Arkitekturkritik

Byggnader kan analyseras på olika sätt. Kommer man inte på något att skriva om själva huset kan man t ex köra lite unket mumbojumbo istället:

"Det finns en kvinnligt inbjudande gest i SKB:s entréer och trapphus, med inramade tavlor, fasta sittbänkar och utbredda dörrpartier i ljus björk, söta väggkulörer och golvmönster, fina tak och vägglampor som nästan snuddar vid både huvud och axlar och så de obligatoriska postfacken, det är lite som sju sorters kakor redan innan man fått av sig rocken. Det finns en kanske manlig trötthet i mig som tackar nej till sittplatsen." (från Arkitektur 5/95)

När kapitalister köper jord

När storkapitalisterna börjar slå sig på jordbruk kan det nog finnas skäl att fundera över den kommande resurskrisens proportioner.

Krösusfamiljerna Lundin och Kinnevik, tidigare mest kända för att borra efter olja i brinnande inbördeskrig respektive att kränga porr och förnedringsunderhållning (bland annat), storsatsar nu på att köpa upp rysk jordbruksmark genom ett gemensamt bolag med det apokalyptiskt klingande namnet Black Earth.

Marken värderas till omkring 500 dollar per hektar i nuvarande pris, men vd för Lundins investementbolag Vostok Nafta säger till Avanza att värderingen kan vara omkring 10 000 dollar per hektar inom några år. Ägarna kalkylerar med en avkastning på investerat kapital på 20%.

Den underliggande analysen torde vara ungefär denna, även om den aldrig sägs rakt ut: jordbruksvaror är påväg att bli en bristvara. Klimatförändringarna gör tidigare viktiga jordbruksregioner till ofruktbara öknar och kostnaderna för det kemikaliserade jordbruket kommer växa i takt med stigande oljepriser. 195 000 hektar jord i den tempererade klimatzonen är en strategiskt värdefull resurs, vars värde av sig självt kommer att öka i takt med att annan mark blir obrukbar. Den kommer snart vara värd sin vikt i guld.

Det är naturligtvis i sig tragiskt att befolkningen på rysslands svartjordar, efter att i decennier ha pungslagits av det sovjetiska storjordbruket, nu får se marken köpas upp av utländska riskkapitalister. Just som den håller på att bli värdefull. I praktiken har man att se fram emot en återkolschosering, fast den här gången går produktionsvinsterna till kapitalister istället för till Moskva.

Men det finns, alltså, även en annan aspekt här också: det verkar som om Romklubben kommer få rätt tillslut. I alla fall tycks det som om kapitalisterna kalkylerar med det scenariot.

För snart 40 år sedan publicerades Limits to Growth som använde datorsimulationer (den tidens datorsimulationer!) för att förutspå vart den exponentiellt växande resursanvändningen skulle ta oss. Romklubben förutspådde, med vissa vetenskapliga aspirationer, att en resurskatastrof skulle inträffa under de närmaste tjugo åren.

De spådde fel, under 90-talet badade istället världen i billiga råvaror, överflöd av mat och energi. Limits to Growth blev ett bevis bland världens alla Norbergare för att miljölarmen var betydligt överdrivna. Katastrofen uteblev ju, så varför oroa sig?

Men katastrofen har bara skjutits framåt. Vi har förhandlat till oss respiter genom att öka energiinsatsen och utnyttja substituering. Nu är vi inne på sista och avgörande substitueringsrundan när vi skall ersätta hela vår användning av fossila bränslen med biobränslen. Dvs jordbruksmark. Dvs oops, har någon i ansvarig position räknat på det här?

Kosekvenserna börjar visa sig, allt mer lavinartat. I dagarna har FAO och WFP larmat om växande matbrist i västafrika som en följd av det ökade världspriset på spannmål. TT-AFP:

Världens stigande efterfrågan på miljövänligare bränslen, som den i Sverige så populära etanolen, leder till att bönder överger livsmedel till förmån för grödor som ger bränsle. [...] Livsmedelspriserna i Mauretanien, Guinea-Bissau och Senegal har rusat uppåt under 2007, säger Stéphanie Savariaud.

I Mauretanien, som är dubbelt så stort som Sverige men domineras av öken, står den nationella produktionen av säd för endast 30 procent av landets behov. Priset på importerat mjöl har stigit med nära 100 procent, från 200 dollar per ton förra året till 360 dollar i september, enligt WFP.

Alltså, i en värld som försöker avlägsna sig från fossilberoendet blir det istället konflikt om skogen och jordbruksmarken.

De fattigaste drabbas först och hårdast av prisförändringar på basvaror. FAO betonar att det här inte handlar om tillfälliga prisfluktuationer, det är en permanent förskjutning:

”Livsmedelspriserna kommer att ligga på en hög nivå åtminstone de närmaste tio åren. Människor kommer att tvingas ändra sina matvanor och övergå till produkter som kan odlas lokalt. Men samtidigt hotas inhemsk produktion av klimatförändringarna.”

I de meningarna ryms miljontals mänskliga katastrofer. Men uppvaknandet till det scenariot är inte ett problem för alla, tvärtom. Det finns de som kommer se sina tillgångar tiodubblas i takt med att situationen förvärras. Ett begrepp som jordränta får nya historiska proportioner när hela världsdelar hemsöks av torka och de kritiska resurserna blir allt knappare.

Därför: den som tror att alla människor har ett gemensamt intresse av att göra något åt klimatproblemen och resursanvändningen har missat den kanske allra mest centrala insikten idag: Vi har inte alls gemensamma intressen.

De besuttna har mycket att vinna på att låta världen gå åt skogen. Och de tillräckligt cyniska bland de förmögna har redan bestämt sig för att bli katastrofseklets vinnare.

Jakten på jorden har börjat. Det nya svarta guldet.

Fotografierna i postningen är tagna av Michael Poliza, som flög med helikopter från Hamburg till Kapstaden 2006.

Det här inlägget kan vi väl klassa som miljö, kapitalism, ryssland, afrika och varför inte mat?

Ett moln i byxor

Tävlingen om tillbyggnad till Asplundhuset i Stockholm har blivit arkitektursveriges största händelse och metahändelse på många år. Det har också resulterat i en stundtals uppfriskande debatt, med såväl knivskarpa inlägg som andra mer rörande uppkastningar. På spetsen av allting står frågor om arkitekturens uppgift i relation till staden, landskapet, människan och – inte minst – arkitekterna själva.

Att här oroa sig för arkitektkårens väl och ve kan verka lite förmätet, handlar inte tävlingen om att skapa en byggnad för Stockholmarna? Jo, framförallt, förstås, men mer i blixtbelysning ställer den också yrkeskårens identitet och framtid. Som bakgrund till min syn på tävlingsresultatet vill jag först utveckla den biten.

I programskrivningen för tävlingen om stadsbiblioteketets tillbyggnad efterlystes ”en byggnad som kan placera staden på den internationella arkitektoniska scenen”. Det var en problematisk ansats som gav intrycket av att det var Stockholms handelskammares behov snarare än biblioteksbesökarnas, som skulle tillgodoses. Bygger man funktionsbyggnader utifrån utgångspunkten att imponera på kameraförsedda gäster från utlandet, då blir resultatet sällan särskilt bra.

Uppmaningen ledde många tävlingsdeltagare till att söka efter det spektakulära och de sedan utvalda förslagen väckte allmänhetens förväntningar på en byggnad med hög wow-faktor.

Jag hör inte till dom som tycker det är fel om arkitektur är häftig, spektakulär eller provocerande. Tvärtom, det förtjänar många gånger sin plats. Men då det spektakulära blir en överordnad målsättning blir det problematiskt. I synnerhet då det handlar om ett stadsbibliotek.

Över lag kan man säga att den nutida arkitekturen står vid ett vägskäl. Yrkeskåren och yrket löper en allvarlig risk att gå samma öde till mötes som Hollywoodfilmen: mängder av specialeffekter lagda över helt ointressanta manus. Inom filmens värld är det en produkt av att specialeffekter blivit billigare, samtidigt som det inte finns tålamod eller begåvning nog att åstadkomma starka manus. Inom arkitekturens värld stavas orsakerna nyrika beställare som har bråttom att manifestera sin framgång, investerare som vill ha säljobjekt och städer som är rädda för att den kreativa klassen flyger iväg om man inte gödslar dess bekräftelsebehov med en eller flera höga, vridna, spektakulära specialeffektsbyggnader som sprider sina lättköpta poänger över den beiga latten.

Arkitekturen tudelas, åter påväg till den rollfördelning den historiskt haft; ett almogebyggande som inte räknas som arkitektur och ett monumentbyggande åt härskarklassen, som begränsar sitt samhällsansvar till att ge en vacker, eller bara vräkig, fernissa åt de översta skikten i ett ruttnande samhälle.

När arkitekterna ställer upp på att gång efter annan leverera spektakulär specialeffektsarkitektur gör man sig själva en otjänst. Man gör sig själva till marknadsförare. Ut med badvattnet åker den historiska positionsförflyttning som funktionalisterna åstadkom, idag så ofta tagen för given: den vidare arkitekturen. Funktionalisternas främsta bidrag till historien var vidgandet av arkitekturens verkansfält. Arkitektur är inte blott en fråga om dekorationer, sade de, utan om välgestaltade bruksföremål, en totalitet: planering och formgivning av staden, fabriker, arbetarklassens bostäder, nyttobyggnader, infrastruktur, funktion och estetik. ”Det går en rörelse genom tiden som bestämt fordrar att få skönhet in i vår vardagsmiljös detaljer” skrev Greger Paulsson 1916 i Den nya arkitekturen.

Idag formas vardagsmiljöer åter på slentrian. Ett kvalitativt och krävande begrepp som skönhet har låg prioritet i det genomsnittliga byggandet. Inom ikonarkitekturen å andra sidan, har både skönhet och vardag låg prioritet. Där är allting alltmer en fråga om effekt. Och för varje nytt spektakulärt ikonverk som tillkommer, desto mer enkelspårig och reducerad blir arkitekturen som arbetsfält.

Ok. Det blev en lång utläggning om den biten, men jag säger det för att ge en bakgrund till varför jag sympatiserar med juryns beslut.

Heike Hanadas Delphinium har ingen omedelbar wow-faktor, men det är en välavvägd byggnad som funktionellt, logiskt och elegant löser programmets problem där många andra spännande förslag istället skapade nya problem.

Det är inte en oviktig aspekt. Bruksarkitektur ska gärna vara intressant, men den ska framförallt vara funktionell. Och ett bibliotek är en byggnad där användningen måste få diktera villkoren. Bibliotekarierna och de som besöker Stadsbiblioteket måste framförallt få ett hus som fungerar och kan används under lång tid framöver. Kan huset inte användas optimalt blir verksamheten lidande och nybygget förfelar sitt syfte, att understödja bildningen. Om det nu alltså inte är för Stockholms handelskammares skull som huset byggs.

Entréplan, med koppling mellan befintliga och tillkommande delen.

I den allmänna debatten har många varit besvikna på tävlingsresultatet, från vitt skilda utgångspunkter. Somliga önskar något mer spektakulärt, andra har ansett det fel redan från början att bygga till stadsbiblioteket invid Asplundshuset. ”Asplunds komposition förvanskas” etc. För mig är den linjen en överdriven antikvarisk underkastelse inför byggnaden och platsen, som gör Asplund en otjänst genom att förvandla hans byggnad till en orörbar antiktivet. En stad måste få utvecklas och funktioner som vuxit ur sin kostym måste kunna växa genom tillägg, det ligger i stadens natur. Betraktar man Asplundshuset och området i korsningen Odengatan-Sveavägen som en fulländad och orubbelig komposition, då har man låst in sig i en syn på arkitekturen som frusna monument och tvingar i praktiken stadsbiblioteket att flytta. It might very well happen.

Asplundhuset ska förstås bevaras, men det ska inte förvaras i formalin, det tål ett välgenomtänkt tillägg i sitt närområde. Juryn har också värnat väl om byggnadens integritet genom att bevaka tilläggets lokalisering och kopplingen mellan den befintliga och tillkommande byggnaden.

Fasad mot Odengatan.

Det är också här som Delphinium briljerar och uppnår det som många hävdat varit omöjligt: att göra ett tillägg av ett betydande byggnadsprogram på platsen och samtidigt bevara observatoriekullens öppenhet mot norr och Asplundhusets solitära placering i hörnet. Ja, rentav: genom rivningen av annexen framträder byggnaden mer distinkt, med en ny luftighet kring sig. Den visuella förlängningen av postamenten i Odengatans riktning – en idé som även Asplund skissade på – är ett smart drag som i markplan anknyter tillägget till det befintliga. Den publika lågdel som binder samman de två byggnadskropparna är funktionellt bra: en rymlig, överblickbar, men generös golvyta för utställningar, nya medier och seminarier. Därefter rör sig besökaren mot de lugnare delarna, in i Asplundshuset eller upp i Delphiniums högdel.

Fasad mot Sveavägen.
Högdelen, om vi nu betraktar den exteriört, åstadkommer det positiva för platsen att skapa en naturlig avslutning och fungerar som skärm framför det mindre vackra läkarhuset. Samtidigt får Asplunds byggnad en lugn bakgrund att paradera sin välkända profil framför.

Fungerande komposition, okej. Men har Delphinium då värden som ger förslaget en egen styrka? Jag tycker det. Det är ett tillägg som inte ber om ursäkt. Med en egen karaktär, interiört och exteriört och ett konsekvent volymspråk. Rätblockets stramhet möter lekfulla rumsbildande cirklar. Det stora trapprummet har en rymdkänsla som liknar rotundans. Den kringbyggda gården har potential att bli en klassisk stadsoas. Klättringen upp på berget förtydligar observatoriekullens höjd och ger biblioteket en ny utbredning. Och fantastiskt nog: en dekorerad fasad. När såg man det sist?

Vy från Odenplan.

Men det är inga lättcashade poänger. Stockholm får ingen omedelbar ikon. Däremot kan Delphinium förmedla en gammal och viktig insikt i stadsbyggande: att varje byggnad också är en bakgrund till andra byggnader. Att även den som aspirerar på ikonisering måste respektera och interagera med sin omgivning för att uppnå en välfungerande helhet. Att också en betydande offentlig byggnad i ett sådant sammanhang med Hanna Heikes ord bör präglas av ”modesty and simplicity.”

Sammantaget gör Delphinium det som vi kan önska av bra arkitektur; löser uppgiften, förenar funktion och estetik.

Så ja, även om det säkert fanns många andra goda alternativ så var det här ett bra val. I korselden mellan Nimby- och Yimbygalningar har juryn navigerat till en lösning med arkitektonisk integritet. Det vinner arkitektkåren på. Men framförallt vinner stadsbiblioteket och staden.

PS.
Det finns ett radikalt alternativ jag inte berört här, att flytta hela stadsbiblioteket till Slussen. Det skulle kunna lösa slussenknuten, lägga samman två stora investeringar till en och samtidigt placera biblioteket vid en existerande central kommunikationsnod. Ingen dum idé, men frågan uppstår: vad ska Stockholm då ha Vasastan till? Ett ännu djärvare alternativ vore att inte bygga något nytt stadsbibliotek överhuvudtaget utan istället satsa allt på att bygga ut och rusta upp stadsdelsbiblioteken och komplettera med etthundra distribuerade småbibliotek i tunnelbanan, vid huvudstråken, utspridda över staden i anslutning till de platser där människor finns.

Det här klassar jag som arkitektur, Asplund, Stadsbiblioteket, bibliotek, Stockholm, Delphinium, Heike Hanada

Andra som bloggat om samma ämne: Bios Politikos, Tidskriften Arkitektur, Dan Hallemar, Robin Enander, Archipelagoes och förstås Humaniorabloggen (som tyvärr läggs ner).

Göteborg, lite från ovan

Eder orakade bloggskribent har idag, i egenskap av webbdesigner, blivit lite rikare, eftersom Göteborg vill ha en ny hemsida.

Det vinnande designkonceptet lär jag säkert skriva mer om någon gång här framöver, det ligger i linje med - eller bär åtminstone på potentialen till - en del av de tankar som jag tidigare berört här. Kartan, flygbilden, det geografiska informationssystemet, som verktyg för navigation, information och medborgarinflytande.

Nu äger Göteborgs stad idén. Resultatet får vi förhoppningsvis se om något år i denna eller en modifierad form. Antingen fungerar det inte alls, eller så är det början på en ny epok för svenska städers kommunikation med medborgarna. Jag föreställer mig förstås det senare.

Ägaren totalt ägd

Ibland gör det extra ont att se representanter från de gamla dynastierna försvara ett döende system. Häromåret gjorde Alf Svensson ett historiskt misslyckat försök att prata data. Han landade så fel att om hans motion hade varit en längdhoppares fotled så hade karriären varit över. På dagens DN-debatt gör Carl-Johan Bonnier ett tappert försök i samma anda.

Han tar rejält med sats...

...och här borde kanske någon ha varnat C-J för det otaktiska i att just han, som tillhör en familj som gjort sig en förmögenhet på att monopolisera och utarma det svenska medielandskapet och dagtinga kreatörer på frukterna av deras arbete, skall framträda som upphovsrättens främsta försvarare. Ägaren har en viss uppförsbacke till att vinna sympatier.

Men artikeln är uppenbarligen skriven i desperation. C-J är besviken på svenska politiker som inte kunnat samla sig till ett ”principfast” försvar av upphovsrätten i dess nuvarande former. Undfallenheten gentemot piraterna – alltså, medelsvensson – har gjort Sverige till ett ”paradis för aktiviteter som i andra länder ses som olagliga och orättfärdiga”. Alltså att sprida kultur så brett som möjligt. Det beprövade knepet att kalla sverige och svenskarna för "efterblivna" tillgrips, varefter Carl-Johan Bonnier avslutar med det tunga artilleriet. Från djupet av sin internationella erfarenhet dundrar han: ”svenska företag möter allt oftare skepsis och misstro globalt.” Det beror kanske mest på vilka kretsar man rör sig i.

Hursomhelst, det jag tänkte kommentera var följande. C-J menar i artikeln att debatten om piratkopiering handlar ”för mycket om teknik” och innehåller ”ett orimligt duckande för kärnfrågan: Är man för eller emot upphovsrätten?”

Det här illustrerar rätt väl hur hopplöst lite de gamla mediehärskarna har begripit av vad som har hänt. Kärnfrågan är nämligen inte alls om man är för eller mot upphovsrätten, kärnfrågan är om upphovsrätten i sin nuvarande form överhuvudtaget är tekniskt förenlig med den distribuerade informationsteknologin och om den alls är möjlig att upprätthålla.

Lever man i missuppfattningen att kärnfrågan är synen på upphovsrätt och att teknikformen är ointressant, då kan man landa i, som C-J förespråkar, tillgripandet av extremt långtgående sanktionsformer, avancerad trafikövervakning, möjlighet att ”involvera bredbandsoperatörerna” för att ”stänga av tillgången till nätet för den som notoriskt tillgängliggör stora mängder illegala kopior” etc.

Och allt det där kan lagstiftarna i panik och okunnighet, med de gamla mediefamiljerna som påhejare, rulla ut. Resultatet kommer bli en absurd övervakningsapparat. Men de kommer ändå inte uppnå syftet. För kopiering, fildelning, nedladdning, är vad Internet handlar om. Det är informationsteknologins innersta natur. Vilken hemsida C-J än går in på så laddar han ner filer ner till sin dator i det ögonblick som sidan visas i hans webbläsare. Det skulle behövas övervakningsresurser bortom varje rimlig gräns för en bredbandsoperatör som vill kontrollera om de dataströmmar som går från en server till en användare, mellan två användare eller i smådelpaket mellan hundra användare, innehåller ”lagligt” eller ”olagligt” kopierade filer. Det sanktionsdirektiv som EU hittat på löser inga knutar i det avseendet, det är en papperstiger.

Upphovsrättssystemet kan helt enkelt inte vidmakthållas som förr, det är ett faktum. Det finns inga realistiska möjligheter för den gamla upphovsrättens försvarare att kontrollera trafiken. De gamla formerna för upphovsrätt är därför inte applicerbara längre. Synd för er att ni inte insåg det så att ni hann stoppa spridningen av Internet innan det var för sent. Men nu ÄR det för sent.

Som tur är, för ”kreatören” finns det andra vägar för att få betalt för sitt arbete. Den enda som inte längre behövs på samma sätt som förr, är informationshallicken, mediefamiljen, den överflödiga mellanhanden. Sådana som Bonniers.

Och det är möjligen där skon klämmer.

Tekniksprång på halvfart, men på g

Nu hoppas jag att de ansvariga cheferna på NCC inser att en revolution måste få ta tid och ibland kan drabbas av bakslag. NCC:s flerbostadshusfabrik i Hallstahammar har leveransproblem och måste skära ner, rapporterar Ny Teknik. Med byggbranschens allmänna rädsla för risktagande och innovation kunde det bli dödsstöten för projektet, men NCC har investerat mycket prestige i det här så förhoppningsvis ser man över processerna och utvärderar sig själva för att förfina konceptet istället för att lägga ner.

Jag tror nämligen, liksom Jonas Westin på Betongelit, att NCC Komplett kommer att lyckas med tiden. Det finns egentligen inga alternativ, gör inte de det så kommer, måste, någon annan göra det.

Det handlar om Sveriges första fabrik för industriellt husbyggande, som varit i gång sedan i april förra året. Inte bara prefabrikation av betongellement, vad som vanligtvis ingår när branschen talar om industrialiserat byggande, utan fullständig och anpassad prefabrikation av byggnadsdelar, golv, väggar, tak och ytbearbetning som levereras i ”platta paket” till en klimatreglerad monteringshall där husdelarna lyfts på plats av en traverskran och fästs med patenterade snäppfästen.

NCC utlovade inledningsvis ”minst 1000 lägenheter per år”. Målet för i år var 600 lägenheter. nu ser det ut att bli 200. En orsak till problemen har varit, uppger vd Fredrik Arnheim, att en del underleverantörer inte klarat toleransmarginalerna. Det låter som en rimlig barnsjukdom, snäppfästena har toleransgränser som mäts inom tiondels milimeter, medan byggbranschen traditionellt tolererar fel på flera centimeter. Det är en stor omställning.


Det finns många åsikter om industrialiserat byggande, om vad det innebär för arkitektens jobb och möjligheten att anpassa byggnader efter platsen. Hela den diskussionen är egentligen av begränsat intresse eftersom branschen måste industrialisera sina tillverkningsprocesser om byggandet skall bli billigare och mer hållbart.

Potentialen är enorm. På fabriken i Hallstahammar har bilindustrin, inte byggindustrin, varit utgångspunkten, med produktionsplanering genom ett ”Volvoutvecklat it-system” och industrirobotar som tar över en del av det tunga jobbet. Två industrirobotar och en portalrobot svetsar ramverk till väggar och golvbjälklag, gjutningen av väggar och bjälklag sker i halvautomatiserade processer, gipsskivor, isolering och spånskivor skärs till i en automatisk vattenskärmaskin... det är ren industriell poesi.

Varför är då industriellt byggande nödvändigt?

Därför att den processkontroll och rationalitet som behövs för energi- och resurssnålt byggande aldrig kan uppnås med platsbyggda hus.

De hus som blivit försenade från NCC komplett i år hade kanske blivit byggda i tid med traditionella metoder, men då med forcerade byggfel som genererat energiläckage och fuktproblem längre fram. Med den industriella tillverkningsprocessen kan byggfel uppdagas tidigare i arbetet och därför minimeras, istället för att rättas till i efterhand. Precisionen ökar.

Fabriken i Hallstahammar är långt i från den traditionellt stökiga byggarbetsplatsen, det är en ren miljö, med rena golv, säker arbetsmiljö och klimatkontrollerad produktion.


Det är framtiden. Utmaningen för arkitekterna är att lösgöra sig från sina fördomar och se möjligheterna i industriella byggprocesser. Ta kampen för att fortsätta göra god arkitektur, med nya förutsättningar. I vissa avseenden rentav med större flexibilitet.

En annan aspekt av det hela är den som signaturen "grinig byggnadsarbetare" lyfter i en kommentar på Betongelit:

”prefab är, i huvudsak ett jävla skit, det förvandlar oss arbetare från hantverkare i kreativ och skiftande miljö till samma 4 väggar varje morgon, det dödar den relativa friheten vi åtnjuter i vårat arbete och utsätter oss dessutom för samma risk som övriga industrin dvs. att produktionen flyttar utomlands och utförs av folk för 10 spänn i timmen”

Det här är ett dilemma i alla industrialiseringsprocesser. Med mer prefabrikation minskar friheten i arbetet, makten flyttar uppåt. NCC talar också mycket riktigt om att det inte finns några egentliga byggjobbare i NCC Komplett, bara operatörer på fabriken och montörer på ”bygget”.

Men det byggjobbarna förlorar i frihet på bygget får man ta igen på andra fronter i sina nya yrkesroller. Lättare sagt än gjort kanske, men det är en utveckling som arbetare i andra industrialiserade branscher redan mött. Byggnads, som är ett starkt förbund, är särskilt väl rustade att ta strid för sina medlemmars intressen i en sådan omställning. Och det finns vinster också: framförallt en säkrare, renare och bättre arbetsmiljö.


Risken att tillverkningen flyttar utomlands tror är knappast överhängande. Det handlar ändå om att korta ledtiderna, fabriken bör därför ligga nära marknaden. Och det handlar om applicerad högteknologi som förutsätter en omgivande samhällelig infrastruktur för att fungera optimalt. Volvo har blivit kvar i Sverige men med en successivt automatiserad tillverkning, det finns skäl till det. Leveranssäkerhet är ett.


Bilderna i postningen kommer från NCC:s pressmaterial. Den här texten är för övrigt inte sponsrad av en svensk byggjätte. Läs mer på andra håll om arkitektur, byggande, industri, teknik, NCC

Meddelarfrihet

Nyligen lanserade de banbrytande metoder för att säkerställa att folk som jobbar i reaktorn är nyktra, nu tar kraftindustrin ännu ett revolutionerande steg för att öka säkerheten på svenska kärnkraftverk. Vattenfall tänker anställa en ”säkerhetgeneral” (att vi inte tänkt på det tidigare!) som får en egen dator, ett eget rum, får vi anta, och en egen bokstavskombination: CNO.

Men inte nog med den häftiga bokstavskombinationen. Den verkliga innovationen är att ”alla medarbetare ska ha rätt att kontakta CNO”.

Wow. Öppna dörrar. Hela vägen Upp.

Nu KAN det inte bli säkrare.

Jag säger ingenting

I den här delen av ankdammen är det tyst för tillfället och lär så förbli några dagar till på grund av annat arbete. Tråkigt eftersom det är mycket jag skulle vilja skriva om just nu. Men det får vänta ett tag till.

Och i väntan på det, låt oss reflektera en stund över den genialiske Christer van der Kwast, en gammal bekant från Göteborgsprocesserna, som efter att ha kommenderat fram en sanslös polisiär överreaktion på ett krogbesök vet hur man lättar upp en tråkig situation genom en populärkulturell referens:

- Jag säger ingenting. Absolut ingenting.

Säger han till TV4. Jag vet inte hur det lät i TV, men det gjorde sig väldigt bra på papper.

Över gränsen

[Från SvD.se]
Ja, vet ni vad! Jaga gärna tjänstemän på oklara grunder för att de har ett liv vid sidan om politiken, men att gräva i svartjobb, där går gränsen. Tycker, märkligt nog, just SvD:s läsare.

I övrigt instämmer jag till fullo med PR-killen och tidigare (s)-kampanjmakaren Harald Ullman som påpekar att socialdemokraterna borde ligga "lite lägre i den här typen av skenhändelser" (syftande på Schenström):

"Genom att delta i spelet medverkar de, omedvetet kanhända, till att minska politikens anseende och därmed dess möjligheter att förändra samhället."

Det är ett viktigt påpekande, centralt att socialdemokraterna kan ta det till sig. När den politiska debatten övergår i KU-anmälningar och drevpolitik, istället för sakfrågor, är den enda effekten att människor – med all rätt – vänder sig bort från politiken som alltmer framstår som en överexponerad och meningslös apcirkus.

De som i förlängningen tjänar på ett växande politikerförakt är högern, vars väljare fortsätter att rösta när vänsterns väljare i protest väljer soffan. Jämför för övrigt med USA, där republikanernas zippande med Bill Clintons byxgylf resulterade i ett politiskt klimat som kunde få George W Bush att framstå som den schyssta killen från landet, inte därför att han kom från ett annat parti än Clinton utan därför att han framställdes som en kontrast till de nerkletade politikerna i Washington.

Socialdemokraterna har under de senaste dagarna bevisat att de i grunden har missuppfattat vad uthålligt oppositionsarbete innebär. En tröst är att vänsterpartiet i huvudsak reagerat vettigt.

Med detta sagt är det klart att Nicola Clase ska utredas för det skattebrott hon erkänt att hon gjort sig skyldig till. Och oppositionen behöver inte göra något stort nummer av den saken. Ingen bör vid det här laget ha missat att den reellt existerande delen av de inbillade 95% fuskande svenskarna i själva verket visat sig vara medlemmar i moderaterna och tillhöra den av Stefan Fölster och Fredrik Bergström utnämnda "storstadselit" som "inte är helt medveten om [det utbredda fuskande] som pågår".

Till salu

Stadshuset prövar den elektroniska motorvägen:
Skynda att fynda.

[Via Johanna Falk]

Norra Grängesbersgatan

En stad med en gata med en blogg. Norra Grängesbergsgatan är en hyllning till en malmögata som gud och skönhetsråden glömde. Fulmamlö när det är som vackrast.

Årets sämsta drev

Visst lät det lite skojigt när Reinfeldt kallade Ulrica Schenströms och Anders Philblads restauranghångel för ett ”bakgrundssamtal”, men det gör det inte mindre patetiskt med reaktionerna från vissa oppositionspolitiker, medietyckare och regeringens egen husmoralist.

Det är inte förbjudet för politiker eller deras tjänstemän att kyssas med journalister. Det är inte förbjudet för politiker att hysa känslor eller bli kåta. Det gäller även för statsministerns statssekreterare. Att Ulrica Schenström är kapabel att sköta sitt jobb får vi alla utgå från tills det finns skäl att misstänka någonting annat. Ett hångel, eller om det bara var en kyss, sent på kvällen ger inte anledning att misstänka att hon gör ett dåligt jobb och det tyder inte heller, inte någonstans, på dåligt omdöme. Om något tyder det på att Ulrica Schenström är en människa. Och det är ju bra.

”Vi ska uppträda med integritet och värdighet” säger den genomredige Göran Hägglund som inte tycker att tjänstemän ska ”exponera sig på det sätt som framgår av fotografierna”.

Javisst, man bör i varje ögonblick räkna med att Aftonbladets paparazzifotografer står utanför fönstret. Inte en mänsklig känsla, inte ett kroppsligt begär får finnas kvar i den gudfruktige plastpolitikerns till fullkomnad värdighet stelopererade kropp.

I det sexistiska kacklet har mannen i dramat, TV4:s politiske reporter Anders Philblad, sluppit ut genom bakdörren. Vilket är det sunkigaste med hela historien, för om det är någon som har förbrukat sin trovärdighet så är det Philblad, vars jobb i dagarna har varit att lämna objektiva rapporter från moderatstämman. Att Philblad har jävproblem borde vara uppenbart och det borde hans chefer ha insett direkt. Nu tappar istället hela TV4 i trovärdighet.

Men nej, inte lika kul att titta åt det hållet, låt busgrabben smita så kan vi alla spotta på den exponerade kvinnan ett tag. Eller vad säger du, Juholt?

Andra bloggar om: Ulrica Schenström, Anders Philblad, Håkan Juholt, Göran Hägglund, regeringen

Fria

"Och vi kom fram till den väldiga inhägnaden där hästarna skulle släppas på sommarbete. Alla hästarna ställdes upp på linje. Avsittning. Sadlarna lyftes av och lades några meter bakom hästarna. Så gavs order om att tränsen skulle tas av och att vi sedan skulle gå baklänges ut ur inhägnaden. Jag öppnade käkremmen drog tränset ned över hästens panna och gick bakåt. Alla hästarna stod stilla utan att förstå att de var fria utan sadlar utan träns. Sextio hästar på linje med jämna avstånd. Blickstilla. Så sträckte en av dem på halsen tog några steg och förstod. Det gungade till i kroppen. En gnäggning och hela den bruna linjen upplöstes. Det dånade under hovarna i gräset när de satte av i galopp över gärdet. Böjda mjuka halsar mjuka böljande rörelser som svanar som gungade fram ovanför marken."

Gunnar Harding, Ur Från Kungliga Norrlands Dragoner, 1967

Verktyg för deltagandeplanering

[Från Punkt.se]
Som alla kommuner med mindervärdeskomplex vill Mölndals politiker sätta sig på kartan med ett spektakulärt ikonbygge. En fräck byggnad är beställd för placering vid motorvägen och arkitektclownerna har levererat vad som efterfrågas, ett hypermodernt monstrum. Spännande utformat, men katastrofalt för stadsrummet och med stora alternativkostnader.

Allt verkar vara frid och fröjd i PR-pipelinen påväg till några sekunders berömmelse och ett halvsekels förstörd centrumbild.

Då kommer två tjejer. Två små tjejer - sådana varelser som enligt alla marknadsförares ryggradsintuition ska tycka om saker som lyser och blinkar och är moderna - och har mage att efter att ha ”sett skisserna”, påpeka att byggnaden är ful. Och inte bara att den är ful, de totalsågar den genom att säga vad alla kan se men få kan formulera lika kondenserat: att den är ”överspejsad”.

Illa nog. Men de här flickorna är inte bara geniala och välformulerade arkitekturkritiker, de är också mediestrateger av guds nåde. Så när de bestämmer sig för att kampanja mot Wingårdhs hallotripp nöjer de sig inte med att skriva ett brev till politikerna. Istället spelar de in en film, där de visar hur bra & mysiga platser i Mölndal ser ut: ”ett torg, en lekplats och ett bostadsområde med blommor”, istället för ”en massa saker bara för att sätta Mölndal på kartan”.

Inte nog därmed, de behärskar även folkrörelsearbetets basverktyg, organiserar namninsamlingar och placerar sig själva i tidningen. Julia och Emma kommer gå långt, inga tvivel om den saken. Så herrar politiker (det är mest herrar i byggnadsnämnden): ni kan lägga ner charaden här. Ni förlorar på stilpoäng. Bygg något vettigt för pengarna i stället, något som Mölndal behöver på riktigt. Kanske lekplatser, torg och fler blommor? Kanske en överdäckning av motorvägen som lamslår ert centrum, istället för en byggnad som är beroende av motorvägen för att visa upp sig? Där, kära politiker, har ni ert vägval.

Såhär långt är detta en solskenshistoria (och jag är inte mottaglig för cyniska argument om att föräldrarna skulle ha ett finger med i spelet), återstår att se om exploateringsapparaten är immun eller mottaglig för påverkan. För det hör till undantagen att det görs såhär effektiva debattinlägg från enskilda i stadsbyggnadsdebatter.

Vilket är synd. För är det någonting som engagerar nästan alla så är det konkreta stadsbyggnadsfrågor. Om det finns någonting som nästan alla har en åsikt om, så är det hur den miljö man bor i borde vara utformad.

Men för att en åsikt ska spela någon roll så måste man, som i alla sammanhang, kunna formulera den på rätt sätt, med rätt språk. Tröskeln för att påverka hur staden planeras och gestaltas har varit hög under 1900-talet eftersom språket har varit ritbordets, planbyråkratens och exploatörens.

Deltagandedemokratin har blivit därefter, minimal.

Idag har plan- och bygglagstiftningen tagit flera steg för att utveckla en demokratisk medverkan i planarbetet. Varje ändring av en detaljplan skall ställas ut och öppnas för samråd med allmänheten. För översiktsplaner är dialogprocessen än mer omfattande. Det är för all del försett med reella begränsningar; eftersom huvudintressenterna redan har gjort upp innan dess är mycket redan fastlåst när allmänheten släpps in och några större förändringar är sällan möjliga.

Men det är ett steg på vägen.

Det som saknas i många samrådsprocesser är redskapen för att diskussionen ska bli givande. Därför blir samråden ofta så torftiga. Allmänheten förväntas svara med brev i en låda eller verbala synpunkter på ett möte. Skisser, visst det är tillåtet och välkommet, men skissteknik är, lika lite som välformulerat brevskrivande, en teknik som alla kan naturligt från födseln. Det tar tid att lära sig.

Och som arkitekter vet, av bitter erfarenhet, du kan ha en aldrig så bra idé, men det som räknas är om du presenterar den på ett tilltalande sätt eller har rätt kontakter för att få den förankrad.

Så trösklarna består. Tills nu. För idag finns verktygen som skulle kunna förverkliga en verklig deltagandedemokrati i den kommunala planeringen. Om kommunerna vågade bjuda in.

Två förslag, tekniskt genomförbara redan idag, för den kommun som tror på medborgarinflytande över planeringen:

1. Ladda ner programmet Sketchup och lek med det en kväll. Det är ett gratis 3d-program, numera under Googles paraply, som tar en timme att lära sig. Efter en minimal inlärningsperiod kan i stort sett vem som helst göra snygga 3d-modeller som hjälper till att presentera en idé effektivt och begripligt. Tredimensionella perspektiv är alltid lättare att läsa än tvådemsionella sektioner och elevationer.

[Sketchup, enkelt och kraftfullt]
Sketchup är numera sammantvinnat med Google Earth vilket gör det tekniskt oerhört enkelt att placerade 3D-modeller från programmet direkt på rätt plats i ”världen” i Google Earth.

Många svenska kommuner har kommit långt, eller åtminstone en bit, med att ta fram 3d-modeller över sina centrumkärnor. Färre – så vitt jag vet inga alls – har integrerat 3d-modellerna med Google Earth eller med sina hemsidor och sitt samrådsarbete. Det vore mycket enkelt egentligen, exportera en sketchupmodell för varje lite större stadsbyggnadsprojekt, ladda upp filen på hemsidan tillsammans med en liten informationsguide och låt allmänheten göra ändringar och skicka tillbaka filerna med sina ändringar. Lägg upp dessa på hemsidan som en del av samrådsredogörelsen. Plötsligt skulle det bli kul med samråd. Och möjligt för alla att uttrycka vad de verkligen menar.

2. Ett andra förslag. Tillgängliggör en interaktiv variant av kommunens primärkarta och högupplöst ortofoto på nätet, kombinerat med en interface för användarna att ”rita” i ett eget lager direkt i kartan, ikoner för att placera träd, busshållplatser, lekplatser eller bara möjligheten att göra kommenterarer direkt i kartan om platser man vill förändra. Publicera löpande alla inkomna synpunkter via en kommunal portal för planeringsdemokrati, där kommuninvånare har möjligheten att kommentera varandras förslag, stötta förslag de gillar, samarbeta kring förslag eller göra en vidareutveckling av någonannans förslag.

[Bilden är förstås ett montage, klicka för större version]
Vid Postpolis i våras talade Lebbeus Woods om amerikansk deltagandeplanering på 60- och 70-talen. Trots ”noble ambitions” så fungerade det demokratiska deltagandet i designprocessen sällan i praktiken, vilket stupade på, konstaterar han, att verktygen och den nödvändiga lägsta ”tröskelkunskapen” aldrig nådde allmänheten:

“You have to engage people, but you also have to give them the tools to work with. You say, the rules of the game. Yeah, you have to give them the rules of the game, like when you play Poker you have to give them the rules of Poker. You can’t just start throwing cards around. So, you give them the basic rules of the game, then you give them some basic techniques: this is how you move this here, and this is how you move that there. You don’t say where you are going to move it. And then, if you’re really starting at a rudimentary level you show them some examples. You say, now it could look like this, or it could look like that, if you follow these rules.”

Med en ordentlig kommunal internetportal för deltagandeplaneringen och snabbkurser någon gång per år på skolor och bibliotek, kan den grundläggande kunskapen ges var och en för att sedan vidareutvecklas efter intresse. Inget universalmedel, men ett seriöst steg närmare den demokratiska ambitionen.

Det finns trots allt en rädsla, även om plankontoren kanske inte själva vill kännas vid det, för att släppa in allmänheten för mycket i planeringsprocessen. Om inte annat för att man föreställer sig att verklig deltagardemokrati blir än mer resurskrävande. Med utnyttjande av de möjliga internetverktygen behöver det inte bli så, tvärtom kan kommunikationen åt båda håll bli mycket bättre. Och planmonopolet, detta fantastiska samhällsplaneringsinstrument, vinner ytterligare legitimitet ju tydligare det blir att dess existens är förutsättningen för en reell demokratisk process.

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, demokrati, deltagandedemokrati, internet, mölndal

Bäverplan

Offentlig dubbelmoral stinker. Men med tillräckligt mycket parfym kan vi förstås låtsas som om allt är okej ändå. Regeringen gör nog bäst i att snabbt beställa hem en lastbil med koncentrat från Dior.

För nu ska det säljas flygplan igen. Till en militärdiktatur (*).

Egentligen hade militärjuntan i Thailand planerat att köpa in amerikanska F10-plan, men, som en anonym flygofficer förklarar för Reuters, de amerikanska exportbestämmelserna tillåter inte att krigsmateriel säljs till länder där militärkupper har ersatt civila regeringar.

I Sverige är vi, dock, mer pragmatiska. Egentligen exporterar vi helst inte vapen alls, och vi gör det självfallet inte till militärregimer... men nu har Gripenkonsortiet fått vädring på att Sverige med en eventuell affär skulle bli världsledande "när det gäller export av fighters”, och det vill man ju för allt i världen inte missa. Så vi gör väl ett undantag den här gången också. För vi må älska fred och demokrati, men ytterst är vi en nation av bävrar och försäljare.

Vad vi ska göra för pengarna? Kanske åka på semester i en annan kitschig favoritdiktatur och tänka på den svenska demokratin?

(*) Den politiska situationen i Thailand är inte helt lätt att begripa eller översätta, Znet publicerade två bra artiklar strax efter förra årets kupp som rätt väl beskriver att valet mellan den störtade Thaksin och militärjuntan var ett val mellan pest och kolera, men, samtidigt, att militärdiktaturen är det sämre av de två dåliga alternativen.

Kucinich

Dennis Kucinich är inte bara en av de mer sympatiska presidentkandidaterna, han har även väldigt rymliga fickor.

De är på riktigt

Två briljanta män i sina bästa år förgyller min fredag:

"Utan att kunna hänvisa till vetenskapliga undersökningar vågar jag därför påstå att de flesta män är så funtade att de varmt uppskattar ett kvinnligt leende och kvinnans former, en välfylld byst, vackra ben, lår, midja och vackert hår. Kort sagt allt det som de modeskapande männen oftast försöker dölja, skyla över, förfula eller göra så groteskt som möjligt [...] Vem vill klä sig i plagg som associerar till död och lidande? Vart har den omtalade kvinnliga empatin tagit vägen?"

- - -

"Är det inte ett hån mot Alfred Nobel, en av Sveriges mest framgångsrika kapitalister och industrialister, att priset som han instiftade nu tilldelas människor som är på krigsstigen inte bara mot det system som lät Nobel bygga upp den rikedom som lade grundplåten till priset, utan också mot den enskilda initiativtagande människan? [...] Under de senaste tio åren har priset i 70 procent av fallen tilldelats författare och dramatiker som är öppna med sin marxistiska läggning [...] Partibok gär före litterär storhet. [...] Vi får här också en förklaring till varför Astrid Lindgren aldrig fick litteraturpriset: hon diskvalificerade sig själv genom att offentligen kritisera den socialdemokratiska högskattestaten och genom att i sina böcker beskriva en sund svensk ungdom, hylla den enskilda, dådkraftiga individen och rentav förespråka kapitalism"

[Här är förresten en annan nobelpriskommunist som beklagligtvis tar sig friheten att tala fritt]

I Doris dalar

Det blev en science fictionförfattare som fick litteraturpriset i år. I P1:s Kulturnytt kommenterades den delen av Doris Lessings författarskap med att ”just de böckerna” inte hade ”några större litterära kvalitéer” eftersom det är svårt att ”göra något bra av science fiction”. Sen framkom det att ingen i studion hade läst Shikastaböckerna. Duh.

Nåväl, Doris Lessing har skrivit mycket och är, tydligen, i första hand läst som en feministisk författare. Vilket förstås är skitbra. Och även om det är långt kvar tills litteraturpriset reflekterar att mer än halva mänskligheten är något annat än män (10 kvinnliga pristagare på 106 möjliga försök), så är det bra att ett av 1900-talets stora kvinnliga författarskap får den uppmärksamhet det förtjänar.

Själva motiveringen var som vanligt patetiskt högtravande och dessutom skriven från ett ingrott manligt perspektiv. Eftersom Doris Lessing händelsevis inte är man och bland mycket annat har skrivit om kvinnors liv så beskrivs hon som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. Enligt Doris Lessing själv en löjlig motivering.

Hursomhelst, jag har läst Doris Lessing via hennes SF-pentalogi. Mycket tack vare att det var några av de få SF-böcker som funnit nåd hos bibliotekarierna och letat sig fram till den försvinnande lilla SF-hyllan på Jönköpings stadsbibliotek.

Doris Lessing utnyttjade SF-genren till att skriva en vittomfattande kulturhistoria som rör sig över eoner och epoker. En civilisationsberättelse full av antropologiska och etnologiska tankeexperiment. Däribland oundvikligen utforskandet av renodlade och omvända könssamhällen – matriarkala spegelbilder av vårt eget. Det här är genrens stora styrka, vilket kulturtyckarna aldrig förstått, möjligheten att ta frågor vi möter i vår vardag och följa dem till sina logiska eller absurda slutpunkter. SF är ett verktyg för att inom skönlitteraturens form diskutera samhällsmodeller och utfallet av politiska vägval.

Utflykten i SF-genren kan, liksom det faktum att hon inte är man, mycket väl ha fördröjt och riskerat att kosta Doris Lessing hennes nobelpris. Befriande att hon sket i sådana brydderier.

[Pluspoäng för den som sätter rubrikreferensen.]

Andra bloggar om: nobelpriset, nobelpriset i litteratur, Doris Lessing, SciFi, SF

Nämen!?

Nä, men vad sägs om att ge de här killarna en femdubbel löneförhöjning, åtalsimmunitet, varsitt automatiskt handeldvapen, obegränsat med ammunition, några robusta och snabba bilar som de får krascha som de vill, närmast obegränsad rörelsefrihet och en fikalåda med anabola steroider?

De är ju ändå, säkert, innerst inne schyssta killar. Visserligen har de ett lätt uppblåst självförtroende och något oproportionerlig självbild. Visserligen tenderar de att reagera oberäkneligt och aggressivt när de blir tilltalade. Visserligen har de snudd på obefintliga kunskaper om världen utanför gymmets väggar, och visserligen har de ofta inställningen att folk som talar andra språk inte behöver behandlas som människor.

Och, ja, visserligen har de blivit utsparkade från polisutbildningen och avskedade utan vitsord från militären.

Men ändå. Varför inte skicka iväg dom någonstans med order att skjuta först och fråga sen? Vi skulle kunna skicka dom till, säg, Irak. Med uppgiften att åstadkomma fred, trygghet och försoning. Det skulle kanske bli bra?

Eller så blir det helt vansinnigt dåligt. Surprise.

[Tidigare text om Blackwater]

Staket

Vad gör egentligen en arkitekt under dagarna? Jag är inte säker på att alla har det riktigt lika glamoröst som jag, men själv har jag idag brottats med ett staket. Det finns ännu så länge bara på pappret. Men det gör det inte mindre besvärligt.

Vi befinner oss i ett område med tre enhetligt gestaltade radhus, totalt tolv lägenheter. Arkitekterna och byggarna är färdiga med sitt jobb, de boende har just flyttat in och börjat ta sina uteplatser i anspråk. Nu är frågan om det går att hitta en lämplig, vacker, enhetlig form för utformningen av de staket som mycket snart kommer möblera utomhusmiljön runt husen.

Nästan alla vill ha staket för att markera sitt territorium. Nästan alla väljer olika staket, helt enkelt eftersom man tittar i olika byggkataloger eller har olika referenser. Så kan man ju få göra om man vill, men sen blir resultatet i ett tätt område såhär, och det är det egentligen ingen som vill:


[Bilderna är från ett annat område]
Fasaderna i området där staketet skall stå är klädda med stående svartlaserad träpanel. 45 mm lockläckt utanpå 120 mm panelbrädor. Den vertikala riktningen i fasaden vill jag naturligtvis skall reflekteras i staketet, i syfte att markera att det hör ihop med husen. Lösningen blir stående spjälor, som antingen har samma dimensioner som läckten eller panelen, spikade mot två bakomliggande horisontella reglar. Det skall vara rakt och enkelt utformat, enkelt att bygga och med samma karaktär som husen, inget krångligt lövsågeri.

Staketet bör vara lika vackert att se på från båda håll. ”Baksidan”, där de horisontella reglarna löper kommer ju synas innifrån husen. De horisontella reglarna måste därför fästas mot staketstolparna utan att det blir fult. Absolut enklast är att ställa stolpen ”bakom” regeln, såhär:

Med en stolpe varannan meter blir det många stolpar. ”Bakifrån” kommer det vara stolparna som syns mest. Att placera stolpen bakom skapar också problem med den eventuella ovanpåliggande vattenbrädan (som jag inte har bestämt mig för ännu), som antingen får göras bred för att täcka både spjälorna och ändträet i stolparna, alternativt blir det en separat täckplatta för stolpens ovansida, vilket bara ytterligare accentuerar de stolpar som jag alltså helst inte vill skall synas alls.

Nå. Jag har då prövat en annan väg, att placera stolparna i liv med staketspjälorna och istället fasa ur ett urtag för de horisontella reglarna. Såhär:


Det blir utseendemässigt bättre tycker jag, men samtidigt blir det krångligare att bygga, fasningarna måste hamna på exakt rätt höjd. Och det skulle ju vara enkelt för de enskilda boende att bygga... Så där har jag nu prövat fram och tillbaka och inte kunnat bestämma mig för vad som är att föredra, eller om rentav hela den här varianten borde överges till förmån för horisontella ribbor...

Det finns en grundläggande erfarenhet som man påminns om gång på gång i det här yrket, men som antagligen gäller för det mesta: allt hänger på detaljerna. Detaljer utmärks just av att de inte blir synliga förrän man betraktar uppgiften på rätt nivå. Då plötsligt blir man medveten om hur den lilla detaljen kan förändra hela bilden, hur det som verkade enkelt visar sig svårt, hur det som verkade möjligt visar sig omöjligt, hur den sömlösa övergången i själva verket blir ett fult veck, etc.

Och plötsligt måste man anstränga sig. Djävulen bor i detaljerna, brukar man säga. Men det gör också finessen. Det är i detaljerna, de små vändningarna och knappt synliga lösningarna som man kan se skillnaden mellan den begåvade och medelmåttan. Den som behärskar sitt yrke och den som fuskar sig fram.

Klart man får ångest då när det kommer till att lösa detaljerna. Även om det bara handlar om ett enkelt staket. Mitt första staket.

Skatter, knark och barnporr

Josefin Brink, med anledning av den stentrista debatten.

En helt annan väg

Vänsterpartiet har ännu en gång lagt en budgetmotion som i skarp relief till (s) och alliansen markerar var den verkliga skiljelinjen i svensk politik går. Det är återigen upplyftande läsning. En genomtänkt, genomräknad och välskriven budget som pekar ut vägen till en helt annan politik. En feministiskt, socialistisk, humanistisk och grön politik. En politik för utveckling och värdighet, för ett modernt samhälle med vettiga prioriteringar.

Istället för att hasa runt i den nyliberala tvångströja som övriga partier bär som kollektiv partiuniform visar vänsterpartiet att det finns ett fungerande realistiskt alternativ.

Provocerande naturligtvis. Så har vänsterns budget också fått många fina recensioner från politikens mest välformulerade pennor, ett axplock av omdömmen:

”Det här budgetförslaget skulle leda till gråt och tandagnisslan från Ystad till Haparanda. Hela landet skulle i stort sett kunna monteras ned, och flyktingströmmarna skulle vända så att alla reste till Kina för att ens ha chans på ett jobb.” - Bloggen Bent

”en tjock lunta med en skön blandning av planekonomi och ren galenskap.” - Marie Wickberg

”Så mycket fiffel och båg har jag aldrig tidigare sett i en budgetmotion. Ofinansierade reformer kryddas med slopade utgiftstak och planekonomiska satsningar finansierade direkt ur riksgälden.” - Roger Tiefensee

Ord och inga visor från välargumenterade skribenter. Vad finns det egentligen i vänsterns budget som utlöser sådana reaktioner? Låt oss sammanfatta, först de viktiga jobbsatsningarna. Vänsterpartiet vill anställa 150 000 i offentliga sektorn under tre år och skisserar i motionen vad det kan handla om:

32 000 fler i sjukvården

25 000 fler i äldreomsorgen

13 000 fler i handikappomsorgen

8000 fler i förskolan

5000 fler lärare i grundskolan

1000 fler genuspedagoger, 1000 fler i elevhälsan,

10 000 fler i fritidshemmen

2000 fler socialarbetare.

Jobben ska skapas genom ett riktat sysselsättningsstöd till kommuner och landsting som anställer till avtalsenliga löner där behoven finns. Bedömningen görs bäst regionalt och lokalt.

Vänsterpartiets satsning på arbeten i den offentliga sektorn är den politik som partiet gick till val på. Det är riktiga arbeten med riktiga uppgifter, uppgifter som behöver utföras. Eller? En del tycks inte anse det, så skriver till exempel CUF:s Marie Wickberg:

”Eftersom vänsterpartiets budget saknar all form av jobbskapande politik väljer man istället att anställa 150 000 personer i offentlig sektor.”

Lärartjänster, förskolepedagoger och sjuksköterskor är enligt Wickberg ren ”planekonomi och galenskap” medan dammtorkning och skoputsning i Djursholm som regeringen söker stimulera fram, är helt nödvändiga tjänster. Så märklig kan världen te sig från bäverdammens horisont.

Vänsterpartiets jobbsatsning i offentliga sektorn är förstås en medveten prioritering, ur motionens argumentation:

”Vänsterpartiet menar att ett anständigt välfärdssamhälle måste fortsätta att förbättra välfärdssektorn och inte ransonera dess tjänster efter plånbokens tjocklek. Därför behövs det betydligt fler anställda och mer resurser i offentlig sektor som avdelas dit genom statsbudgeten. Till skillnad från de avgiftsfinansierade tjänsterna, som kan växa genom ökad marknadsefterfrågan, krävs det politiska beslut för att det ekonomiska utrymmet för välfärdstjänster skall växa.”

Vänsterpartiet vill omfördela konsumtionsutrymme från den privata konsumtionen till den offentliga, från privat produktion till offentlig produktion, eftersom det är just utbildning och omsorgstjänster vi behöver mer av, för utveckling och värdighet. Fler ”folknära jobb” som kommer alla svenskar till del – till skillnad från regeringens hushållsnära jobb som i praktiken utnyttjas av en penningstin tiondel.

Regeringen som helt saknar en politik för jobb i offentliga sektorn, hittar istället på låtsasjobb i den privata sektorn. Lågproduktiva privata tjänstearbeten, skoputsning, barnpassning, säljare, privatchaufförer, reklamutdelning, telefonförsäljning – samhällsekonomiskt onyttiga McDonaldsjobb.

Det finns många problem med den typ av lågbetalda och låproduktiva jobb som regeringen stimulerar genom sänkta ersättningsnivåer, hushållstjänsteavdrag och sänkta arbetstgivaravgifter. Ett centralt problem är att de privata tjänsterna förbrukar det ekonomiska utrymme vi behöver för att under de kommande årtiondena genomföra nödvändiga utbyggnader av den arbetsintensiva offentliga sektorn, vården och utbildningen.

När tjänsteyrken växer innebär det att den ackumulerade industriproduktiviteten växlas om till tjänster med strukturellt lägre produktivitetsutveckling, varvid den samlade produktivitetsutvecklingen i ekonomin sjunker. Ju fler lågproduktiva privata tjänstearbeten som skapas, desto mindre av de ackumulerade produktivitetshöjningarna finns kvar till nya arbeten i offentliga sektorn. För det är inte som Maud Olofsson vill ge sken av, så att lågproduktiva privata tjänstearbeten ”finansierar” den offentliga sektorn, det är tvärtom så att ju fler som skall passa Wallenbergarnas barn eller skrubba Stefan Perssons pool desto fler arbetstimmar slösas inom lågproduktiva privata tjänsteryrken istället för att utveckla den nyttiga offentliga tjänsteproduktionen.

Vänsterns budget består av ”ofinansierade reformer” ljuger Roger Tiefensee i en kommentar. Sant är att det är en budget med betydande utgiftsökningar, men de är, precis som i förra budgetmotionen, finansierade.

Det finns, som budgetmotionen konstaterar, ett mycket stort ekonomiskt utrymme för offentliga utgiftsökningar bara genom att återställa skatteuttaget till de nivåer som gällde för ett år sedan:

”Om skatteuttaget bibehållits på samma nivå som 2006 skulle det år 2008 ha funnits 67 miljarder mer som kunde användas till välfärden. Kontrasterna mot ett bibehållet skatteuttag på 2000 års nivå är än mer slående. [137 miljarder år 2008]

Om vi hade använt lika stor del av våra resurser gemensamt i dag, som 1981, hade det funnits ungefär 250 miljarder mer till den offentliga sektorn.”

I linje med det uppgår vänsterpartiets reformförslag till cirka 80 miljarder kronor 2008 och ökar successivt till drygt 130 miljarder kronor 2010. Förutom de redan nämnda 150 000 nya offentliga jobben under tre år finns det andra glädjande prioriteringar i vänsterbudgeten, snabbt listat:

Individualiserad föräldraförsäkring

Nej till regeringens förslag om jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag.

Lagstiftad rätt till heltid

Höjd arbetsgivaravgift för timanställningar och behovsanställningar

10 miljarder i ekonomisk stimulans till offentliga arbetsgivare som reducerar osakliga löneskillnader mellan könen.

En procent av BNP på klimatåtgärder i budgeten 2010.

Nytt klimatbistånd som ska förebygga klimatförändringar.

Satsningar på kollektivtrafik och utbyggnad av järnvägen.

Åtta miljarder satsas under åtta år för att minska tågförseningarna.

Två storskaliga försök med klimattaxa, det vill säga avgiftsfri kollektivtrafik.

Havsmiljard till miljösatsningar i Östersön

Klimatskatt inrikesflyg

Fortsatt grön skatteväxling

Höjt studiemedel med 1 200 kronor i månaden.

Bostadsfond för att bygga 40 000 billiga och energisnåla bostäder varje år i tio år.

Nej till försämringarna för deltidsarbetslösa

Nej till införande av ytterligare två karensdagar i a-kassan.

Återställda nivåer i a-kassan.

Höjda garantipensioner med 300 kronor i månaden 2008, 400 kronor 2009 och 500 kronor 2010.

Appropå det sista, pensioner. I en kommenterar till (s)-budgeten säger Annie Johansson (c):

”Jag skulle också önska att det vore möjligt att ge pensionärerna mer pengar i plånboken och jag är övertygad om att så också kommer att ske inom mandatperioden när vi får möjlighet till reformer.”

Reformutrymme ja, hovets riksmarskalk Ingemar Eliasson var i alla fall nöjd med regeringens budget:

"Det är mycket välkommet med en budgetförstärkning efter flera år av realt urholkat anslag".

Anslagsökningen kommer att användas bl.a. för upprustning av gästvåningen på Stockholms slott, meddelar hovet.

Kul! För de mest nödvändiga satsningarna går det alltid att hitta pengar. Lägre prioriterade grupper får hava lite tålamod. Som kungen säger: - Det kommer inga stekta sparvar flygande om Du inte själv bemödar Dig om att göra Ditt bästa.

Läs också: Josefin Brink kommenterar statsbudgeten.

Tidigare budgetkommentarer: Skillnaderna blir tydliga (2005), En stålblå budget (2006), En skarp vänsterbudget (2006), En ansvarsfull statsbudget (vårbudget 2007).

Andra bloggar om: politik, ekonomi, regeringen, vänsterpartiet, statsbudgeten

Expropriera istället

För några månader sedan skrev Marita Ulvskog och tre andra socialdemokratiska ledamöter i grundlagsutredningen på DN Debatt att man ville undersöka möjligheten att grundlagskydda statlig egendom mot utförsäljningar. Det lät redan då som ett ganska dåligt förslag men gav intrycket av att mest vara ett desperat hugskott från sossar som fått slut på idéer.

Det var det tydligen inte. Nu kommer samma dåliga idé igen som en riksdagsmotion av ledamöterna Bo Bernhardsson och Margareta Persson.

- Privat egendom är ju skyddad i grundlagen så varför inte gemensam, säger Bo Bernhardsson till Aktuellt i Politiken.

En intressant motivering för all del, men jag tycker ändå inte att det håller. I en demokrati bör politikens innehåll så långt som det någonsin är möjligt hållas utanför grundlagen. En folkvald regering måste ha ett stort handlingsutrymme att genomdriva den politik de fått ett folkligt mandat för. Även om det innebär en oerhörd ödeläggelse av våra gemensamma tillgångar. Det är demokratins pris.

Motionen kommer att röstas ner, vilket motionärerna förstås visste när de skrev den. Men värre är att regeringen knappast lär ta det lugnare med utförsäljningarna om det finns anledning att misstänka att (s) på allvar vill försöka grundlagsskydda statens verk och bolag under nästa mandatperiod. Snarare tvärtom, då gäller det ju att sälja så mycket som möjligt innan eventuellt maktskifte. Och därmed förfelar väl motionen fullkomligt sitt syfte.

Om socialdemokraterna var seriösa med att bjuda utförsäljningarna av offentliga tillgångar motstånd hade man kunnat gå mycket enkelt tillväga. Det räcker för Mona Sahlin att i klara ordalag förklara att hon har för avsikt att under nästa regeringsperiod lägga fram lagstiftning för att tvångsköpa samtliga privatiserade vårdenheter, skolor och statliga bolag av strategisk betydelse för det allmänna intresset, till samma pris som de såldes för.

Sen kunde Odell få försöka hitta intresserade köpare bäst han ville.

Är det verkligen möjligt för regeringen att tvångsköpa privatiserade tillgångar? Det vet vi inte ännu, det återstår att få prövat i praktiken. Men blotta misstanken borde bidra till att minska köpviljan hos spekulanterna.

Regeringsformen innehåller ett generellt skydd mot expropriation:

”Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.” (2 kap. 18 §)

Syftet med bestämmelsen är att förhindra tanklösa, nyckfulla eller rent korrupta expropriationer och möjliggöra långsiktiga investeringar för den enskilde. Expropriation skall bara kunna genomföras på mycket goda grunder. Grundlagen talar om ”angelägna allmänna intressen”. All lagstiftning innehåller denna balansgång mellan det enskilda och allmänna intresset.

I praktiken har balansgången prövats många gånger genom tillämpning i expropriationslagen (1972:719), som berör det offentligas möjligheter för inlösen av fast egendom. Enligt expropriationslagen kan fastigheter inlösas för mycket vitt skilda ändamål, om det är motiverat av allmänna intressen, några exempel:

”Expropriation får ske för att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation.” (2 kap. 2 §)

”Expropriation får ske för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anläggning därför av större betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.” (4 §)

”Även i annat fall än som avses i 1-9 § får expropriation ske för att tillgodose behov av utrymme för byggnad, lokal eller annan anläggning för verksamhet som staten, kommun, landstingskommun eller kommunalförbund har att tillgodose eller som annars är av väsentlig betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.” (10 §)

Lagen ger, som synes, ett ganska töjbart spektrum av motiv för expropriation. I samtliga fall prövas ett överklagande ytterst mot regeringsformen, varvid staten, kommunen eller landstinget, måste tydliggöra att det finns ett angeläget allmännintresse som motiverar expropriationen.

Expropriationslagen gäller som sagt för fast egendom. Någon motsvarande lagstiftning finns inte för företag, men det står varje regering fritt att gå med sådan lagstiftning till riksdagen. Det skulle förstås bli en politisk strid utan dess like, men vad är sossarna rädda för? Att tvingas stå upp och höras i debatten?

Andra bloggar om: politik, privatiseringar, alliansen, regeringen, socialdemokraterna,

Utpressningens vardag

En liten fjantkapitalist i norr fortsätter att utöva utpressning mot befolkningen i Haparanda. Mikael Styrman, VD och ägare av Ekfors kraft, meddelade idag att han ”förlänger tidsfristen” innan han återigen stänger av strömmen till gatubelysningen, vattenverk, skolor, äldreboenden och bostäder i byarna i norra kommundelen. Bakgrunden är en gammal tvist om priset för elöverföring på det lokala nätet som ägs helt av Ekfors kraft. Elbolaget har genomfört flera stora nätprishöjningar som kommunen inte anser skäliga. Tvisten har gått upp till kammarrätten. Tills avgörande fallit är kommunen helt i händerna på Mikael Styrman.

Mikael Styrman är både egensinnig och kriminell. Men även en kriminiell idiot har rätt att driva företag och som ägare till ett kraftbolag har Styrman stor makt över sin omgivning.

Mikael Styrman ”vilar på hanen” fram till onsdag kväll. Samtidigt uppmanar Maud Olofsson, som uppenbarligen lever i en drömvärld, kraftbolaget att ”tänka på de medborgare som finns i Tornedalen och visa den hänsyn och det sociala ansvarstagande som man bör ta som elkraftsproducent.”

Enligt ellagen har elnätsägaren skyldighet att på ”skäliga villkor” överföra el. Det är en fråga om tolkningar var den nivån ligger, och bland annat den frågan ligger nu hos kammarrätten. Men fällande dom eller ej, Ekfors kraft har inga skyldigheter att ta sociala hänsyn, de har primärt en skydighet gentemot sina ägare. Alltså Mikael Styrman själv. Att se till att kunderna betalar är den överordnade uppgiften. Sådan är nu kapitalismen.

Och så kan en enskild person utöva utpressning mot ett lokalsamhälle. Det är förstås vansinnigt, men det är inget isolerat fall, det är en ögonblicksbild av det som sker varje dag jorden runt. Det är samma verksamhet som de stora elbolagen ägnar sig åt gentemot småkonsumenter och som de transnationella företagen ägnar sig åt gentemot hela länder.

De flesta av dagens kapitalister är mer verserade än Mikael Styrman, de talar inte om att "vila på hanen" utan "beklagansvärda kostnadsstrukturer", men mekanismerna är helt och hållet desamma, utpressningen är satt i system. Och resultatet: när den ekonomiska makten talar är den politiska demokratin inte mycket värd.

Demokratin är fortfarande bara till hälften genomförd. Glöm inte bort det.

Skolhuset

Aranäsgymnasiet i Kungsbacka, Wingårdhs.

I många svenska städer utgör skolhuset ortens hjärta. En universalbyggnad som används för fullmäktigesammanträden, föreningsträffar, fritidsverksamhet och undervisning. Den välhållna och påkostade skolbyggnaden är bygdens stolthet, det som knyter såväl unga som gamla till både framtiden och till platsen.

Under de kommande åren måste några miljarder läggas på att rusta upp slitna skollokaler runt om i landet har Boverket räknat ut i dagarna. Det stämmer nog. Och det finns en hel del lokaler i akut behov av upprustning. Svenska skolbyggnader håller mycket varierande kvalité, det ska gudarna veta och i champagnens tidsålder har underhållet varit eftersatt. Det finns en del helvetesbyggnader från 70-talet som borde försvinna från jordens yta. Men de allra flesta skolorna, och inte minst de som har tillkommit under de senaste 25 åren, är genomtänkta och väl gestaltade.

Skollokalerna är skolans enskilt viktigaste pedagogiska resurs. Det är byggnadens utformning, klassrummen, laborationssalarna, korridorerna, matsalen, uppehållsrummen, arbetsrummen, biblioteket, sittplatserna, utemiljön, lärarrummen, vilorummet och elevcaféterian som ger skoldagen struktur. Lokalernas utformning är avgörande för trivsel och arbetsmiljö – inlärningens grundbyggstenar.

En förutsättning för att skollokalerna ska utvecklas till de pedagogiska resurser de kan vara, det är att det finns en möjlighet att planera och investera långsiktigt. Man måste veta att skolan och elevunderlaget finns kvar under åtminstone de närmaste tjugo åren för att våga investera i nya lokaler och våga bygga med en sådan kvalité som kostar mycket inledningsvis men som betalar igen sig i det långa loppet.

Men. I det skolsverige vi fått idag är det inte tanken att skolorna eller kommunerna skall få sådan planeringsro. Ty, lyder föreställningen, då kommer de bli dästa och lata. Istället ska konkurrens och gärna överetablering råda på ”skolmarknaden”. Ingen skall vara säker på sin överlevnad. De skolor som inte kan locka till sig elever till terminstarten får läggas ner.

Priset är ett slöseri utan dess like. Som i Helsingborg, där kommunen 2003 stängde den hundraåriga Gustav Adolfsskolan på söder. Ut slängdes nyrenoverade lokaler, en nyss färdigställd matsal, hemkunskapssal, bildsal och en skinande ny idrottshall. Men kommunen hade plötsligt fått för många tomma skollokaler. Idag, fyra år senare, har man precis samma problem igen, ett överskott på 1800 platser i hela Helsinborg. Orsaken är otyglade friskoleetableringar som omöjliggör långsiktig planering: om sex år kommer det finnas fler gymnasieplatser bara i friskolorna än det finns folkbokförda elever i hela kommunen enligt Helsingborgs Dagblad. Men det är bara en beräkning, ingen vet säkert, så ingen kan planera för någonting alls.

I Helsingborg råder det ”knivskarp konkurrens om eleverna” och skolnämndens ordförande, folkpartisten Christer Rasmusson ”utesluter inte att någon [alltså en till] kommunal gymnasieskola läggs ned”. Vilket han inte har någonting emot, i konkurrensens namn. Frikostigt erbjuder Rasmusson de svällande friskolorna att hoppa in i de kommunala skolornas lokaler.

Men, eh, är det verkligen kommunens sak att hålla friskolor med lokaler frågar Sveriges Radio och Christer svarar:

”Båda parter tjänar på det här. Om vi står med tomma lokaler är det väldigt positivt om vi kan fylla upp dem med friskolor.”

Vinsten för friskolorna, säger Christer Rasmusson, vore att få tillgång till ändamålsenliga lokaler som till exempel specialsalar och matsalar.

Därmed sätter han fingret på pudelns kärna.

Det kostar pengar att bygga bra skollokaler. Mycket pengar. Så de vinstdrivande friskolorna bygger inga egna lokaler. De skolföretag som inte har samma tur som i Helsingborg, att generösa politiker bjuder bort befintliga kommunala skollokaler, de hyr istället in sig lite överallt. I kontor, gamla kaserner, lagerlokaler. Till och med lägenheter. De sitter utspridda på olika adresser eftersom de inte får plats på ett ställe. De sluter lunchavtal med kvarterets pizzeria, eftersom de inte har någon egen matsal.

Successivt håller därför idag utvecklingen av de pedagogiska lokalerna, skolans främsta resurs, på att rullas tillbaka. Inte därför att kunskapen bland arkitekter blivit mindre, utan därför att alltfler skolor helt enkelt inte håller sig med några fasta lokaler. De jobbar inte så, de kan inte jobba så. För ingen vågar, ingen kan, planera så långt.

Friskolornas riksförbund har en checklista för den som vill starta en egen friskola. En bit ner, under ”Fortsatta organisatoriska förberedelser”, intill ”marknadsföring mot föräldrar och elever.” står kort och gott

”söka efter lokal”.

Så mycket för lokalerna som ett pedagogiskt verktyg.

I en minnesvärd intervju som citerats här förr förklarar Vittras kommunikations- och logistikchef hur skolan uppnår sina vinstmål:

- Det går att effektivisera kostnader. Vi utnyttjar lokalytan genom att vi inte har klassrum. Pedagogerna har inga håltimmar.

Visst kan man i en skola välja att jobba utan klassrum, men det skall då vara utifrån en pedagogisk tanke inte av ekonomiska skäl.

Varje rumssamband, varje halvplan, varje nisch i en skola måste vara genomtänkt. Skolan är ett finkalibrerat instrument som skall användas av ungdomar i puberteten, ungdomar med nojjor, identitetskriser, koncentrationssvårigheter, skiftande behov eller bara små enkla vardagsfobier.

Ta bara en sådan sak som toaletterna. Om den enda toaletten ligger precis vid ett ständigt använt grupparbetsrum så kommer en del hellre hålla sig hela dagen och få hälsobesvär än att använda den. Det kan förstöra en hel dag, kanske varje dag.

Läroplanen betonar samarbete och grupparbete numera. Det är en helt riktig grundtanke, men det ställer mycket stora krav på miljön om det inte skall resultera i en situation där elever med koncentrationssvårigheter får svårt att följa med och grupparbetet slutar i kaos.

Aranäsgymnasiet, interiör.

I många nybyggda och ombyggda skolor har teorier om defensible space omsatts i ”studielägenheter”, trygga hemmahörn på skolan där hela arbetslaget har sina basfunktioner och hemklassrum samlade. I Arkitektur och skola (Arkus 1999) skriver Lisbeth Williams att ”[allt tyder] på att revirbrist är en viktig faktor när skolpersonalen klagar på oro och främlingskap bland elever, som ofta saknar ett eget klassrum.”

Erfarne skolarkitekten Gunnar Löwenhielm sammanfattar i samma bok några villkor som måste uppfyllas i genomtänkta skollokaler med hemmaterritorier. Några punkter:

Många olika typer av verksamhet skall kunna pågå samtidigt utan att störa andra.

Stöd skall finnas i rummens form och inredning för att möjliggöra avskildhet utan avkall på öppenhet, flera olika typer av utrustning för laborativt och verkstadsbetonat arbete skall finnas nära till hands.

Viktiga basfunktioner som kapprum, toaletter och dylikt ska vara väl lösta.

Glaspartier och glas i dörrar skapar öppenhet och kontakt.

Ett av rummen är utrustat för enklare laborativa moment i till exempel fysik, kemi, biologi, hemkunskap och bild.

Datorer kopplade till biblioteket finns uplacerade här och var.

Elevernas kapprum ligger centralt invid toaletter och trappa.

Detta som exempel på uppgiftens natur. En skola kan gestaltas på många andra sätt, men det centrala är att den gestaltas specifikt för sitt ändamål. För, som Gunnar Löwenhielm skriver:

”Den byggda miljön är viktig för att stödja och underlätta verksamheten, men den spelar även en stor roll i det man brukar kalla den ”dolda läroplanen”, det vill säga att allt det som omger studierna, miljö, organisation, hierarkier, sociala mönster etc, ofta lär eleverna mer än vad som sägs i läroböcker och av lärare.”

Speciellt högstadieeleverna uppfattar och tolkar den byggda miljöns dolda budskap, skriver Lisbeth Williams och citerar Ann Skantzes doktorsavhandling Vad betyder skolhusen (1989):

Om den tjugotalsskola som ingår i studien kommenterar eleverna korridorerna med de stora fönstren och dekorativa utsmycknignarna, nischerna och sittplatserna: ”dom har tydligen tänkt på att elever ska va här, och ska vara här hela dagarna nästan”. Generationer av barn har gått i skolan och det ger dem trygghet. Om de nötta stentrapporna säger en elev att: ”det är många före mig som varit här”. En annan skriver: ”Ja skolan står kvar där på något sätt, det vet man alltid, att den har stått så här länge, så skall den stå här när man kommer tillbaka nästa dag också. Det känns skönt.”

Skolan är fortfarande en institution. En av de fasta punkterna i en värld där inte mycket annat håller att ta tag i. Detta är vad påkostade och välgestaltade skollokaler förmedlar till eleverna: ni är viktiga. Ni är värda det bästa samhället kan erbjuda.

Vilket är det dolda budskapet i de vinstdrivande friskoleföretagens skolor i ickeskollokaler? Hej, hejdå, typ.

Samma misstag som av ren snålhet byggdes in i 70-talets fantasilösa bunkerskolor, upprepas i de privata skolorna idag. Vi borde veta bättre än så.

Andra bloggar om: skola, arkitektur, politik, friskolor