltog i Freedom Flotilla. I synnerhet har fokus riktats mot den turkiska islamska hjälporganisationen IHH (İnsani Yardım Vakfı), som fick flera av sina medlemmar mördade ombord på Mavi Marmara. Från Israel har levererats en flodvåg av antydningar, anklagelser och retorik. Benjamin Netanyahu beskriver IHH som “en extremistgrupp som stöttar internationella terroristorganisationer.”

Låt oss ta ett exempel, inte mer extremt än genomsnittet de senaste dagarna, på hur dessa lösa och starkt politiserade anklagelser blir omsatta i en svensk nyhetsartikel.

Den 3 juni skriver Per Jönsson en artikel i DN med rubriken ”Turkiska islamister ser attacken [sic!] som en seger” Här presenteras IHH som ”en radikal turkisk islamistorganisation”, som ”hoppats på att Israelerna skulle låta sig provoceras till okontrollerat övervåld.” (Vilket, sagt inom parentes, inte kräver så mycket till provokation. Det räcker i regel med att befinna sig på fel plats i fel huvudfärg , två kriterier som de turkiska passagerarna ombord på Mavi Marmara uppfyllde.)

Per Jönssons artikel är full av guilt by association-insinuationer som misstänkliggör flottiljens avsikter och svepande svärtar ned IHH:s arbete i största allmänhet. Är antydningarna då byggda på några trovärdiga källor? Nej, Per Jönssons källor är till och med tunnare än kaffet på mitt jobb. Jönsson nämner, men länkar inte till, ”olika näthemsidor”. Han skulle inte klarat sig genom högstadiet med sådan källhänvisning.

Vidare finns det enligt artikeln ”Många vittnesmål och rapporter” som ”pekar på att IHH har varit inblandat i en rad aktioner med våldskaraktär som har syftat till att främja militanta sunnimuslimska organisationer.”

Men den enda rapport som nämns i artikeln är ”en rapport från danska Utrikespolitiska institutet” (DIIS). Per Jönsson har sålunda inte bemödat sig om att gräva djupare än i de första paragraferna av the Israel Projects presspaket den 2 juni, som pekar slöa journalister mot nämnda källa. Intensivt fotarbete där, herr journalisten.

Rapporten i fråga är i själva verket ett Working Paper (“The papers do not reflect the views of the Danish Ministry of Foreign Affairs or any other government agency, nor do they constitute any official DIIS position.”) författat av Evan Kohlmann, en brådmogen (f 1979) amerikansk "terroristexpert" som ägnat de senaste 15 åren åt att blogga om terrorism och bygga upp en karriär i amerikanska thinktanks knutna till olika delar av det paranoidxenofobiska komplexet. Alltså en aktiv part i det amerikanska ”kriget mot terrorismen”, en lirare som baserat sin karriär på en förmåga att se terrorister bakom varje skägg.

Tidigare knuten till Islamofobikolportören Steven Emerson, arbetar Kohlmann numera för den patriotiska organisationen The Nine Eleven Finding Answers Foundation (NEFA) som bland annat, producerar såhär fina värvningsfilmer.

Man kan förstås hävda att IHH har ”tveksamma kopplingar”, men man kan också hävda att Evan Kohlmann själv arbetar i organisationer med mycket tveksam trovärdighet.

Under alla omständigheter innehåller Evan Kohlmanns working paper inga direkta bevis för någonting överhuvudtaget, annat än vissa antydningar om att IHH haft problem med att organisationens avdelning i Istanbul i slutet av 90-talet utsattes för – möjligen framgångsrika – infilitrationsförsök. Israel bannlyste 2008 IHH och 38 andra islamiska biståndsorganisationer sedan dessa visat sympatier för det folkvalda styret i Gaza, men IHH klassas inte som terroristorganisation av vare sig USA, EU eller Turkiet och är upptagen som internationell hjälporganisation i FN, ofta på plats tidigt i naturkatastrofer. Inget av detta nämns i DN-artikeln.

Per Jönssons artikel är alltså byggd på ren kvicksand. Källhänvisningarna som pekar mot terroristkopplingar präglas av en besvärande rundgång. Inom en kedja av två-tre steg, hänvisar alla källor tillbaka till varandra. En ren cirkelbevisning. Det är förvirrande, men DN-artikeln medverkar i konkret mening, tillsammans med många liknande artiklar, till att misstänkliggöra Freedom Flotillas avsikter.

När nu, mer än åtta dagar efter massakern, bilder och vittnesmål från andra sidan trots allt börjar komma fram, har medierapporteringen hunnit bli så förvriden in i det perspektiv IDF sökt etablera, att aktivisternas egna fotografier ges fullkomligt absurda tolkningar.

I dagens Expressen anser sig tidningen kunna uppvisa ”bevisen” på ”våldet mot Israelerna”. ”Avslöjandet” består av ett antal bilder från solidaritetsarbetarnas kameror som återskapats i Turkiet efter att Israelerna raderat dem.

Vad bilderna föreställer kan – naturligtvis även här – diskuteras. Det är återigen ett fruset och beskuret utsnitt av ett skeende. En försiktig tolkning är att fotografierna visar att aktivisterna har avväpnat två relativt lätt skadade Israeliska soldater. Fotografierna visar både att soldaterna kan stå upp – de har alltså inte blivit utsatta för något livshotande våld med knivar, yxor pistoler och annat som Israelerna påstod användes – och att det inte fanns någon ”lynchmobb” ombord på Mavi Marmara. I lynchning ingår sällan den behandling som bilderna visar. Bilderna tycks ge stöd till Ken O’Keefes vittnesmål på Counterpunch. Men Expressens ingång, numera impregnerad med den sura stanken av journalistisk förrutnelse ger nyheten en helt en annan vinkel. Ur ingressen:

”Bilderna visar det blodiga våldet mot de israeliska soldaterna. Materialet raderades, men har nu återskapats [...]”

Här framgår inte, precis som i många liknande reportage de senaste dagarna, det grundläggande faktum att aktivisterna var i sin fulla rätt att försvara sig med till buds stående medel mot angripare på internationellt vatten. Och Expressen får det att låta som om det var aktivisterna som raderade bilderna, inte tvärtom. Artikeln fortsätter i samma anda. Liksom stora delar av den duperade rapporteringen.

Detta klimat till trots, trots askmolnen som skymmer sikten: Freedom Flotillas uppvisning i mänsklig solidaritet har öppnat en lika nödvändig som självklar väg till att återupprätta människovärdet (och här åsyftas inte minst vårt egen värdighet som människor). Genom att permanenta Ship to Gaza och Freedom Flotilla som breda massrörelser. En armada av fredsbåtar som fortsätter att återkomma till Gazas kust, skepp efter skepp efter skepp tills både blockad och ockupation har blivit lika ihåliga som lögnerna som ännu håller dem uppe. Vulkanen må spy ut sin lava, men genom de utspridda många motbilderna är det berg som bildas poröst och klent. Det är ett berg vi kan röja ur vägen, tillsammans.

Dror Feilers optimism mitt i allt är smittande, det kan gå.

Läsning: The Tacitus Principle: How Israel and its Apologists Defend the Indefensible, Från Warzawa 1943 och "Exodus" 1947 till "Ship to Gaza" 2010, Sprickor i den israeliska muren: "Ship to Gaza" har gjort skillnad, USA har varit Israels medbrottsling i alla år. Och lite mediekritik: Biology & Politics: Krigets första offer är alltid sanningen, Tyranniets mediestrategi, "Balans"?, Medierna i P1 om propagandakriget

Clowner med gemensamma intressen

Centerpartiet var en gång i tiden namnet på ett svenskt folkrörelseparti som deltog i byggandet av landet, samtidigt som partiet eftertänksamt och med skärpa kritiserade de storskaliga byggfelen i samma bygge.

Det var länge sedan. Idag finns bara namnet kvar. Det tidigare partiet har sålt sin tankeverksamhet till högstbjudande, duschat sina gräsrötter med bekämpningsmedel och startat en festlig bävercirkus i partilokalerna. För pengarna som rullade in när bonnförnuftet såldes anlitar cirkusledningen idag kreativa firmor som tar fram nya föreställningar, så kallade ”kampanjer” i vilka olika blandningar av djur/kroppsdelar för en stund placeras i rampljuset.

2006 lanserades bävern i en buskisaktigt busig kampanj. I dagarna presenterade CUF årets uppföljare. Denna gång har bävern fått stå tillbaka till förmån för sin vän clownen. Det känns som ett smart drag då målgruppen för kampanjen är Sveriges ungdomar. Ungdomar tycker att clowner är kul.

Bäver är förvisso alltid trevligt, men har idag kanske mist något av nyhetens behag. Clowner, däremot, är både ledsna och skojiga på samma gång, en dubbelhet som tillför ett nytt lager av intellektuellt djup till det viktiga kampanjbudskapet: att knulla facket för all framtid.

Ett företag som jobbar med reklam har anlitats och satt sina mest ultrabegåvade geniknölar i arbete på kampanjen och funderat kring frågeställningar som hur många svordomar kan man få in i en mening? Kan man knulla facket i evigheten? Hur töntigt kan man formulera ett pressmeddelande? Och: hur kan vi visa för ALLA att vi numera är riktigt far out? Tankarna har klottrats hastigt på små post-itlappar som klistrats på en stor whiteboard. Det har varit en kreativ röra i ett kreativt rum. snabba pilar har ritats mellan lappar, ackompanjerat av eldiga gutterala utrop. Cirklar har dragits kring grupper av lappar som råkat vara i liknande färger och resultatet har snart pekat mot - den i efterhand uppenbara - lösningen: att klä upp alla ungdomsförbundets medlemmar som glada puckon i gröna clownnäsor.

De är lyckligtvis inte särskilt nödbedda.

Hur är det med själva budskapet då, att facket kan dra åt helvete? Det är ett kraftfullt budskap, det inser var och en. Med paroller som ”LAS är för Lars 58” (ergo: Knulla Lars 58) och meningar som ”Vi har blivit fruktansvärt bekväma. Lata, trötta och tråkiga.” (OBS: risk för syftningsfel, meningen handlar inte om CUF utan, givetvis, om sveriges sossefierade ungdom) så kan den här kampanjen helt enkelt inte misslyckas.

Tycker man. Men trist nog har Sosse-TV sedvanligt dålig timing (konspiration?) och riskerar därmed att sänka stämningen på skrattfesten just som den var påväg ut ur startgroparna med sina välriktade svingar mot fackets exploatering av ungdomar.

I ett onödigt grävande reportage belyser SVT idag hur McDonalds systematiskt blåser ungdomar på övertidsersättning, tvingar anställda att jobba gratis och rent allmänt beter sig så som ett multinationellt företag med profit som enda mål tenderar att bete sig när löntagarna är oorganiserade och saknar ett minimum av anställningsskydd och trygghet, när facket försvagats och arbetarna gjorts utbytbara.

Det säger sig självt att detta löjliga neggoreportage krockar på ett olyckligt vis med CUF:s roliga cirkuskampanj.

Inte då främst pågrund av att reportaget tycks antyda att det inte är starka fackföreningar som är ungdomens stora problem idag, utan snarare bristen på starka kämpande fackföreningar.

Och inte heller främst pågrund av att reportaget visar upp arbetsköparnas krassa egenintresse i öppen dager, på ett sätt som rimmar illa med kampanjformuleringar som ”CUF tror att du vet hur mycket du vill jobba, vilken lön du bör ha och hur mycket semester du vill ta ut. Det är bara du, tillsammans med din arbetsgivare, som ska bestämma över din anställning. Fuck facket. Du vet bäst.”

Nej det stora problemet är att reportaget ger så mycket uppmärksamhet åt just McDonalds, som ju ägs av en konkurrerande clown:



Och därmed blir det riktigt förvirrande. För planen var att CUF skulle äga clownscenen denna vår och sommar. Om nu den där flötiga rödgula clownjäveln ska klampa in i medieljuset uppstår risk för sammanblandning. Eller, än värre, att bäverclownerna hamnar i skymundan.

Så, kampanjstrateger, dags att göra skäl för pengarna med en snabb kursomläggning med inriktning på positiv associering. Smid medan järnet är varmt! CUF och McDonalds står ändå i grunden för samma sak: billiga arbetare, lågt näringsvärde och clowneri. Clowner i alla länder, förenen eder!

En stad utan kärnkraft

Bostadshus uppfört av byggkooperativ i Vauban, Freiburg

I förra veckan var jag på studiebesök i sydtyskland och besökte bland annat Freiburg, en stad av Malmös storlek, ofta beskriven som Europas gröna huvudstad. Det var en inspirerande upplevelse som varmt rekommenderas till alla som vill uppleva hur det kärnkraftsfria samhället ser ut i praktiken och ännu varmare rekommenderas för dem som förnekar att ett sådant samhälle går att åstadkomma.

Freiburgs strävan mot en hållbar och grön stad tar sin början med motståndskampen mot etableringen av tre kärnkraftverk i den direkta närregionen i mitten på 70-talet. Genom den gemensamma motståndskampen fick olika grupper som annars sällan möttes, syn på sina gemensamma intressen. Bönder, miljörörelser, kvinnorörelser, fackföreningar, kulturarbetare, kyrkor och politiska partier upprättade nya kopplingar och nådde insikter om det grundläggande vägval som energisystemets utformning är för varje samhälle. Samtidigt föddes ur kampen nya rörelser som Freiburger Öko-Institut, BUND (tyska avdelningen av Jordens Vänner) och tyska miljöpartiet, Die Grünen.

I Sverige förlorade den breda rörelsen av kärnkraftsmotståndare kampen om energivägvalet i folkomröstningen 1980. Här upplöstes rörelsen därefter i besvikna och uppgivna delar, dess idéer om ett annat samhälle sattes på sparlåga och Sverige valde den gråa vägen; energiintensiv, slösaktig, centralistisk, storskalig, fjärrberoende, okreativ.

Men Freiburgs invånare vann sin kamp och stoppade 1975 kärnkraftsbyggena. Den oväntade segern lämnade ett hål i regionens energiplanering, vilket, tillsammans med det medvetande om energifrågor och systemtänkande som föddes ur kampen, gav impulsen till ett radikalt omtänk kring energifrågor och samhällsplanering på kommunal nivå. 1986 antog Freiburg en plan för stadens energiförsörjning och bestämde sig för att sträva mot att bli självförsörjande på energi genom bruket av småskaliga energisystem, smarta helhetslösningar, grön teknik och en effektivare energianvändning.

Då och där, precis som nu och här, påstod kärnkraftsanhängarna att målsättningarna var orealistiska och naiva och att de skulle medföra en sänkt levnadsstandard för allmänheten.

Utvecklingen blev den rakt motsatta. Freiburg har genom sin målmedvetna strävan byggt en av Europas mest hållbara - och samtidigt mest attraktiva – städer.

I konkret verklighet demonstrerar dagens Freiburg att det inte bara är fullt möjligt att strukturera om energiförsörjningen mot lokala system, det leder också till en högre livskvalité och välfärd för majoriteten. I få Europeiska städer har jag upplevt samma omsorg om den nära miljön och om offentliga platser (också utanför de kvarter turisterna frekventerar) som i Freiburg.

Öppna dagvattenkanaler i stadskänrnan.

Särskilt intressant är att se hur mycket som vuxit ur det där första energivägvalet. Idag kommer delegationer från alla nivåer och från hela världen på besök för att studera hur Freiburg löser allt från sin intermodala kollektivtrafik baserad på låg enhetstaxa, cykel, spårvagn och bilpooler, till samhällsplanering, arkitektur, omhändertagande av dagvatten, bilfria stadsdelar, funktionsblandning, generationsblandning, demokratiskt deltagande och energiförsörjning.

Solcellsfabrik i Freiburg

En del delegationer är mest intresserade av att studera de omfattande solcelssanläggningarna (kommunen och enskilda fastihetsägare har installerat lika mycket solenergiteknik I Freiburg som hela Grekland, främst genom att utnyttja fasader och hustak), en del är intresserade av plusenergihusen som genererar mer energi än de förbrukar. Andra tittar på utsmyckningen av det offentliga rummet, de små kanalerna med rinnande vatten i stadskärnans gator, eller de många flerbostadshusen som byggts av de byggkooperativa sammanslutningarna (en idé som nu börjat sprida sig till Sverige).

Kontorshus med fasader klädda av solceller.

I grund och botten reser alla dessa delegationer för att titta på hur ett kärnkraftsfritt samhälle - byggt på framgångsrikt kärnkraftsmotstånd - ser ut.

Att Freiburg finns i Europas hjärta är viktigt, eftersom inga argument är mäktigare än exemplets makt. I Freiburg finns inte bara en idé om ett annat samhälle, av idéns motståndare enkelt avfärdad som "naiv" så länge som det bara är en idé, här finns en konkret verklighet som demonstrerar att idén fungerar. Och att den är överlägset attraktiv.

Bostadshus i Vauban

Trots det kommer kärnkraftsanhängarna fortsätta att argumentera som om den här verkligheten inte existerade. Likt moderaternas energitalesperson Anna Kinberg Batra i P1-morgon förra veckan, som torgförde den slitna myten om att alternativa energikällor visserligen är en fin tanke men omöjliga i praktiken:

"Om man tittar på vindkraften så skulle till och med dom optimistiska prognoserna leda till att den kan ersätta kanske en trettionde-del av kärnkraften. Var ska ni få de andra tjugonio trettionde-delarna ifrån?" (citerad av Lasse Karlsson)

Samtidigt som Anna Kinberg Batra påstår detta med en tvärsäkerhet som endast finns hos politiker som vet att de ljuger, så har Tyskland byggt ut sin vindkraftsproduktion till 40 TWh (slutproduktionen 2008), motsvarande 7,5 % av den tyska nettoförbrukningen av el och motsvarande 65 % av den el som svenska kärnkraftsverk producerade samma år (61,3 TWh). Detta på en yta mindre än Sveriges, med större befolkning och med sämre vindförhållanden.

Den tyska utbyggnaden har till större delen ägt rum under de senaste 10 åren, kapaciteten har ökat med nästan 1000% sedan 1998, buren av offensiva lagstiftningsåtgärder och statliga program. Det går, bevisligen, att bygga ut alternativa energislag och det går att göra det fort. Det enda som krävs är att vi, som i Freiburg, bestämmer oss för att välja en annan väg.

Riksdagen har chansen att öppna eller stänga dörren i juni.

Rötan i Göteborg

Anonymt brev till idrotts- och föreningsförvaltningen 2006
Förhoppningsvis handlar den röta som Uppdrag Granskning grävt fram i Göteborg om enskilda tjänstemän. Men fan trot. Trots allt har personal påtalat situationen i brev till ledningen för såväl Fastighetsförvaltningen, Idrott och föreningsförvaltningen och Familjebostäder i flera år – utan att något har hänt.

Under alla omständigheter måste korruptionsbrotten förstås som ett symptom på ett större systemproblem. På samma vis som när enskilda poliser kallar ungdomar apadjävul och andra mindre begåvade tillmälen utan att kollegorna reagerar, så speglar, den uppenbarligen mångåriga, muthärvan i Göteborg en mentalitet. En röta som går djupare.

Byggaren Stefan Allbäck, som enligt uppgifterna i Uppdrag Granskning har mutat sig till projekt för flera miljoner åt Göteborgs stad, agerar som en rationell marknadsaktör när han prövar sina möjligheter att få uppdrag genom att slänga in personliga lockbeten till de tjänstemän som avropar beställningarna. Samma spel av, ”kundvårdande aktiviteter” förekommer ständigt i handeln mellan privata företag.

En kommun som envisas med att leka affär kommer därför också få ständigt nya kommunala affärer på halsen. Det hör nämligen affärsspelet till att det trixas. Etik har aldrig varit marknadens mål, annat än då det hjälper till i marknadsföringen, egen vinning är det enda mått som gäller för marknadens aktörer. Annars vore de inte marknadsaktörer som betedde sig sig ekonomiskt rationellt och om de inte gjorde det skulle de neoklassistiska aktörsmodellerna falla samman. Det vill ju ingen.

Men även om den nuvarande galenskapen med att avropa allt mellan drift & underhåll till tjänsteskrivelser skulle upphöra, så kommer tjänstemän även fortsättningsvis att utsättas för frestelser. Det har alltid förekommit och kommer alltid att förekomma.

I slutändan är därför det enda värnet mot korruptionens kvicksand en tjänstemannakår med ryggrad, en tjänstemannakår med yrkesstolthet, som ser sitt uppdrag som viktigt, unikt och hedervärt. En yrkesgrupp utrustad med andra mål ställda på en annan normativ grund än marknadens.

En sådan tjänstemannakår har vi också haft, historiskt, i Sverige. Kombinerat med en stark offentlighetsprincip har det inneburit att mängden mutbrott varit jämförelsevis låg. Det har, oftast – naturligtvis inte alltid – gått att lita på att förvaltningen sköts redigt, ärligt och rättvist.

Men, i takt med att den kommersiella sfären trycker in sina värderingar i den allmännyttiga, i takt med att kommunala chefer och mellanchefer drömmer om och försöker efterlikna privat verksamhet, i takt med att pengar görs till en universell måttstock på livsmening och människovärde, i i takt med att storfifflare ostraffat fifflar till sig miljarder, i takt med att samhället odlar en föreställning om vinnare (smarta) & förlorare (korkade), så har delar av tjänstemannakåren förlorat sitt mentala värn. De uppfattar inte längre att de är väsenskilda från det privata, de urskijer inte att deras uppdrag är ett av de viktigaste jobb man kan ha, de urskiljer bara andra som får fördelar som de själva går miste om. De hör talas om andra som trixar lite och får fina hus som belöning. Och de tänker: varför skulle inte jag?

Ja, varför skulle inte jag? Vad är det egentligen som får en tjänsteman att avhålla sig från att fuska även i lägen då han/hon i det närmaste kan vara helt säker på att komma undan med det? Vad är det för inre kraft som får många tjänstemän att inte ens någonsin tänka tanken?

Det är moral och värderingar. Knarrande ålderstigna ord, men reella: moraler och värderingar bor i oss alla i form av internaliserade beteenden, de genomsyrar allt vi gör, ständigt. Undviker du att slänga skräp på gatan? Se där, en internaliserad moral. Slänger du skräp på gatan? Se där, en annan moral.

På samma vis som skelettet behöver ständig påfyllning av kalcium för att inte drabbas av benskörhet så behöver en stark förvaltningskultur ständiga påfyllningar av påminnelser om vad förvaltningsuppdraget handlar om för att inte drabbas av värderingsmässig benskörhet och efterhand bli helt ryggradslös. Den kost den offentliga sektorn stått på de senaste tjugo åren har innehållit mycket lite av de nödvändiga mineralämnena, istället har det offentliga matats med en föda av skräpmat och propaganda om sin egen värdelöshet/mossighet/bonnighet. Resultatet är bristsjukdomar av olika slag. Från utbrändhet till skörbjugg till – som i detta fall – knäckt ryggrad.

Parallellt med denna värderingsmässiga benskörhet har offentlighetsprincipen successivt urholkats (liksom, uppenbarligen, tjänstemännens medvetenheten om den, väl demonstrerat av ledningen på Göteborgs Idrotts- och föreningsförvaltning som vägrat svara på SVT:s frågor, vilket borde vara skäl nog att byta ut hela förvaltningsledningen) – i informationstillgänglighetens tidsålder innebär den relativa otillgängligheten för den offentliga förvaltningens pappersbaserade arkiv att offentlig information blivit relativt svårare att få tag på. Det håller inte, offentlighetsprincipen är en central byggsten i en fungerande demokrati, dess modernisering har nu efterlysts i flera decennier.

Vi befinner oss på en mycket farlig kurs idag. Ett paket av åtgärder och kursomläggningar är nödvändiga för att rädda, stärka och återupprätta den effektiva och rättssäkra förvaltningstraditionen. Det handlar till exempel om att:

1. Sluta leka affär. Kommunen behöver inte privatisera allt utförande. Görs samma jobb istället av enheter inom förvaltningen så ökar både den egna kontrollen och den allmänna insynen samtidigt som bestickningsmöjligheterna försvinner. Plus att det ofta blir bättre gjort och att förvaltningen bygger upp och attraherar kompetens som kan mer än att orientera sig i LOU.

2. Stärk förvaltningstraditionerna, återupprätta tjänstemännens självkänsla och stolthet. Det kommunala uppdraget är stort, vitalt och representerar ett fantastiskt civilisatorisk framsteg. Det offentliga är inte en sämre kopia av den privata sektorn, det är en helt annan samhällssfär som ska operera efter helt andra målsättningar: största möjliga samhällsnytta är vårt mål. Public Service, inte Private Profit. Alla tjänstemän måste vara medvetna om och förstå den skillnaden.

3. Publicera regelmässigt och automatiskt alla fakturor, alla handlingar, varenda kommunalt papper och kvitton på nätet i sökbara arkiv. Medvetenheten om att vem som helst närsomhelst kan granska vilken del av verksamheten som helst är den bästa garanten för att minimera fiffel bland dem som känner sig lockade av att ägna sig åt sånt och garantera rättssäkerhet och effektivitet.

4. Riv ner barriärerna mellan kommunal utsida och insida. Gör upp med föreställningen om kommunen som lika med den kommunala förvaltningsapparaten. Kommunen är en förening där alla som bor inom kommunens geografiska gränser är medlemmar. Tjänstemännen är inte mer kommunala än vad Glenn på fyllebänken är. Tjänstemännen är däremot anställda som Glenns tjänare eller om man så vill som kommunmedlemmarnas funktionärer. Kommunen tillhör oss alla. Vi har rätt att se in, gå överallt, fråga, kritisera och tycka till i det som är vårt. Det glöms ofta bort idag.

5. För Göteborgs del gäller dessutom, kopplat till den fjärde punkten, ett specialtips: gör upp med Göteborgsandan. Det råder alltjämt en jävla gubbröra i den här stan. Gubbar som kliar varandra på ryggen och som fått för sig att det som är vårt är deras. De är en propp med en röten sunkig anda som måste bort.

Truman City: ett kritiskt perspektiv på förtätningsidealet

I senaste numret av Carbusters Magazine, kvartalstidskriften från World Carfree Network, har jag skrivit en artikel som utgör ett första försök att i mer strukturerad form beskriva det politiskt problematiska med det rådande stadsförtätningsidealet. Texten finns visserligen att läsa på hemsidan, men då jag tänker utveckla resonemangen ytterligare här på bloggen framöver publicerar jag den även här.


Friedrich Engels wrote in 1845 that a town such as London is a strange thing. The colossal centralisation, “this heaping together of two and a half millions of human beings at one point”, has multiplied their power a hundredfold. With the fresh eyes of a visitor, Engels describes all the marvels produced by the city’s concentration of work and activity, industry and markets. Cities are, without any doubt, unparalleled as engines of creation, and Victorian London was the most magnificent of them all. However, as Engels notes, “the sacrifices which all this has cost, become apparent later”.

“These Londoners” he wrote “have been forced to sacrifice the best qualities of their human nature, to bring to pass all the marvels of civilisation which crowd their city; a hundred powers which slumbered within them have remained inactive, have been suppressed in order that a few might be developed more fully and multiply through union with those of others.”

As Engels moved further into the streets of the great city, he approached what few members of the bourgeoisie ever cared to see: an endless archipelago of dark, damp, badly ventilated dwellings in narrow courts and alleys in “which the filth and tottering ruin surpass all description”. In this sterile land of bricks and ravines between steep walls people starve to death literally next door to all the wealth in the world. Once left to the mercy of the market “the proletarian is helpless; left to himself, he cannot live a single day. The bourgeoisie has gained a monopoly of all means of existence in the broadest sense of the word.”

To Engels it soon became apparent how the city itself in the industrial age serves as a tool to further concentrate capital and property. Just like the feudal system was built on a specific relation in space between the feudalist and the agricultural labourer, so is the industrial age built on a centralisation of people that throws the workers into a war of each against all.

Engels and his contemporary thinkers sat in the middle of the passing between two ages and many of them had the same notion. They could see with their own eyes how the working class was being subdued, how free men and women, once transformed to an industrial proletariat, were fixated in an organic and constant dependence that deprived them of all their potential freedoms. And how the city, in the later words of Fernand Braudel, “generalised the market to a broad phenomena”, making every city dweller dependent on the market for food and income.

Thus, progressive planners, facing the horrific cities of their time, sought alternative forms. It seemed obvious to them that a return to, at least a partial, self-sufficiency was an absolute necessity. This conviction is reflected both in William Morris’ utopian novel News from Nowhere and Ebenezer Howards’ Garden City, as well as in Frank Lloyd Wrights’ later American vision of Broadacre city, among many others. Peter Hall writes:

“The vision of these anarchist [planners and architects] was not merely of an alternative built form, but of an alternative society, neither capitalistic nor bureaucratic-socialistic: a society based on voluntary cooperation among men and women, working and living in small self-governing commonwealths.” (Cities of Tomorrow)

This dream of restoring a lost kind of village life became a prime mover in most progressive planning during the last century. It was a very compelling idea and therefore often rhetorically included, no matter how large scale the projects eventually grew. The form it sought out for the city was an open, decentralised and multicore urban landscape, with all the pleasures and advantages of urban life reachable for everyone without the need to sacrifice other values, such as small scale community life and easy access to nature, and without the concentration of capital and power they witnessed in their own cities.

Ironically, this progressive line of planning in time merged either with the more technocratic way of thinking best represented by Le Corbusier, and/or with the dominant paradigm of car culture.

In his libertarian vision of Broadacre City, Frank Lloyd Wright had envisaged a lot of 1 – 4 acre per household, as a physical manifestation of their independence and self-reliance. But once it was turned into reality, suburbia became a pure autotopia; a society perhaps more locked up in remote dependence than anything ever seen before. No population on this planet votes more with their eyes on the fuel price than the American suburban.

So, the dream of a more decent and decentralised urban development failed. Instead, in the last quarter of a century, another discourse has made its way to the top of the agenda: the compact city.

The pendulum swings. Today planners and decision makers from the right to the left all agree we must build our cities denser and more compact in order to achieve sustainability. And the very same 18th century cities that progressives of the time criticised so heavily are once again seen as an ideal form. This time, however, the focus is entirely on the bourgeoisie flaneur city that Friedrich Engels in his time saw through, as he revealed the filth and oppression it rested upon.

You, who read this article, are probably, just like me, critical of a society dependent on the automobile. And you are, probably, just like me, tempted to accept, perhaps even embrace, the idea of the more compact city as an imperative necessity for a more just environment.

Still I think it is necessary to halt and think for a while. Because just what kind of life are we buying into when we accept the idea of densification? Just what interests benefit from such an agenda? And what possible forms do we throw at the door in the process? Four reflections:

First, we must understand that discourses are powerful mechanisms. Once a discourse of densification has been established as a superior goal and built into master plans, it serves as a perfect excuse to developers who want to build at just the wrong places. The current Stockholm master plan provides an example of this. Its outspoken goal is to build a more compact city, summarized in the credo “build the city inwards”:

“To build the city inwards is the strategy and best response to a Stockholm that needs to grow in a sustainable way, which among other things means decreased energy use, shortened transportation routes and increased public transport.” (Stockholm Master Plan, 2000; 2007 as quoted by Karin Bradley)

This may sound green, but in practice it produces and legitimizes project after project that can be characterised as either one of the following:

Gentrification through the redevelopment of “underdeveloped areas”, resulting in heightened social segregation, higher land values (meaning higher prices) and eviction of less profitable activities (such as allotment gardens) .

Densification in already too dense working class areas, resulting in deterioration of the local environment.

Exploitation of green belts (a particular quality in Stockholm), also resulting in deterioration of the local environment as well as longer distance to get out in nature.

Externalization of production from brown field areas, which in reality means a less functionally integrated city and longer transportation chains.

Neither of those avenues seems particularly attractive from a progressive green perspective.

As a planner I’ve witnessed how this works in many municipal plans. The densification strategy provides a clearing for exploitation projects which in reality produces a worse environment for the people living in the city, and especially for the working class.

In practice the most obvious consequence of the densification discourse so far are cities that become more socially exclusive and more functionally homogenous.

Secondly, just as the bourgeoisie flaneur city in Friedrich Engels’ time in reality was nothing but a coulisse floating on a sea of poverty, our dense cities similarly float at a sea of extraction of natural resources and production that goes on somewhere far away. As we pursue in building the city inwards, we continually export unwanted but nevertheless necessary production beyond city limits, and beyond our sight, while at the same time sweeping the total environment of consumptionist propaganda more closely around us. Where the cities of the industrial age were production centres, modern cities in the west are mainly centres for consumption, happily unaware of the real cost for its existence and way of life. We as citizens become engulfed in a fake world, where only a minor part of reality is visible and one particular aspect – commercial life, consumption – constantly beats its way into every corner of life. We become, like Jim Carrey in Truman Show, prisoners in a “perfect” world. A shining prison. But, all the same, a prison.

Thirdly, in the same manner as production moves beyond our sight in a compact city, nature itself is removed from our proximity. Sometimes replaced with things such as cultivated pocket parks, street trees, green walls and green roofs, which are all very nice things, but, unfortunately, nothing more than an artificial garniture of “green makeup”. Entirely diminutive compared to the ecological footprint each citizen requires for his/her survival. Therefore, the concept of the “dense” city as it comes articulated, and practiced, carries in itself a continued alienation of man from nature.

The reason why this is problematic is because the environmental crisis is, at its root, a crisis in our relation to nature. Our unsustainable use of resources and the climate crisis are both byproducts of our inability to nurture the biosystem services we depend upon, to close the biogeochemical cycles and adjust our use of resources to nature’s carrying power. This inability stems from a cultural and geographical alienation from nature. In short, as a culture we have thought that nature must be exploited rather than nurtured in order to provide for economic growth and development.

What the dense and compact city does to this relation crisis is nothing but to further expand the mental and physical distance between the city dweller and the external world she depends upon. This is a “solution” of the same kind as when racial segregation is presented as a solution to ethnic conflicts and exploitation. We should know by now that segregation never actually solves any conflicts between two groups of people, but, rather, makes it harder to solve them. Segregation nourishes exactly the ignorant presumptions that form the basis of every conflict; segregation establishes the division between inside and outside, us and the other. And what’s even worse: segregation creates a mental and physical distance sufficient enough to make the act of oppression and exploitation into a lesser moral dilemma for the stronger part.

In this respect, the compact city is no different than suburbia; both establish a totally encompassing artificial and anthropogenic landscape, with few outlooks beyond the thick weave of houses, streets and lampposts.

Some people might argue that this segregation between man and nature is of less importance, as long as we all agree on successively decreasing our use of energy. However, I think the opposition is faulty for the simple reason that we live in a parliamentarian democracy, and in every democracy the amount of environmental consideration stands in a direct relation to the environmental awareness in the electorate as a whole. An electorate with high awareness elects leaders that are strong on environmental issues, while an electorate with a limited awareness – and a weak relation to nature – elects leaders that care more for other things.

This correlation is visible when comparing the political environmental awareness in Sweden, where the cities are rather well integrated in – and connected with – their upland, despite a high degree of urbanisation, and in the USA where the major cities are more clearly separated from their surroundings.

Fourth, the densification strategies of today reflect a recentralisation that stems from an ongoing change in the economy. Just like the industrial age under the regime of Manchester liberalism needed to centralise workers in order to push wages down and utilise the labour of the working class as inputs in production, power in the age of information and neoliberalism is dependent on controlling the zones where the public is constituted. As noted by Lars-Mikael Raattamaa, “control is exercised through cultural dominance. Production of control is production of the [space that is recognized as public.] In order to be successful you must live where the successful people live. This is how the new disciplining works, centralisation instead of dispersion.”

In the age of creativity, the value produced by the “intellectual capital” is tapped and mastered through controlling the interfaces where connections are made, be them physical or virtual. This, again, calls for a centralisation, and, as shown by Saskia Sassen, Manuel Castels and others, cities of all sizes are thrown into a game where they fight over attracting the “right population”. In this struggle, cities go to extremes in prioritising the needs and demands of the mythical nomadic creative class, while at the same time denying the needs of other groups.

This shift of priorities is marked by a shift of focus towards the inner city, where one aspect of urbanity – a “pulsating city life” – suddenly is regarded as the highest of urban virtues. When this abstract notion of urban life is specified, it turns out to be synonymous with a city characterised by shops, restaurants, cafés and cultural institutions – all of which are activities inscribed in an economic circulation, none of which are free. In the visions the perfect street is often imagined as a street with small, personal and specialized shops. But in reality the small units are more often than not outcompeted by global chains and by the Internet, leaving a much more conformist streetscape, dominated by transnational capital, on whose altar other values are sacrificed.

For the reasons argued above, I would urge all green progressives to keep a careful attitude towards densification agendas and the idea of the compact city as a superior form. We still need to tackle the same issues as the anarchist planners of 19th century faced; how to preserve freedom for all and fight centralisation of power, while at the same time having access to the benefits of urban life, and building an ecologically sustainable society.

This is not intended as a critique of cities as such. As Mike Davis rightfully points out in an interview in Occupied London (#1), the only possible “substitute for ever going intensified private or individual consumption is the public luxury of the city.”

But a city, what is that really? We must challenge our presumptions much better – and acknowledge that there are other spatial forms that should be explored when we build the cities of tomorrow.

Taggar: stadsplanering, urbanism, arkitektur, miljö, klimat, stadsförtätning