Votering är begärd och skall verkställas

I veckan som gick befann jag mig på Ung Vänsters riksting i Herräng i Uppland. Av den anledningen har det inte blivit något bloggande de senaste dagarna. På grund av slutinlämning och annat kommer det inte bli så mycket den kommande veckan heller.

Rubriken till postningen är kanske de vackraste ord svenska språket har, vilket eftertänksamt konstaterades av presidiets ordförande Simon Fors i samband med (har jag för mig) en votering om en ordningsfråga.

Voteringen, efter fri och öppen debatt, utgör demokratins själva essens. Och även om man inte behöver tänka på det hela tiden kan det vara bra att ibland påminna sig att det alls inte är en självklarhet, att det krävts många generationer av politisk kamp för att vi ska kunna åtnjuta den möjligheten idag, att resa ett förslag från golvet, hela vägen upp genom partiorganisationen och en dag se det slå igenom som regeringspolitik.

Rikstinget höll vi i Folkets Hus i Herräng, uppfört 1953. Strax intill huset fanns ett vattenfyllt gruvhål, ett av många i orten, där järnmalmsbrytningen har bedrivits sedan 1500-talet och ända fram till 1962 då järnbruket i Herräng lades ned. Platsen i sig var en påminnelse om att det inte räcker med politisk kamp för att ha möten där votering kan verkställas, lika nödvändigt är organisering och bygget av egna hus, där mötena kan hållas.

Vi antog ett antirasistiskt- och ett utbildningspolitiskt program (programförslagen och motionerna finns här). Bra debatter och bra beslut resulterade i två helt okej program med nödvändiga uppdateringar för en modern vänsterpolitik.

Inte minst gäller det utbildningspolitiken. Just nu förändras skolan i en rasande takt åt fel håll av en borgerlig regering som insett att den ideologiska förskjutningen börjar just där, där vår människosyn, vårt självförtroende och vårt samhällsmedvetande formas, byggs upp eller bryts ner.

Vänsterns utbildningspolitik tar sin utgångspunkt i en insikt om att skolan har en dubbel karaktär. Skolan har alltid varit - och är fortfarande - ett sållningsverktyg, ändå är det nödvändigt för arbetarklassen att vi utbildar oss och den bästa väg som finns är genom det sammanhållna skolsystemet. Som också, vid sidan av de sorterande och förminskande dragen, rymmer progressiva inslag, resultatet av demokratsiering och politisk kamp.

Många av de progressiva dragen, som fria skolmåltider och lokala styrelser är hotade idag eller har redan fått sin dödsdom undertecknad av Jan Björklund.

Självklara inslag i en skolpolitik från vänster är nej till privatskolor och ja till en sammanhållen offentlig skola, nej till alla typer av avgifter (och - alltså - ja till skattefinansiering istället), nej till betyg... utöver det får var och en hitta sina personliga ljuspunkter i programmet, själv är jag extra stolt över att vi tydligt tar ställning mot läxor, mot alla former av nivågrupperingar, för arbetslivspraktik på samtliga gymnasieprogram och för en fortsatt utbyggnad av högskolan bortom 50%-målet. Runt de punkterna rörde sig också några av rikstingets längre debatter.

Riksting och kongresser är nästan alltid en uppmuntrande och lärorik erfarenhet. Och det är också någonting helt annat än en konferens eller ett möte i största allmänhet. Vid programbehandlingen i plena avslutas en halvårslång process med debatt och diskussioner inom organisationen, motionerande och motionssvarande och slutligen yrkanden och ändringsyrkanden. Resultatet av argument och motargument är ett gemensamt bygge. Ett abstrakt sådant visserligen, bestående av bokstäver och meningar, men icke desto mindre ett gemensamt bygge som uttrycker en gemensam idé, med byggmaterial bestående av de motioner som skrivits i klubbarna från Skåne i söder till Norrbotten i norr och sedan ihopspikat av de inlägg som formulerats i talarstolen.

Ett riksting, en kongress, är ett bygge, men även ett skådespel. En improviserad/regisserad föreställning med ett tidschema som ska hålla och skådespelare som alla ska få sin plats på scenen. Scenupplevelsen - att stå där och säga sin åsikt - är lika viktig som det som sägs. I Ung Vänster inleder vi alla sammandragningar med separatistiska kill- och tjejträffar för att så långt det är möjligt formulera strategier mot- och ständigt bevaka den könsmaktsordning som genomsyrar alla relationer, även hos oss, i det rådande genussystemet.

Ett riksting, en kongress, är ett bygge och ett skådespel, men även hastig och djup förälskelse. I de kamrater som bakom kulisserna i ett alldeles för litet kök lagar maten till 200 personer, de som kör bussarna, de som städar toaletterna och de som sätter upp sig på talarlistan för första gången i sitt liv för att ge sin syn på vad förbundet bör tycka om SFI eller föräldrakopperativ i glesbygden. En förälskelse i henne som inte vågade begära ordet, fast hon hade det bästa argumentet av alla. En förälskelse i de som överraskade med glasklar förståelse, de som kom från ingenstans och sammanfattade allt. En förälskelse i presidiets propositionsordningar och dåliga skämt, i hälsningsanföranden från grannländer i väster- och öster, i smutsiga klassrumsgolv och smyghånglande tonåringar... Och björkarna som just tar språnget mot sommaren där utanför plenasalens fönster.

Och sen är det plötsligt över.


Ung Vänster håller riksting under de mellanår då vi inte har kongress. Vid rikstinget genomförs inga val utan endast programbehandling. Filmen ovan är liksom bilderna i postningen hämtad härifrån och härifrån.