Krisen i Fukushima

Foto: The big picture
I spåren efter den massiva jordbävningen i Japan har den kritiska situationen på kärnkraftverken Fukushima Daiichi och Fukushima Daini hamnat i fokus för uppmärksamheten. I skrivande stund är utgången osäker, det kommer olika besked om vad som egentligen händer via olika kanaler, motstridiga tolkningar görs av situationens allvar. Den officiella informationens pålitlighet begränsas genom att filtreras genom skikt av corporate bullshit , samtidigt som många medier i glädjen över att kunna göra dramatiska löpsedlar om ett "exploderande" kärnkraftverk gärna drar på lite extra.

Förhoppningsvis håller reaktorinneslutningarna och förhoppningsvis blir det ingen härdsmälta och ett större utsläpp av radioaktiva partiklar den här gången.

Hur krisen än slutar så reser händelseutvecklingen några viktiga frågor. Lena Sommestad ställer en av dom. Är det verkligen rimligt, frågar hon, att vi gör oss beroende av energikällor som bygger på ”att ett samhälle kan upprätthålla fullständig kontroll under alla förhållanden?”

Det är en mycket berättigad fråga. För precis det grundantagandet – att fullständig kontroll går att upprätthålla - ligger i botten av beslutet att tillåta kommersiell kärnteknologi. Kärnkraften förutsätter fullständig kontroll, både i den interna driften och i förhållande till en mängd externa faktorer. I händelse av att kontrollen till följd av någon ”extraordinär händelse” brister så blir den "säkra" kärnkraften i ett slag istället oerhört osäker och framtiden för hela landsdelar, städer och länder prövas plötsligt på slumpens knivsegg.

Kärnkraften bygger, på samma vis som massbilismen och industrisamhället, på en synvilla. En rumslig- och tidsmässig närsynthet som gör det svårare att urskilja systemets egentliga fullständiga beroendeförhållanden och livscykelrisker. Ur ett individuellt perspektiv, i vår del av världen och i vår tid, ser det lätt ut som om tillvarons normaltillstånd består av fungerande försörjningssystem och en social-, ekonomisk och politisk stabilitet. Häftiga disruptiva störningar kallar vi för ”katastrofer”. De betraktas, på samma vis som ekonomiska depressioner, som extraordinära händelser. Egentligen händer de nästan inte.

Men ur ett lite längre och lite vidare perspektiv är det precis tvärtom. Katastroferna är en del av de långa cyklernas vardag, och det är för de långa cyklernas verklighet vi måste designa våra försörjningssystem.

Vi måste lära oss att se katastrofer som någonting normalt. Det är Japanerna ovanligt duktiga på. Det finns med största säkerhet inget samhälle på denna jord som är mer välrustat och utsatt för jordbävningar än det japanska. Stat och kommuner har detaljerade katastrofplaner, varje företag och varje familj har en skyldighet att utbilda sig och vara förberedda. Allt från byggnader till järnvägar – och kärnkraftverk – är designade för att klara av att marken de står på rör på sig med jämna mellanrum. Och med lite längre mellanrum skakar betydligt häftigare än annars. Inget land är bättre rustat att hantera en jordbävning än vad Japan är.

Trots det. Trots att systemen ska vara designade för att klara hundraårsjordbävningen, så fallerar kärnkraftens säkerhetssystem, också här, i världens mest katastrofberedda land. Kärnkraftverken i Japan är utformade för att klara en jordbävning på 8,2 på Richterskalan, men den jordbävning som slog till i helgen klockade in på 9. Nästan 10 gånger starkare än utgångspunkten i konstruktörernas extremscenario.

När kraftverken stängdes av automatiskt och den externa strömförsörjningen bröts blev kylningen av restvärmen beroende av reservsystem, dieselpumpar som efter ett tag slutade fungera. Det är oklart om de slutade fungera av samma skäl som motsvarande reservpumpar på Forsmark (ett konstruktionsfel) eller, som den officiella informationen gör gällande, när tsunamin slog till. En tsunamin som var större än vad kraftverket var utformat för att klara.

Kärnkraftsanhängarna är ute och försöker gjuta olja på vågorna. ”Något liknande är inte möjligt i Sverige.” skriver till exempel kärnkraftsanhängaren Niklas Lindgren på sin blogg.

Är det verkligen så? Kan omfattande och plötsliga störningar med effekter på flera samhällsnivåer bara inträffa i andra länder?

Risken för att vi drabbas av just en våldsam jordbävning är naturligtvis försumbar, men det finns många andra typer av katastrofer som kan dra bort den stabila grunden för ett kärnkraftverk. Osedvanligt våldsamma stormar, skogsbränder, kraftiga översvämningar, stigande havsnivåer, tsunamis, meteoritnedslag, krig, ekonomiska sammanbrott, datorvirus eller människovirus, jumbojets som kommer ur kurs eller kanske bara en kortslutning i ett ställverk och ett felaktigt installerat underfrekvensskyd.

Det finns nog även katastrofsituationer som vi inte kan föreställa oss idag därför att vi ännu inte har ställts inför dem. Det ligger i det oväntades natur att det är, just, oväntat. Vi lever individuellt och kollektivt med risken för att katastroferna kan och för eller senare kommer att inträffa. Vi behöver inte ägna hela våra liv åt att oroa oss för dom.

Det specifika problemet med kärnkraften, dock, är att det är en energikälla som fungerar väldigt dåligt tillsammans med katastrofer. Som rentav, vilket situationen i japan nu ger ett exempel på, förstärker och förlänger katastrofens effekter.

De städer som tsunamin slog sönder kommer att kunna ersättas med nya inom några år, men efter ett omfattande radioaktivt utsläpp från Fukushima skulle ingenting kunna återuppbyggas inom en radie av flera mil eller mer på hundratals år. Skulle en sådan händelse inträffa och vinden ligger åt fel håll så kan hela Tokyoregionen bli obeboelig för decennier framöver. Som Sommestad skriver: ett ”ögonblick av katastrof [...] skapar decennier av lidande.”

Det är den risk som kärnkraften placerar i vågskålen: att multiplicera konsekvenserna av en katastrof, sträcka ut dem i tiden och rummet. Kärnkraften minskar den sociala resiliensen, dvs samhällets förmåga att återhämta sig efter en katastrof. Det är, om vi bara förmår urskilja att katastrofer är någonting normalt, ett synnerligen dåligt säkerhetstänkande.

Kärnkraften har också andra problem i krisens ögonblick. I japan står nu 10 reaktorer avstängda (utöver de schemalagt avstängda) därför att en ofarlig drift av dem inte kan säkerställas. Detta stora beroende av ett fåtal single points of failure innebär att Japan drabbas av energibrist just när energin behövs som allra mest.

En distribuerad och småskalig energiproduktion har inte samma sårbarhet. Lokal sol och vindenergi kan istället omedelbart bidra till återuppbyggnaden, oberoende av långväga leveranser och oberoende av transnationella el- eller gasledningsförbindelser.

Stockholmscenterpartisten Per Ankarström tycker att det är fel av ”vänstern” att i nuläget diskutera kärnkraftens problem, utifrån den potentiella härdsmältan på Fukusihma., ”Det finns säkert skäl för en energipolitisk aspekt av naturkatastrofen i Japan men den är knappast nu.” anser Ankarström. Nej, kärnkraften är uppenbarligen aldrig aktuell att diskutera, vare sig i samband med olyckor eller i perioderna mellan olyckorna.

Men Ankarström missar det egentliga sammanhanget. Det är inte kärnkraftsmotståndarna som placerar ett kärnkraftverk i hjärtat av den internationella uppmärksamheten istället för fokus på de katastrofräddningsinsatser som ännu kan göras. Det är kärnkraftverket självt som står för det numret.

Istället för att tillåta civilsamhället och myndigheterna att helt fokusera på att rädda ännu överlevande jordbävningsoffer, bedriva traumabehandling och påbörja städning och återuppbyggnad, så tvingar krisen på Fukushima fram en evakuering av ytterligare 200 000 personer, samtidigt som hundratusentals människor i regionen utanför evakueringsområdet försöker att fly bort från ett potentiellt utsläpp. Kärnkraftverkets driftproblem blir ett problem för hela omvärlden.

Vi kan idag inte göra något åt naturkatastrofen, annat än att ställa upp med det stöd som Japanska myndigheter efterfrågar (hittills har katastrofhjälp från Sverige avböjts, med hänvisning till koordineringssvårigheterna).

Vad vi däremot kan göra är att fundera över hur man kan undvika att en motsvarande situation uppkommer igen, och hur vi undviker att den uppstår här.

Varför, kan man till exempel fråga sig, har Japanerna byggt 54 reaktorer i en av planetens mest seismologiskt aktiva zoner? Förklaringen är att landet, i likhet med alla industrialiserade nationer, sitter fast i ett djupt energimissbruk. Japan har gjort sig beroende av en hög energianvändning, trots att landet har mycket begränsade inhemska energitillgångar.

Det är dags att inse att det helt enkelt inte är möjligt att upprätthålla en hög energianvändning baserad på att vi tar stora risker eller skjuter kostnader över till framtiden, ekosystemen eller till fattigare regioner. Det är både riskabelt, orättvist och ohållbart.

I en framtid där oljepriset fortsätter att stiga och kärnkraften avslöjats som alltför osäker, måste Japan på allvar nu ta tag i sin energiomställning; rejäl energibesparing, samt omställning till lokala, småskaliga och förnyelsebara energikällor.

Först då är landet ordentligt förberett för nästa stora jordbävning.

Det artificiella perspektivet

Häromdagen dristade sig Staffan Laestadius, professor i industriell omvandling vid KTH till att påpeka att vi kanske inte bör hurra alltför mycket över den ekonomiska tillväxten så länge som varje procentenhets BNP-ökning också resulterar i en ökning av CO2-utsläppen. Laestedius konstaterade i korthet:

1) Att den ekonomiska tillväxten sedan tvåhundra år är direkt beroende av fossila bränslen.

2) Att vi av (väl kända) miljöskäl måste minska användningen av fossila bränslen drastiskt.

3) Att vi dessvärre saknar billiga energikällor som gör det möjligt att upprätthålla ett industriellt högenergisamhälle utan fossila bränslen.

Detta leder till slutsatsen att de politiska målsättningarna om en hög tillväxt och en minskad miljöpåverkan för närvarande är oförenliga. Och eftersom en minskning av miljöbelastningen – i synnerhet, men inte enbart utsläppen av växthusgaser - är nödvändig för att vi alls ska överleva så måste istället tillväxtmålet omdefinieras och omförhandlas. I riktning mot en lägre tillväxt eller mot en tillväxt med ett annat innehåll föreslår Laestedius försiktigtvis och avslutar med några förslag som drar åt det håll som brukar benämnas ekologisk modernisering, en tankeskola som säger att vi nog ändå kan investera oss ur resurskrisen genom satsningar på ny teknik och ”grön tillväxt”.

Denna ganska milda tillväxtkritik är allt som behövs för att fylla artikelns kommentarsfält med inlägg av typen ”Laestedius är en undergångsprofet”. Och någonstans i Timbrohusets katakomber börjar en ilsken larmklocka ringa. En automatisk elektrisk chock väcker en projektledare som genast skriver en replik till försvar för den rena och obefläckade tillväxten, tillväxten höjd över varje smutsigt tvivel.

Utan att bemöda sig om att kommentera de naturvetenskapliga omständigheter Laestedius lyfter, upprörs Lydiah Wålsten, ansvarig på Timbro för området ”tillväxt, miljö, konsumtion” över hans användning av ordet ”måste”. Laestedius har nämligen haft fräckheten att skriva saker som att ”På mindre än 50 år måste vi substantiellt reducera kolförbränningen” och ”Produktivitetsökningen måste ske på andra villkor än hittills”. Om detta anser Wålsten:

”Det blir alltid väldigt många ”måste” i de texter som tillväxtkritiker såsom Laestadius författar. Syftet med “måstet” är att skapa en känsla av handlingskraft, där ingen ska kunna ifrågasätta budskapet som framförs. Problemet är att utopiska ”måsten” inte sällan betyder att politiken tar sig utrymme på fria, skapande människors bekostnad.”

Nej, det får inte finnas några måsten som ”artificiellt hindrar kreativiteten” och ”bromsar tillväxten” skriver Wålsten. Istället måste ekonomin tillåtas öka (eller för att citera vad Svenskt Näringsliv skrev precis häromdagen: ”Företagsklimatet måste förbättras, konkurrensutsättning av offentlig verksamhet måste förändras och entreprenörskapet i skolan måste öka”).

Det är särskilt intressant att Wålsten använder just begreppen ”artificiell” (konstgjord, onaturlig) och ”utopisk” (overklig, orealistisk) i sitt försvar för en fortsatt ekonomisk tillväxt.

För vad är egentligen det ekonomiska kretsloppet om inte ett fullständigt artificiellt rum, med lagar konstruerade och påhittade av människan? Lagar som kan utvärderas och – om de inte fyller sitt syfte – skrivas om av människan. Vi är så totalt omgivna av och inneslutna i detta rum att vi tenderar att glömma bort att det inte är av naturen givet, utan av människor skapat.

Det ekonomiska rummet omges i sin tur av ett större rum – det ekologiska sammanhanget – som i motsats till det ekonomiska kretsloppet inte är konstruerat av människan, utan tvärtom i ordets fundamentala bemärkelse, som antonym till artificiell, är naturligt. Ett rum vars väggar sätter bestämda ramar för det inre artificiella rummets expansion. Ett rum vars grundläggande lagar – som termodynamiken – inte kan skrivas om.

Man kan naturligtvis önska att naturlagarna skulle kunna skrivas om. Om man inte är lagd åt det naturvetenskapliga hållet kan man t ex hänge sig åt fantasier om att entropiprincipen skulle kunna kastas om i motsatt riktning om vi bara låter den ekonomiska ”kreativiteten” och ”vår dröm om att slippa begravas och lämna allt vi älskat bakom oss” ”driva tillväxten”. Man kan fantisera om sådant. Jag gjorde det ofta som liten när jag skulle somna. Och Timbro gör det uppenbarligen på arbetstid. Men jag skulle nog vilja hävda att man då hänger sig åt utopier. Eller ännu värre: totalt bänga och oansvariga fantasier.

Den centrala tesen i Wålstens resonemang är annars den klassiskt panglossianska: Tillväxt är ”en förutsättning för god miljö”. Och om tillväxten nu råkar skapa en del problem så kan de problemen bara lösas med mera tillväxt. Som bevisning för denna tes anför Wålsten följande observation:

”idag ligger de tio mest förorenade städerna i Kina, Indien, Zimbabwe och Peru. Fattiga har vare sig resurser eller makt att vårda sitt närområde.”

Det kan verka närmast skrattretande idiotiskt att låtsas som att makt och resurser inte alltid är en relativ egenskap. Men näringslivets intresseorganisationer har kastat fram just detta argument så länge som miljöfrågor har diskuterats och som svar på varje ansats till nyansering av tillväxtmålen. I början på 90-talet betalade Arbetsgivarföreningen dåvarande docenten i nationalekonomi, Marian Radetzki, för att skriva boken Tillväxt och miljö i vilken Radetzki på samma vis upplyser läsaren om att den ”värsta miljöförstöringen finns ... i de fattiga och inte de rika länderna”. Radetzki urskiljer att ”basmaterialintensiva” aktiviteter i rikare länder i stor utsträckning har ersatts av serviceaktiviteter, och drar av detta slutsatsen att det finns ”ett obegränsat utrymme för en uthållig tillväxt.”

Alf Hornborg har sprättat upp Radetzkis resonemang jäms med bokryggen i artikeln Ymnighetshorn eller nollsummespel? (Socialistisk debatt 34 ):

”En central skillnad är uppenbarligen Radetzkis antagande att en ekonomisk aktivitet och dess miljöeffekter sammanfaller geografiskt. Om miljön är förhållandevis god där tillväxten är hög (och vice versa) drar han slutsatsen att tillväxt minskar miljöbelastningen, istället för (eller kanske utan att hysa några betänkligheter inför?) den lika tänkbara tolkningen att tillväxtens miljöeffekter har förskjutits till andra delar av världssystemet. […]

När Radetzki hävdar att det finns ett positivt samband mellan ekonomisk tillväxt och miljökvalitet måste man fråga sig hur detta samband egentligen ser ut. Handlar det om att tillväxt upplöser miljöproblemen som sådana (och inte bara lokalt) eller att den förskjuter dem till fattigare områden? Hela tiden infinner sig den avgörande frågan ”var?” Var förbättras miljökvaliteten? Var uppstår möjligheter att konstruera artificiella mikromiljöer som minskar slitaget på den lokala miljön och var hämtas naturresurserna för att bygga dessa miljöer. Var kan landskapet återgå till naturtillståndet, och var görs resursuttagen som avlastar dessa landskap?”

Hittills har aldrig den tillväxt skådats som minskar samhällets miljöbelastning och användning av naturresurser. Rikare länder – och rikare människor - släpper ut avsevärt mer koldioxid per invånare och förbrukar mångdubbelt mer av de (begränsade) naturresurserna än vad fattigare folk gör.

Detta samtidigt som vi – naturligtvis – i takt med växande relativ rikedom värnar vår närmiljö just genom att utlokalisera de verksamheter som förstör närmiljön till fattigare områden. Vi ökar vår miljöpåverkan men skjuter över effekterna på de fattigare.

En försämrad närmiljö för de fattiga har i själva verket under hela industrialismen varit en förutsättning för en bättre närmiljö och snabbare resor - tids- och rumsvinster - för de rika. Industrialismens fundamentala förutsättning är ett världshandelssystem som möjliggör en koncentration av naturresurser och en exploatering av periferins miljöutrymme.

Ett ganska typiskt exempel på hur sambandet i regel ser ut lyfts i den här artikeln om några av elbilens baksidor. Vi kan (i viss mån) minska våra lokala avgasutsläpp till priset av att förstöra Bolivias vildmark. Det ser ut som utveckling på våra gator, men på andra sidan klotet ser det mer ut som total destruktion.

Om ekonomin i de rikaste länderna fortsätter att växa så som de politiska målen siktar mot, och vi därigenom kan fortsätta att upprätthålla ett relativt ekonomiskt övertag gentemot fattigare länder, så kommer bytesförhållandena i världshandeln fortsätta att gälla till vår fördel. Vi kommer att kunna fortsätta att överexploatera deras naturresurser och förskjuta vår miljöbelastning till deras närmiljö. Detta samtidigt som vi överskrider den totala resursbasen än hastigare och priset för de livsnödvändiga basresurserna, som livsmedel, skjuter allt snabbare i höjden. Inte allvarligt kännbart för medelsvensken, inledningsvis, men akut kännbart för världens miljarder fattiga.

Om Lydiah Wålsten och Timbro nu verkligen menar allvar med att värna om villkoren för världens fattiga, borde de därför istället ansluta sig till målet att minska konsumtionen bland dem som har det bäst ställt, bland världssystemets vinnare. Och därigenom möjliggöra en rättvisare fördelning av det begränsade globala miljöutrymmet.

Men, det ska erkännas, att det skulle ske, det är en ren utopi.

Brigadekonomi

Foto: Camilo Pozo

Jag har varit med och drivit organisationen Byggbrigaden i fem år nu. Under hela vår existens har vi hämtat inspiration från liknande projekt runt om i landet och i världen. Vi har också i vår tur inspirerat andra. Ibland har vi blivit uppringda av någon som hört talas om oss och på den vägen har en ny brigadaktivitet, ett nytt bygge, kommit till stånd. Det är spännande och oändligt stimulerande, eftersom få saker i livet går upp mot att i ett demokratiskt sammanhang arbeta tillsammans med andra, i synnerhet om arbetets mål är att åstadkomma konkreta allmännyttiga strukturer.

Vi var på kulturhuset Kontrapunkt i Malmö och byggde under några veckor förra året. Ett projekt som började just med ett sådant telefonsamtal, någon som hade hört talas om Byggbrigaden.

Nu har föreningen Kontrakultur, som driver kulturhuset Kontrapunkt, startat en egen permanent byggbrigad: Kontrabygg. Den är helt obereonde från organisationen Byggbrigaden, utrustad med snyggt informationsmaterial och, som allt Kontrapunkt gör, grymt ambitiösa planer.

Den nya brigaden startar med inspiration från projektet i höstas. Och precis den växelverkan är en kärna i brigadtanken. Nu kommer vi i vår tur att inspireras och sporras av Kontrabygg. Vi delar redan en del maskin- och verktygsresurser. Brigaderna är produktionsorganisationer utan marknad, benchmarking utan konkurrens, en ekonomi byggd på självorganiserade gemenskaper, inspiration och samarbeten.

Brigaderna skapar reella ekonomiska resurser. Vore kulturhuset Kontrapunkt ett företag så skulle det idag vara värt miljoner. Bara under sommarbrigaden byggde vi in värden för mellan en halv och en miljon, om man nu skulle få för sig att försöka värdera den brigaden med en monetär måttstock.

Men varför skulle man det? Det främsta värdet från det bygget var inte ekonomiskt, utan socialt. Det var upplevelsen, den delade erfarenheten, minnena, de nya kunskaperna. Och bruksvärdet i de nya lokalerna, den infrastruktur som brigaden bidrog till att skapa för det sociala föreningslivet i Malmö. Det verkliga värdet var den kvarhängande inspirationen, som idag har resulterat i att Kontrabygg sett dagens ljus.

Såhär kan en produktiv ekonomi också vara organiserad. I brigadekonomin behövs inget privat ägande, inget vinstintresse och inga beordrande chefer. Arbetet i brigaderna föds inte ur tvång utan ur längtan efter att få utföra meningsfulla sysslor. För i grund och botten är vi det arbetande djuret, att få arbeta är ett av människans mest fundamentala behov. Ett behov som det ekonomiska systemet stängslat in och exploaterat, belagt med ockupationer.

I marknadssamhället erkänns idag bara en legitim drivkraft för arbetet: vinst. Och därför får ungdomarna på Ung Företagsamhet lära sig att deras idéer måste kunna omvandlas till affärsidéer för att de ska kunna genomföras. Innovativa tankar som inte kan omsättas i affärsmodeller sorteras bort.

Men se, det finns ingen affärsidé i brigadbyggandet. Ändå skapar brigaderna reella ekonomiska värden. Och samma observation är giltig för vilket open sourceprojekt som helst: demokrati, delaktighet och gemenskap är fullgoda och mycket produktiva ekonomiska drivkrafter. Wikipedia hade värderats till flera miljarder dollar om det varit ett företag. Det hade sett bra ut i tillväxtstatistiken, men hade det gjort världen bättre? Hade det gjort Wikipedia bättre?

* * *
För övrigt pågår just nu planeringen för årets sommarbrigad i Byggbrigadens regi. Den kommer att äga rum i Uppsala mellan 11-23 juli. Och vi kommer liksom föregående år att samarbeta med Kvarnby folkhögskola och Vänsterns akademi. Det blir därmed en studiemedelsberättigad sommarkurs för den som vill passa på att få lite mer teoretiskt kött på benen. Mer information på hemsidan inom kort.

Bilder i posten från Kontrabyggs byggstart 19/2 2011. Fotograf: Camilo Pozo.

Ägoismens patetik

Det privat ägandet är både den ideologiska och strategiska nyckeln till den borgerliga politiken och sällan har det uttryckts mer innerligt än av Reinfeldt själv, då han i DN igår kommenterade det faktum att Stockholm under borgerligt styre, i samma takt som allmännyttan i innerstaden ombildats till bostadsrätter, har blivit kraftigt mer ekonomiskt och socioekonomiskt segregerat. Statsministerns korta svar på detta allvarliga samhällsproblem är att helt enkelt inte se det som ett problem, eftersom:

”Det har funnits en efterfrågan från fler att äga sin bostad och den har varit rätt att bejaka”

Samtidigt som denna ”efterfrågan” på att ”äga sin bostad” (eller om man vill uttrycka det lite mindre insmickrande: chansen att göra en arbetsfrivinst på 1-3 miljoner på en bostad från den avvecklade allmännyttan) enligt statministern alltså har varit ”rätt att bejaka”, så vore det fel av politiken att bejaka den stora efterfrågan som finns på fler hyresrätter i innerstaden, eftersom hyresrätten enligt Reinfeldt per definition inte kan fungera i centrala Stockholm:

”Alla som varit i närheten av Stockholms innerstad vet att hyresrätten som idé inte funkar där. Hyresrätten ska man lämna över till nästa hyresgäst, men i realiteten har det blivit en svart marknad.”

Lustigt kan man tycka, hur politiker väljer sina argument ibland. När det handlade om avdraget för hushållsnära tjänster så löd argumentationen att den stora svarta marknaden med dylika tjänster bara kunde försvinna om området skattesubventionerades, men när det kommer till hyresrätten kan eventuell svarthandel bara försvinna genom att hyresrätten som sådan utplånas.

Omfattningen på handel med hyresrättskontrakt kan diskuteras, min bild är att de flesta hyresvärdar är mycket måna om att bekämpa den, men det ska inte förnekas att den finns. Dess existens är ett uttryck för två ting.

Dels att det finns en efterfrågan på hyresrätter i goda kommunikationslägen som kraftigt överstiger utbudet, vilket i sin tur är ett resultat både av att många hyresrätter under de senaste åren har försvunnit från marknaden genom ombildningar, och av en fullkomligt otillräcklig nyproduktion. En aktiv bostadspolitik med ett ökat bostadsbyggande kunde råda bot på det.

Dels att det finns faktorer som hämmar cirkulationen på förstahandskontrakt, faktorer som får folk att behålla sina kontrakt efter avflyttning och t ex ta risken med olovlig andrahandsuthyrning. Mycket tyder på att detta beror på att det idag har etablerats en utbredd förväntan på fortsatta ombildningar av Stockholms hyresrätter till bostadsrätter. Alla vet att numera kan ett hyresrättskontrakt endera dagen plötsligt kan vara värt en eller två miljoner. Vips. Till skänks från samhället, poststämplat alliansen. Klart man håller i sitt kontrakt då. Det står ju ”allianslotteriet” skrivet i stora bokstäver över det. Lotteriet där alla som deltar vinner och alla som inte deltar är med och betalar.

Reinfeldts påstående att hyresrätten till sin natur inte skulle kunna fungera i Stockholms innerstad är alltså, i sig, fullkomligt nonsens.

Så, vad är det då egentligen som får moderatledaren att reagera med sådan uppenbar avsmak mot tanken på fler hyresrätter i innerstan?

Jag tror att det handlar om två saker.

Det första är en simpel politisk ekvation, materiell aritmetik. Alla stockholmspolitiker har gjort den. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter är ett av de främsta taktiska stödjebenen i permanentandet av en borgerligt sinnad befolkning i Stockholms stad. Både alliansen och oppositionen vet att den som har stora banklån och/eller sitter på en privategendom större än genomsnittet, får andra materiella och ekonomiska intressen - och tenderar att rösta mer konservativt och borgerligt. Alliansen har genom utförsäljningen av den gemensamt ägda allmännyttan och (en i högsta grad planerad) bostadsbrist, medvetet och aktivt omprogrammerat det ekonomiska egenintresset hos de röstberättigade i Stockholms stad. De socioekonomiska kartorna har ritats om. Antingen har befolkningen helt enkelt bytts ut, som på söder, eller så har den fått sina egenintressen grundligt förskjutna genom att över en natt lyftas upp till bostadsmiljonärernas skara.

En större andel hyresrätter skulle kullkasta den strategin, det vore inte så taktiskt. De borgerliga partierna kommer därför aldrig medverka till att öka andelen hyresrätter i kommunen. Det gör de inte i någon kommun. Har hittills aldrig skett.

Det här är ett gammalt dilemma och jag avundas inte socialdemokraterna och vänsterpartiet i Stockholms stad utmaningen att försöka vinna tillbaka stadshuset. Det kan hända att det visar sig att det helt enkelt inte är möjligt med rådande socioekonomiska sammansättning i staden, lika lite som vi någonsin kan vinna Danderyd eller Lidingö. Det kan behövas en eller två vänsterregeringar som ställer mycket tydliga och konsekventa krav på den kommunala bostadsförsörjningen innan Stockholm åter kan bli en contested ground.

Hursomhelst. Det är det ena. Ren taktik. Vilket Reinfeldt eller andra allianspolitiker naturligtvis aldrig skulle erkänna högt eller på svenska.

Reinfeldts andra stora problem med tanken på en ökad andel hyresrätter i innerstan är egentligen mycket mer intressant, för här öppnar sig ett litet titthål in i statministerns hjärna, och hur världen verkar se ut där inne. Reinfeldt svarar, när journalisten Lasse Granestand undrar om det inte ska finnas några hyresrätter alls kvar i innerstaden:

”Hyresrätten har absolut ett värde för dem som inte har ett insatskapital.”

I statsministerns värld kan hyresrätten alltså ”absolut ha ett värde" för den som av ekonomiska skäl inte kan köpa sin egen lägenhet. Då, men bara då.

Detta är inget annat än social housing, särskilda bostäder, i särskilda områden, för de fattiga. Hyresrätten, tycker Reinfedlt, är en upplåtelseform som är till för folk i ”Skärholmen och på Järvafältet”, för att tillämpa chiefens egen mycket statsmannamässiga red lining av mandatperiodens utsedda utanförskapsområden.

Social Housing, hus för de fattiga, är bostadspolitikens motsvarighet till välfärdspolitikens riktade fattigstöd. Motsatsen om man så vill, till en generell välfärdspolitik.

Social Housing är vanligt i många anglosaxiska länder som inte har en utvecklad allmännytta. I Sverige har vi inte social housing, vi valde istället, politiskt och medvetet, att bygga ut en allmännytta som håller hög klass och är till för oss alla, inte bara som en nödlösning ”för dem som inte har ett insatskapital”. Vi som vuxit upp eller tillbringat en lång del av våra liv i hyresrätter hos kommunala bostadsbolag - min färd går via Vätterhem, Karlskronahem, MKB och Poseidon - ser den klara poängen med hyresrätten i den generella välfärdens form. Det är en fantastisk idé, vars bästa tid dessutom ännu inte har infallit.

För egen del kan jag konstatera att hyresrätten aldrig har varit mitt andrahandsval, det är den upplåtelseform jag föredrar, även om jag teoretiskt skulle kunna köpa en lägenhet. Jag är glad att slippa bli livegen hos banken och fjättrad vid ränteutvecklingens koppel, eller korrumperad av vinster som min lägenhet ska jobba ihop åt mig genom att rida på prisökningar som essentiellt sett baseras på andra människors nöd.

Hyresrätten är ett bekymmersfritt boende. Kompetent förvaltat av duktiga och ambitiösa bostadsbolag, med hög standard, flexibelt att flytta från och flexibelt att flytta till. Och med en förutsägbar utveckling av boendekostnaden, tack vare att alla hyresgäster förhandlar om hyran gemensamt.

Det här perspektivet är statsministern helt främmande.

Jag tror det är så enkelt: för en fullblodsmoderat – och boy, är Reinfeldt en blå fullblodare – är idén att ickeägande kan vara att föredra framför ägande totalt befängd. Jag kunde lika gärna ha bett om en tallrik gul snö till frukost.

Tanken på växande privategendomar fyller fullblodsmoderaten med en varm go känsla, medan gemensamt ägande för moderaten är någonting vämjeligt, grått och meningslöst. Tanken att människor kan leva ett helt liv utan att nervöst sträva efter att samla på sig tillhörigheter, kapital, fastigheter, fyller fullblodsmoderaten med fasa. Det borde inte vara möjligt. Därför verkar Reinfeldt så snudd på äcklad i intervjun: hyresrätter smutsar ner moderaternas vackra innerstadstavla. Förstår verkligen inte journalisten detta? Vi kan inte ha folk utan ambitioner, folk som går runt och inte äger i innerstan!

Privategendomens främjande i alla lägen, det är punkten där en verklig moderat aldrig tvekat att lämna politisk taktik bakom sig för sin övertygelses skull. För synen på det privata ägandet handlar just om en innerlig övertygelse, det som (vid sidan av MUF:s spritfester) fick moderaterna att ge sig in i politiken från första början. Privategendomen som ideologi, som plikt och skyldighet. Som religion.

Det hela är lite sjukt, men samtidigt gulligt. Fast på ett perverst vis. Som när regeringen uppvaktade kronprinsessan med en platt-TV, det hade de fyra partiledarna kommit fram till var en symboliskt lämplig present till en person som redan har allt. En stoooor platt-TV. Jätteplatt. Senaste plattheten. Och jättedyr. DEN ska Vickan få. För att visa att vi bryr oss. Gulligt.

Ett av problemen med den här böjelsen är att alliansen inte är ensamma om den. Tvärtom. Kapitalismen har gjort privategendomens religion – ägoismen – till en global sjuka. Och det är ett trossystem som är både korkat, vidskepligt och till råga på allt håller på att ta livet av hela planeten. I globala skala innebär ägoismen ett privat överflöd och privat resursslöseri parallellt med offentlig fattigdom och ständigt otillräckliga medel till det som verkligen behöver göras.

Ägoismen är fem personer som var och en sitter på varsin ingrediens till en tårta. De blänger misstänksamt på varandra och alla vaktar på sin ingrediens. Ingen tårta blir någonsin gjord, för det skulle förutsätta att alla först släppte ifrån sig sina ingredienser till det gemensamma tårtprojektet. Den tanken fyller ägoisterna med skräck. Sakta surnar grädden och ruttnar äggen under dem, medan de turas om att gnälla på den offentliganställde bagaren: du kan ju ingenting, kan inte ens göra en tårta, va? Vi avvecklar dig, din sopa.

Ägoismen är villaägarens swimmingpool som står oanvänd under 98 % av tiden. 1 % av tiden plaskar poolägaren några crawltag från kant till kant, 0,5% av tiden är den full av löv och 0,5 % av tiden rengörs den av den RUT-finansierade poolskötaren. En offentlig bassäng, å andra sidan, byggd med många villaägares, och andras, gemensamma skattepengar, kan med de sammanlagda gemensamma medlen göras stor nog för att man ska kunna motionssimma meningsfullt i den. Och beläggningsgraden understiger aldrig 60 %. Det är resurseffektivt.

Det hela är, milt uttryckt, inte särskilt komplicerat. Trots det är den rådande politiken inriktad på att ge villaägaren diverse avdrag (borgerligt ord för bidrag när bidraget går till borgare) så att han kan anlägga sig en privat swimmingpool, vilket bekostas genom att lägga ner den gemensamma offentliga bassängen. Det är ju en jättedum politik. Slösaktig. Ekologiskt ohållbar.

Lika korkad som ägoismen är, lika smart är det med gemensamt ägande och allmänna nyttigheter för den stora majoriteten av oss. Även för dem som idag svärmats till att se sig själva som ”medelklass”.

Ta allemansrätten. Ingen i Sverige behöver äga en strandtomt för att en het sommardag kunna simma ut ensam i en svalkande skogsjö. Idag garanterar allemansrätten och strandskyddet den friheten och möjligheten åt var och en av oss. Utan att vi behöver äga något. Vi behöver inte ta ett miljonlån på banken för att kunna köpa en ostörd bit strand för vilken vi får ensamrätten utskriven på ett papper, och genom vilken vi samtidigt, för att själva komma fram till stranden, begränsar alla andras tillträde.

Hade vi inte haft en allemansrätt skulle det istället ha funnits en enastående efterfrågan på strandtomter i Sverige. Drömmer du också om att bada i en riktig sjö? Nu har du chansen att köpa en EGEN bit strand! Mäklarna hade fått mängder av extra jobb. En ny marknad. Tillväxt! Och Reinfeldt hade kunnat avskaffa strandskyddet med hänvisning till att ”det har funnits en efterfrågan från fler att äga en bit strand och den har varit rätt att bejaka.” Statistiken hade därefter talat sitt tydliga språk: under den senaste mandatperioden har mängder av svenskar kunnat förverkliga drömmen om en egen bit strand. Sverige har blivit ett folk av strandägare. Tack alliansen, ni gör oss rika! Eller? Är det något vi har missat?

Ah, vi har blivit ägda.

Andra: Storstad, Daniel Swedin, Johannes Åsberg,

Utvecklingen

Det var hit vi skulle, va?
(På samma tema.)

När slemmet tar över

Det är ju inte mitt parti, men jag tänkte ändå yttra några tankar med anledning av Primegate, PR-byrån Primes försäljning av agendasättandet i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, som i juni bortslumpades till Svenskt Näringsliv för drygt fyra miljoner kronor (ungefär halva vänsterpartiets valbudget). Aftonbladet avslöjade affären i onsdags i förra veckan, den har därefter omskrivits i främst socialdemokratiska delar av bloggosfären, förbigåtts med tystnad på andra håll och i övrigt komplett ignorerats av alla stora medier utom Aftonbladet. Vilket i sig känns en aning konstigt. En oroväckande tystnad. För det här är ingen bagatell, även om det gjorts intensiva försök att bagatellisera.

* * *
När jag första gången organiserade mig politiskt i Jönköping i mitten på 90-talet var socialdemokraterna ett av mina alternativ. Politiskt är jag demokratisk socialist och organisatoriskt kunde jag ha blivit socialdemokrat, men jag kom istället att gå med i vänsterpartiet och Ung Vänster. Samma sak gjorde många andra politiskt intresserade ungdomar i mitten på 90-talet. Ung Vänster växte under de åren fort i hela landet, i takt med att Göran Perssons normpolitiska svångremspolitik offrade offentliganställda, pensionärer och ungdomar för att klämma in Sverige i stabilitetspakten, samtidigt som Gudrun Schyman och Lars Ohly förnyade vänsterpartiet med ett grundläggande feministiskt perspektiv. I Jönköping var vi både större och mer aktiva än SSU.

De allra flesta av dem som gick in i Ung Vänster kunde i likhet med mig mycket väl ha blivit socialdemokrater. Vi var unga, men vi var inte frasradikaler. Vi var inte ens, pinsamt nog, särskilt revolutionära. Anledningen till att vi valde att istället gå in i vänsterpartiet med dess små resurser och relativt isolerade ställning i politiken istället för in i den starka socialdemokratin, var i flera fall, bland annat för mig, att vi uppfattade att vänsterpartiet var det parti som stod upp för de klassiska socialdemokratiska idéerna om en en reformistisk socialism, fördelning efter behov och jämlikhet i praktiken, medan socialdemokraterna själva höll på med något helt annat.

Jag har aldrig ångrat mitt val. Inne i vänsterpartiet blev jag en del av en stolt och vacker partigemenskap, ett stråk i svensk politik som vuxit och fördjupats i sin egen tradition parallellt och tätt intill det nationella folkhemsprojektet. Alltid mån om att ta ett steg till, fördjupa reformerna, kritisera tillkortakommandena, sveken och den okänsliga storskaligheten, värna den nationella suveräniteten och den antiimperialistiska internationalismen. Vänsterpartiet är på gott och ont det ständiga oppositionspartiet. Men inte enbart; det är också ett parti som höjer blicken mot de horisonter av möjliga socialismer som öppnar sig bortom den dagliga – nog så viktiga – budgethanteringen i kommunerna. En rörelse full av längtan till underbara dagar framför oss.

Min tid i Ung Vänster sammanföll delvis med Niklas Nordströms klättring upp genom SSU, som på ett sorgligt vis bekräftade att jag för min del hade valt rätt. Om jag blivit SSU:are hade jag, likt de SSU:are jag umgicks med, fått ägna mer energi åt att vara besviken / förbannad på min egen intrigerande ledning än att arbeta mot ett gemensamt mål och hämta energi ur känslan av rörelse framåt.

Mina kamrater från tiden i Ung Vänster har idag fortsatt ut i yrkeslivet inom olika sektorer. De är begåvade och de kommer att uträtta stordåd i sina liv. Socialdemokratin gick miste om deras energi, deras skärpa och intelligens och deras vilja till att uppoffra sig och arbeta för de idéer de tror på, det samhälle de älskar och den morgondag de vill vara med och bygga. De kunde ha burit socialdemokraterna dit. Nu kommer de inte göra det.

Detta är något som socialdemokratin måste förstå om den någonsin vill komma tillbaka som dominerande politiskt och idémässigt kraftfällt. Det var inte skattepolitiken eller, för den delen, Ilja Batljans katastrofala butlerutspel, som sänkte socialdemokraterna i valet 2010. Det var att ni misslyckats med att få en återväxt i den rörelse som allting utgår från. Att ni glömt bort vilken bränsleblandning en folkrörelse drivs med: förtroende och en brinnande längtan.

Vi som bär politiken, vi som utgör de politiska partiernas grundmateria, vi som eldar på våra vänner, läser partiprogrammen och pressutskicken, som försvarar prioriteringarna vid frukostborden, lunchborden och kafferasterna, deltar i nätdiskussionerna och skriver insändarna, delar flygbladen och slipar på motionerna till kongresserna, ordnar öppna möten och förbereder fika, meckar med nyckelöverlämningar till partilokaler, koordinerar massaktioner med grannrörelser, affischerar på arbetsplatser och skolor, punktmarkerar rasister och gör tusen andra saker för våra partier, vi har hjärtan av kött och blod som måste bli vidrörda av en brinnande längtan för att fortsätta slå.

För att demokratiska folkrörelser, till vilka partierna historiskt har räknats, ska vara livskraftiga och handlingskapabla, så måste medlemmarna – rörelsens grundmateria – med fullständig vishet veta att det är vi som är rörelsen. Inte att vi är inhägnad boskap som flyttas runt i ett spel vi inte är invigda i eller saknar tillträde till. Den socialdemokratiska ledningens oförmåga att lyssna på rörelsens medlemmar, och bredviljan att istället lyssna till predikanter som representerat helt andra intressen, fick er att gå miste om en generation unga på 90-talet. Och därför tappar ni också förmågan vinna val idag. Eftersom ni inte har kvar dem som brukat vinna valen åt er; era symaptisörer, era medlemmar. Alla de som satte rosen på kavajslaget eller bröstet varje dag och med stolthet kallade sig socialdemokrater.

Bland alla de vägar ett parti kan köra sönder sin medlemsbas på finns det ingen som är mer effektiv än misstanken om att partitoppen är full av förrädare, överlöpare, opålitliga personer som skor sig själva, spelar med dolda kort och företräder andra intressen än vad som officiellt uppges. För en folkrörelse är den misstanken som att blanda vatten i bränslet. Bensinen ser ut att finnas kvar i tanken, men den har blivit obrukbar.

Jag vet inte vem som ska vara stolt över att att dela parti med Niklas Nordström. Vem som kan sätta på sig den röda rosen idag med tilltro till ledningen och den egna politiken när partiet samtidigt bjuds ut till försäljning på Primes kundmöten och när kunden är svenska arbetsgivarföreningens kamporganisation.

Aftonbladets reportage i veckan och de påföljande aningslösa undanflykterna från de inblandade med fingrarna djupt ner i syltburkarna har avslöjat en bäckfisk av lobbyister som rör sig i gråzoner mellan sina roller som partimedlemmar och som konsulter med externa, ibland hemliga, uppdragsgivare. En bläckfisk med tentakler som sträcker sig djupt in i rörelsens interna diskussioner, drar i lämpliga trådar och stänker sitt slem över personer på rätt positioner. En bläckfisk uppfödd på pengar från intressen utanför arbetarrörelsen, som förskjuter styrkeförhållandena och luftutrymmet i partiets interna diskussioner. Som förändrar politiken, reducerar medlemmarna till boskap. Det är en bläckfisk som inte i längden kan samexistera med en folkrörelse, den kan bara konsumera folkrörelsen, tills den är ensam kvar.

Många, också bland de sosseröster som har kritiserat Primes hemliga avtal med Svenskt Näringsliv, har samtidigt försvarat att ledande socialdemokrater ska kunna vara verksamma som PR-konsulter med externa uppdragsgivare, parallellt med att de deltar i partiets idéutveckling. Det anförs rentav att rörelsen behöver lobbyisterna. Jag finner detta perspektiv, direktimporterat från den politiska kulturen i Bryssel, obegripligt.

Jo, jag inser att vi inte kommer runt att lobbyister finns. Men det måste vara varje demokratisk rörelses plikt att minimera deras inflytande, eftersom det alltid ligger i lobbyisternas uppdrag att sätta folkrörelsedemokratin ur spel, att på olika sätt kringgå och spela över medlemsviljan, till förmån för sina egna projekt och agendor. Bara så kan de maximera sitt inflytande. För min del skriver jag gärna upp framväxten av lobbyistkasterna, PR-byråerna och det intensiva nätverksfroterandet mellan makthavare av olika färger som tunga poster på det skuldkonto som förklarar folkrörelsernas samtidiga förtvining under de senaste 10 åren.

Varje historisk erfarenhet visar att lobbydemokrati och folkrörelsedemokrati är två modeller för parlamentarisk demokrati som är oförenliga med varandra. Och i valet mellan de två är folkrörelsedemokratin, för en demokratisk socialist, absolut att föredra. För, som Lena Sommestad konstaterar:

”I takt med att penningintressena tar över politiken växer tyvärr både uppgivenhet och cynism. I USA är det en självklarhet att den som har pengar har mer makt i demokratin. Det är självklart att den fattige är maktlös.”

Lobbying är det verktyg som de ekonomiskt starka använder för att köpa sig förbi principen om ett huvud en röst. USA, som är en lobbydemokrati, är ett varnande exempel. De två partierna knuffas i olika riktningar (och framförallt runt i cirklar kring en konservativt libertariansk totempåle) inte främst av organiserade interna oppositioner och fraktioner, utan i första hand av organiserade intressen utanför partierna. Intressen som verkar inte genom att synas och skriva debattartiklar utan genom att på ett personligt plan uppvakta, finansiera, puffa på och understödja partiernas ledande representanter. Rörelserna sker på ytan, inte på djupet. Politiska förändringar börjar uppifrån, inte underifrån. Modellen är institutionaliserad och hyfsat reglerad, men, som Lawrence Lessig säger så djupt problematisk att den amerikanska demokratin är ”essentially broken”. Den omöjliggör också, vilket Lena Sommestad konstaterar, en amerikansk arbetarrörelse.

För de ledande partiföreträdarna är det naturligtvis en rätt schysst modell. De bjuds på middagar och konferenser och uppvaktas och får pengar i fickan och får känna sig viktiga. Medlemmarna är reducerade till boskap istället för det omvända förhållandet i, den för ledarna mer krävande, folkrörelsevarianten, där medlemmarna är uppdragsgivare och ständigt måste uppvaktas av ledarna.

Samtidigt leder lobbydemokratin till ett genuint – och inte heller direkt orimligt – förakt ute i landet för ”eliten i Washington”. Ett förakt för politiker och politik som gör stora delar av Amerika, utan förankring i demokratiska rörelser, mottagligt för populistiska projekt.

Vi har i Sverige haft en parlamentarisk modell som vilat på partidemokratiska processer. De har inte alltid varit så väldigt transparenta utåt, men för medlemmarna i respektive parti har de varit tillgängliga och tydliga, vilket varit det centrala. Det glöms ofta bort idag när transparens, på goda grunder, hyllas och efterfrågas i alla sammanhang: skälet till att partierna har gjort en tydlig åtskillnad mellan insida och utsida är inte för att att stänga ute och hemlighålla utan för att värna om interndemokratin. Om medlemmarna ska ha lika villkor att delta i och utveckla rörelsens samhällsanalys så måste det upprättas rum där gränserna mot externa organiserade intressenter är värnade och tydliga.

När nu lobbyistkulturen har accepteras, när ”PR-konsulterna” får börja komma och gå som de vill i korridorerna som en självklar del av det politiska livet, då är rörelsedemokratin illa ute. Partiet förverkar i rask takt sitt kvarvarande förtroende och bränner av sina aktiva medlemmar.

De direkt och indirekt inblandade i Primegate är, som redan konstaterats, överslätande i sina kommentarer. De tycks, verkligen, inte förstå. Erik Laakso menar på sin blogg att han visserligen kan vara köpt ibland men att han "inte är ägd" och att han "gärna tar emot kapitalets pengar" eftersom han "har integritet och kan förhålla [sig] fritt från yttre påverkan". Ändå redovisas inte uppdragsgivarna. Men, "kom ihåg att det är skillnad på att vara köpt och på att vara ägd", uppmanar Laakso. Jag förstår inte riktigt distinktionen, men minns i anslutning till den kryptiska uppmaningen att Engels noterade att den enda egentliga skillnaden mellan slaven och arbetaren är att arbetaren ser ut att vara fri därför att han inte sålts en gång för alla utan istället säljer sig själv bit för bit varje dag, vecka och år. Det är bara att gratulera Laakso som i den postmoderne bloggarens skepnad får erfara denna grundläggande marxistiska insikt.

Icke desto mindre: betald av anonyma uppdragsgivare för att seglandes under officiell flagg som oberoende socialdemokratisk bloggare tycka saker i specifika frågor = köpt = ägd.

Widar Andersson, tidigare ordförande för friskolornas riksförbund, kallar för sin del Aftonbladets avslöjanden för ett ”bottennapp”. Inte för att de blottlagt att Svenskt Näringsliv investerat fyra miljoner för att få tillgång till arbetarrörelsens blodomlopp i fackklubbar och arbetarekommuner i syfte att att vrida den socialdemokratiska interndebatten i en viss riktning, utan för att de stänkt smuts på Niklas Nordström.

Visst gör det ont när kamrater brister, men det måste finnas en ände på hur självutplånande ni socialdemokrater får vara! Att klippa av Niklas Nordström, Carl Melin et consortes från partiet är inte smutskastning, det är renhållning. Vill ni alls ha en rörelse kvar och inte bara några kilometer korridorer där det ränner runt konsulter är det ett nödvändigt renhållningsarbete som måste göras. Att vara PR-konsult med hemliga kunder måste betraktas som att i effektiv mening vara dubbelansluten. Att sluta hemliga avtal med den politiska motståndarsidan och mörka det för sina partikamrater måste vara skäl för att bli permanent portad.

”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt.

Jag spyr. Jag begriper inte hur man kan komma på att ursäkta sådana förräderier. Någon jävla ordning får det vara, också i det parti som en gång var Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti.

Andra: Marika Lindgren-Åsbrink, Johannes Åsberg, Ali Esbati, Janne Rudén, Efter Arbetet, Lena Sandlin, Mats Engström I, II, Martin Moberg, Nisse Sandqvist, Thaher Pelaseyed, Kaj Raving, Calle Fridén, HBT-sossen, Peter Johansson, II, Anne-Marie Lindgren

Full fart nedåt i fållorna

Den senaste internationella PISA-undersökningen, som presenterades av Skolverket igår, målar upp en djupt deprimerande bild av den svenska grundskolans utveckling sedan år 2000. Det är samtidigt ett porträtt av den alltmer klassegregerade skolans ansikte; ett anfrätt och sönderhackat anlete.

I årets undersökning låg fokus särskilt på läsförståelsen. 26 miljoner elever i 65 länder jämfördes. Finland, Kanada och ett antal asiatiska länder placerar sig i topp medan Sverige, som historiskt har legat i toppskiktet, hamnar på 15:e plats - motsvarande en genomsnittlig OECD-nivå. Försämringen omfattar alla elevgrupper, både låg-, mellan- och högpresterande elever. Men det är de svagaste eleverna som har tappat absolut mest. Skillnaderna mellan olika elevgrupper har ökat, likvärdigheten i skolsystemet har minskat kraftigt skriver Skolverket:

”Det samlade intrycket [...] är att Sverige under 2000-talet tappat sin position i toppen som ett av de länder med de mest likvärdiga skolsystemen till att numera inte vara mer än ett genomsnittsland när det gäller likvärdighetsaspekter. Denna relativa nedgång beror inte så mycket på att övriga länder kommit ikapp utan den främsta orsaken är att likvärdigheten i Sverige har försämrats under tidsperioden. Dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever ökat, dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor ökat och dessutom har betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund förstärkts.” (sid 27, sammanfattning av rapport 352, min kursivering)

Jan Björklund kommenterade studien vid en pressträff på Rosenbad och retirerade till sin klassiska försvarslinje: skolans problem och de fallande resultaten ”beror på beslut som togs på 80-talet.” Detta är fortfarande en patetiskt svag ursäkt, som vederläggs av statistiken: det stora resultatraset och i synnerhet den stora urholkningen av likvärdighet, har inträffat först under de senaste fem-tio åren.

Likafullt. Skolans problem är äldre än nuvarande regering, det har Björklund rätt i. Det innebär dock inte att han är utan skuld; den senaste läroplanen för grundskolan var ett borgerligt verk och hans eget parti har varit den destruktiva friskolereformens och det fria skolvalets främsta tillskyndare. Och den avgörande kritiska frågan nu är: har den nuvarande skolministern en politik för att få tillbaka skolan på rätt kurs? Är de reformer som genomförs steg i rätt riktning? Nej, han har inte det. Nej, de är inte det. Dessvärre har Björklund inget annat att erbjuda än mer av fel medicin.

Varför? Möjligen för att att han är ideologiskt oförmögen se bjälken i skolpolitikens öga.

Magnus Oskarsson på Mittuniversitetet, som har varit projektledare för den svenska delen av PISA-studien, sätter de försämrade resultaten och den ökade resultatspridningen i samband med det fria skolvalet och segregationen mellan skolorna. Samma sak har Skolverkets tjänstemän påpekat i tidigare undersökningar. Att några sådana samband skulle kunna existera förnekar Björklund inledningsvis vid pressträffen, men modifierar därefter sitt svar: ”Det finns en segregationseffekt i valfrihetsreformen [...] Det fria skolvalet kan påverka en ökad spridning i resultaten.”

Ett litet steg för människan, ett stort steg för en liberal.

Dock, säger Björklund, är detta inget som man ska ”stirra sig blind på”:

”Jag vill då säga att huvudproblemet i den här mätningen är inte den ökade spridningen, det är att alla sjunker. Sen sjunker några mer än andra, men det är på något sätt i Sverige som att om alla går till botten jämlikt så vore det bra.”

Oviljan att erkänna och urskilja den kraftigt försämrade likvärdigheten som ett avgörande problem gör Björklund oförmögen att lösa skolans kris.

För skolministern behöver inte gå längre än till sina egna experter eller till den pedagogiska forskningen för att få klart besked om att likvärdigheten och resultaten i skolan inte kan ses som två skilda frågor. De är, snarare, oskiljaktiga: det existerar ett tydligt och återkommande samband mellan hög likvärdighet i skolan och bättre resultat för både hög-, medel- och lågpresterande elever. Likvärdiga och integrerade skolsystem är en förutsättning för bra kunskapsresultat för alla elever, medan skolsystem som dras isär ger sämre resultat över hela linjen.

I en kommentar till PISA-studien reflekterar Skolverkets undervisningsråd Anita Wester kring exemplet Finland, som återigen placerar sig i topp. De starka finska resultaten illustrerar att det inte finns något motsatsförhållande mellan goda resultat och hög likvärdighet, konstaterar Wester, detsamma gäller ”flera länder som har höga kunskapsresultat i PISA”, de rankar sig också genomgående som de mest likvärdiga skolsystemen.

Det är just genom de kraftiga försämringarna i skolans likvärdighet som Sverige skiljer sig från Finland och de andra skolsystem som ligger kvar i resultattoppen.

Det är centralt att urskilja att de här förstärkta klassfållorna inte beror på olycksfall i arbetet. Det är planerade och avsedda förändringar. Det är privatskolesystemets, skolpengens och valfrihetens förutsagda utfall, resultatet av snart 20 års hängiven strävan att bryta sönder den likvärdiga ”sosseskolan”, ett skolsystem som borgerligheten alltid har hatat, eftersom det sätter samhällelig jämlikhet framför gynnade individers och gruppers självförverkligande. Det här politiska projektet började inte med Björklund, men vår nuvarande skolminister hyser inte heller någon önskan om att lägga om kursen mot mer likvärdighet. Och därför vill han helst slippa hela den diskussionen.

Samtidigt underkänner PISA-studien Björklunds egna favoritförklaringar till resultatkrisen i skolan.

Under samma period som resultaten har sjunkit kraftigt så har det ”disciplinära klimatet i skolan”, skolministerns absoluta favvofråga, förbättrats (alltså: graden ordning och reda ökar) i Sverige. Det sammanfattande indexet för det disciplinära klimatet för Sverige i PISA 2009 skiljer sig inte från OECD-genomsnittet. Sverige lider inte av en ”disciplinkris” som Björklund återkommande vill få det att framstå som. Det disciplinära klimatet i skolsystemet är inte heller direkt korrelerat till resultatutvecklingen.

Länder där elever ”differentieras tidigt till olika studieprogram uppvisar lägre grad av likvärdighet men uppvisar inte högre genomsnittliga resultat jämfört med länder där differentieringen av elever sker i senare skolår”, Ändå verkar regeringen för mer nivågruppering och tidigare differentiering och betygsättning.

Skolsystem som har en ”högre grad av konkurrens mellan skolor om elever uppvisar inte högre resultat. Däremot innebär högre grad av konkurrens mellan skolor att likvärdigheten påverkas negativt genom högre grad av segregation” Ändå verkar regeringen för en fri skolkonkurrens. (citaten ur sammafattande rapporten, sid 28, min kursivering)

Skolverket har i tidigare rapporter (”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” och ”Vad händer med likvärdigheten i svensk skola?”) lyft fram flera orsaker till de försämrade resultaten:

1) den ökade segregeringen i skolan, sammanhängande med det fria skolvalet och friskolesystemet i kombination med en ökad boendesegregation.

2) den decentraliserade styrningen (kommunaliseringen) av skolan, som inneburit att det finns stora skillnader mellan hur mycket resurser kommuner lägger på skolan och att kommunerna är dåliga på att fördela resurser utifrån skolornas olika förutsättningar.

3) den alltmer differentierade och individualiserade undervisningen, där ansvar flyttas över till hemmen, elever ges mindre lärarstöd och utsätts för mer nivågruppering baserat på behov av särskilt stöd eller kunskapsnivå, vilket, skriver skolverket, ”leder till alltmer homogena grupper.” En utveckling som ”riskerar att leda till ökade skillnader dels på grund av så kallade kamrateffekter, det vill säga att elevernas resultat påverkas av hur eleverna i deras omgivning presterar, dels att lärare tenderar att sänka sina förväntningar på elever i grupper med lågpresterande elever, vilket ytterligare påverkar dessa elevers möjligheter att uppnå goda resultat.”

Parallellt med denna regelrätta Hadesvandring så är Finlands framgångar naturligtvis en nagel i ögat, eller en finne i örat, på den svenska skolpolitiken. Ett gäng grundläggande skillnader mellan ländernas skolsystem pekar också mot de främsta orsakerna till skillnaderna i kunskapsresultat:

1) I Finland står kunskaperna i centrum för skolpolitiken och skolpraktiken, inte ordningsfrågor eller jämförelser mellan skolor.

2) Finland använder mycket lite av nivågruppering. Man skiljer inte hög- och lågpresterande elever åt. Däremot har man många specialpedagoger.

3) Finland storsatsar på skolbibliotek och skolhälsovård.

4) Finland har satsat på höga lärarlöner och behöriga lärare med högskoleexamen.

5) Finland har ett sammanhållet skolsystem och mycket få friskolor. Man har inget skolval, elever går på den skola man bor närmast. Det är dock ett system som man precis nu har börjat slå sönder. Av precis samma dubiösa ideologiska skäl som det skett i Sverige.

6) Finland har inte heller skurit ner på utbildningssektorn som vi gjorde i Sverige under 90-talskrisen.

Resultaten i PISA-studien bekräftar vad som i stort varit känt sedan tidigare men tydliggör också att trenden har accelererat under de senaste åren. Tillsammans med tidigare uppgifter om hur borgerliga styren spär på problemen borde detta vara politiskt sprängstoff för en alert och aktiv opposition. Skolpolitiken kunde mycket väl ha varit ett vinnarområde för de rödgröna i valet. Björklunds höga profil i skolfrågor har haft fyra år på sig att omsättas i verklighet, men inte resulterat i någon genomtänkt regeringspolitik. Förändringar som pekar åt fel håll och helt missar de kritiska huvudfrågorna, samt låga utspel kring frågor av symbolkaraktär präglar Björklunds ministergärning.

Oppositionen i skolpolitiken representeras av Mikael Damberg som skrev en artikel i Expressen igår med anledning av PISA-studien. Dessvärre förstår jag överhuvudtaget inte vad han vill säga, om han vill säga något, vad han vill göra eller hur en skolpolitik i hans regi skulle skilja sig från den nuvarande. Det enda som egentligen framgår är det Damberg undviker att tala om: han nämner inte med ett ord det fria skolvalet, skolpengen, friskolesystemet eller de privata vinsterna.

Av rädsla för att uppröra någon ömhudad mittenväljare eller för att han inte förmår göra analysen?

Jag vet inte, men det känns som att det är ett problem.
För oppositionen och för skolan.

Att tänka flera tankar samtidigt om Julian Assange

Igår och idag har arresteringen av Julian Assange dominerat nyhetsflödet. Gripandet är en följd av att den svenska polisen utfärdat en internationell arresteringsorder, gällande ett fall av våldtäkt, två fall av sexuellt ofredande och ett fall av olaga tvång.

Gripandet sker samtidigt som Paypal, Mastercard och VISA stryper möjligheterna att donera pengar till Wikileaks, samtidigt som Wikileaks servrar utsätts för upprepade attacker, samtidigt som etablerade medier och journalister ställer sig på de mäktigas sida och vill tysta Wikileaks och samtidigt som diplomater talar öppet om att avrätta Julian Assange. Detta som svar på den hemligstämplade information Wikileaks läcker ut, där makthavare över hela världen avslöjas med byxorna nere.

Är det ett sammanträffande att Assange grips just nu, samtidigt som Wikileaks både skriver om historien, hyllas och attackeras? Med största sannolikhet: ja.

Ibland är det helt enkelt så att skeenden sammanfaller.

Under hösten har det vuxit upp en stor global rörelse till stöd för Wikileaks viktiga arbete. Det är glädjande och direkt nödvändigt. Intressekampen kring informationsflödena skärps, hemligheter är strategiska vapen i dagens maktutövning och Wikileaks innebär, som jag skrivit om tidigare, en fundamental och positiv styrkeförändring i informationsmaktbalansen mellan ledare och folk, särintressen och allmänhet.

I och med gripandet av Julian Assange ställs Wikileaks anhängare inför en av sina första stora utmaningar. Att inte tappa huvudet fullkomligt.

Det har hittills inte lyckats så väl. Dygnet efter gripandet har istället urartat i en oändlig rad av förvirrade antifeministiska uppkastningar, bäst klädd i ord och bild av praktidioten Glenn Beck, som förvisso inte är anhängare till Wikileaks eller Assange, men inte missar tillfället att smäda och förlöjliga svenska feminister. På Facebook har det startats ”Free Julian”-kampanjer, som om han vore fängslad. Etablerade feminister tar ställning för att Assange inte kan vara skyldig till våldtäkt, baserat på uppgifter i tabloidpressen. Normalt rimligt förnuftiga vänsterprofiler sluter sig till att eftersom Assange jagas av CIA så kan han inte samtidigt begå sexuella övergrepp, det skissas upp avancerade indiciekedjor för att framställa Anna Ardin, den ena av de två målsägarna, som CIA-anknuten, Claes Borgströms hemsida kraschas av ett gäng puckon med datorer... Gosh. Frihetens försvarare tvekar inte en sekund att kasta all feministisk medvetenhet de eventuellt kan ha påstått sig omfatta, över bord, slå armkrok med reaktionärer och dra okritiska slutsatser om vad som faktiskt hände i Stockholm i i augusti. Vilka som är skyldiga och vem som måste vara oskyldig. För dem råder det inga tvivel om att Assange är utsatt för en komplott. Inte för att de vet, utan för att de bestämt sig för den bekväma vägen att se världen i svartvitt.

Utan tvivel har Assange mäktiga fiender. Med hänsyn till det är reaktionerna bland hans supportrar möjligtvis på något plan begripliga. Men det hindrar inte att det som utspelar sig, som Mymlan skriver, är precis som Bjästa, men i global skala. En populär och framgångsrik kille som vi beundrar måste vara oskyldig. Två okända kvinnor – groupies, helt klart – kan enbart vara ute efter uppmärksamhet och bekräftelse och väljer att utnyttja vår favoritkille. För att skada honom eller för att själva tjäna på det. Varför vill de krascha vårt party, när vi hade det så trevligt?

Ur ett strategiskt perspektiv är det läge för alla som dragit snabba slutsatser kring komplotter och Assanges oskuld att spara på krutet tills det verkligen behövs. För kriget mot Wikileaks har ännu knappt brakat lös och Julian Assange kommer att vara lovligt villebråd för väldens mäktiga lång tid framöver. Ni gör er själva och kampen för informationsfrihet och transparens en otjänst genom att ge Julian Assange frikort.

Så, försök istället hålla några tankar i huvudet samtidigt:

• Flera parallella och av vandra oberoende skeenden kan pågå samtidigt i en människas liv, det händer trots allt oss alla dagligen. Tillvaron är inte en roman med en på förhand uttänkt handling där allt som sker sitter ihop på ett logiskt vis. Det Assange anklagas för i Sverige är något annat än det han samtidigt jagas för av världens säkerhetstjänster.

• Att Julian Assange grundade Wikileaks innebär inte att han därmed inte kan begå sexuella övergrepp. Det är rentav både praktiskt och teoretiskt fullt möjligt.

• Huruvida det har skett eller ej vet vi dock inte, vi vet bara att två personer efter samråd med sin advokat, tillika tidigare Jämställdhetsombudsmannen, Claes Borgström, har anmält Assange för våldtäkt och sexuellt ofredande. Det är anklagelser som måste utredas och prövas, detta helt oavsett om den anklagade samtidigt är en hjälte i andra avseenden. Att göra gott med ena handen innebär inte att man är fri att samtidigt göra ont mot andra med andra handen.

• Det enda rättsäkert möjliga sättet att pröva anklagelserna är genom en formell rättsprocess. Svenska åklagare har prövat anklagelserna och funnit dem vara starka nog för för en internationell efterlysning. Efterlysningen har försenats av formella brister, och händelsevis sammanfallit med Cablegate. Wikileaks har löpande gjort nya stora avslöjanden under året, när efterlysningen än hade gjorts hade den kunnat sammanfalla med en ny publicering på Wikileaks. Ingenting tyder på att detta är avsiktligt från åklagarens sida.

• Att en av de två kvinnorna befann sig på en fest dagen efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp, betyder inte att ett sexuellt övergrepp eller en våldtäkt därmed inte kan ha ägt rum, som diverse självutnämnda psykologer försöker få det till. Människor kan reagera på tusentals sätt efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp. Man behöver inte ens vara förkrossad eller må särskilt dåligt – våldtäktsoffer har faktiskt ingen sådan skyldighet – det kan ändå vara fråga om ett övergrepp, som ska prövas mot lagen.

• Ingen av de inblandade har någonting i sin bakgrund eller beteende som tyder på CIA-kopplingar. Mer osannolika CIA-agenter än socialisten Claes Borgström och feministen, ekumeniska följeslagaren och palestinavännen Anna Ardin får man leta efter. Honeytrapteorin faller på sin egen orimlighet. Naturligtvis, för de verkliga konspirationsteoretikerna, och de har varit många de senaste dagarna, bevisar den låga sannolikheten enbart att en CIA-länk måste finnas. För så listiga är de ju, säkerhetsgubbarna.

• Använd lite Ockhams rakkniv för bövelen.

Det viktiga för Julian Assanges anhängare och Wikileaks försvarare nu är att se till att gripandet och prövningen mot anklagelserna i Sverige inte övergår i att Assange lämnas ut till USA. Men för att den striden alls ska kunna tas är det absolut nödvändigt att inte gå vilse i onyanserade sammanblandningar av olika skeenden, och att, kort sagt, inte förvandlas till konspirationsteoretiska reaktionärer.

Läsning: Salon

We, the Small People

Det här var lite småkul. En undersökning från konsultföretaget Source slår hål på myten om att chefer inom privat sektor skulle vara mer begåvade än sin offentliga kollegor. Enligt Source är det snarare tvärtom:

”Resultaten från begåvningstesten och personlighetstesten var entydiga – den enda signifikanta skillnaden stod att finna i begåvningen. Ledare på exekutiv nivå i den offentliga sektorn visade sig helt enkelt ha en högre Generell begåvning jämfört med sina kollegor på motsvarande nivå i privat sektor [...] I övrigt fanns inga signifikanta skillnader i begåvning, riskbeteende eller personlighet såsom ambitionsnivå mellan ledare inom privat respektive offentlig sektor.”

Myten om den offentliga sektorns inkompetens vårdas ömt inom det privata näringslivet där den bland mycket annat nyttjas som försvar för varför en genomsnittlig direktör ska tjäna mer än statsministern och mångdubbelt mer än välfärdens hjältar, men resultaten pekar alltså både mot att det går att attrahera kompetenta och begåvade chefer utan att erbjuda fantasilöner och att den privata sektorn trots högre lönenivå misslyckats med att attrahera de mest begåvade cheferna.

Förhållandet kan dock vara påväg att ändras, enligt utredaren Jana Cagin, eftersom offentlig sektor under lång tid aktivt har förknippats med en ”negativ (själv)bild”. När unga akademiker idag i högre utsträckning än förr väljer bort offentlig sektor som arbetsgivare, så är den främsta orsaken enligt Cagin den ”låga status som förknippas med offentlig verksamhet”.

De flesta av de chefer som ingick i studien hade också mycket riktigt påbörjat sin karriär inom offentlig sektor ”när det fortfarande sågs som något hedersvärt att vara en samhällstjänare” skriver Source och sätter fingret på den förändring som väntar när den nuvarande exekutiva chefsgenerationen ska ersättas:

”Om tio år har de flesta som var med i den här studien hunnit gå i pension och den nya generationens ledare hunnit tillträda. Frågan är då om en liknande studie kommer visa samma resultat, eller kommer dagens oförtjänt dåliga rykte hunnit bli en självuppfyllande profetia där man inte längre lyckas attrahera de bästa medarbetarna?

Det är, som Source konstaterar, fråga om ett oförtjänt dåligt rykte. Som inte bara odlas inom privat verksamhet och bland borgerliga politiker, utan också, vilket är allvarligast, bland offentliganställda själva. Min personliga erfarenhet är att många chefer inom offentlig sektor har internaliserat myten om offentlig verksamhet som sämre och mindre effektiv än privat och inte förstår de fundamentala skillnaderna i verksamheternas målsättningar. Istället försöker de få den offentliga verksamheten att likna privata företag. Det är också vad tidens dominerande förvaltningsfilosofi föreskrivit.

Ytterst är detta dåliga självförtroende och låga status resultatet av ett medvetet politiskt projekt med målet att undergräva all offentlig verksamhet och slå upp allt större hål för privata företag att göra vinster på "välfärdstjänster".

Konsekvensen av att den offentliga sektorns särskilda idé inte värnas mot angreppen är i slutändan att dess särskilda idé försvinner och att det därför, allt annat oaktat, blir allt svårare att upprätthålla en hög kvalitet. Den offentliga sektorn har nämligen alltid varit beroende av medarbetare på alla nivåer som ser sitt uppdrag som viktigt och sätter en personlig stolthet i att göra det väl, att bära samhället. Det emotionella engagemanget kan inga privata arbetsgivare stampa fram, med aldrig så fläskiga incitamentsprogram.

Idag borde SKL, Statskontoret etc lära av historien och urskilja hur det historiskt har varit möjligt att attrahera toppbegåvningarna till offentlig verksamhet: var tydliga med idén i det offentliga uppdraget, lek inte affär utan arbeta upp en gemensam stolthet över det som stat, kommuner och landsting gör. Ni kommer få hängivna, engagerade och begåvade chefer som det privata näringslivet bara kan drömma om.

Att bygga en stolthet räcker dock inte, om den rådande förvaltningsdoktrinen samtidigt obönhörligt fortsätter att driva all offentlig verksamhet mot successiva försämringar genom styrsystem som konstant sätter ekonomiska mål före verksamheten. Då kommer stoltheten spricka som en uppblåst ballong i mötet med den krassa verkligheten där det finns allt mindre att faktiskt vara stolt över. Det är därför också nödvändigt för en offentlig sektor som vill förbli relevant och attraktiv att göra upp med den omöjliga ekvationen "att politiker ständigt ska ha fokus på att pressa kostnader, till skattebetalarnas nytta, samtidigt som krav riktas mot personalen att leverera mer volym och bättre kvalitet för pengarna." Som kloka Lena Sommestad konstaterar är det nödvändigt att i den ideologins plats istället bygga starka "institutioner och styrsystem som är utformade för att värna allmänintresset."

Film från sommarbrigaden